Mycket nöje/DD
Jagets natur...
Moderator: Moderatorgruppen
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Jagets natur...
Det finns många sätt att uppfatta sig själv på. Sylopistiskt, som en del av alltet, som upplevelsen, som den roll man får ifrån gruppen, som en fast kärna(en personlighet, själ, atma), som att man har flera personligheter, som att man är besatt, utanför kroppen upplevelser m.m Själv kan jag kännslomässigt variera mellan olika jagupplevelser. Rationellt så kan jag motivera dem alla. Ibland känner jag mig syllopistisk...det andra säger verkar som mina egna tankar...som i en bubbla. Ibland känner jag mig gränslöst som en del i alltet...en mäktig svårbeskrivbar kännsla som om marken jag sitter på, vattnet jag ser, ljuden jag hör osv...gränsen mellan allt detta upplöses, ibland kliver jag stadigt in i rollen som son, vän, träningskompis m.m, andra gånger upplever jag inget jag utan enbart en upplevelse...(svårförklarat...jag är karma
). Inom hinduistiska och buddhistiska traditioner fäster man ofta stor vikt vid upplevelsen av jaget. Det är först när man ser sig själv på rätt sätt som man når upplysning. Hur man handlar, hur man tänker och hur man känner utgår ifrån hur man uppfattar sig själv(och då även sig själv i rellation till nått annat). Som alla trådar jag skapar i detta forum så har jag ganska oklara tankar om rätt och orätt i den fråga jag ställer...det är tvivlet som gör att jag vill skapa en tråd. Därför...dela gärna med er av era upplevelser av er själva och förklara vad ni tror är den "riktiga" upplevelsen att ha(om den nu finns). Speciell tanke till Johans egodöd...som jag har fått antydningar till i flera trådar.
Mycket nöje/DD
Mycket nöje/DD
Jag antar att du syftar på Solipsism.
Jag var inne och läst nyss på http://en.wikipedia.org/wiki/Solipsism och där står det "Thought similar to solipsism is present in much of eastern philosophy. Taoism and several interpretations of Buddhism, especially Zen, teach that drawing a distinction between self and universe is nonsensical and arbitrary, and merely an artifact of language rather than an inherent reality."
Jag upplever det som att det finns risk för ett missförstånd om man börjar prata om solipsism och österländsk filosofi. En solipsist antar att han är det enda som lever, men säger detta något om hans egen identitet egentligen? Jag kan formulera det på ett annat sätt: Antar solipsisten att han är "den enda existerande människan?" eller Antar solipsisten att han är den enda existerande ... vaddå? Vad är solipsistens identitet?
För att förtydliga en sak mellan Buddhism och Solipsism: Buddhister uppfattar sig inte som en stor bunt med folk som tror de är den "enda existerande människan".
Snarare är det så att den "upplysta" har inga tvångmässiga/icke-medvetna/icke-kontrolerbara impulser att indentifiera/"skapa en värderelation" med fragmenterade/identifierat/begränsat "självobjekt" i förhållande till en yttre, större verklighetsupplevelse.
Vi i väst ser oss själva som fristående autonoma individer, som objekt/fragment rör sig i en större verklighet.
Den "upplyste" ser det inte så. Han upplever den yttre verklighetenupplevelsen som sig själv, inte något han som ett isolerat fragment "springer omkring i".
Hela våran värdeladdade och fragmenterade sätt att närma oss våran upplevelsen är isjälva verket skapat av oss själva genom vårat sätt att tänka. Det vi upplever blir då en fragmenterad representation av en "absolut hel verklighet", och denna helhet är något som vi upplever först när vi blir "upplysta" om "tingens natur" efter vi släppt våran identitet. "Tingens natur" innebär att tingen inte är isolerade eller innehåller en värdeladdning. Tingen är helt enkelt inte "bra" eller "dåliga", utan detta är bara något vi "icke-upplysta" projicerar på tingen i vår strävan efter "mer" njutning, mer upplevelser, makt, sexuell tillfreställelse.. you name it. Tingen är egentligen inte tingen utan snarare ett sammanvävt "ting". Det finns inget behov att fragmentera upplevelsen i isolerade objekt. När den "upplyste" är ledsen, är hela universum ledsen relativt honom, han kan ju bara uppleva de som är relativt honom. Han behöver inte ens tänka "åååå vad ledsen jag är" eller "ååå vad ledsen jag är, alla andra är så glada", har bara är ledsen. Han värderar inte saker och slutar därför att jämfra upplevelser med tidigare upplevelser, eller jämföra objekt med varandra, eller sträva efter "mer" eller samla på "mer" eller förlora något och ha "mindre".
Eftersom hans upplevelse är total, finns det ingen strävan mot något annat, det finns ingen flykt, eftersom han inte tänker att "han är ledsen och måste vara glad." Han har redan anlänt. Han är hela livets rörelse.
Den upplyste kan spontant bli ledsen - han är fullt mänsklig, men känner inte av långdragen sorg genom förluster, eftersom en förlust alltid innebär att förlora ett fragmenterat/identifierat objekt som har en värderelation och är underordnad till fragmentet "det isolerade självet"/"självdidentieten" i en större verklighet. För den "upplyste" finns inget att förlora, eftersom han redan äger allt. Däremot kan han ju gråta, eftersom han är mänsklig. Men att gråta för att en vän dör och att bli förbannad för att någon förolämpar ens rykte är två helt olika former av reaktioner - den första är mänsklig, den andra bygger på uppfattningen att du har en identitet som även måste höjas till skyarna. Det är i.o.f.s. mänskligt att tro att försöka försvara sitt rykte, men det bygger som sagt på en värdering i ett socialt sammanhang. Men tänk istället på det utopiska samhället: där är den sociala miljön naturlig, avslappnad, och trivsam, där behövs inte rykten eller identiteter - men det är klart att vi fortfarande i det utopiska samhället kommer att vara ledsna när vänner dör, eftersom livet fortfarande har ett spontant absolut egenvärde. Men inte ett värde i relativ bemärkelse.
Den personliga identiteten uppkommer alltså när vi försöker skapa modeller över vad som är önskvärt respektive icke-önskvärt för oss i våran upplevelse av att leva, och kanske tydligast i sociala sammanhang. Finns det inte längre något behov av att ta åt dig ära eller roffa åt dig saker så behöver du inte längre någon identitet, eftersom identiter bara behövs när vi upplever att något är dålig, tankar uppkommer bara när vi upplever att något är galet fel.
Naturligtvis är detta bara min egna personliga tolkningar av Buddhism. Hoppas inlägget inte blev för rörigt.
Jag var inne och läst nyss på http://en.wikipedia.org/wiki/Solipsism och där står det "Thought similar to solipsism is present in much of eastern philosophy. Taoism and several interpretations of Buddhism, especially Zen, teach that drawing a distinction between self and universe is nonsensical and arbitrary, and merely an artifact of language rather than an inherent reality."
Jag upplever det som att det finns risk för ett missförstånd om man börjar prata om solipsism och österländsk filosofi. En solipsist antar att han är det enda som lever, men säger detta något om hans egen identitet egentligen? Jag kan formulera det på ett annat sätt: Antar solipsisten att han är "den enda existerande människan?" eller Antar solipsisten att han är den enda existerande ... vaddå? Vad är solipsistens identitet?
För att förtydliga en sak mellan Buddhism och Solipsism: Buddhister uppfattar sig inte som en stor bunt med folk som tror de är den "enda existerande människan".
Snarare är det så att den "upplysta" har inga tvångmässiga/icke-medvetna/icke-kontrolerbara impulser att indentifiera/"skapa en värderelation" med fragmenterade/identifierat/begränsat "självobjekt" i förhållande till en yttre, större verklighetsupplevelse.
Vi i väst ser oss själva som fristående autonoma individer, som objekt/fragment rör sig i en större verklighet.
Den "upplyste" ser det inte så. Han upplever den yttre verklighetenupplevelsen som sig själv, inte något han som ett isolerat fragment "springer omkring i".
Hela våran värdeladdade och fragmenterade sätt att närma oss våran upplevelsen är isjälva verket skapat av oss själva genom vårat sätt att tänka. Det vi upplever blir då en fragmenterad representation av en "absolut hel verklighet", och denna helhet är något som vi upplever först när vi blir "upplysta" om "tingens natur" efter vi släppt våran identitet. "Tingens natur" innebär att tingen inte är isolerade eller innehåller en värdeladdning. Tingen är helt enkelt inte "bra" eller "dåliga", utan detta är bara något vi "icke-upplysta" projicerar på tingen i vår strävan efter "mer" njutning, mer upplevelser, makt, sexuell tillfreställelse.. you name it. Tingen är egentligen inte tingen utan snarare ett sammanvävt "ting". Det finns inget behov att fragmentera upplevelsen i isolerade objekt. När den "upplyste" är ledsen, är hela universum ledsen relativt honom, han kan ju bara uppleva de som är relativt honom. Han behöver inte ens tänka "åååå vad ledsen jag är" eller "ååå vad ledsen jag är, alla andra är så glada", har bara är ledsen. Han värderar inte saker och slutar därför att jämfra upplevelser med tidigare upplevelser, eller jämföra objekt med varandra, eller sträva efter "mer" eller samla på "mer" eller förlora något och ha "mindre".
Eftersom hans upplevelse är total, finns det ingen strävan mot något annat, det finns ingen flykt, eftersom han inte tänker att "han är ledsen och måste vara glad." Han har redan anlänt. Han är hela livets rörelse.
Den upplyste kan spontant bli ledsen - han är fullt mänsklig, men känner inte av långdragen sorg genom förluster, eftersom en förlust alltid innebär att förlora ett fragmenterat/identifierat objekt som har en värderelation och är underordnad till fragmentet "det isolerade självet"/"självdidentieten" i en större verklighet. För den "upplyste" finns inget att förlora, eftersom han redan äger allt. Däremot kan han ju gråta, eftersom han är mänsklig. Men att gråta för att en vän dör och att bli förbannad för att någon förolämpar ens rykte är två helt olika former av reaktioner - den första är mänsklig, den andra bygger på uppfattningen att du har en identitet som även måste höjas till skyarna. Det är i.o.f.s. mänskligt att tro att försöka försvara sitt rykte, men det bygger som sagt på en värdering i ett socialt sammanhang. Men tänk istället på det utopiska samhället: där är den sociala miljön naturlig, avslappnad, och trivsam, där behövs inte rykten eller identiteter - men det är klart att vi fortfarande i det utopiska samhället kommer att vara ledsna när vänner dör, eftersom livet fortfarande har ett spontant absolut egenvärde. Men inte ett värde i relativ bemärkelse.
Den personliga identiteten uppkommer alltså när vi försöker skapa modeller över vad som är önskvärt respektive icke-önskvärt för oss i våran upplevelse av att leva, och kanske tydligast i sociala sammanhang. Finns det inte längre något behov av att ta åt dig ära eller roffa åt dig saker så behöver du inte längre någon identitet, eftersom identiter bara behövs när vi upplever att något är dålig, tankar uppkommer bara när vi upplever att något är galet fel.
Naturligtvis är detta bara min egna personliga tolkningar av Buddhism. Hoppas inlägget inte blev för rörigt.
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Har inte tid för längre inlägg nu. Vill bara klargöra att jag försökt visa på olika sätt att uppfatta jaget. Solipism skall det vara. Försöker inte jämmställa detta med buddhism, snarare tvärtom...men det blev kanske lite luddigt. Sedan finns det ju olika buddhistiska sätt att se på jaget(som i alla traditioner är det ju splittringar). Tacksam för ditt inlägg PJ...mycket klokhet och ord på tankar jag själv har. Kommentar kommer senare.
Mvh/DD
Mvh/DD
Jag vill bara klargöra med att jag inte uppfattade det som att du försökte jämställa buddhism med solipsism, utan det jag syftade på var snarare att jag upplever det som att det finns andra som kanske inte är tillräckligt insatta för att se skillnaderna mellan de båda. Det jag försöka säga var alltså mera än allmän kommentar ur mitt enga sätt att se på det, snarare än en kommentar riktad mot det du skrev i ditt inlägg.
-
laotzu
Jag vet inte om Jaget finns eller inte. (Språket gör det ju inte heller lättare precis.) Däremot vet jag att det finns en upplevelse av ett jag och den upplevelsen finns. Men det är en upplevelse och inte Jaget.
Självklart beror allt på vad vi söker; vad vi menar med Jaget. Inom samtida medvetandefilosofi och inom kognitionsvetenskaperna forskas det livligt på Jaget. Många anser att det finns flera grader av Jaget. Ett minimal self som närmaste är att betrakta som upplevelse; även det i (två) nivåer. Och ett narrative self som förutsätter autobiografiskt minne och kanske även språkförmåga. Andra menar istället att Jaget är en illusion eller abstraktion som uppkommer av dessa -- upplevelse, minne, språkförmåga -- förmågor. (Självklart finns det många fler ståndpunkter.)
Jag vet för lite för att ta ställning. Men jag vet i alla fall att jag har en upplevelse av ett Jag och den finns.
Lycka och välgång med Ert sökande,
Gustaf
Självklart beror allt på vad vi söker; vad vi menar med Jaget. Inom samtida medvetandefilosofi och inom kognitionsvetenskaperna forskas det livligt på Jaget. Många anser att det finns flera grader av Jaget. Ett minimal self som närmaste är att betrakta som upplevelse; även det i (två) nivåer. Och ett narrative self som förutsätter autobiografiskt minne och kanske även språkförmåga. Andra menar istället att Jaget är en illusion eller abstraktion som uppkommer av dessa -- upplevelse, minne, språkförmåga -- förmågor. (Självklart finns det många fler ståndpunkter.)
Jag vet för lite för att ta ställning. Men jag vet i alla fall att jag har en upplevelse av ett Jag och den finns.
Lycka och välgång med Ert sökande,
Gustaf
laotzu, kul att du ger flera perspektiv på diskussionen. Om du har tid att utveckla dina tankar vore det kul. Annars skulle även länkar till websidor eller böcker även uppskattas.
För er som är intresserade, här är några urdrag av Krishnamurtis syn på det hela. Jag vet, ni har inte bett om det, och ni behöver inte läsa dom och vi behöver inte diskutera dom. Jag tycker bara att det han säger är intressanta parenteser, intressanta fotnötter till trådens ämne.
För er som är intresserade, här är några urdrag av Krishnamurtis syn på det hela. Jag vet, ni har inte bett om det, och ni behöver inte läsa dom och vi behöver inte diskutera dom. Jag tycker bara att det han säger är intressanta parenteser, intressanta fotnötter till trådens ämne.
Krishnamurti skrev:From the accumulation of self-protective memories there arises identity, the conception of the "I" and its continuance, its evolution towards perfection, towards reality. This "I" seeks to perpetuate itself through its own volitional activities of ignorance, fear, want. As long as the mind is not aware of these limitations, the effort to evolve, to succeed, only creates further suffering and increases the unconscious. Effort thus becomes a practice, a discipline, a mechanical adjustment and conformity.
Most of us think that time and evolutionary progress are necessary for our fulfilment. We think that experiences are essential for our growth and unfoldment. Many accept this idea readily, as it comforts them to think that they have many lives through which they can perfect themselves; they hold that time is essential for their fulfilment. Is this so? Does experience truly liberate or merely limit thought? Can experience free the mind with its self-protective memories, from ignorance, fear, want? Self-protective memories and desires use experiences for their perpetuation. So we are time-bound.
What do we mean by experience? Is it not the accumulation of values, based on self-protective memories, which give us a mode of behaviour prompted by personal advantage? It is the process of like and dislike, of choice. The accumulation of self-protective memories is the process of experience, and relationship is the contact between two individualized and self-protective memories, whose morality is the agreement to guard what they possess.
You are your own way and your own life. Out of your own right effort will be awakened creative intelligence. Till there is this creative intelligence, born of choiceless awareness, there must be chaos, there must be contention, hatred, conflict, sorrow.
...............
This is obvious. If you have beliefs, you are translating and moulding your experiences according to them, and so you are continuously forcing and limiting thought-emotion, and these limitations become the "I" process.
Most of us have an idea that the "I" is a separate being, divine, something that is enduring, becoming more and more perfect. I do not hold with any of this. Consciousness itself is the "I." You cannot separate the "I" process from consciousness. There is no "I" that is accumulating experience, which is apart from experience itself. There is only this process, this energy which is creating its own limitations, through its own self-sustained wants. When you discern that there is no "I" apart from action, that the actor is action itself, then gradually there comes a completeness, an unfathomable bliss.
When you grasp this, there can be no method to free you from your own limitations, from the prison in which you are held. The "I" process must dissolve itself. It must wean itself away from itself. No saviour nor the worship of another can liberate you; your self-imposed disciplines and self-created authorities are of no avail. They but lead to further ignorance and sorrow. If you can understand this, you will not make of life a terrible, ugly struggle of exploitation and cruelty.
...............
If you examine deeply, you will perceive that individuality is only a series of limitations, a series of accumulative actions, of hindrances, which give to consciousness the identity called the "I". The "I" is only a series of memories, tendencies, which are born of craving, and action is that friction between craving and its object. If action is the result of a prejudice, of fear, of some belief, then that action produces further limitation. If you have been raised in a particular religious belief or if you have developed a particular tendency, it must create a resistance against the movement of life. These resistances, these self-protective, egotistic walls of security, give birth to the "I" process, which is maintaining itself through its own activities. To understand yourself, you must become conscious of this process of the building up of the "I". You will then discern that this process has no beginning, and yet by constant awareness and by right effort it can be brought to an end. The art of living is to bring this "I" process to an end. It is an art that needs great discernment and right effort. We cannot understand any other process except that process which is consciousness, upon which depends individuality. By right effort, there is the discernment of the coming into being of the "I" process, and by right effort there is the ending of that process. From this arises the bliss of reality, the beauty of life as eternal movement.
This you can prove to yourself, it does not demand any faith, nor does it depend upon any system of thought or of belief. Only, it demands an integrated awareness and right effort, which will dissolve the self-created illusions and limitations and thus bring about the bliss of reality.
...............
The "I" process itself creates its own illusions, sorrows, through its self-created ignorance. To understand this process, there must be awareness, without the desire to choose between opposites. Choice in action creates duality, and this affirms the process of consciousness as individuality. If the mind-heart, not cognizant of its own secret demands, pursuits, of its hopes and fears, chooses, there must be the further creation of limitation and frustration. Thus, through the lack of understanding of ourselves, there is choice, which creates circumstances necessitating a further series of choices, and so mind-heart is caught over and over again in its own self-created circle of limitation.
Those of you who want to experiment with what I am saying will soon discover that there is no such thing as an external entity or environment guiding you, and that you are entirely responsible for yourself, for your own limitations and sorrows. If you see this, then environment does not become a separate force in itself, controlling, dominating, twisting the fulfilment of the individual. Then you begin to realize that there is only consciousness, perceived as individuality, and that it does not conceal or cover any reality. The "I" process is not proceeding to reality, to greater happiness, intelligence, but it is itself creating its own sorrow and confusion.
Take a very simple example and you can test this out for yourself. Many of you have very strong beliefs, which you make out to be the result of intuition; but they are not. These beliefs are the outcome of secret fears, longings and hopes. Such beliefs are unconsciously guiding you, forcing you into certain activities, and all experience is translated according to your ideals and beliefs. Hence there is no comprehension of life, but only the storing up of self-protective memories which increase in their intensity and limitation through further experience. If you are aware, you will observe that this process is taking place in you, and that your activities are being approximated to a standard, to an ideal. The complete approximation to an ideal is called success, fulfilment, happiness; but what one has really achieved is a rigidity, a complete isolation, a self-protection through escape into security, and so there is no comprehension of life, nor is there the cessation of ignorance with its sorrow and confusion.
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
...Till there is this creative intelligence, born of choiceless awareness, there must be chaos, there must be contention, hatred, conflict, sorrow....To understand this process, there must be awareness, without the desire to choose between opposites. Choice in action creates duality, and this affirms the process of consciousness as individuality...
En av de delar jag har svårt med när det gäller denna syn på jaget. Kanske måste man nå dit för att förstå, men...vi existerar fortfarande...vi är medvetna(eller snarare vi är medvetande)...denna existen och medvetenhet är för mig oskiljaktligt kopplad till handling(dynamik)...hur fungerar detta? Alltså...hur kan vi handla utan att ha en bild framför oss om vad handlingen skall leda till...kommer vi inte alltid i någon grad vara begränsade av detta? Jag kan rellatera till att vi i högre grad kan slita oss ifrån begränsningen det innebär att fastna i tanken på avkastning...men att helt lyckas med detta har jag svårt att rellatera till om det inte innebär död. Och då inte egodöd...utan medvetandedöd. Vad tror du? Är denna utopi möjlig?
...Does experience truly liberate or merely limit thought? Can experience free the mind with its self-protective memories, from ignorance, fear, want? Self-protective memories and desires use experiences for their perpetuation. So we are time-bound...
Han har en poäng. Erfarenhet frigör kanske inte på så sätt att vi måste ha nya erfarenheter och upplevelser för att nå frigörelse. Snarare måste vi lära oss att göra oss av med begränsande tabun, värderingar, konventioner, dogmer mm. För att nå dit måste vi, nog, paradoxalt lära oss(få erfarenheter) i hur detta görs.
...When you discern that there is no "I" apart from action, that the actor is action itself, then gradually there comes a completeness, an unfathomable bliss...soon discover that there is no such thing as an external entity or environment guiding you, and that you are entirely responsible for yourself, for your own limitations and sorrows. If you see this, then environment does not become a separate force in itself, controlling, dominating, twisting the fulfilment of the individual. Then you begin to realize that there is only consciousness, perceived as individuality, and that it does not conceal or cover any reality...
Precis. Vi är inte en person som upplever...vi är upplevelsen. Denna syn leder som du beskriver till:
Det finns inget behov att fragmentera upplevelsen i isolerade objekt. När den "upplyste" är ledsen, är hela universum ledsen relativt honom, han kan ju bara uppleva de som är relativt honom. Han behöver inte ens tänka "åååå vad ledsen jag är" eller "ååå vad ledsen jag är, alla andra är så glada", har bara är ledsen. Han värderar inte saker och slutar därför att jämfra upplevelser med tidigare upplevelser, eller jämföra objekt med varandra, eller sträva efter "mer" eller samla på "mer" eller förlora något och ha "mindre".
Eftersom hans upplevelse är total, finns det ingen strävan mot något annat, det finns ingen flykt, eftersom han inte tänker att "han är ledsen och måste vara glad." Han har redan anlänt. Han är hela livets rörelse.
Eller för att citera Krishnamurti:
By right effort, there is the discernment of the coming into being of the "I" process, and by right effort there is the ending of that process. From this arises the bliss of reality, the beauty of life as eternal movement.
fortfarande i det utopiska samhället kommer att vara ledsna när vänner dör, eftersom livet fortfarande har ett spontant absolut egenvärde. Men inte ett värde i relativ bemärkelse.
Förstår inte riktigt här. Är inte liv något positivt i rellation till död. Begränsas detta egenvärde till processen liv? Kan inte t.ex. ett berg ha ett spontant egenvärde? Jag förstår det onödiga i sorg pga. prestigeförlust, men inte skíllnaden mellan t.ex. förlust av en tavla och förlust av en människa(förutom att jag oftast känslomässigt värderar människor mer...dessa värderingar skiftar dock och är helt individuella och godtyckliga).
Har svårigheter med det här enbart observerande "ride the wave" perspektivet. Är inte själva kärnan till liv just en friktion...en vilja till förändring? Upplever att känslan av jaget som upplevelsen blir svår i rellation till andra. Vid ett möte med någon annan måste(kanske inte...men det blir ofta så) man inta en roll. Man blir något i förhållande till den andre. En defenition av en sak innebär en defenition av något annat. Hur skall vi se på andra? Är det inte så att något enbart kan inneha egenskaper i förhållande till något annat? Eller kan vi tala om t.ex. skönhet utan att rellatera till något?
Glad över din inblandning i ämnet PJ.
Frid/DD
-
laotzu
PopJimmy skrev:laotzu, kul att du ger flera perspektiv på diskussionen. Om du har tid att utveckla dina tankar vore det kul. Annars skulle även länkar till websidor eller böcker även uppskattas.
En bra introduktion är Gallagher S. (2000). Philosophical Conceptions of the Self. Trends in Cognitive Sciences, 4(1), 14-21. För mer ingående information kan Du söka upp hans referenser.
Ett annat tips är det senaste numret av Consciousness and Cognition, alltså 14(4), som behandlar ämnet The Brain and Its Self. Där finner Du många intressanta artiklar och självklart mängder med referenser.
Lev väl,
Gustaf
Allstå jag tror att det bästa handlandet är det "spontant naturliga" handlandet. Tänk dig en nödsituation: En barnvagn rullar ner för trotoaren och ut på vägen - din spontana naturliga handling är då att försöka rädda barnet. Om du är en "sund" människa så behöver du inte reflekterar över tidigare värderingar om det är "värt" att handla. Handlingen kommer bara avsig själv. Eller ta flowtillståndet: När en tennisspelare är helt inne i sitt spelande så är det inte längre ett glapp mellan spelare och spel. Tennisspelaren är hela upplevelsen av spelandet. Det är när vi försöker dela upp situatuinen i subjekt och objekt, eller individ och miljö eller "jaget" och "hotet", som konflikten uppstår. Vet inte om detta är svar på det du frågade...Deuce Deceptor skrev:...Till there is this creative intelligence, born of choiceless awareness, there must be chaos, there must be contention, hatred, conflict, sorrow....To understand this process, there must be awareness, without the desire to choose between opposites. Choice in action creates duality, and this affirms the process of consciousness as individuality...
En av de delar jag har svårt med när det gäller denna syn på jaget. Kanske måste man nå dit för att förstå, men...vi existerar fortfarande...vi är medvetna(eller snarare vi är medvetande)...denna existen och medvetenhet är för mig oskiljaktligt kopplad till handling(dynamik)...hur fungerar detta? Alltså...hur kan vi handla utan att ha en bild framför oss om vad handlingen skall leda till...kommer vi inte alltid i någon grad vara begränsade av detta? Jag kan rellatera till att vi i högre grad kan slita oss ifrån begränsningen det innebär att fastna i tanken på avkastning...men att helt lyckas med detta har jag svårt att rellatera till om det inte innebär död. Och då inte egodöd...utan medvetandedöd. Vad tror du? Är denna utopi möjlig?
Jag måste nog hålla med dig där, att det kräver erfarenheter, jag tycker att Krishnamurti är lite dålig på att poängtera detta, men jag tror att det är för att han primärt talar till människor som är nära att öppna upp sig. Det är vad jag tror iaf....Does experience truly liberate or merely limit thought? Can experience free the mind with its self-protective memories, from ignorance, fear, want? Self-protective memories and desires use experiences for their perpetuation. So we are time-bound...
Han har en poäng. Erfarenhet frigör kanske inte på så sätt att vi måste ha nya erfarenheter och upplevelser för att nå frigörelse. Snarare måste vi lära oss att göra oss av med begränsande tabun, värderingar, konventioner, dogmer mm. För att nå dit måste vi, nog, paradoxalt lära oss(få erfarenheter) i hur detta görs.
Nej jag menar nog hela processen att leva, och att andra processer är underordnade livet och att allting egentligen har ett egenvärde, men att livet är ursprunget till alla andra egenvärden. Ett berg kan naturligtvis ha ett spontant egenvärde, och detta är skönhet.fortfarande i det utopiska samhället kommer att vara ledsna när vänner dör, eftersom livet fortfarande har ett spontant absolut egenvärde. Men inte ett värde i relativ bemärkelse.
Förstår inte riktigt här. Är inte liv något positivt i rellation till död. Begränsas detta egenvärde till processen liv? Kan inte t.ex. ett berg ha ett spontant egenvärde? Jag förstår det onödiga i sorg pga. prestigeförlust, men inte skíllnaden mellan t.ex. förlust av en tavla och förlust av en människa(förutom att jag oftast känslomässigt värderar människor mer...dessa värderingar skiftar dock och är helt individuella och godtyckliga).
Jag upplever nog att man spontant kan uppleva en spontan sorg över förlusten över en tavla. Men om jag kanske ska omformulera mig, så handlar det kanske om att den "upplyste" hanterar förlusten på ett annat sätt. Han lever ut förlusten helt och hållet, har behöver inte skämmas för sin sorg, har är bara helt spontan och naturlig, han skiter helt enkelt i alla regler (sociala och andra former av regler för beteende) och bara är ledsen. Jag tror att den "upplyste" inte hakar upp sig på sorgen efter att upplevt den, han upplever sorgen och går sedan vidare. En "normal" människa upplever sorgen, och fastnar sedan i ett emotionellt kaos, eftersom hon försöker fly från sorgen, eftersom hon vägrar uppdatera sanningen, hon försöker motarbeta sorgen vilket gör att hennes varelse "kropp, sinne, samvete" (eller vad vi nu väljer att kalla det) blir splittrad. sorgen och konflikten löses inte, utan det blir ett sår i minnet. Den "upplyste" får inte emotionella sår, eftersom han/hon lever ut upplevelsen spontant utan värderingar. Man kanske kan säga att den upplyste fortfarande har värderingar, men inga värderingar om värderingar. Den "upplyste" tänker inte: "så där får jag inte tänka" i värderandet av ett val, det blir ingen regress utan direkt handling, pang, den första reaktionen är det som gäller, den "upplystens" värderingar är kompletta, det finns ingen inre fragmentering eller inre splittring. Fast samtidigt är han inte styrd av mekaniska reaktioner, han kan ibland uppleva att det inte behövs en reaktion i en kaostisk situation, eftersom det finns en frånvaro av värderingar av att upplevelsen av den yttre situationen vore för kaotisk för att hantera inombords. Han är kreativ i sitt handlande snarare än reaktiv. Han är inte låst i ett sätt att bemöta och bete sig i en situation utan flyter med och anpassar sig. Han upplever sanningen, accepterar sanningen, möter och tar i tu med sanningen, och svarar på ett kreativt, spontant sätt.
Jag vet inte, allt jag skriver är bara spontana känslor och tankar jag får medans jag sitter och skriver.
Vi kan nog tala om skönhet utan att relatera till något, detta är nog autentisk, "unik" skönhet. Den är komplett, den behöver ingen jämförelse. Upplevelsen av skönheten är skönheten och både berget betraktaren upplever (objektet) är skönhet och betraktarens upplevelse (subjektet) är skönhet.Har svårigheter med det här enbart observerande "ride the wave" perspektivet. Är inte själva kärnan till liv just en friktion...en vilja till förändring? Upplever att känslan av jaget som upplevelsen blir svår i rellation till andra. Vid ett möte med någon annan måste(kanske inte...men det blir ofta så) man inta en roll. Man blir något i förhållande till den andre. En defenition av en sak innebär en defenition av något annat. Hur skall vi se på andra? Är det inte så att något enbart kan inneha egenskaper i förhållande till något annat? Eller kan vi tala om t.ex. skönhet utan att rellatera till något?
En av mina vänner jag pratade igår sa igår en sak, som jag iofs själv har tänkt på men tanken är intressant: Gud vill se sig själv, för att gud ska kunna se sig själv behövs något som observerar och ger uppmärksamhhet och något som blir observerat och får uppmärksamhet.
En splittring, en fragmentering är alltså nödvändigt för att något ska existera. Ett perspektiv kan inte uppstå om det inte finns minst två komponenter, ett subjekt och ett objekt. Insikten om tomheten är insikten om att det inte finns någon splittring mellan objekt och subjekt. Insikten om tomheten är alltså samma sak som insikten av helheten.
Detta är bara spontana tankar som flyger ur mig. Ta dom med en nypa salt.
-
Tomas Brolins målgest
- Inlägg: 290
- Blev medlem: 18 sep 2005 13:24
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
PJ skrev:
Allstå jag tror att det bästa handlandet är det "spontant naturliga" handlandet. Tänk dig en nödsituation: En barnvagn rullar ner för trotoaren och ut på vägen - din spontana naturliga handling är då att försöka rädda barnet. Om du är en "sund" människa så behöver du inte reflekterar över tidigare värderingar om det är "värt" att handla. Handlingen kommer bara avsig själv. Eller ta flowtillståndet: När en tennisspelare är helt inne i sitt spelande så är det inte längre ett glapp mellan spelare och spel. Tennisspelaren är hela upplevelsen av spelandet. Det är när vi försöker dela upp situatuinen i subjekt och objekt, eller individ och miljö eller "jaget" och "hotet", som konflikten uppstår. Vet inte om detta är svar på det du frågade...
Det spontana handlandet är något som jag kände igen ifrån daoismen...var tvungen att slå i lite böcker. I "kinesisk filosofi" av David Favrholdt så skriver författaren om hur man enligt daoismen skall lära sig att agera spontant...men inte genom att "vara som ett barn", alltså ha nått tomhet...utan genom att träna sig inom det man gör till teknisk fulländning..så som du beskriver att tennisspelaren gjort. Något som är vanligt innom idrottsvärlden. Utövaren har genom lång träning blivit så bra att handlingen utförs spontant(utan analys). Många vardagsaktiviteter görs också på detta sätt...då vi utfört dem så många gånger att hela scenariot bara händer. Det andra exemplet du tar(med barnvagnen) är mer av en instinkt(tror jag). Vi har en medfödd empatisk förmåga som verkar vara extra stor när det gäller barn...eller oskuldsfulla varelser. Vi har många sådana instinkter som gör att vi handlar spontant. T.ex. berättade min kusin att min inom millitär kravmaga utnyttjar den naturliga höjningen av armarna man gör när man blir anfallen. Inom den millitära grenen avkravmaga så byggs denna instinktiva rörelse på så att den blir aggresiv. Sen har vi ju betingade reflexer m.m. Tror inte att handlingen är bra enbart för att den är spontan. Spontaniteten är av godo, men vissa beteenden tror jag leder till mer lidande än andra. Även om man skall leva igenom sin smärta och inte värdera den så tror jag att vi mår bättre om vi tränar bort vissa beteenden byggda på rädsla, ägandebegär, hat m.m. Vi kan dels fråga oss om alla instinkter är önskvärda, sedan vilka inlärda beteenden vi vill ha kvar. Den inlärda delen av spontanitet går lite emot krishnamurtis "no experience"-snack. Ioförsig så blir det ju som att man lär in något för att sedan glömma bort momenten...men man måste först lära in.
Alltså...du svarade väll delvis på min fråga. Håller med om det önskvärda i spontaniteten. MEN...realistiskt att detta genomsyrar hela livet...hur sjutton skall vi komma dit...verkar svårt att nå ett spontant beteende i en så mångsidig sport som att leva.
PJ skrev:
Han lever ut förlusten helt och hållet, har behöver inte skämmas för sin sorg, har är bara helt spontan och naturlig, han skiter helt enkelt i alla regler (sociala och andra former av regler för beteende) och bara är ledsen. Jag tror att den "upplyste" inte hakar upp sig på sorgen efter att upplevt den, han upplever sorgen och går sedan vidare.
Tror jag förstår det synsättet. Vi kan aldrig slippa undan all smärta. Även om jag tror att vi t.ex. genom accepterande av förgänglighet, insikten om det ologiska i rädsla och skuld, minskande av vissa behov och träning i att inte påtvinga världen våra bilder...kan undslippa mycket onödig smärta. Men det är bra att låta bli att "frustreras över frustrationen" som jag tror att hovnarr uttryckte det i nån annan tråd.
PJ skrev:
Nej jag menar nog hela processen att leva, och att andra processer är underordnade livet och att allting egentligen har ett egenvärde, men att livet är ursprunget till alla andra egenvärden. Ett berg kan naturligtvis ha ett spontant egenvärde, och detta är skönhet
Förstår att upplevelsen av värde är underordnad min egen existens...men andras?
PJ skrev:
Vi kan nog tala om skönhet utan att relatera till något, detta är nog autentisk, "unik" skönhet.....En splittring, en fragmentering är alltså nödvändigt för att något ska existera. Ett perspektiv kan inte uppstå om det inte finns minst två komponenter, ett subjekt och ett objekt. Insikten om tomheten är insikten om att det inte finns någon splittring mellan objekt och subjekt. Insikten om tomheten är alltså samma sak som insikten av helheten....
Njaejanjae...vete katten om vi kan tala om skönhet utan något att rellatera till. Men visst...ok då...vi antar det. Som du skriver så behövs i varje fall en viss fragmentering för en upplevelse. Hur är denna fragmentering förenlig med enhetsupplevelsen av jaget.
Som du utryckte det:
Det vi upplever blir då en fragmenterad representation av en "absolut hel verklighet", och denna helhet är något som vi upplever först när vi blir "upplysta" om "tingens natur" efter vi släppt våran identitet. "Tingens natur" innebär att tingen inte är isolerade eller innehåller en värdeladdning. Tingen är helt enkelt inte "bra" eller "dåliga", utan detta är bara något vi "icke-upplysta" projicerar på tingen i vår strävan efter "mer" njutning, mer upplevelser, makt, sexuell tillfreställelse.. you name it. Tingen är egentligen inte tingen utan snarare ett sammanvävt "ting".
Känner en krock här. Livet är ju liksom beroende av fragmentering och friktion på något plan...det är liksom roten till liv. Eller?
Tror du att vi kan nå en kompromiss här?
Kul att du deltar PJ. Även om det är spontant reflekterande så är det mycket givande.
Go kväll/DD
Datorn hängde sig, så hela mitt meddelande gick bort. Jag ska därför vara kortfattad nu.Deuce Deceptor skrev:men inte genom att "vara som ett barn", alltså ha nått tomhet...utan genom att träna sig inom det man gör till teknisk fulländning..
....
Sen har vi ju betingade reflexer m.m. Tror inte att handlingen är bra enbart för att den är spontan. Spontaniteten är av godo, men vissa beteenden tror jag leder till mer lidande än andra. Även om man skall leva igenom sin smärta och inte värdera den så tror jag att vi mår bättre om vi tränar bort vissa beteenden byggda på rädsla, ägandebegär, hat m.m. Vi kan dels fråga oss om alla instinkter är önskvärda, sedan vilka inlärda beteenden vi vill ha kvar. Den inlärda delen av spontanitet går lite emot krishnamurtis "no experience"-snack. Ioförsig så blir det ju som att man lär in något för att sedan glömma bort momenten...men man måste först lära in.
1. Automatiska processer: Jag vill inte gå ner i träsket och börja diskutera vad som är automatiska respektive kontrollerade processer. Att en tennisspelare är spontan beror på att han kan utvecklat automatiska processerna mot spelets begränsade mängd regler, och att reglerna medför en enorm komplexitet. Problemet med livet är att det är en domän som innefattar för många parametrar för att vi ska kunna agera efter endast automatiska processer. Jag tror jag håller mig ifrån att diskutera automatiska processer för tillfället. Precis som du sa så är livet en större domän än en tennisbana.
2. Dålig spontanitet hos barn, men även vuxna: Ha-begär, rädsla- aggression och ignorans. Kan utgår i från bristande empati, och empati förutsätter att subjeket upplevt känslan själv, eller iaf upplevt någon form av lidande som går att associera till objektet för empati. Med empati brukar man säga att subjektet kan skilja på sig själv och objektet för empati. De centrala elementen är alltså självidentitet och värderingar. Vi kan veckla ut denna diskussion om du vill.
3. Men sen kan vi diskutera Bra spontanitet: Det kan vara svårt att förstå vad "bra" spontanitet egentligen innebär, men för att göra det lättare kan vi helt enkelt flippa diskussionen: Vad är det som får vuxna människor att inte vara spontana (tveka)? Tvekandet uppstår för mig tillsynes när vi har värderingar. Vi värderar ett handlande kommer leda till en förlust av något vi identifierar oss med (självidentitet, eller andra objekt tillhörande oss som vi upplever att vi äger). Något av värde helt enkelt. Något värdefull kan även vara något vi lagt ner mycket tid eller ansträngning på. Delar av zenträningen går ut på att ifrågasätta det vi uppnått. Eller ta ett tydligt exempel: mandalan, mandalan tar extremt lånd tid att kontruera, men de "förstör" mandalan efter den är klar.
I sociala sammanhäng ser vi ofta handlingar som "icke" lämpliga, vilket får oss att tveka. Detta hindrar våran spontanitet. Vi kan fortsätta denna del om du har lust.
4. Vet inte om detta är svar på din fråga men...: Krishnamurtis "no experience" snack innebär icke-dualism. Att du kastar ut egot och friktionen mellan subjekt och objekt, eller identiter i "medvetandeströmmen".
Det icke-dualistiska "icke-tänkandet" - går inte att förklara.
1. Antingen inser du vad det innebär eftersom du inser att det inte finns något att förstå - att allt bara är, eller
2. Så försöker du förstå, vilket skapar ett objekt, en tanke om icke-dualism som du försöker jämföra med en logisk negation (eftersom all logik är jämförelse). I sökandet efter negationen skapar du negativ icke-dualism (ett begrepp som du själv hittar på i ditt sökande efter meningen med icke-dualism). Negativ icke-dualism går inte att finna, eftersom icke-dualism inte går att finna.
Icke-dualismen går alltså inte att förstå med logik, utan förstås i frånvaro av logik. Så länge du försöker förstå icke-dualism med tanke, så försöker du jämföra den men något som du anser måste vara motsatsen. I det logiska sökandet skapar du alltså ett försök att identifiera negationen till icke-dualism, vilket är något som inte existerar.
Det handlar om att helt enkelt ge upp logiken, sökandet efter mening. Det finns inget negativ icke-dualism att förstå, och det finns ingen icke-dualism att förstå. Alla försök till förståelse skapar en riktning, men icke-dualism är ingen riktning. Det är allting och ingenting. Problemet är att vi vill förstå, men icke-dualism är icke-förståelse, alltså bortom logisk förståelse.
Människor som nämar sig detta med logik tycker att det är absurt, men det är för att de är fast i logikens träsk, och det är därför de kommer att fortsätta vara förvirrade varje gång de kommer i en situation då de inte förstår sin upplevelse, eftersom den går emot deras logiska meningssystem av idéer.
Insikten om icke-dualism ger alltså ett skydd mot logisk förvirring. Sen är kanske icke-dualism logik, eller snarare kanske logisk insikt i logikens inbyggda begränsingar. Vad vet jag.
Ken Wilber gör distinktionen mellan pre-rational, rational och trans-rational. Om du inte kollat upp Wilber innan så föreslår jag att du gör det.
http://en.wikipedia.org/wiki/Ken_WilberThe pre/trans fallacy is one of Wilber's more well-known ideas. Its basic tenet is that because the early, pre-rational stages of consciousness and the latter, transrational stages of consciousness are both non-rational, and can appear on the surface to be the same, they can easily be confused with each other. In perhaps the most well known example of the fallacy, Freud considered mystical realizations to be regressions to infantile oceanic states, a fallacy of reduction. Carl Jung committed the opposite mistake by considering pre-rational myths to reflect divine realizations, a fallacy of elevation. Likewise, many consider pre-rational states like tribal thinking, groupthink, or mythic religion to be post-rational. Thus the two-fold nature of the fallacy: one can reduce trans-rational spiritual realization to pre-rational regression, or one can elevate pre-rational states to the trans-rational domain.
Interestingly, Wilber characterizes himself as falling victim to the pre/trans fallacy in his early work
Jo precis, men det vi behöver utveckla är alltså våran medventehet om våra reaktioner, värderingar, val och handlingar. Eller man kan nog besriva det djupare, men i grunden så handlar det nog mest om att "utveckla medvetenheten", väldigt stort begrepp att gå in och förklara vad detta innbär, men vi kan göra det om du har lust.Alltså...du svarade väll delvis på min fråga. Håller med om det önskvärda i spontaniteten. MEN...realistiskt att detta genomsyrar hela livet...hur sjutton skall vi komma dit...verkar svårt att nå ett spontant beteende i en så mångsidig sport som att leva.
Ja så kan man nog uttrycka det.Men det är bra att låta bli att "frustreras över frustrationen" som jag tror att hovnarr uttryckte det i nån annan tråd.
Vänta, du får omformulera dig till en konkret fråga, det är lite otydligt vad du frågar efter...PJ skrev:
Nej jag menar nog hela processen att leva, och att andra processer är underordnade livet och att allting egentligen har ett egenvärde, men att livet är ursprunget till alla andra egenvärden. Ett berg kan naturligtvis ha ett spontant egenvärde, och detta är skönhet
Förstår att upplevelsen av värde är underordnad min egen existens...men andras?
Okej, jag vet inte varför du säger att det behövs något att relatera till för att skönhet ska existera. Jag börjar spontant att tänka på att du bland annat kanske utgår i från 2:a stycket i tao te ching, är skönhet och fulhet bara uppkommer genomjämförelse? Det är den relativa uppfattningen som uppkommer genom jämförelse, men denna form av skönhet är inte autentisk "unik" skönhet. Om du jämför en plastikopererad modell jämfört med en simpel kinesisk bondflicka så visst kan man säga att modellen, relativt är skönare iförhållande till ett skönhetsideal. Men även fast den relativa skönheten är vacker (vilket jag håller med om) så var det inte den formen av skönhet jag pratade om nu.PJ skrev:
Vi kan nog tala om skönhet utan att relatera till något, detta är nog autentisk, "unik" skönhet.....
Njaejanjae...vete katten om vi kan tala om skönhet utan något att rellatera till. Men visst...ok då...vi antar det.
För att ge mig på ett försök att defininera den autentiska, "unika" skönheten: Den har ingen yta utan bara djup. Den är absolut och komplett i sig själv. Det är inte ett objekt som försöker sträva att upp till ett ideal och därför blir konstlat, det är totala motsatsen till att vara konstlad. Insikten om den kanske ibland kan uppkomma ur jämförelse med ett skönhetsideal, men den är en i total kontrast till ett ideal, därför unik och naturlig. Men denna form av skönhet kräver enorm känslighet för att upptäcka. Och vi är kanske för avtrubbade för att upptäcka den. Det är en form av skönhet som inte gör anspråk på av att vara skönhet. Det är att att inse det djupa i något simpelt. Att inse det sköna i det mest vardagliga. Jag vet inte om jag får ut det jag försöker säga..... Det är nog motsantsen till den relativa skönheten i sporten.
Min grundtanke är att det krävs två komponenter för att ha ett perspektiv, eller kanske en riktning. Det måste hur som helst finnas ett förhållande, och ett förhållande kräver två komponenter. Men jag funderar på att om jag ska lägga ner hela den filosofin, den är en vacker tanke, men den jag kan just nu inte utveckla den, så jag sätter den på paus tror jag.Som du skriver så behövs i varje fall en viss fragmentering för en upplevelse. Hur är denna fragmentering förenlig med enhetsupplevelsen av jaget.
Jag funderade i 5-10 minuter och jag kom fram till att detta rör ett problem jag inte kan lösa. Problemet bottnar i att jag inte kan avgöra om jag är idealist eller materialist. Jag börjar instället att överväga på att lyda buddhas råd med att fortsätta med att dra ut pilen istället för att fråga vem som sköt...En splittring, en fragmentering är alltså nödvändigt för att något ska existera. Ett perspektiv kan inte uppstå om det inte finns minst två komponenter, ett subjekt och ett objekt. Insikten om tomheten är insikten om att det inte finns någon splittring mellan objekt och subjekt. Insikten om tomheten är alltså samma sak som insikten av helheten....
Känner en krock här. Livet är ju liksom beroende av fragmentering och friktion på något plan...det är liksom roten till liv. Eller?
Tror du att vi kan nå en kompromiss här?
Jag vet faktiskt inte, detta är utanför mitt förstånd just nu....
Förlåt att kvalitéen inte är den bästa mot slutet av inlägget, men jag börjar bli lite seeeeeeeeeg i hövé.
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
PJ: Tänkte börja med ett allmänt klargörande. Min erfarenhet när det gäller disskuterande kring så grundläggande frågor som jagupplevelsen är att man gång på gång upptäcker förnuftets begränsning. Oftast eftersom logik och rationallitet bygger på dogmer kring detta. Att ifrågasätta sina dogmer kan inte göras genom dogmer...enbart genom att kasta sig...ge upp och söka mystiskt. Många av de upplevelser (som t.ex. icke-dualismen) som vi disskuterar blir oförståbara eftersom de (som du beskriver) direkt motsäger den logik vi har, eller inte kan fångas av den. Många mystiker använder tystnad eller paradoxer för att uttrycka sådana ting. Vi kanske kan kommar runt detta genom att tala om omständigheterna kring dessa upplevelser. T.ex. hur har du fått dina, när får du dom inte osv. Dessutom går det kanske att närma sig dem med språket utan att för den skull tro att man skall nå hela vägen. Hursom så upplever jag att samtal kring dessa frågor är ett bra komplement och verktyg att hantera den mystika upplevelsen.
Kanske menar olika saker med spontanitet. Som jag ser det så är en spontan reaktion en reaktion som görs utan eftertanke. Där man aggerar automatiskt. En sådan reaktion kan vara instinktiv, betingad, uppnås genom teknisk fulländning eller annat. Flowtillståndet inom idrotten kräver en teknisk fulländning för att sedan "glömma bort tekniken". På samma sätt kan man till viss del göra sig av med begränsande värderingar, tänka igenom sitt handlande, få översikt över vad som påverkaren en osv...så att mycket av det som från början varite en logisk/kännslomässig bearbetning blir mer spontant. Jag upplever ofta hur jag från att ha förstått något på ett rationellt plan även börjar "förstå" i hela kroppen...reagera spontant efter denna förståelse. Om du med empati menar en förståelse för situationen så visst. Menar du enbart medkännsla för andra människor(och till viss del djur) så nej. Utveklar mer om du vill.
"Tvekandet". Håller med i mycket. Tror det uppkommer när vi upplever att motiv, känslor och tankar krockar. Vill jag leva i celibat och sammtidigt ha den där läckra tösen så...tvekan(dissharmoni). Värderingar och tabun lägger sig ofta i...de är ofta inte anpassade till sammanhanget...och begränsar därför.
Mmm... Ibland får jag upplevelser av enhet. "Jag" är upplevelsen så att säga. Det är mycket befriande. Tror ofta att de uppkommer då jag befinner mig i "lugna" miljöer, ensam. Att försöka sammla sig genom andningsövningar, viss musik, paradoxer eller fokus på nuet underlättar. Det har hänt vid ett fåtal tillfällen att upplevelsen inträffar när jag är tillsammans med andra. Dock så upplever jag det som att själva samtalet med andra människor ofta tvingar undan enhetsupplevelsen. Det blir lätt en uppdelning, man kliver in i en roll osv. Viktig för jagupplevelsen är upplevelsen av det som inte är jag...man blir så ofta i rellation till något. Kanske är det en vana att deffiniera sig själv genom andra och annat.
Gör gärna det.
Vad jag menar var... Värde uppkommer genom min egen existens. Upplevelsen är beroende av liv...existens. Dock är inte upplevelsen av värde beroende av andra individer. Ett berg innehar ett värde genom min upplevelse av berget. Precis på samma sätt så innehar en annan människa ett värde genom min upplevelse av denne. Vari ligger skillnaden. Vissa buddhister försöker argumentera för medkännsla som en riktig inställning utifrån insikten om enhet. Det brukar motiveras ungefär: Allt är del av ett. Alla varelser är en del av helheten. Att hjälpa andra är därför att hjälpa sig själv.
Jag hänger inte med i denna motivering. Vad skiljer ut andra individer ifrån andra ting så att de borde tillskrivas ett högre värde. Min empatiska förmåga gör att jag ofta upplever människor som mer värda än tavlor...men det är ingen självklarhet i alla fall.
Mmm... Tror att jag förstår vad du är ute efter. Ibland kan jag uppleva en djup fascination inför någon eller något. Utan det rellativa i åtanke, utan en vilja att hålla kvar eller kontrollera...bara en förundran över dess existens och skönhet. Försöker man beskriva detta eller reflekterar logiskt över det så blir det ofta en rellativ skönhet. Det är ungefär som att språket kräver att man har en värderingsskala. Dock är jag inte säker på om inte denna upplevelse ändå är rellativ på något plan. Rellativ upplevelsen av icke-skönhet...
Kanske kan det vara så som med hastighet och possition. Ett objekt kan inte ha hastighet och position sammtidigt. Som jag ser det så är existensen ett ständigt flöde...en rörelse. Det är inte något som är uppdelat i flera punkter. Men rörelsen tätnar, tunnas ut, flyter snabbt och långsamt...ok orden fångar inte riktigt vad jag vill beskriva...men det är lite poängen. För att beskriva måste vi låtsas frysa rörelsen och tala om olika delar...men det är inte så det förhåller sig i praktiken. Ungefär som problemet med Akilles och sjöldpaddan. Kan som sagt inte förklara. Är splittrad i frågan...
Matrialist och idealist är väll ungefär samma skrot och kon. En substans. Buddha har en poäng... Dock är ett sökande i det paradoxala mysteriet något som för mig närmare...så jag fortsätter nog.
Läser den feta uppsatsen på min resa...tack för tipset.
Salaam/DD
PJ skrev:
Dålig spontanitet hos barn, men även vuxna: Ha-begär, rädsla- aggression och ignorans. Kan utgår i från bristande empati, och empati förutsätter att subjeket upplevt känslan själv, eller iaf upplevt någon form av lidande som går att associera till objektet för empati. Med empati brukar man säga att subjektet kan skilja på sig själv och objektet för empati. De centrala elementen är alltså självidentitet och värderingar. Vi kan veckla ut denna diskussion om du vill.
Kanske menar olika saker med spontanitet. Som jag ser det så är en spontan reaktion en reaktion som görs utan eftertanke. Där man aggerar automatiskt. En sådan reaktion kan vara instinktiv, betingad, uppnås genom teknisk fulländning eller annat. Flowtillståndet inom idrotten kräver en teknisk fulländning för att sedan "glömma bort tekniken". På samma sätt kan man till viss del göra sig av med begränsande värderingar, tänka igenom sitt handlande, få översikt över vad som påverkaren en osv...så att mycket av det som från början varite en logisk/kännslomässig bearbetning blir mer spontant. Jag upplever ofta hur jag från att ha förstått något på ett rationellt plan även börjar "förstå" i hela kroppen...reagera spontant efter denna förståelse. Om du med empati menar en förståelse för situationen så visst. Menar du enbart medkännsla för andra människor(och till viss del djur) så nej. Utveklar mer om du vill.
"Tvekandet". Håller med i mycket. Tror det uppkommer när vi upplever att motiv, känslor och tankar krockar. Vill jag leva i celibat och sammtidigt ha den där läckra tösen så...tvekan(dissharmoni). Värderingar och tabun lägger sig ofta i...de är ofta inte anpassade till sammanhanget...och begränsar därför.
PJ skrev:
Icke-dualismen går alltså inte att förstå med logik, utan förstås i frånvaro av logik. Så länge du försöker förstå icke-dualism med tanke, så försöker du jämföra den men något som du anser måste vara motsatsen. I det logiska sökandet skapar du alltså ett försök att identifiera negationen till icke-dualism, vilket är något som inte existerar.... Människor som nämar sig detta med logik tycker att det är absurt, men det är för att de är fast i logikens träsk
Mmm... Ibland får jag upplevelser av enhet. "Jag" är upplevelsen så att säga. Det är mycket befriande. Tror ofta att de uppkommer då jag befinner mig i "lugna" miljöer, ensam. Att försöka sammla sig genom andningsövningar, viss musik, paradoxer eller fokus på nuet underlättar. Det har hänt vid ett fåtal tillfällen att upplevelsen inträffar när jag är tillsammans med andra. Dock så upplever jag det som att själva samtalet med andra människor ofta tvingar undan enhetsupplevelsen. Det blir lätt en uppdelning, man kliver in i en roll osv. Viktig för jagupplevelsen är upplevelsen av det som inte är jag...man blir så ofta i rellation till något. Kanske är det en vana att deffiniera sig själv genom andra och annat.
PJ skrev:
Jo precis, men det vi behöver utveckla är alltså våran medventehet om våra reaktioner, värderingar, val och handlingar. Eller man kan nog besriva det djupare, men i grunden så handlar det nog mest om att "utveckla medvetenheten", väldigt stort begrepp att gå in och förklara vad detta innbär, men vi kan göra det om du har lust.
Gör gärna det.
Jag skrev:
Förstår att upplevelsen av värde är underordnad min egen existens...men andras?
Vad jag menar var... Värde uppkommer genom min egen existens. Upplevelsen är beroende av liv...existens. Dock är inte upplevelsen av värde beroende av andra individer. Ett berg innehar ett värde genom min upplevelse av berget. Precis på samma sätt så innehar en annan människa ett värde genom min upplevelse av denne. Vari ligger skillnaden. Vissa buddhister försöker argumentera för medkännsla som en riktig inställning utifrån insikten om enhet. Det brukar motiveras ungefär: Allt är del av ett. Alla varelser är en del av helheten. Att hjälpa andra är därför att hjälpa sig själv.
Jag hänger inte med i denna motivering. Vad skiljer ut andra individer ifrån andra ting så att de borde tillskrivas ett högre värde. Min empatiska förmåga gör att jag ofta upplever människor som mer värda än tavlor...men det är ingen självklarhet i alla fall.
PJ skrev:
Men denna form av skönhet kräver enorm känslighet för att upptäcka. Och vi är kanske för avtrubbade för att upptäcka den. Det är en form av skönhet som inte gör anspråk på av att vara skönhet. Det är att att inse det djupa i något simpelt. Att inse det sköna i det mest vardagliga. Jag vet inte om jag får ut det jag försöker säga..... Det är nog motsantsen till den relativa skönheten i sporten.
Mmm... Tror att jag förstår vad du är ute efter. Ibland kan jag uppleva en djup fascination inför någon eller något. Utan det rellativa i åtanke, utan en vilja att hålla kvar eller kontrollera...bara en förundran över dess existens och skönhet. Försöker man beskriva detta eller reflekterar logiskt över det så blir det ofta en rellativ skönhet. Det är ungefär som att språket kräver att man har en värderingsskala. Dock är jag inte säker på om inte denna upplevelse ändå är rellativ på något plan. Rellativ upplevelsen av icke-skönhet...
PJ skrev:
Min grundtanke är att det krävs två komponenter för att ha ett perspektiv, eller kanske en riktning. Det måste hur som helst finnas ett förhållande, och ett förhållande kräver två komponenter. Men jag funderar på att om jag ska lägga ner hela den filosofin, den är en vacker tanke, men den jag kan just nu inte utveckla den, så jag sätter den på paus tror jag
Kanske kan det vara så som med hastighet och possition. Ett objekt kan inte ha hastighet och position sammtidigt. Som jag ser det så är existensen ett ständigt flöde...en rörelse. Det är inte något som är uppdelat i flera punkter. Men rörelsen tätnar, tunnas ut, flyter snabbt och långsamt...ok orden fångar inte riktigt vad jag vill beskriva...men det är lite poängen. För att beskriva måste vi låtsas frysa rörelsen och tala om olika delar...men det är inte så det förhåller sig i praktiken. Ungefär som problemet med Akilles och sjöldpaddan. Kan som sagt inte förklara. Är splittrad i frågan...
PJ skrev:
Jag funderade i 5-10 minuter och jag kom fram till att detta rör ett problem jag inte kan lösa. Problemet bottnar i att jag inte kan avgöra om jag är idealist eller materialist. Jag börjar instället att överväga på att lyda buddhas råd med att fortsätta med att dra ut pilen istället för att fråga vem som sköt...
Jag vet faktiskt inte, detta är utanför mitt förstånd just nu....
Matrialist och idealist är väll ungefär samma skrot och kon. En substans. Buddha har en poäng... Dock är ett sökande i det paradoxala mysteriet något som för mig närmare...så jag fortsätter nog.
Läser den feta uppsatsen på min resa...tack för tipset.
Salaam/DD
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
"Den som ser icke-handling i handling och handling i icke-handling, han är insiktsfull bland människor: förankrad utför han all handling"
/ Bhagavad Gita 4:18
Ponera att Krishna-ljuset lyser även några tusen år senare och låter någon välja icke-handlingen istället, dvs säger att avstå från lemlästning av sin nästa och väljer att bli lemäst av motståndarna istället med orden "förlåt dem, ty de vet icke vad de gör" - är en sådan ponerad människa förankrad?
undrar cogito
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster
