Är vi utbytbara eller oumbärliga?

[Algotezza]

Jag tänkte på väg till jobbet idag: På vilket sätt är jag oumbärlig? Är jag inte till hundra procent utbytbar? Rent praktiskt och faktiskt... och att följande bara är ett till intet förpliktigande, trösterikt talesätt "Du är viktig, bara du är du, bara du kan vara du, utan dig skulle helheten inte fungera!" Men stämmer det?

Vad gör mig oumbärlig? Eller dig?

Finns det ömsesidiga, organiska beroenden mellan mig och min historia å ena sidan och omvärlden å den andra, som gör att jag inte kan smidigt amputeras från världen utan att kausaliteten i världen skulle rämna?

Jag ställer denna fråga utan minsta sentimentalitet eller bitterhet, jag ställer den helt emotionellt neutralt och undrar bara hur ni andra ser på denna fråga.

[Anders]

Jag tänkte på väg till jobbet idag: På vilket sätt är jag oumbärlig? Är jag inte till hundra procent utbytbar? Rent praktiskt och faktiskt... och att följande bara är ett till intet förpliktigande, trösterikt talesätt "Du är viktig, bara du är du, bara du kan vara du, utan dig skulle helheten inte fungera!" Men stämmer det?

Vad gör mig oumbärlig? Eller dig?

Finns det ömsesidiga, organiska beroenden mellan mig och min historia å ena sidan och omvärlden å den andra, som gör att jag inte kan smidigt amputeras från världen utan att kausaliteten i världen skulle rämna?

Jag ställer denna fråga utan minsta sentimentalitet eller bitterhet, jag ställer den helt emotionellt neutralt och undrar bara hur ni andra ser på denna fråga.

Så här, för oss själva är vi helt oumbärliga. För våra närmaste är vi svårligen utbytbara, sen minskar det med avståndet. Nån som har en kunskap som är användbar och unik är väl kanske inte utbytbar så där rakt av. Eller konstnärer. Men om t.ex. En sån som jag stängde in mig i en grotta i tio år skulle ingen utanföe svealand märka ett skit.

[Illusionen]

Misstänker att frågan är näst intill omöjlig att besvara.
Det troliga skälet till det är att vi inte känner till det egentliga syftet med livet.

/ Illusionen

[klorofyll]

Jag tänkte på väg till jobbet idag: På vilket sätt är jag oumbärlig? Är jag inte till hundra procent utbytbar? Rent praktiskt och faktiskt... och att följande bara är ett till intet förpliktigande, trösterikt talesätt "Du är viktig, bara du är du, bara du kan vara du, utan dig skulle helheten inte fungera!" Men stämmer det?

Vad gör mig oumbärlig? Eller dig?

Finns det ömsesidiga, organiska beroenden mellan mig och min historia å ena sidan och omvärlden å den andra, som gör att jag inte kan smidigt amputeras från världen utan att kausaliteten i världen skulle rämna?

Jag ställer denna fråga utan minsta sentimentalitet eller bitterhet, jag ställer den helt emotionellt neutralt och undrar bara hur ni andra ser på denna fråga.

Enligt mig är vi faktiskt alla oumbärliga, att vi lever är beviset för det; det måste finnas en orsak till att vi finns. Jag tror att vi är oumbärliga för att vi bryr oss på ett eller annat sätt, men detta handlande är på intet sätt betungande för oss. Vi gör det med lätthet och det är en källa att ösa ur.

[Algotezza]

Tack för svaren. Jag frågar så här: hur involverad är man i världens kausalitetssammanhang, det svåröverblickbara nätet av orsak-verkan... ? Jag tänker att ju fler man påverkat och ju mer man är inne i detta kausala nät, desto mer skulle det märkas om man man bara försvann eller om vi tänker kontrafaktiskt, om man inte alls funnits till.

Om vi har någon som större delen av livet levt i en grotta, som nämns ovan, och utan större kontaktytor med omvärlden, så skulle det inte märkas i någon högre grad om denna person försvann. Det händer ju faktiskt att någon ensam människa kunnat ligga död under lång tid utan att någon märkt det, vare sig grannar eller myndigheter.

Så det beror på... I princip är vi oumbärliga men ofta utbytbara i praktiken...

[klorofyll]

Om vi har någon som större delen av livet levt i en grotta

Låt säga att en stalker tvingas börja leva ensam - utan möjlighet att söka kontakt - i en grotta; då kommer hans gamla offer må betydligt bättre och glädjas åt det faktum att stalkern inte har tagit kontakt; SÅ även om en person inte gör någonting kan det att inte göra någonting glädja någon.

[Algotezza]

Om vi har någon som större delen av livet levt i en grotta

Låt säga att en stalker tvingas börja leva ensam - utan möjlighet att söka kontakt - i en grotta; då kommer hans gamla offer må betydligt bättre och glädjas åt det faktum att stalkern inte har tagit kontakt; SÅ även om en person inte gör någonting kan det att inte göra någonting glädja någon.

Javisst, icke-handling, att välja bort en handling, är ju ett val och därmed ett slags valhandling. Icke-görandet som något positivt...

Och det finns kanske vissa som inte bara är utbytbara utan många kanske skulle se det som något positivt om de byttes ut eller försvann...

Kontrafaktiska tankar är ju intressanta. Hur hade 1900-talet sett ut utan Hitler?

[klorofyll]

Kontrafaktiska tankar är ju intressanta. Hur hade 1900-talet sett ut utan Hitler?

Man kan ställa sig frågan: "Var detta en ensam galnings verk?"

[Fornax]

Har hittat min nödvändiga ersättning för att må bra så det kommer inte gå någon nöd på mig. Den oron kan ni släppa.
Bara genom att testa ersättningen blev fördelarna så väldigt uppenbara. Jag tänker tvärtemot Algotezza där, njutningen ligger inte i att kunna sola sig i sin glans genom hur mycket man själv har skapat och hur många man själv har påverkat, utan den ligger i hur många man varit i kontakt med som påverkat en själv, hur mycket intryck och influenser man fått av andra som lett till att ens tankar kunnat ledas vidare och utvecklas. Det ger mig mycket mer än tillfredsställelsen av att ha fått andras tankar att utvecklas (men det är väl såklart själviskt tänkt).
Det får jag ändå ge det här forumet... det har gett mig så enormt mycket senaste 10 åren. Jag är en helt annan människa idag tack vare allt häng här och jag är mer än tacksam för att ha haft förmånen att kunna besöka Johans forum och följa era tankar. Det kanske inte ses som att jag rett ut allt helt och hållet än... men det var mycket värre förut, utan tvekan.

Tror mig förstå tanken om det svåröverblickbara nätet av orsak-verkan och det finns säkert en bra poäng i det. Riktigt tråkigt att problemen bjudits in gång efter annan, eller hur? Det kunde ha slutat för länge sen om liraren med "sjukdomsinsikt" bara fick vara ifred och varningarna hörsammats. Men nej då... förföljare är vad man är. Fy fan vad äckligt att försöka locka in någon i en fälla för att sen kunna vända allt emot personen. Ett av det vidrigaste jag varit med om ta mig fan.

Provokationer föder provokationer... ni märker ju själva, fortfarande fullständigt haglar det om dem. Och gissa vad syftet är?
Dra till med en snabb gissning nu........ tror ni det kommer fortsätta?

Samma här.

Men först lite snack om att syftet är det motsatta.

[Pilatus]

Jag tänkte på väg till jobbet idag: På vilket sätt är jag oumbärlig? Är jag inte till hundra procent utbytbar?

Det har hänt att jag ställt mig frågan om någon annan kan ta över (ersätta) vad någon gör. På ett sätt kan man det. En chef slutar, en annan tar vid. Uppgiften är densamma, att avdelningen skall uppfylla vissa funktioner och nå vissa mätbara mål. På ett annat, mer väsentligt sätt, kan ingen ersätta en annan person (bara fylla en lucka). Den som efterträder kan ha samma funktion som den förra chefen, men han är en annan person och kommer att ha andra värderingar, annat sätt att möta sin personal, vara klädd annorlunda , formaliteter, tolerans och mycket annat. Allt sådant kommer så småningom att bli klart för personalen och de kommer att rätta sig efter och anpassa sig, bli inspirerade eller misstrogna.

Vi är aldrig utbytbara. Om någon annan tar vår plats, eller om vi tar någon annans plats, så kommer relationerna, snart nog, att se annorlunda ut.

Om vi är oumbärliga är en annan fråga. Det finns väl situationer då så är fallet. Det finns ibland t ex nationella ledare som inte enkelt kan umbäras. Men det är en fråga som inte helt låter sig besvaras.

[Antic]

Kontrafaktiska tankar är ju intressanta. Hur hade 1900-talet sett ut utan Hitler?

Man kan ställa sig frågan: "Var detta en ensam galnings verk?"

Både ock.

Det ena triggar det andra och blev till någon slags kult och masspsykos där inhamrande av daglig propaganda gjorde sitt i händerna på en otroligt skicklig propagandaminister som Göbbels.

Men visst var det mycket en one man show, Hitler hade kontroll in i det sista fast riket var kört för längesedan. Hitler gjorde precis som han ville och det blev också Hitlertysklands fall.

Från början var Hitler mer (extrem) politiker men ganska snart så började han också ta den hysteriska kulten om honom på allvar och trodde till sist att han var en oersättlig supermänniska. Den "oersättliga supermänniskan" var både dement, hade parkinsons och dessutom sönderdrogad sista tiden innan han sköt sig själv 30 April 1945 på eftermiddagen i bunkern med ryssarna bara 100 meter därifrån.

[Pilatus]

Det troliga skälet till det är att vi inte känner till det egentliga syftet med livet.

Men du har goda skäl att tro att det finns ett syfte med var och en individ?

[Illusionen]

Det troliga skälet till det är att vi inte känner till det egentliga syftet med livet.

Men du har goda skäl att tro att det finns ett syfte med var och en individ?

Jag vill tro det, och tycker mig ana ett syfte, men inser samtidigt ödmjukt min begränsning inför frågor
av denna karaktär. En följdfråga blir gärna, vems ärenden går vi i så fall ?
Svårigheten att förstå ”syftet” kan exemplifieras med påståendet att det är omöjligt att motbevisa att
de förutsättningar som ligger till grund för vårt medvetande enbart är en del i ett hierarkiskt komplex.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=gMY3Ou9L5xE

[Pilatus]

Men du har goda skäl att tro att det finns ett syfte med var och en individ?

Jag vill tro det, och tycker mig ana ett syfte, men inser samtidigt ödmjukt min begränsning inför frågor
av denna karaktär. En följdfråga blir gärna, vems ärenden går vi i så fall ?

Vi kan bara vara ärliga mot oss själva, att försöka följa ett okänt syfte leder till tråkigheter, en moralsjukdom som Pehr Henrik Törngren skrev en bok om 1940.

Svårigheten att förstå ”syftet” kan exemplifieras med påståendet att det är omöjligt att motbevisa att de förutsättningar som ligger till grund för vårt medvetande enbart är en del i ett hierarkiskt komplex.

Det finns en del hypoteser om den typ av medvetande du syftar på, t ex att det är ett epifenomen. Det hade ingen egentlig funktion, det var snarast en sidofunktion som möjliggjordes av att hjärnan utvecklades mycket snabbt då livsvillkoren blev mer komplexa.

Eller så har självmedvetandet en funktion som vi inte kan vara utan i ett civiliserat samhälle. Vi behöver förstå vad det innebär att skada en annan människa och att det sällan är till gruppens gagn. Gruppens förmåga att klara sig är ett nog så viktigt syfte. Etiken måste utgått från att minimera olyckor och lidande. I synnerhet i den egna gruppen. Det är så Halacha är menad, skulle jag tro.

[Antic]

Det troliga skälet till det är att vi inte känner till det egentliga syftet med livet.

Men du har goda skäl att tro att det finns ett syfte med var och en individ?

Självklart. Det är det första du är ute efter när du gör något, känna en mening, annars lägger du ned det på en gång. Logiken är densamma överallt. Fungerar du så, så gör allt annat det också som är upphov till dig.