Kunskap: rättfärdigad tro eller sann rättfärdigad tro

[kkklll]

Epikurus: vi kan inte lita på vetenskapliga förklaringar, eller förnuftet, alltså måste vi sätta vår tilltro till sinnena. Denna deduktion tycks vila på på följande kunskapsdefinition: kunskap är berättigad ( eller rättfärdigad ) tro. På engelska ”belief with an account”. För att ta ett exempel. Vi vet enligt denna uppfattning att månen är exakt lika stor som den ser ut. Vi ser månen och vi är berättigade att tro att den är precis lika stor som den ser ut eftersom det kunde vara så att det bara rörde sig om ett sken. Men nu är det inte det. För när jag ser den och håller fram min tumme visar det sig att jag kan täcka månen med min tumme, alltså är månen lika stor, eller något mindre, än min tumme.

Det kunde vara så att någon bedrog mig, det kunde vara så att månens diameter är ca 3476 km 1/81 av jordens, eller att månen är som en pannkaka som ibland sväller, ibland krymper. Ingen utav dessa förklaringar strider mot sinnesförnimmelserna, men dom är sinsemellan oförenliga.

Den vetenskapliga förklaringen att månens diameter är ca 3476 km bygger på följande kunskapsdefinition: kunskap är sann berättigad ( eller rättfärdigad ) tro. Det är sant att månens diameter är ca 3476 km, vi är berättigad att tro det eftersom vi kan mäta den. Men det är falskt att solen cirklar kring jorden fastän vi kanske är rättfärdigade att tro det enligt en annan vetenskaplig förklaring som hör och häpna var sann för enbart några hundra år sedan.

Så om nu kunskap är sann rättfärdigad tro, då är den också relativ. Men om den är relativ då tillförs ju en ny konstant i kunskapsdefinitionen. Kunskap är sann relativ rättfärdigad tro. Då kan vi fråga oss ”vadå relativ? Relativ vad? Och svara ”relativ människan förstås, dummer”. ”Hur då?” ”Så som det ter sig för henne fattar du väl”

Så om jag kan visa på något som inte är relativt människan, varken sant eller falskt då faller kunskapsdefinitionen att kunskap är sann relativ rättfärdigad tro. Titta en gång till! Håll fram tummen! Är det att du ser att månen är lika stor som tummen relativt människan? Du ser ju det! Inget kan ändra det faktum att du ser det. Men det är varken sant eller falskt för om du sträcker lite på armen kanske det visar sig att månen är större än tummen. Vilket även det är ett faktum, för du ser ju det!

Alltså är kunskap rättfärdigad tro.

[dromedar]

"Men det är falskt att solen cirklar kring jorden fastän vi kanske är rättfärdigade att tro det enligt en annan vetenskaplig förklaring som hör och häpna var sann för enbart några hundra år sedan."

Nej, den vetenskapliga förklaringen har aldrig varit sann. Att människor tror att något är sant gör det inte till sant. Sanningsbegreppet utesluter dylik relativism.

[kkklll]

"Men det är falskt att solen cirklar kring jorden fastän vi kanske är rättfärdigade att tro det enligt en annan vetenskaplig förklaring som hör och häpna var sann för enbart några hundra år sedan."

Nej, den vetenskapliga förklaringen har aldrig varit sann. Att människor tror att något är sant gör det inte till sant. Sanningsbegreppet utesluter dylik relativism.

Sanningsbegreppet skuttar liksom ut ur definitionen. Å ena sidan är kunskap true belief with an account, alltså vi vet att jorden cirklar kring solen. Det är sant att jorden cirklar, vi tror det och vi har skäl att tro det. Men hur kan denna kunskap ( att jorden cirklar kring solen ) självt vara sann? Hur kan denna kunskap som för att vara kunskap måste innehålla de tre elementen i definiens självt prediceras med ett av elementen i kunskapsdefinitionen? Jag uttrycker mig kanske oklart.

Hur kan ett element som självt ingår i definiens tillsammans med två andra element, nämligen tro och rättfärdigande, hur kan något sådant prediceras på det som vi har kunskap om?

Vi har kunskapen S och kunskap är x och y och z. Hur kan nu kunskapen S vara x, y eller z var för sig samtidigt som den är x,y och z?

Det hela förefaller obegripligt. För i så fall kunde man ju lika gärna hävda att vi tror att jorden cirklar kring solen och vi vet att jorden cirklar kring solen. Eller kanske, vi har belägg för att jorden cirklar kring solen och vi vet att jorden cirklar kring solen, vilket förefaller vara nonsens.

Men det är kanske något speciellt med detta sanningsbegrepp som jag inte riktigt fattar.

[Stefan]

Newton var utan tvivel rättfärdigad att tro på sin teori. Men den var inte sann, visade det sig. Då brukar man säga att han inte hade kunskap. Det verkar alltså som om sanning är ett nödvändigt element för kunskap.

[dromedar]

Vi har kunskapen S och kunskap är x och y och z. Hur kan nu kunskapen S vara x, y eller z var för sig samtidigt som den är x,y och z?

x, y och z är i detta fall kriterier för att något (en proposition) ska vara kunskap. Om en proposition uppfyllern villkoren x, y, och z tillsammans är der klart att propositionen uppfyller x, y och z var för sig.

[kkklll]

Kunskap är alltså identiskt med propositioner om och endast om kriterierna eller villkoren sann, rättfärdigat och trott är uppfyllda. Av detta följer att när vi återerinrar oss en sak, eller känner igen en sak, då har vi heller icke kunskap, givet att det element vi återerinrar oss eller känner igen icke är en utsaga. Av detta följer vidare att så kallad hörsägen mycket väl kan kvalificera som kunskap. Så om en psykopat ljuger för mig och påstår ”jorden är platt” då kan denna utsaga rent logiskt kvalificera som kunskap givet att det är sant, bekräftat och jag tror det - detta även om jag samtidig återerinrar mig att jag i fjol åtog mig att åka jorden runt och då konstaterade att jorden är rund. Men om jag däremot hade återerinrat mig själva utsagan ”jorden är rund” - då hade det kvalificerat som kunskap fastän alla andra människor hade trott att den var platt.

[kkklll]

Vi har kunskapen S och kunskap är x och y och z. Hur kan nu kunskapen S vara x, y eller z var för sig samtidigt som den är x,y och z?

x, y och z är i detta fall kriterier för att något (en proposition) ska vara kunskap. Om en proposition uppfyllern villkoren x, y, och z tillsammans är der klart att propositionen uppfyller x, y och z var för sig.

Ser du dig inte tvingad att modifiera definitionen ( knowledge is true belief with an account ) till att enbart innefatta belief with an account om du vidhåller att enbart propositioner är kunskap?

[dromedar]

Kunskap är alltså identiskt med propositioner om och endast om kriterierna eller villkoren sann, rättfärdigat och trott är uppfyllda.

Kriterierna är förstås approximationer, men i många vardagliga situationer duger de väl. Sedan kan det vara förvirrande att säga att kunskap är identisk med propositioner för att sedan ange vissa kvalifikationer. Men utgår av sammanhanget från att du menar något i stil med att "kunskap är identisk med sanna och rättfärdiga propositioner som tros av subjektet".

Av detta följer att när vi återerinrar oss en sak, eller känner igen en sak, då har vi heller icke kunskap, givet att det element vi återerinrar oss eller känner igen icke är en utsaga.

Visst kan man tala om utsagor eller propositioner i fråga även om återerinring eller förnimmelse. Varför skulle man inte kunna göra det? Kunskapen kan väl där lika väl som i andra sammanhang formuleras i form av propositioner?

Av detta följer vidare att så kallad hörsägen mycket väl kan kvalificera som kunskap.

Om hörsägnen är sann och rättfärdigad så torde det inte längre vara en hörsägen.

Men om jag däremot hade återerinrat mig själva utsagan ”jorden är rund” - då hade det kvalificerat som kunskap fastän alla andra människor hade trott att den var platt.

Om din återerinran skulle utgöra goda skäl så är det klart att din tro på att jorden är rund kan utgöra kunskap.

[kkklll]

Jag menar att alla de tre elementen, kriterierna eller villkoren i definitionen måste vara närvarande för att vi skall kunna ha kunskap om något.
Elementen kan ju inte vara relaterade till varandra i meningen "vi måste ha goda skäl att tro" ( citationstecknet konnoterar inte i detta sammanhang en proposition ) eller att det måste vara så att vi "tror att något är sant" för att vi skall ha kunskap om en sak. De tre kunskapskriterierna kan visserligen vara okända, den möjligheten finns faktisk, men låt oss anta att de refererar till något, endera det vi har kunskap om, det kan vara en proposition eller en sak, eller så är dom självrefererande på något sätt, eller som jag förslog identiska med med kunskap och proposition ( d v s kunskap är en proposition som är sann, rättfärdiga och trodd )** Men dom kan inte vara internt relaterade och samtidigt ingå som definition på kunskap. Detta inser man om man betänker följande scenario. Låt oss säga att vi omfamnar den klassiska kunskapsdefinitionen att kunskap är sann rättfärdigad tro ( eller vilka termer vi nu råkar föredra ). Om vi nu gör tillägget att tron skall vara sann, rättfärdigad...ja du ser det finns många möjligheter...då utökas definitionen till att lyda: kunskap är sann rättfärdigad, trodd och att t ex det trodda skall vara sant etc etc. Det här är en väg som jag inte tror att är särdeles konstruktiv. Logiskt uttryckt kan man ju då säga att en relation plötsligt dyker upp i definitionen, nämligen i relationen mellan två eller fler kriterier, en relation som ju därmed utgör ett fjärde kriterie, vilket således spränger ramarna för definitionen.

Men om kriterierna är approximationer då är det en annan historia. Jag vore tacksam om du kunde utveckla det lite. Jag antar att du menar något i stil med att kunskap är ungefärlig på något sätt. Ett annat alternativ vore att du menar något i stil med att kriterierna på något sätt "närmar" sig perfektion....???

Å andra sidan fick det mig att reflektera över skillanden mellan kunskap i meningen hur göra något och att något är fallet. Det verkar nämligen som om den av mig ovan föreslagna definitionen på kunskap ( kunskap är rättfärdigad tro ) är otillräcklig eller missvisande. Exempel. Låt oss anta en snickare. Det verkar inte räcka med att han har goda skäl ( är rättfärdigad ) och tror ( det han kan eller att han kan ). Det måste vad jag förstår även vara sant. Låt mig förtydliga. För att kunskap om hur man bygger skall kvalificera som kunskap måste snickaren a) Tro att "byggt ett hus" ( även här konnoterer ej citationstecknet en propositon utan faktumet ´bygga ett hus´, själva byggandet. Tror han "icke-byggt ett hus" har han inte kunskap om att bygga ett hus.*b) Han måste var rättfärdigad, icke i sin tro, utan rättfärdigad genom återerinring, själva återerinringen är rättfärdigandet c) Det måste vara sant att "byggt ett hus", faktumet att "byggt ett hus" måste vara sant.

Nu är de tre kriterierna orelaterade och vi slipper förhoppningsvis ett fjärde kriterie, nämligen en föregiven relation. För då skulle det nämligen kunna lyda något så här:
a) Han måste tro att han kan bygga ett hus b) Det måste vara sant att han kan bygga ett hus eller vara sant att han har byggt ett hus c) Han måst tro att han har byggt ett hus eller tro att det är sant att han byggt ett hus. Etc etc.

Du ser! Man kan inte räkna alla dessa plötsligt uppkomna fullständigt godtyckliga relationer som på så sätt dyker upp, vilket utgör ett allvarligt hot mot definitionen i fråga.



* Man kan fråga sig om villkoret a) ens är nödvändigt. I så fall skulle kunskap om hur skilja sig från kunskap att genom i det förra fallet enbart innefatta sant och rättfärdigat medan i det andra fallet rättfärdigad tro. Å andra sidan kan jag inte acceptera att det skulle finnas två olika kunskapstyper eftersom det borgar för invändingen "Varför inte då tusen olika slags kunskaper?". Det går inte att försvara en sådan tolkning. Men nu spårar jag kanske lite ur.

**Detta leder dock till det intressanta problemet att all kunskap tycks bygga på okunskap, regressionsproblemet. Det finns enbart propositioner som är rättfärdigar varandra tills vi kommer till en slutgiltig/ursprunglig proposition som inte kan rättfärdigas, åtminstone inte på samma sätt.

[kkklll]

Vid närmare eftertanke finns det dock en annan väg, men det är strängt taget som att säga att det inte finns någon kunskap.

Vi antar att det inte rör sig om tre kriterier utan ett. Det rör sig om en definition på kunskap innehållande ett kriterium som vi kommer fram till genom ett resonemang. Men först måste vigöra ett antagande. Vi måste anta att riktig = sann och att åsikt = proposition, eller kanske helt enkelt att en riktig åsikt är det samma som en sann proposition.

Går det att resonera sig fram till att kunskap måste vara en sann proposition? Först måste vi bevisa att det finns falska propositioner och att falska propositioner inte kan vara kunskap. Men hur går det till. När det gäller riktig åsikt ter det ju sig lätt. Låt oss anta att det står en kamel på torget och du hävdar ”där står en häst”. Detta är uppenbarligen en oriktig åsikt ( eller ett felaktigt omdöme ), men är det en falsk proposition?

Anta att en person kan ge en förklaring till varför det måste vara en kamel, personen i fråga är kameluppfödare, det kan inte vara något annat än en kamel etc etc. Detta vore nu enligt den klassiska kunskapsdefinitionen ett typfall för kunskap. Personen i fråga vet att det är en kamel. Den riktiga åsikten att kameler har pucklar o s v omvandlas till en klar riktig åsikt, eller förklarad riktig åsikt i o m att personen i fråga har sysslat med kameler, han har känt på dom, han känner igen deras sätt att vara etc etc. Kort sagt han vet att det är en kamel. S har alltså kunskap om att det står en kamel på torget om han har en klar riktigt åsikt.

Men låt oss nu anta att det i stället för riktiga åsikter rör sig om sanna propositioner ( propositioner är ju som bekant inte är bundna till tid och rum). Propositionen säger bara ”där står en häst”. Hur skall vi kunna avgöra om den är sann? Det verkar ju som om alla ( empiriska ) propositioner vore sanna ( eller falska ).

Men låt oss anta att vi har klurat ut detta men någon referensteori, meningsteori eller what have we.

Vi hävdar alltså att det dels finns falska propositioner och dels sanna propositioner, och att falska propositioner inte kan vara kunskap och att sanna propositioner med en viss modifiering kan vara kunskap. Nu måste vi också, om vi vidhåller att den klassiska definitionen på kunskap ( kunskap är sann åsikt med ett rättfärdigande/förklaring/etc ), kunna stöpa om definitionen ”sann proposition” till att innefatta ”sann proposition med en förklaring/ett klargörande ( justification, an account etc)”.

Men hur skall det gå till? Vi måste först anta att en teori om sanna propositioner är sann. Teorin måste alltså vara sådan att den sanna propositionen, säg att det står en kamel på torget, inte är kunskap. För om teorin är en förklaring eller ett klargörande då blir ju själva teorin en modifiering av kunskapsdefinitionen. Kunskap vore i så fall en sann proposition + exempelvis någon referensteori. Men om teorin om sanna propositioner däremot bara är en sann proposition, då rör det sig på sin höjd bara om ett antagande, och då kan vi inte veta att den sanna propositionen de facto är sann. Ett sundare alternativ, tror jag, vore att förkasta en sådan teori direkt som "begging the question", eller mer tekniskt petitio principii.


Men låt oss anta att vi på något sätt lyckas slingra oss ur detta dilemma. En sann proposition är ekvivalent med en riktig åsikt. En sann proposition är alltså ännu icke vetande, lika lite som en riktig åsikt är vetande. Den kräver även en förklaring av dess grund, ett rättfärdigande ( justification eller account ).

Vad innebär det att avge en förklaring på en proposition? Vi måste analysera den. Så för att veta att ”där står en kamel” måste vi analysera satsen i fråga. Vi måste liksom vara ”förtrogna” med språket. För att veta att ”där står en kamel”, måste vi som någons slags litterära vidunder, lite vars till man, vara ytterst känsliga för språkliga ”nyanser”. Men ju "bättre" vi är, dessto "kunnigare" - rent generellt - är vi. I förlägning leder detta, vill jag påstå, till vissa kontraintuitiva "besynnerligheter": Homeros är bättre än panzargeneral Rommel, alltså skulle Homeros ha vunnit slaget i El Alamein.

Alternativt måste den vara nödvändigtvis sann. Alltså, endast logikerna, som fattar att A = A, eller att 2 + 2 = 4 har kunskap.

Jag kommer aldrig att acceptera the lingvistic turn.

[kkklll]

Kriterierna är förstås approximationer, men i många vardagliga situationer duger de väl.

Ah, nu gick det upp för mig. Jag tror du menar att kunskap är approximativ på följande sätt:

Låt oss anta att S ser en sedel framför sig. För att detta skall vara kunskap måste följande villkor vara tillfredställda:

a) Det får icke vara fallet att -(sedel), var” –” denoterar negation och ”sedel” är en proposition.

b) S måste tro att han faktisk ser en sedel

c) S måste ha goda skäl för denna tro



Det får alltså icke vara fallet att icke-sedel, S måste tro på sina sinnen, och S måste ha goda skäl för denna tro, d v s att han inte är bedragen av en ond ande eller något liknande.

Detta innebär med andra ord att

a) Propositionen måste vara sann
b) S tror x ( att han ser en sedel )
c) S har goda skäl till denna tro


Men eftersom det finns falska propositioner måste antalet sanna propositioner i diskursuniversum vara ändligt. Men vi kan inte veta vilka det är. Vi måste tro det, ytterst på basis av fingertoppskänsla, och kanske ha goda skäl till denna tro. Vilket torde vara det samma som ett uppställande av ( vetenskapliga ) hypoteser som i sin tur kan falsifieras, vilket borgar för att det inte finns något som hindrar att månen är lika stor som min tumme.

Det kan vara en sann proposition att månen är lika stor som min tumme och är det en sann proposition och jag tror att månen är lika stor som min tumme och jag har goda skäl till denna tro, då vet jag att månen är lika stor som min tumme.