Ahhh...nu är det drygt 12 h tills min tid i den millitära världen är slut. En lärorik och jobbig period. En av de saker som är till det negativa är att jag påverkats väldigt mycket i känsla och handling av den miljö jag levt i. För drygt ett år sedan kändes det som jag hade ett "flow" i min filosofiska och religiösa utveckling. Jag levde i en högskole miljö, tillbringade en hel del tid på forumet, läste mycket och samtalade mycket om religion och filosofi med vänner. Detta gjorde att jag kände en harmoni mellan tanke, känsla och handling. Det jag förstod rationellt blev lättare det som jag kände och då även styrande för mina handlingar i högre grad. Under föregående år så har harmonin brytits. De människor jag träffat, den litteratur jag läst, den miljö jag levt i har gjort att jag mot min vilja börjat känna och därmed impulsivt handla i oharmoni med mina tankar. Tankarna påverkas givetvis även de, men jag har lättare att rationellt förstå vad som är oönskat i den värld jag levt i än att känslomässigt göra så. Så...lite bakgrund till tråden.
Frågor jag önskar läsa olika åsikter kring är alltså:
På vilka olika sätt kan vi bringa harmoni mellan känsla, handling och tanke? (buddhistiskt finns det ju sangha, meditation, och andra delar av "den åttafaldiga vägen"konceptet vilka verkar utgå ifrån att man utifrån en rationell förståellse känslomässigt förankarar det man förstått...så att man "verkligen förstår")
Vad är önskvärt vad gäller att få t, k och h att sammanfalla?
Givetvis byggs våra filosofiska och religiösa åsikter av både känsla och förnuft. På vad sätt upplever ni att era åsikter formas fram? (då förnuft också i förlängningen är känsla...men jag ser ändå skillnader mellan grunddogmer som bygger vad vi kallar ett rationellt system och de mer skiftande känslorna för vår omvärld)
Shot man shot...
Blir förhoppningsvis en hel del mer forum framöver, kanske även kan pricka in nån liveträff till våren. (Hovnarr...sorry att jag inte läst igenom din jesustråd...vet att det var ett tag sen...men ska försöka läsa den inom en snar framtid)
Hoppas ni ler/DD
Tanke, känsla och handling
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Tanke, känsla och handling
Deuce Deceptor skrev:Ahhh...nu är det drygt 12 h tills min tid i den millitära världen är slut. En lärorik och jobbig period. En av de saker som är till det negativa är att jag påverkats väldigt mycket i känsla och handling av den miljö jag levt i. För drygt ett år sedan kändes det som jag hade ett "flow" i min filosofiska och religiösa utveckling. Jag levde i en högskole miljö, tillbringade en hel del tid på forumet, läste mycket och samtalade mycket om religion och filosofi med vänner. Detta gjorde att jag kände en harmoni mellan tanke, känsla och handling. Det jag förstod rationellt blev lättare det som jag kände och då även styrande för mina handlingar i högre grad. Under föregående år så har harmonin brytits. De människor jag träffat, den litteratur jag läst, den miljö jag levt i har gjort att jag mot min vilja börjat känna och därmed impulsivt handla i oharmoni med mina tankar. Tankarna påverkas givetvis även de, men jag har lättare att rationellt förstå vad som är oönskat i den värld jag levt i än att känslomässigt göra så. Så...lite bakgrund till tråden.
Frågor jag önskar läsa olika åsikter kring är alltså:
På vilka olika sätt kan vi bringa harmoni mellan känsla, handling och tanke? (buddhistiskt finns det ju sangha, meditation, och andra delar av "den åttafaldiga vägen"konceptet vilka verkar utgå ifrån att man utifrån en rationell förståellse känslomässigt förankarar det man förstått...så att man "verkligen förstår")
Vad är önskvärt vad gäller att få t, k och h att sammanfalla?
Givetvis byggs våra filosofiska och religiösa åsikter av både känsla och förnuft. På vad sätt upplever ni att era åsikter formas fram? (då förnuft också i förlängningen är känsla...men jag ser ändå skillnader mellan grunddogmer som bygger vad vi kallar ett rationellt system och de mer skiftande känslorna för vår omvärld)
Shot man shot...
Blir förhoppningsvis en hel del mer forum framöver, kanske även kan pricka in nån liveträff till våren. (Hovnarr...sorry att jag inte läst igenom din jesustråd...vet att det var ett tag sen...men ska försöka läsa den inom en snar framtid)
Hoppas ni ler/DD
Är det inte känsla att ha stägän ( maskinpistolen ) i handen, rusa fram i skogen och tänka nu skulle jag hellre sitta och äta en munk på vad fan det nu hette det där stället. Vad är det för oharmoniskt med det? Eller är du som jag var...kupade ( fullgjorde icke oreseverat den militära plikten ) hela tiden.
En handlingens man
Vilket intressant inlägg DD, välkommen tillbaka till det civila, God Jul and all that jazz...
Det första att grubbla på är väl hur tanke, känsla och handling hänger ihop. Om jag handlar men finner att det går stick i stäv med vad jag uppfattar som mina tankar och känslor - min etik, t.ex. - beror då detta på att:
1) Just denna handling hade en annan bakomliggande mekanik än andra handlingar som jag upplever att styrs av mina tankar och känslor, eller
2) Det FANNS en tanke och/eller känsla bakom som jag inte är medveten om?
Jag lutar mest åt 2:an, även om vissa handlingar kanske är av sådan art att det vore olämpligt att hävda ett tanke/känslo-ursprung. Vanor och instinkter faller härunder, men de är ju via mödan föremål för medveten justering.
Jag tycker det här citatet beskriver vad jag far efter:
Men var det inte just tankar kring eller i samband med människorna, litteraturen och miljön - medvetna och omedvetna - som förändrade ditt känsloliv och i förlängningen ditt handlingsliv? Om det är så verkar bristen på harmoni ha sin rot i konflikt mellan tankar och tankar (snarare än tanke/känsla eller tanke/handling) - att man inte har full insyn i hela sitt tankeliv, hur man reagerar osv.
Om man liksom jag i resonemanget ovan mer eller mindre hävdar att t-k-h alltid sammanfaller som av en kausal naturlag, vad är då önskvärt? Om man är medveten om hur de hänger ihop och leder till varandra ser man tydligare var det är värt att påverka. Den här tankefiguren jag hade just nu, vart leder den? Varför gjorde jag sådär? Vad var det där för känsla som drog igenom mig när hon skrattade - var det hot? Och så vidare. På så sätt växer en känsla för sammanhang, takt, det lämpliga etc. fram.
Inte för min skull, men om du själv vill! En intressant man vid namn Roger Viklund gör entré ett stycke in i tråden och jag tror du skulle ha stor behållning av hans nyutkomna bok "Den Jesus som aldrig funnits", om bibelexegetik fortfarande intresserar dig.
leende,
S
Det första att grubbla på är väl hur tanke, känsla och handling hänger ihop. Om jag handlar men finner att det går stick i stäv med vad jag uppfattar som mina tankar och känslor - min etik, t.ex. - beror då detta på att:
1) Just denna handling hade en annan bakomliggande mekanik än andra handlingar som jag upplever att styrs av mina tankar och känslor, eller
2) Det FANNS en tanke och/eller känsla bakom som jag inte är medveten om?
Jag lutar mest åt 2:an, även om vissa handlingar kanske är av sådan art att det vore olämpligt att hävda ett tanke/känslo-ursprung. Vanor och instinkter faller härunder, men de är ju via mödan föremål för medveten justering.
Jag tycker det här citatet beskriver vad jag far efter:
De människor jag träffat, den litteratur jag läst, den miljö jag levt i har gjort att jag mot min vilja börjat känna och därmed impulsivt handla i oharmoni med mina tankar.
Men var det inte just tankar kring eller i samband med människorna, litteraturen och miljön - medvetna och omedvetna - som förändrade ditt känsloliv och i förlängningen ditt handlingsliv? Om det är så verkar bristen på harmoni ha sin rot i konflikt mellan tankar och tankar (snarare än tanke/känsla eller tanke/handling) - att man inte har full insyn i hela sitt tankeliv, hur man reagerar osv.
Vad är önskvärt vad gäller att få t, k och h att sammanfalla?
Om man liksom jag i resonemanget ovan mer eller mindre hävdar att t-k-h alltid sammanfaller som av en kausal naturlag, vad är då önskvärt? Om man är medveten om hur de hänger ihop och leder till varandra ser man tydligare var det är värt att påverka. Den här tankefiguren jag hade just nu, vart leder den? Varför gjorde jag sådär? Vad var det där för känsla som drog igenom mig när hon skrattade - var det hot? Och så vidare. På så sätt växer en känsla för sammanhang, takt, det lämpliga etc. fram.
Hovnarr...sorry att jag inte läst igenom din jesustråd...vet att det var ett tag sen...men ska försöka läsa den inom en snar framtid
Inte för min skull, men om du själv vill! En intressant man vid namn Roger Viklund gör entré ett stycke in i tråden och jag tror du skulle ha stor behållning av hans nyutkomna bok "Den Jesus som aldrig funnits", om bibelexegetik fortfarande intresserar dig.
leende,
S
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
kkklll: Har haft många goa känslor och upplevelser under min tid i lumpen. Var dykare...så så mycket kulsprutor var det inte. Syftar dock på de förändringar jag genomgått pga den miljö jag levt i. Stay tuned.
Hovnarr: Det går, som du är inne på, att dela upp i olika typer av känslor, tankar och handlingar som motsäger och harmonierar med varandra på olika plan. Etiska disskutioner bygger oftast på krockar mellan olika känslor eller tankar om vad som är rätt. Handlingar, tankar och känslor kan vara på olika impulsiva, genomtänkta, tillfälliga, djupt förankrade osv. Vad som är tanke och kännsla kan ibland vara svårt att särskilja. Det går även att sätta ord på kännslor i olika grad.
Angående att t, k och h alltid är desamma...fast vi kanske inte har en helhetsbild. Kan det t.ex. inte vara så att jag rationellt förstår att det är obra att strula med en annan tös en flickvännen, men man känner sig bra sugen ändå. Jag kan t.ex. förstå att hämnd inte är bra för mig i längden, men i vissa stunder så kan det verka riktigt rätt. Det kan kännas rätt, verka logiskt eller komma som en sarkastisk kommentar.
Håller med dig om att förståelse för varför man känner och tänker på vissa sätt är viktigt för att kunna förändra och harmonisera. Att objektifiera sig själv i en situation av ilska, hämndlystnad osv är effektivt för att jobba bort den.
Om vi tar andra exempel än mitt lumparliv. T.ex. en rationell förståellse för alltings gränslöshet, förgängligheten i tillvaron eller varför inte det ologiska i rädsla och skuld....hur gör vi denna förståelse känslomässig och "hel". Förståelse, skriva, samtal, musik mm är sätt jag brukar använda. Olika religiösa metoder är t.ex. asketism av olika slag, meditation, bön m.m. Att känslomässigt acceptera alltings gränslöshet eller tillvarons mysterium är lite jobbigt med förnuftets hjälp ...iom att det är paradoxalt.
"non but ourself can free our mind, have no fear for...."
Bra smak.
Go kväll/DD
Hovnarr: Det går, som du är inne på, att dela upp i olika typer av känslor, tankar och handlingar som motsäger och harmonierar med varandra på olika plan. Etiska disskutioner bygger oftast på krockar mellan olika känslor eller tankar om vad som är rätt. Handlingar, tankar och känslor kan vara på olika impulsiva, genomtänkta, tillfälliga, djupt förankrade osv. Vad som är tanke och kännsla kan ibland vara svårt att särskilja. Det går även att sätta ord på kännslor i olika grad.
Angående att t, k och h alltid är desamma...fast vi kanske inte har en helhetsbild. Kan det t.ex. inte vara så att jag rationellt förstår att det är obra att strula med en annan tös en flickvännen, men man känner sig bra sugen ändå. Jag kan t.ex. förstå att hämnd inte är bra för mig i längden, men i vissa stunder så kan det verka riktigt rätt. Det kan kännas rätt, verka logiskt eller komma som en sarkastisk kommentar.
Håller med dig om att förståelse för varför man känner och tänker på vissa sätt är viktigt för att kunna förändra och harmonisera. Att objektifiera sig själv i en situation av ilska, hämndlystnad osv är effektivt för att jobba bort den.
Om vi tar andra exempel än mitt lumparliv. T.ex. en rationell förståellse för alltings gränslöshet, förgängligheten i tillvaron eller varför inte det ologiska i rädsla och skuld....hur gör vi denna förståelse känslomässig och "hel". Förståelse, skriva, samtal, musik mm är sätt jag brukar använda. Olika religiösa metoder är t.ex. asketism av olika slag, meditation, bön m.m. Att känslomässigt acceptera alltings gränslöshet eller tillvarons mysterium är lite jobbigt med förnuftets hjälp ...iom att det är paradoxalt.
"non but ourself can free our mind, have no fear for...."
Go kväll/DD
Alltid intressanta och genuina trådar av dig, Deuce. Soft!
Har för tillfället en sån där känsla av att jag går med ett gäng plattor i handen som jag lägger framför mig, för att komma framåt. Plattorna svävar och jag omges av en gigantisk avgrund.
Ämnet känns på nåt sätt tillgängligt och främmande på samma gång.
Vi människor har ju en förkärlek till att mönstra upp vår vardag, och på ett irrationellt sätt betinga fram känslomässiga reaktioner på, egentligen obetydliga saker. Jag har över en tid försökt att, när jag känt mig starkt känslomässigt engagerad uppåt eller neråt, perspektiviserat detta och genom introspektion försökt se responsen och det stimulit som lett fram till detta. Alltså medvetet ifrågasatt mitt känsloliv. Tvivlat och ställt mig själv inför djupa psykologiska teser. Försökt att kritiskt granska mig själv, helt enkelt.
Detta har dock endast lett till att jag lätt känner mig lite äcklad och lurad.
Vet inte att om man kan ifrågasätta sin hjärnas psykologiska tankemönster, också förändra dessa och på detta sätt förena tanke, känsla och handling. Detta verkar så omständigt... Samtidigt kanske man sätter för stor tilltro till den upplevelseinriktade, medvetna tanken.
Annars så tror jag att intuitionen är den sammanlänkande faktorn. Att handla på ren intuition.
Har för tillfället en sån där känsla av att jag går med ett gäng plattor i handen som jag lägger framför mig, för att komma framåt. Plattorna svävar och jag omges av en gigantisk avgrund.
Ämnet känns på nåt sätt tillgängligt och främmande på samma gång.
Vi människor har ju en förkärlek till att mönstra upp vår vardag, och på ett irrationellt sätt betinga fram känslomässiga reaktioner på, egentligen obetydliga saker. Jag har över en tid försökt att, när jag känt mig starkt känslomässigt engagerad uppåt eller neråt, perspektiviserat detta och genom introspektion försökt se responsen och det stimulit som lett fram till detta. Alltså medvetet ifrågasatt mitt känsloliv. Tvivlat och ställt mig själv inför djupa psykologiska teser. Försökt att kritiskt granska mig själv, helt enkelt.
Detta har dock endast lett till att jag lätt känner mig lite äcklad och lurad.
Vet inte att om man kan ifrågasätta sin hjärnas psykologiska tankemönster, också förändra dessa och på detta sätt förena tanke, känsla och handling. Detta verkar så omständigt... Samtidigt kanske man sätter för stor tilltro till den upplevelseinriktade, medvetna tanken.
Annars så tror jag att intuitionen är den sammanlänkande faktorn. Att handla på ren intuition.
DD,
Hur kan tankespelet exempelvis gestalta sig här? Fall 1, flickvännen: Man har, av olika skäl, bestämt sig för att otrohet är fel. När frestelsen uppenbarar sig dyker då den tanken upp först som ett brev på posten. Så kommer nästa tanke: 'hon kommer aldrig att få reda på det'. Och sedan kanske 'tusentals människor gör det varje dag'. Och kanske därefter 'så kan man inte tänka, hon skulle aldrig göra så mot dig'. 'Skulle hon det?' Och så vidare.
Vad är det som händer när den där förvirringen uppstår? Jag tror: dogmen ifrågasätts. Eftersom vi har 'otrohet är fel' djupt rotad som dogm läggs tankemödan på att vända och vrida på (attackera och försvara) dogmen. Jag tror att man kan missa mycket av vad som faktiskt händer runt omkring en om man håller på så.
Fall 2, hämnd. Hämndaktionen föregås säkert också av en tanke, men den är blixtsnabb. 'Han förtjänar det' eller 'man måste ju få försvara sig' osv. Återigen ifrågasätts det oskrivna budordet och man fastnar i just Ordet - å ena sidan och å andra sidan. Under tiden går situationen och tillfället förbi.
För mellan tanke och handling ligger känslan. Förr eller senare måste man gissa på vad som är rätt, vad som känns rätt. Och ju längre man håller på med sin mentala masturbation, desto djupare sitter känslan. Och masturbationen uppkommer på grund av att det finns en dogm! Om man inte har någon tidigare stereotyp programkod för den typ av situation som uppkommer, ja då behöver man heller inte utvärdera den i förhållande till situationen, utan kan ta sig an situationen direkt.
Miljön man lever i tror jag spelar stor roll för förståelsens "helhet". Av allt det du rader upp tar jag förgängligheten, och i synnerhet döden, som exempel. Vårt samhälle förnekar döden och vill helst inte låtsas om den. Restauranger är ett underbart exempel på detta. Man får använda mycket fantasi om man ska associera det som simmar i murkelsåsen till en älg. Påminn för Guds skull inte någon om att hon ska dö! Det vill vi inte höra talas om. Sånt har vi inte tid att tänka på. Omgivningen uppmuntrar inte precis en helhetsförståelse av döden.
Mycket av det andra som du nämner vore så främmande för många att vara herre över. "Va, kan jag bestämma vilka känsloupplevelser jag vill ha? Men vänta nu, betyder det att jag också måste ta ansvar för dom?" Det är ju lätt hänt att man blir utstött av stora delar av samhället. Om folk märker av att man inte längre bryr sig om vara sig smicker eller klander kan det snabbt blåsa upp till lynchstämning. Se där en möjlig orsak till att folk är fast i sin olycka: grupptillhörigheten är så viktig och ensamheten är ett för högt pris att betala.
Natti natti,
S
Angående att t, k och h alltid är desamma...fast vi kanske inte har en helhetsbild. Kan det t.ex. inte vara så att jag rationellt förstår att det är obra att strula med en annan tös en flickvännen, men man känner sig bra sugen ändå. Jag kan t.ex. förstå att hämnd inte är bra för mig i längden, men i vissa stunder så kan det verka riktigt rätt. Det kan kännas rätt, verka logiskt eller komma som en sarkastisk kommentar.
Hur kan tankespelet exempelvis gestalta sig här? Fall 1, flickvännen: Man har, av olika skäl, bestämt sig för att otrohet är fel. När frestelsen uppenbarar sig dyker då den tanken upp först som ett brev på posten. Så kommer nästa tanke: 'hon kommer aldrig att få reda på det'. Och sedan kanske 'tusentals människor gör det varje dag'. Och kanske därefter 'så kan man inte tänka, hon skulle aldrig göra så mot dig'. 'Skulle hon det?' Och så vidare.
Vad är det som händer när den där förvirringen uppstår? Jag tror: dogmen ifrågasätts. Eftersom vi har 'otrohet är fel' djupt rotad som dogm läggs tankemödan på att vända och vrida på (attackera och försvara) dogmen. Jag tror att man kan missa mycket av vad som faktiskt händer runt omkring en om man håller på så.
Fall 2, hämnd. Hämndaktionen föregås säkert också av en tanke, men den är blixtsnabb. 'Han förtjänar det' eller 'man måste ju få försvara sig' osv. Återigen ifrågasätts det oskrivna budordet och man fastnar i just Ordet - å ena sidan och å andra sidan. Under tiden går situationen och tillfället förbi.
För mellan tanke och handling ligger känslan. Förr eller senare måste man gissa på vad som är rätt, vad som känns rätt. Och ju längre man håller på med sin mentala masturbation, desto djupare sitter känslan. Och masturbationen uppkommer på grund av att det finns en dogm! Om man inte har någon tidigare stereotyp programkod för den typ av situation som uppkommer, ja då behöver man heller inte utvärdera den i förhållande till situationen, utan kan ta sig an situationen direkt.
T.ex. en rationell förståellse för alltings gränslöshet, förgängligheten i tillvaron eller varför inte det ologiska i rädsla och skuld....hur gör vi denna förståelse känslomässig och "hel".
Miljön man lever i tror jag spelar stor roll för förståelsens "helhet". Av allt det du rader upp tar jag förgängligheten, och i synnerhet döden, som exempel. Vårt samhälle förnekar döden och vill helst inte låtsas om den. Restauranger är ett underbart exempel på detta. Man får använda mycket fantasi om man ska associera det som simmar i murkelsåsen till en älg. Påminn för Guds skull inte någon om att hon ska dö! Det vill vi inte höra talas om. Sånt har vi inte tid att tänka på. Omgivningen uppmuntrar inte precis en helhetsförståelse av döden.
Mycket av det andra som du nämner vore så främmande för många att vara herre över. "Va, kan jag bestämma vilka känsloupplevelser jag vill ha? Men vänta nu, betyder det att jag också måste ta ansvar för dom?" Det är ju lätt hänt att man blir utstött av stora delar av samhället. Om folk märker av att man inte längre bryr sig om vara sig smicker eller klander kan det snabbt blåsa upp till lynchstämning. Se där en möjlig orsak till att folk är fast i sin olycka: grupptillhörigheten är så viktig och ensamheten är ett för högt pris att betala.
Natti natti,
S
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Lars: Positivt att du uppskattar tråden. Jo, visst kan det bli en kännsla av äckel när man annalyserar sitt eget tanke och känsloliv. Frånsaknaden av objektiv meningslöshet slår emot en. Men jag tror att det är något som behövs accepteras. Sen kan ju, som hovnarr skriver, analysen göra att man missar tillfället. Om man t.ex. under en härlig naturupplevelse börjar analysera hur man skall hålla kvar vid lyckan eller under en bra sexakt färsöker analysera sin insats...då skiter det sig rätt ordentligt. Dock är analysen användbar för att lära sig acceptera tillvaron och att vid andra tillfällen undvika oönskade reaktioner. Känslor av rädsla och aggression är t.ex. något jag ofta finner hämmande och destruktivt.
Hovnarr: Visst missar vi mycket om vi har ett starkt överjag. Jag är inte mycket för hämmande regler kring t.ex. trohet. Dock anser jag att det vore direkt obra att golva mitt befäl när han ger mig en idiotisk uppgift. Jag må missa den omedelbara glädjen och det intressanta i att se konsekvenserna, men de negativa följderna är ganska många. Sedan är det min övertygelse att ilska riktad mot någon annan är ett nederlag för mig i min brist att förstå denne och hantera motsättningar hos mig själv. Visst går mycket förbi när vi inte följer vår omedelbara intuition, men mycket går förbi om vi gör det. Det vi kan vara överens om är att konflikten mellan olika tankar och känslor ofta är hämmande?. Om vi sedan skall följa våra omedelbara nycker, eller försöka påverka våra nycker utifrån en djupare analys av våra dogmer är kanske en tvistefråga. Ett exempel ifrån buddistisk teori är förgängligheten. Jag inser att världen är en evig föränderlig föreställning där allt skapas och förstörs oupphörligt. Vi vet så fruktansvärt lite och vår möjlighet att styra vår omvärld är minimal. Man skulle kunna tro att detta leder till nån typ av sinnesfrid, att man accepterar när en ägodelar förstörs, när folk dör bort eller man inte når sitt uppsatta mål…men icke. Ständigt en frustration över att ens tillyxade bild av verkligheten inte stämmer med den som visar sig. Hur når vi harmoni mellan begären (eller vad du vill kalla det) och tankarna?
Mvh/DD
Hovnarr: Visst missar vi mycket om vi har ett starkt överjag. Jag är inte mycket för hämmande regler kring t.ex. trohet. Dock anser jag att det vore direkt obra att golva mitt befäl när han ger mig en idiotisk uppgift. Jag må missa den omedelbara glädjen och det intressanta i att se konsekvenserna, men de negativa följderna är ganska många. Sedan är det min övertygelse att ilska riktad mot någon annan är ett nederlag för mig i min brist att förstå denne och hantera motsättningar hos mig själv. Visst går mycket förbi när vi inte följer vår omedelbara intuition, men mycket går förbi om vi gör det. Det vi kan vara överens om är att konflikten mellan olika tankar och känslor ofta är hämmande?. Om vi sedan skall följa våra omedelbara nycker, eller försöka påverka våra nycker utifrån en djupare analys av våra dogmer är kanske en tvistefråga. Ett exempel ifrån buddistisk teori är förgängligheten. Jag inser att världen är en evig föränderlig föreställning där allt skapas och förstörs oupphörligt. Vi vet så fruktansvärt lite och vår möjlighet att styra vår omvärld är minimal. Man skulle kunna tro att detta leder till nån typ av sinnesfrid, att man accepterar när en ägodelar förstörs, när folk dör bort eller man inte når sitt uppsatta mål…men icke. Ständigt en frustration över att ens tillyxade bild av verkligheten inte stämmer med den som visar sig. Hur når vi harmoni mellan begären (eller vad du vill kalla det) och tankarna?
Mvh/DD
DD skrev:Visst går mycket förbi när vi inte följer vår omedelbara intuition, men mycket går förbi om vi gör det. Det vi kan vara överens om är att konflikten mellan olika tankar och känslor ofta är hämmande?
Mja, det du kallar intuition skulle jag snarare kalla instinkt (golva befäl, knulla runt osv.). Om man bara går på instinkt missar man mycket. Om man bara går på dogmer missar man mycket. Om man i studens hetta griper sig an konflikten mellan instinkt och dogm som en analytisk utmaning missar man också mycket (som jag diskuterade i förra inlägget).
Grejen är att för eller senare gissar man ändå. Man skiter i dogmen och instinkten och gör sitt val. Antingen så golvar man, eller så golvar man inte. DET beslutet ligger i situationen och inom dig själv redan från början. Dogmer är onödiga, men kunskap om sin egen programmering är nödvändig för att kunna "höra" intuitionen. Instinkter är onödiga, men förmåga att känna igen dem och kontrollera dem är nödvändig av samma orsak.
Eftersom man förr eller senare måste gissa och stå för konsekvenserna av sina handlingar hur som helst tycker jag i dagsläget att det är mer givande att odla själva gissningsförmågan, snarare än att ibland ge utlopp för mina lustar och ibland fila på etik och "borden". Det arbetet bygger på att ta kontroll över sina instinkter och avprogrammera det dogmatiska tänkandet. Och att lära sig lita på att man faktiskt kan fatta rätt beslut i en given situation utan allt det där. Gissa måste man ju i alla fall...
DD skrev:Jag inser att världen är en evig föränderlig föreställning där allt skapas och förstörs oupphörligt. Vi vet så fruktansvärt lite och vår möjlighet att styra vår omvärld är minimal. Man skulle kunna tro att detta leder till nån typ av sinnesfrid, att man accepterar när en ägodelar förstörs, när folk dör bort eller man inte når sitt uppsatta mål…men icke. Ständigt en frustration över att ens tillyxade bild av verkligheten inte stämmer med den som visar sig. Hur når vi harmoni mellan begären (eller vad du vill kalla det) och tankarna?
När jag läser stycket ovan känns det som om problemet inte är att du blir frustrerad, utan att du blir frustrerad för att du blir frustrerad. Din tillyxade bild av verkligheten är tvåfaldig - när den första yxan faller blir du frustrerad och då faller också den andra yxan, eftersom frustrationen inte ingick i din uthuggna bild av din egen sinnesfrid. Detta har jag den sista tiden lärt mig att är en viktig del av harmoni och sinnesfrid - att inte snurra in sig i dessa andragradskänslor. Om man inte lider av att man lider så gör det ju inte så mycket att man lider - det blir inte o-lidligt. Om man inte har tråkigt av att ha tråkigt kan man finna ro i tristessen - den blir då ro-lig. Om man inte är glad för att man är glad kan man uträtta stordåd i sin glädje, istället för att bli narcissistisk.

-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Dogmer är onödiga, men kunskap om sin egen programmering är nödvändig för att kunna "höra" intuitionen. Instinkter är onödiga, men förmåga att känna igen dem och kontrollera dem är nödvändig av samma orsak.
Talar du om att höra en inre röst, samvete eller liknande? Beskriv varifrån denna kommer, eller vad det är som styr dig i dina känslor, tankar och handlingar. Enligt mig så kan vi varken göra oss av med dogmer eller instinkter. Precis som du skriver så är kunskapen av hur de verkar viktig för att förstå sig själv, och vad som motiverar en. Går det att få dogmer, instinkter, intuition(vad nu detta är), olika tankar och känsor att harmonisera med varandra i olika grad? Om ja, hur kan vi göra detta?
Grejen är att för eller senare gissar man ändå. Man skiter i dogmen och instinkten och gör sitt val. Antingen så golvar man, eller så golvar man inte. DET beslutet ligger i situationen och inom dig själv redan från början
Att skita i instinkt och dogm...är inte det att låta instinkt, dogm mm ta ut varandra och vägas mot varandra på olika sätt. Handlingen styrs av vad vi känner är rätt på något plan, detta "rätt" är en komplex sammansättning av olika mekanismer i vårt psyke. Även om vi inte intellektuellt väger dogm, försvarsmekanism, instinkt mm mot varandra på ett rationellt plan inför varje handling, så görs detta känslomässigt.
När jag läser stycket ovan känns det som om problemet inte är att du blir frustrerad, utan att du blir frustrerad för att du blir frustrerad. Din tillyxade bild av verkligheten är tvåfaldig - när den första yxan faller blir du frustrerad och då faller också den andra yxan, eftersom frustrationen inte ingick i din uthuggna bild av din egen sinnesfrid.
Håller fullständigt med. Vi måste även släppa våra bilder av mening, frid osv för att inte fastna ytterligare i dem. Min erfarenhet är dock att jag har lyckats bättre och bättre att inte fästa mig vid olika bilder som jag vill tränga på verkligheten. Jag accepterar att världen omkring mig förändras och att jag inte kan klänga fast vid manifestationerna. Dock kanske detta går att acceptera kännslomässigt till ännu större grad. Visst kanske vi aldrig slipper frustration, sorg och smärta total...men vi kan lära oss att acceptera dem och undvika att fastna i otillfredställande mål och mallar som vi matas med.
Anser du inte att det finns olika krafter drivkrafter innom oss som sliter åt olika håll och som kan hamna mer eller mindre i harmoni med varandra?
Min erfarenhet är att jag är ganska konform. Jag ändrar t.ex. dialekt mycket fort. På samma sätt anpassar jag mig ofta omedvetet till min omgivnings outtalade normer och tankesätt. T.ex. det i lumpen. Denna anpassning sker ofta inte genom en förändring av min verklighetsuppfattning på ett rationellt plan...utan snarare känslomässigt och instinktivt.
Mvh/DD
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster