Problemet

[klorofyll]

Hur omfamnar man problemet?

Vilket problem är utmanande nog att brottas med?

Har inte alla stora människor sett igenom problemet?

Var det värt det, fanns det över huvud taget något alternativ?

[Pilatus]

Hur omfamnar man problemet?

Det gör man aldrig, man rundar problemen, kompromissar eller löser de problem man rår på. Ett alternativ är att göra som Alexander!

Vilket problem är utmanande nog att brottas med?

Korsord.

Har inte alla stora människor sett igenom problemet?

Bara om de är transparenta. Men är de verkligen det?

[klorofyll]

Hur omfamnar man problemet?

Det gör man aldrig, man rundar problemen, kompromissar eller löser de problem man rår på. Ett alternativ är att göra som Alexander!

Vilket problem är utmanande nog att brottas med?

Korsord.

Har inte alla stora människor sett igenom problemet?

Bara om de är transparenta. Men är de verkligen det?

Ibland ser vi problem som tycks vara väldigt stora och vi får mycket starka negativa känslor, men trots det lär vi oss efter en tid att anpassa oss till dem, vi börjar se oss själva i ett nytt ljus och nackdelarna kan faktiskt övergå i att bli fördelar.

Korsord ser jag som en form av skolning och jag har lärt mig att vi i den processen projicerar värden på symboler i våran omgivning (korsord i det här fallet), med andra ord: vi behöver inte känna oss bundna till symbolerna eftersom att de är projicerade värden.

Vissa problem är kanske inte "transparenta" och det beror väl i sådana fall på att vi inte har någon möjlighet att påverka dem, då ska vi försöka fokusera på någonting annat, och jag tror att det, att vi inte kan påverka, är ett tecken på att problemet inte var vårat.

[Pilatus]

Ibland ser vi problem som tycks vara väldigt stora och vi får mycket starka negativa känslor, men trots det lär vi oss efter en tid att anpassa oss till dem, vi börjar se oss själva i ett nytt ljus och nackdelarna kan faktiskt övergå i att bli fördelar.

Jadå, så är det säkert i många fall. Men flera gamla vänner valde att ta sina problem på betydligt större allvar.

Korsord ser jag som en form av skolning och jag har lärt mig att vi i den processen projicerar värden på symboler i våran omgivning (korsord i det här fallet), med andra ord: vi behöver inte känna oss bundna till symbolerna eftersom att de är projicerade värden.

Litet hjärngympa är bra, en daglig dos behövs.

[klorofyll]

Ibland ser vi problem som tycks vara väldigt stora och vi får mycket starka negativa känslor, men trots det lär vi oss efter en tid att anpassa oss till dem, vi börjar se oss själva i ett nytt ljus och nackdelarna kan faktiskt övergå i att bli fördelar.

Jadå, så är det säkert i många fall. Men flera gamla vänner valde att ta sina problem på betydligt större allvar.

Jag undrar varför sådant händer (självmord), det borde verkligen inte vara så.

Om man mister ett finger får man trots det vara glad att armen är kvar.

Har man obesvarade känslor, får man tänka om, allt faller inte ut som man tänkt i förväg.

Om någon förefaller vara ond, kan man tänka på att alla en gång har varit små barn, sedan har olika situationer påverkat oss i olika riktningar.

[Anders]

Finns ju forskning på det här med "changes" Har själv gått, och går, igenom en del trista saker, och då det dyker upp blir man ju inte precis munter. Då behövs människor i ens närhet som stöttar en. Sen tar man sig oftast ur vågdalen och kan börja hantera problemet. Beror ju på vad det är fråga om, men är det inte av kalibern "död", så brukar det ju oftast lösa sig. Fast så känns det inte först.

[klorofyll]

Finns ju forskning på det här med "changes" Har själv gått, och går, igenom en del trista saker, och då det dyker upp blir man ju inte precis munter. Då behövs människor i ens närhet som stöttar en. Sen tar man sig oftast ur vågdalen och kan börja hantera problemet. Beror ju på vad det är fråga om, men är det inte av kalibern "död", så brukar det ju oftast lösa sig. Fast så känns det inte först.

Men det här med död, vad är problemet med det egentligen? Är det ovetskapen? Är det orättvisan?
Ovetskapen efter att någon dött kan vara jobbig. Att dö olycklig kan verka orättvist.
Men människor lider ständigt av ovetskap och faktum är att lycklig är man inte hela livet.

Förresten, jag läste en bok om John F. Kennedy och vad det verkade så var han ett oerhört ensamt barn, dessutom tänkte han ofta på döden, hur han helst ville dö o.s.v.

[klorofyll]

Jag tror att man omfamnar problemet genom att upphäva dess konsekvenser.

[Algotezza]

Vilket problem pratar ni om?

[klorofyll]

Vilket problem pratar ni om?

Jag tänkte att istället för att skjuta ifrån sig problem, gör man möjligen bäst i att leva sida vid sida med problemen, så att droppen gröper ur stenen genom att ständigt falla. Liksom att, genom verkligt studium och engagemang, arbeta för att lösa vilket problem det månde vara. Människor har känslor, vad säger de, vad är orsaken till känslan, hur når jag harmoni, hur blir jag fri från stress och illamående exempelvis?

[Algotezza]

Vilket problem pratar ni om?

Jag tänkte att istället för att skjuta ifrån sig problem, gör man möjligen bäst i att leva sida vid sida med problemen, så att droppen gröper ur stenen genom att ständigt falla. Liksom att, genom verkligt studium och engagemang, arbeta för att lösa vilket problem det månde vara. Människor har känslor, vad säger de, vad är orsaken till känslan, hur når jag harmoni, hur blir jag fri från stress och illamående exempelvis?

De flesta problem löser sig om man inte hysteriskt griper sig an dem. Tanklöst och utan kunskap, bara "goda föresatser"...

Låt tiden och förändringen ha sin gång. Till och med mina hemorrojder brukar försvinna av sig själva efter ett tag. Allt levande inklusive jordklotet har inbyggda läkemekanismer. Dock ej kapitalismen som är en sjukdom. Men den läker klotet sig från också tids nog. När den fyllt sin uppgift. Alla sjukdomar har ju en sådan, sett ur ett längre perspektiv. Eller från metaplanets synvinkel.

[Pilatus]

De flesta problem löser sig om man inte hysteriskt griper sig an dem. Tanklöst och utan kunskap, bara "goda föresatser"... Låt tiden och förändringen ha sin gång.

Inte ens de mest banala problem låter lösa sig med en sådan inställning.

Det finns givetvis problem som är knepiga hur man än tänker sig en lösning. Hur gör vi t ex med våra liv? Från början vill vi säkert något, bli något, lokförare, brandman, präst, dataingenjör eller något annat trevligt.

Så småningom blir vi något helt annat och flickan man var så kär i har hittat någon typ som dricker öl och har tatuerat sina armar. Vi knotar på och inser att vårt liv inte kan bli så mycket annorlunda även om vi skiljer oss och gifter om oss med henne som har ett så rart leende, läser Häften för kritiska studier på biblioteket och som får hjärtat att slå konstigt.

[klorofyll]

De flesta problem löser sig om man inte hysteriskt griper sig an dem.

Är det inte vad som skiljer en energisk person från en lugn? Själv skulle jag hellre vara lugn, kanske har tillstånden med mognadsgrad att göra.

Låt tiden och förändringen ha sin gång.

Ja, å andra sidan sker mycket på tid, med tidsbegränsningar.

Allt levande inklusive jordklotet har inbyggda läkemekanismer.

Det är en väldigt bra tanke, det finns alltid ett motgift!

[klorofyll]

Inte ens de mest banala problem låter lösa sig med en sådan inställning.

Det finns givetvis problem som är knepiga hur man än tänker sig en lösning. Hur gör vi t ex med våra liv? Från början vill vi säkert något, bli något, lokförare, brandman, präst, dataingenjör eller något annat trevligt.

Men är inte den där famlande processen i hjärnan nödvändig för att vi skall hitta rätt? Det finns väl ingen färdig manual när vi ska göra val, hjärnan eller vår upplevelse förändras ju med erfarenheten av varje tanke.

[Algotezza]

De flesta problem löser sig om man inte hysteriskt griper sig an dem. Tanklöst och utan kunskap, bara "goda föresatser"... Låt tiden och förändringen ha sin gång.

Inte ens de mest banala problem låter lösa sig med en sådan inställning.

Det finns givetvis problem som är knepiga hur man än tänker sig en lösning. Hur gör vi t ex med våra liv? Från början vill vi säkert något, bli något, lokförare, brandman, präst, dataingenjör eller något annat trevligt.

Så småningom blir vi något helt annat och flickan man var så kär i har hittat någon typ som dricker öl och har tatuerat sina armar. Vi knotar på och inser att vårt liv inte kan bli så mycket annorlunda även om vi skiljer oss och gifter om oss med henne som har ett så rart leende, läser Häften för kritiska studier på biblioteket och som får hjärtat att slå konstigt.

Om problemen inte löses med den inställning jag skisserat ovan menar du då att man löser problem genom att hysteriskt gripa sig an dem, tanklöst och utan kunskap?

Livet går ut på att skapa och försöka lösa problem. Det är utvecklande att fundera ut lösningar och försöka verkställa dem. Vad jag dock menar är att en hel del problem, inte alla förstås, kan förvärras när vi hysteriskt griper oss an dem, i stället för att vara mer tålmodiga, lyssna in oss, vänta ut, vara flexibla. Min erfarenhet är att det lönar sig att tänka långsiktigt och sitta still i båten. Skolans kris beror till viss del på hysteriska lösningar som lanserats med buller och bång, utan anpassning till skolans verklighet idag. Plus att det inte får kosta men se bra ut på papperet eller skärmen med en pptx.

Men det är klart, lever vi bara ett liv får man kanske hasta fram en smula för att få något gjort under den egna livstiden.