Val i livet

[Tessan]

Vet inte är 19 år, folk brukar ju säga att du har ju hela livet framför dig. Så känner inte jag alls, jag vill väl göra något. Känns som jag kan sitta och bara läsa något i timmar, men allt annat känns krävande. Framförallt så känns samhället hårt och kallt, jag kan bli vad jag vill. Jag ska göra allting, relationen mellan det här känslokalla och att du förväntas göra allt. Känns som det sliter mig isär, vet innerst inne vad jag vill. Fast har en ganska negativ inställning till mig själv, jag vill verkligen göra det. Fast så känner jag rent ut sagt att jag kommer dö någon gång. Hur kan det vara värt att ens göra något, för jag dör ju någon gång. Om det blir svart då, eller vad jag nu ska tro på. Så spelar det ändå ingen roll vad jag gör, kanske för nästa generation. Om dessa personer finns, fast jag skulle inte kunna uppfatta dom med mina sinnen, finns det då?

Folk i min krets tycker det här är inte bra att diskutera. För det låter för jävla sorgligt, fast oavsett vad man tycker? Jag vill bara skriva mina tankar så som det är. Skulle va tacksam och få lite respons.

[Zokrates]

Om vi bara utgår från att vi dör en dag, och om det i sin tur ges en större betydelse än vad vi gör under den tiden vi fortfarande lever, så kan ju allt kännas oerhört meningslöst. Men detta är en avart av ett slag av egocentriskt tänkande, där allt enbart kretsar kring en själv. Det är tyvärr endast när vi lever för andra som våra liv får en djupare betydelsefull mening, i annat fall kunde man ju lika gärna bli en eremit eller dra sig undan all kontakt som en anakoret och sitta där i sin ensamhet, men återigen, har man då ingen stimulerande syssla så ter sig dessa alternativ som inget annat än en långdragen seg väntan på döden. Vad gäller val i livet så brukar de komma av sig själv, när vi ställs inför dem, för att kunna ställas inför ett val behöver vi gå ut och träffa andra människor, i annat fall blir det ensamhetens slentriantillvaro, där valet står mellan ris eller pasta, kissa nu eller om en liten stund, etc. tämligen obetydliga.

[xion]

Vet inte är 19 år, folk brukar ju säga att du har ju hela livet framför dig. Så känner inte jag alls, jag vill väl göra något. Känns som jag kan sitta och bara läsa något i timmar, men allt annat känns krävande. Framförallt så känns samhället hårt och kallt, jag kan bli vad jag vill. Jag ska göra allting, relationen mellan det här känslokalla och att du förväntas göra allt. Känns som det sliter mig isär, vet innerst inne vad jag vill. Fast har en ganska negativ inställning till mig själv, jag vill verkligen göra det. Fast så känner jag rent ut sagt att jag kommer dö någon gång. Hur kan det vara värt att ens göra något, för jag dör ju någon gång. Om det blir svart då, eller vad jag nu ska tro på. Så spelar det ändå ingen roll vad jag gör, kanske för nästa generation. Om dessa personer finns, fast jag skulle inte kunna uppfatta dom med mina sinnen, finns det då?

Folk i min krets tycker det här är inte bra att diskutera. För det låter för jävla sorgligt, fast oavsett vad man tycker? Jag vill bara skriva mina tankar så som det är. Skulle va tacksam och få lite respons.

Nå, i den här kretsen kan du diskutera vad du vill. Det finns en underbar sanning, nämligen att delad glädje är dubbel glädje samtidigt som delad smärta är halverad smärta. Så vräk ur dig bara. Många av oss är till åren komna och har förhoppningsvis samlat på oss massor av livserfarenhet. Dessutom har vi alla en gång varit nitton år. Det här med val kan vara jobbigt. Jag är sextionio år och vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Döden ska man inte bekymra sig så mycket över heller. Den är bara en annan aspekt av livet. Om inte livet fanns så fanns heller inte döden och om inte döden fanns så fanns heller inte livet. Allt har två sidor. Yin/yang. Jag känner igen det du skrev i vad en av mina söner sa en gång. Om ett antal miljarder år så kommer solen att förgöra Jorden så då är ju allt egentligen meningslöst.
Herre gud! - Inte ska väl vi som lever nu bekymra oss för detta. Livet är som ett stafettlopp. Du har fått stafettpinnen och det är bara att springa ditt lopp efter bästa förmåga. Mer kan du inte göra.

[klorofyll]

Väl skrivet!

Jag har själv löst problemet som så att jag tror på evigt liv, vilket är en konst, men den konsten kan jag tyvär inte lära ut.

[SigurdV]

Förlåt att säger det här... men jag tror det ÄR som jag säger:

Framförallt så känns samhället hårt och kallt

Nånting inom dej pratar skit om samhället!
Det jäkliga är att det kan kontrollera dina känslor!

... relationen mellan det här känslokalla
och att du förväntas göra allt.

Jag förväntar mig inte alls att du ska göra allt.
Det förväntar sig inte andra människor heller:

Dom är upptagna med samma problem som du...
Dom tycker att DU förväntar dig att DOM ska göra allt!

Det här är en samhälls-sjukdom...

Jag vet inte om du minns hur det var med magsår?
Läkarna hade ingen aning om vad som orsakade magsår
så de ordinerade kalla avrivningar, långa stärkande promenader
och annat sånt som inte var direkt skadligt för patienterna.

Dom påstod också att magsår orsakades av stress!
Så dom skyllde faktiskt magsåret på den stackars patienten
som inte förstod sitt bästa utan stressade sig till magsår...

Sen upptäckte man att det som orsakade magsår
var EN BAKTERIE (Helicobacter Pylori)...
https://sv.wikipedia.org/wiki/Helicobacter_pylori

På liknande sätt beskyller folk i allmänhet tjocka människor för glupskhet...
Och för all del... några av dem är nog läkare... Men om sanningen ska fram
SÅ FINNS DET BAKTERIER SOM GÖR OSS HUNGRIGA FASTÄN VI EGENTLIGEN INTE ÄR HUNGRIGA.

Nu undrar du kanske hur bakterier i magen grejar att göra oss hungriga?
Hjärnan sitter väl inte i magen heller!

Det gör den faktiskt! Kolla in den här länken.
http://www.bbc.com/news/health-18779997

Surprisingly, there are over 100 million of neuron cells in your gut,
as many as there are in the head of a cat.

The little brain in your stomach does not do a lot of complex thinking but it does get on with the essential daily grind involved in digesting food - lots of mixing, contracting and absorbing, to help break down our food and begin extracting the nutrients and vitamins we need.

And all those neurons lining our digestive system allow it to keep in close contact with the brain in your skull, via the vagus nerves, which often influence our emotional state.

Det kan alltså vara så att du har en fiende i magen
som är orsaken till dina negativa känslor!
Det här är ny kunskap så du kan få vänta ett tag innan
läkarna hittat ett botemedel...

[Smisk]

Vet inte är 19 år, folk brukar ju säga att du har ju hela livet framför dig. Så känner inte jag alls, jag vill väl göra något. Känns som jag kan sitta och bara läsa något i timmar, men allt annat känns krävande. Framförallt så känns samhället hårt och kallt, jag kan bli vad jag vill. Jag ska göra allting, relationen mellan det här känslokalla och att du förväntas göra allt. Känns som det sliter mig isär, vet innerst inne vad jag vill. Fast har en ganska negativ inställning till mig själv, jag vill verkligen göra det. Fast så känner jag rent ut sagt att jag kommer dö någon gång. Hur kan det vara värt att ens göra något, för jag dör ju någon gång. Om det blir svart då, eller vad jag nu ska tro på. Så spelar det ändå ingen roll vad jag gör, kanske för nästa generation. Om dessa personer finns, fast jag skulle inte kunna uppfatta dom med mina sinnen, finns det då?

Folk i min krets tycker det här är inte bra att diskutera. För det låter för jävla sorgligt, fast oavsett vad man tycker? Jag vill bara skriva mina tankar så som det är. Skulle va tacksam och få lite respons.

Det låter som du har tankar om döden och vad som gör livet värt att leva?

Meningen med livet, döden och vår plats är i en kall värld är alla händelser vi förhåller oss till genom att vi själva ger dem mening.
Det handlar inte om någon "egentlig mening" utan om hur vi ser det. Meningen vi ger det.

Det luriga är att vi har svårt att se att vi själva håller i måttstocken och detta är något vi behöver lära oss att se, vi är inte födda med detta. Vi är inte födda med vår världsbild eller självbild eller med de värden vi fyller dem med. Vi kan inte "kliva ur" detta meningssökande och ständiga sökande efter att ge saker värde men vi kan förhålla oss till det genom att delta i det istället för att hamna i konflikt med det.

På samma sätt som vi har begär efter luft och behöver sammarbeta med den strävan vi har efter luft behöver vi sammarbeta med att ge saker värde.

En sak Döden kan visa oss är att tanken inför den ger oss känslor som avslöjar att vi faktiskt ger livet ett värde. Döden är "slutet på allt vi värderar" och tanken kan visa vad vi värderar.

Att vi skall sluta existera säger INGET om vad som gör livet värt att leva. Nada. Zip. Zero.

/Smisk