Descartes meditationer

[Ongemo]

Har läst Meditations On First Philosophy i dag, har svårt att ge något verkligt omdöme, utan känner att jag skulle behöva studera texten under en tid för att därefter göra en riktig utvärdering. Läser man vad andra ansett så verkar det vara en del som framhåller de två första meditationer som mest signifikanta, andra tillmäter hela alstret närmast ikonisk status.
Vad tycker ni? Är det ett verk att dröja sig kvar vid? Vilket intryck gjorde det på er när/om ni läste det?

[hakkapeliitta]

Har inte läst dessa skrifter men intressant är varför Descartes ställdes inför denna problematik.

Som intellektuell, från början sökte han en utgångspunkt, "sök de ting som finns". Detta var hans utgångspunkt.
Jag tänker, alltså är jag.
Varför fastnade han i tanken, tänkandet, som existensvillkor?

Jag äter, därför finns jag.

Jag dricker skottisk whisky, jag finns. Märker det när håret reser sej efter varje klunk.

Tanke som sådan är endast en förflyktig tankekonstruktion, därför undrar jag varför Descartes inte utgick från mer konkreta saker i sitt resonemang om existens?

[hakkapeliitta]

När jag läste grunderna i mängdteori så ingick en bok i kursen, den hette Naive Set Theory.
Naive kan uppfattas på olika sätt.
Inom mängdteori finns olika skolor, Dels den Russelska traditionen som utgår från grundelement men också en mer lättsam teoribyggnad där man "naivt" accepterar grundelement som självklara och krävs ingen vidare spisning. Detta är förstås helt otillfredsställande men så är läget idag.
Russel är out of date idag.

Descartes råkar ut för samma dilemma. Han försöker intellektuellt definiera ett tillstånd men glömmer den naiva utgångspunkten som verkligen är själva utgångspunkten.

[Algotezza]

Det är främst Descartes metod, det systematiska tvivlet, som många finner intressant och som ett sätt att nå sanningen. Vad finns kvar när allt betvivlas? Om vi betvivlar allt, kognitioner, perceptioner, emotioner, vad återstår då? Jo, akten av tvivel. Tvivlar vi på allt kan vi inte tvivla på att vi tvivlar eftersom det är det vi gör. Tvivlet är en tankeakt, cogito.

Om jag kommer fram till att jag tvivlar, måste jag ha förmåga att tvivla, om jag har en förmåga finns denna inte i tomma intet, utan är en existerande någons förmåga. Alltså måste jag om jag tvlvar finnas till, Ergo sum.

Detta cogito,ergo sum är den absoluta grunden för Descartes, an absolut sanning. Det är vad han nått fram till med sitt systematiska tvivel. Med et som byggsten bygger han sedan åter upp sin livsåskådning eller övertygelse, men nu med en absolut sanning som grund, ej sunt förnuft eller sannolikheter.

[Smisk]

Det är genom tänket "jag tänker därför existera jag" alstras. Det är inför medvetenheten tänket verkar existera som tänk. Så är det även med intrycken av kropp och omvärld. Det är hjärnans mest meningsfulla "gissning" medvetenheten erfar.

Jag tycker Decartes tankar verkar något insnöat och övervärderat på något sätt. Detta är inget nytt utan ingår ju i de äldsta visdomstraditionerna vi känner till inom Vedanta. Han kommer dock inte fram till de grundläggande sakerna som ingår i Vedanta som funnits långt innan honom. Där ingår det att psyket alstras som meningssamband inför medvetenhet. Därför ser man allt av psykets innehåll som moln på en himmel där himmeln är medvetenheten och innehållet är molnen. De passerar tillfälligt inför medvetenhet och kan inte tas för att ha mer "verklighet" än någon dröm. "jag tänker därför existerar jag" är ett moln från deras perspektiv.

Inom Vedanta säger man att medvetenhet är så nära existens vi kan komma. För att utreda vad existens är krävs en insikt i att vår erfarenhets natur är en drömnatur (Maya) inklusive tanken att "jag existerar". Föreställningen om ett medvetande är alstrat på samma sätt och säger inget om existensens eller medvetandets natur. I relation till existensens natur så är den utredning Decartes gör som om en dröm utreder en dröm, som om Maya utreder sig själv. Inga tankar är existens, existensen kommer inte ur tankar och tankarna inte ur existens. En dröm är en dröm och inte verklig enligt denna tanketradition.



Min personliga uppfattning är pragmatisk och det spelar mindre roll om saker EGENTLIGEN existerar eller inte och är mer viktigt vad jag gör med den värld min hjärna spelar upp och den mening och hur jag interagerar med meningen jag erfar.

Slutsats: Läs inte mer Decartes

[Smisk]

Detta cogito,ergo sum är den absoluta grunden för Descartes, an absolut sanning. Det är vad han nått fram till med sitt systematiska tvivel. Med et som byggsten bygger han sedan åter upp sin livsåskådning eller övertygelse, men nu med en absolut sanning som grund, ej sunt förnuft eller sannolikheter.

Ett vanligt problem med absoluta sanningar är att de inte existerar

[hakkapeliitta]

I vardagslivet är det systematiska tvivlet verkligen frustrerande.
Det är enerverande, att alltid säga nej är så deprimerande, så utanför kreativitet och tanke utanför boxen.

Istället bör man bejaka andras galna påhitt. De må vara galna, MEN ge andras ide en chans, tänk några sekunder till.

Det är underbart att prata med folk som har en layback inställning. Dessa är väldigt kreativa människor, funderar, tänker.

[Algotezza]

Detta cogito,ergo sum är den absoluta grunden för Descartes, an absolut sanning. Det är vad han nått fram till med sitt systematiska tvivel. Med et som byggsten bygger han sedan åter upp sin livsåskådning eller övertygelse, men nu med en absolut sanning som grund, ej sunt förnuft eller sannolikheter.

Ett vanligt problem med absoluta sanningar är att de inte existerar

Är det en absolut sanninga att absoluta sanningar inte existerar? Eller är det enda undantaget? En sanning som gäller alla andra sanningar utom just den sanningen?

[Algotezza]

Descartes problem är hans dualism, tanken att kropp och själ/ande är två olika substanser medan de snarare befinner sig på samma axel eller är två sidor av existensen men ej två olika substanser. Det du gör med kroppen påverkar din mentalitet och tvärtom.

Visst kan båda vara illusion men det räcker ju inte med att säga det och tro man sagt något djupt.

Så länge vi befinner oss i livets och medvetandets illusion - är det verkligt för oss. Först från en position bortom det fysiska och mentala kan illusionen avslöjas. Vem kan inte eller ha den?

Så därför gläds jag åt koltrastens drillar och att jag hörde göken i morse på väg till jobbet. Sedan må Gurun mena det är mayas slöjor. Jag gillar de sju slöjronas dans. Dansa med!

[Smisk]

Detta cogito,ergo sum är den absoluta grunden för Descartes, an absolut sanning. Det är vad han nått fram till med sitt systematiska tvivel. Med et som byggsten bygger han sedan åter upp sin livsåskådning eller övertygelse, men nu med en absolut sanning som grund, ej sunt förnuft eller sannolikheter.

Ett vanligt problem med absoluta sanningar är att de inte existerar

Är det en absolut sanninga att absoluta sanningar inte existerar? Eller är det enda undantaget? En sanning som gäller alla andra sanningar utom just den sanningen?

Du pekar ut det uppenbara skämtet jag just gjort?

[Smisk]

Descartes problem är hans dualism, tanken att kropp och själ/ande är två olika substanser medan de snarare befinner sig på samma axel eller är två sidor av existensen men ej två olika substanser. Det du gör med kroppen påverkar din mentalitet och tvärtom.

Visst kan båda vara illusion men det räcker ju inte med att säga det och tro man sagt något djupt.

Så länge vi befinner oss i livets och medvetandets illusion - är det verkligt för oss. Först från en position bortom det fysiska och mentala kan illusionen avslöjas. Vem kan inte eller ha den?

Så därför gläds jag åt koltrastens drillar och att jag hörde göken i morse på väg till jobbet. Sedan må Gurun mena det är mayas slöjor. Jag gillar de sju slöjronas dans. Dansa med!

Dansa med är vad som redan händer så att tänka att något annat händer får oss olyckliga
Dansa med att vi redan dansar med.

[Algotezza]

Ett vanligt problem med absoluta sanningar är att de inte existerar

Är det en absolut sanninga att absoluta sanningar inte existerar? Eller är det enda undantaget? En sanning som gäller alla andra sanningar utom just den sanningen?

Du pekar ut det uppenbara skämtet jag just gjort?

Hur vet vi det var uppenbart?

[Smisk]

Hur vet vi det var uppenbart?

Det kanske inte va så uppenbart.

Vad man kan veta och inte veta har ofta varit intressant för mig av någon anledning. Descartes utredning tänker jag att man behöver förstå inom kontexten den är gjord. Varför han gjorde den, när, hur och inom kulturen och värderingarna där etc.

Jag tänker mig att det är smidigare att betrakta kropp, själ ande som olika aspekter än som separata saker som du är inne på. Jag tänker mig dem som ett spektrum där kropp-psyke-själ-ande är som atomer-molekyler-celler-livsformer. Inom varje högre nivå ingår varje lägre och de kan inte separeras. Verkligheten finns som ett sammanhängande spektrum och vi behöver uppfatta den som så för att förstå den.

[Ongemo]

Tanke som sådan är endast en förflyktig tankekonstruktion, därför undrar jag varför Descartes inte utgick från mer konkreta saker i sitt resonemang om existens?

Läs andra meditationen, den är inte lång, runt tio sidor, så får du reda på hur han tänkte när han abstraherade bort sinnesintryck och perception för att landa i medvetandet som det "ytterst vetbara".

[Ongemo]

Det är främst Descartes metod, det systematiska tvivlet, som många finner intressant och som ett sätt att nå sanningen. Vad finns kvar när allt betvivlas? Om vi betvivlar allt, kognitioner, perceptioner, emotioner, vad återstår då? Jo, akten av tvivel. Tvivlar vi på allt kan vi inte tvivla på att vi tvivlar eftersom det är det vi gör. Tvivlet är en tankeakt, cogito.

Om jag kommer fram till att jag tvivlar, måste jag ha förmåga att tvivla, om jag har en förmåga finns denna inte i tomma intet, utan är en existerande någons förmåga. Alltså måste jag om jag tvlvar finnas till, Ergo sum.

Detta cogito,ergo sum är den absoluta grunden för Descartes, an absolut sanning. Det är vad han nått fram till med sitt systematiska tvivel. Med et som byggsten bygger han sedan åter upp sin livsåskådning eller övertygelse, men nu med en absolut sanning som grund, ej sunt förnuft eller sannolikheter.

Vad tycker du om hans försök att bevisa Guds existens? Tror du han avsåg kristendomens Gud eller snarare någon form av högre metafysisk princip/entitet/tillstånd rent allmänt bara?