En tråd tillägnad all form av brottning med paradoxer. På senare tid har jag hängt upp mig på några olika paradoxer. Dessa kommer att redovisas nedan. Fyll gäran i med egna paradoxer om ni vill. Jag vet inte om alla stämmer, så rätta mig gärna!
P 1
Ett slut är detsamma som en början.
Kan det vara så att varje början är ett slut, eftersom när någonting slutar börjar någonting annat. När jag börjar tala slutar tystnaden. I samma stund som livet börjar, slutar döden. Kan man resonera så, eller kan man dra en skiljelinje där självaste processen tar upp en del, så att processen som, till exempel, skiljer livet från döden. Ungefär:
liv -> döende -> död
P 2
Universum "genomgår" en konstant förändring.
Kan en förändring vara konstant? Ligger det inte i förändringens natur att inte vara just konstant?
Reflexioner? Kommentarer? Fler paradoxer?
Paradoxbrottning!
Moderator: Moderatorgruppen
P2 är ingen paradox. En paradox är ett påstående/argument som motsäger sig självt, vilket den inte gör.
Funderade lite på P1, men ser inte poängen med det hela. Vad är det egentligen som är paradoxalt med den? Du ser det hela som två olika stadier: liv och död. Eller ljud och tystnad. Det är ju antingen det ena eller det andra?
En vanlig paradox är: "Jag ljuger alltid."
Om jag ljuger, så är den inte sann. Och är den då inte sann, så ljuger jag inte. Eller?
Funderade lite på P1, men ser inte poängen med det hela. Vad är det egentligen som är paradoxalt med den? Du ser det hela som två olika stadier: liv och död. Eller ljud och tystnad. Det är ju antingen det ena eller det andra?
En vanlig paradox är: "Jag ljuger alltid."
Om jag ljuger, så är den inte sann. Och är den då inte sann, så ljuger jag inte. Eller?
Jag har lämnat forumet. Filosofi är inte så trevligt som jag hade hoppats på.
Enfero:
Om vi tillskriver ett objekt en viss egenskap och verbaliserar vår upplevelse så kommer vi fram till en mängd ord som beskriver upplevelsen. En början äger vissa egenskaper och ett slut äger vissa andra egenskaper. Om du tittar på en film och den slutar så börjar eftertexterna. Alltså blir en början detsamma som ett slut då där någonting tar slut, tar någonting annat vid.
Samma sak med att tillskriva objekt egenskaper och verbalisera dessa handlar P 2 om. Om vi ser förändring som en egenskap och att någonting är konstant som en annan egenskap, får jag det till att uttrycket blir paradoxalt. Det blir ju motsägelsefullt. Ungefär som att säga att en vägg är blå, gul. (du fattar kanske).
Sen har vi ju en anna kul paradox: En HEL DEL.
Om vi tillskriver ett objekt en viss egenskap och verbaliserar vår upplevelse så kommer vi fram till en mängd ord som beskriver upplevelsen. En början äger vissa egenskaper och ett slut äger vissa andra egenskaper. Om du tittar på en film och den slutar så börjar eftertexterna. Alltså blir en början detsamma som ett slut då där någonting tar slut, tar någonting annat vid.
Samma sak med att tillskriva objekt egenskaper och verbalisera dessa handlar P 2 om. Om vi ser förändring som en egenskap och att någonting är konstant som en annan egenskap, får jag det till att uttrycket blir paradoxalt. Det blir ju motsägelsefullt. Ungefär som att säga att en vägg är blå, gul. (du fattar kanske).
Sen har vi ju en anna kul paradox: En HEL DEL.
Lars: Har funderat kring P1 (eller motsv.) själv mycket den senaste tiden. Konsekvensen av denna insikt blir ju att man lika gärna kan betrakta alla handlingar som en enda handling. Om slut och början är godtyckliga är framgång och misslyckande godtyckliga - det ena kan när som helst transformeras i det andra. Det som återstår är att betrakta denna enda handling i en ögonblicksbild och där bedöma om den är tillräcklig eller otillräcklig, för att utifrån det gå vidare i handlingen. Man blir aldrig färdig!


hovis,
Vet inte om jag förstod riktigt, men vi kanske är inne på samma idé? Själva orden början och slut förlorar ju sin mening, genom att konstatera att båda är samma sak. Man kan till exempel dra slutsatsen att det inte finns någon början eller något slut, utan ett konstant skeende ur vilket vi finns mål, mening, början och slut. Hade vi sett "The big picture" skulle varken början eller slut finnas för oss.
Är jag inne på fel resonemang?
Vet inte om jag förstod riktigt, men vi kanske är inne på samma idé? Själva orden början och slut förlorar ju sin mening, genom att konstatera att båda är samma sak. Man kan till exempel dra slutsatsen att det inte finns någon början eller något slut, utan ett konstant skeende ur vilket vi finns mål, mening, början och slut. Hade vi sett "The big picture" skulle varken början eller slut finnas för oss.
Är jag inne på fel resonemang?
Zent omsider
Hade vi sett "The big picture" skulle varken början eller slut finnas för oss.
Just. Ta till exempel en typisk mänsklig process. En juridikstuderande önskar bli tingsmeriterad och pluggar sig blå för att få de betyg som krävs. Men misslyckas (!) och får inte tillräckligt höga betyg. Alltså får hon inte sitta ting utan måste istället göra något annat. Detta andra leder så småningom till att hon hittar sina drömmars man, så småningom sadlar hon om och själva tingsmeriteringen har då sedan länge slutat vara intressant. Kan man då säga att det var ett misslyckande att inte nå de där höga betygen? Bara om vi låser oss till ett bestämt förlopp med bestämd början och slut. Tittar man istället på hela förloppet, "the big picture", var ju de sämre betygen ett nödvändigt steg på vägen! Den fasta uppdelningen i början och slut öppnar upp för en rad ytterligare "illusioner", däribland att misslyckanden och framgångar skulle vara statiska istället för att ses som dynamiska möjligheter som ständigt avlöser varandra, likt början och slut.
P.S. Detta får mig att tänka på ett zen-talesätt: when misfortune comes, treat it as a blessing; when fortune comes, treat it as a disaster. D.S.
några steg från ämnet..
Jag kom att tänka på tiden. Om det är en mänsklig konstruktion eller om det verkligen finns tid. För om man skall dela upp skeenden i början och slut, så borde ju tiden finnas?
Saken är väl den att människan kanske är beroende av en tidsuppfattning, men det behöver ju inte vara så att universum är beroende av tid. Alltså, att allting bara "är"
Sedan så kan man ju fundera på om det finns en framtid, eller om det bara finns nutid, och att framtiden är lika osäker som dåtiden?
Och sedan så skulle man ju kunna påstå att människan lever efter döden, ex. att man tas upp som näring i naturen och därmed på något sätt fortlever, även om man inte är medveten..
ok. jag flummade ur..
Saken är väl den att människan kanske är beroende av en tidsuppfattning, men det behöver ju inte vara så att universum är beroende av tid. Alltså, att allting bara "är"
Sedan så kan man ju fundera på om det finns en framtid, eller om det bara finns nutid, och att framtiden är lika osäker som dåtiden?
Och sedan så skulle man ju kunna påstå att människan lever efter döden, ex. att man tas upp som näring i naturen och därmed på något sätt fortlever, även om man inte är medveten..
ok. jag flummade ur..
Är jag galen? Tveklöst inte. Men visst tusan lever man i en galen och underbar värld =)
The duration of time
stradde,
Avsaknaden av början och slut i någon slags "reell" mening (dvs att de bara existerar som konvetioner i språket) tyder väl snarare på att tiden existerar i "reell" mening. Om vi mäter en händelses varaktighet och finner att den är 15 sekunder så har ju detta bara betydelse i förhållande till andra tidsrymder. Om det funnes en absolut tidens början resp. slut så vore det meningslöst att diskutera detta förlopp som helhet eftersom det inte kan sättas i relation till något annat. Det uppstår en slags självreferens när självaste tiden är något som varar, om du förstår hur jag menar. Då blir istället tiden det konventionella, överenskomna som vi använder för att beskriva rörelsen från Början till Slutet.
Jag har svårt att tänka mig både Tiden och Början/Slutet som samexisterande realiteter. Kanske är det möjligt att de båda är rent konventionella - vår uppfattning av tid, början och slut är beskrivningar av fenomen som vi har svårt att uppfatta noggrannare eller mer helhetligt just för att vi står mitt uppe i dem.

Avsaknaden av början och slut i någon slags "reell" mening (dvs att de bara existerar som konvetioner i språket) tyder väl snarare på att tiden existerar i "reell" mening. Om vi mäter en händelses varaktighet och finner att den är 15 sekunder så har ju detta bara betydelse i förhållande till andra tidsrymder. Om det funnes en absolut tidens början resp. slut så vore det meningslöst att diskutera detta förlopp som helhet eftersom det inte kan sättas i relation till något annat. Det uppstår en slags självreferens när självaste tiden är något som varar, om du förstår hur jag menar. Då blir istället tiden det konventionella, överenskomna som vi använder för att beskriva rörelsen från Början till Slutet.
Jag har svårt att tänka mig både Tiden och Början/Slutet som samexisterande realiteter. Kanske är det möjligt att de båda är rent konventionella - vår uppfattning av tid, början och slut är beskrivningar av fenomen som vi har svårt att uppfatta noggrannare eller mer helhetligt just för att vi står mitt uppe i dem.

stradde: Min övertygelse går i alla fall ut på att tiden inte existerar "egentligen", utan att den är fullständigt subjektiv. Exempel:
Jag och en kompis går på bio. Jag, utifrån mina kulturella betingningar och referenser, anser att filmen är bra och att den gick väldigt fort. Min kompis tycker tvärtom att den var dålig och tyckte att det tog lång "tid". Vem har rätt?
hovnarr:
Underskrivet.
Kom för övrigt på en paradox som jag brottats med ett tag:
Konstaterande: Det finns inget (objektivt) rätt och fel.
Är detta konstaterande rätt? Är det rätt att det inte finns något rätt eller fel? Det blir kontradiktoriskt. Eller?
Jag och en kompis går på bio. Jag, utifrån mina kulturella betingningar och referenser, anser att filmen är bra och att den gick väldigt fort. Min kompis tycker tvärtom att den var dålig och tyckte att det tog lång "tid". Vem har rätt?
hovnarr:
Jag har svårt att tänka mig både Tiden och Början/Slutet som samexisterande realiteter. Kanske är det möjligt att de båda är rent konventionella - vår uppfattning av tid, början och slut är beskrivningar av fenomen som vi har svårt att uppfatta noggrannare eller mer helhetligt just för att vi står mitt uppe i dem.
Underskrivet.
Kom för övrigt på en paradox som jag brottats med ett tag:
Konstaterande: Det finns inget (objektivt) rätt och fel.
Är detta konstaterande rätt? Är det rätt att det inte finns något rätt eller fel? Det blir kontradiktoriskt. Eller?
Lars skrev:Konstaterande: Det finns inget (objektivt) rätt och fel.
Är detta konstaterande rätt? Är det rätt att det inte finns något rätt eller fel? Det blir kontradiktoriskt. Eller?
Det där hänger ihop med lögnar-paradoxen också. Tarski löste det genom att använda nivåer, men det går också bra med en logisk uppfattning där "Om inte p så icke-P" inte med nödvändighet är sant.
I samband med att jag läste en bok som heter "Gödel-Escher-Bach", en artikel med titeln "Three Dialogues on Knowledge" och samtidigt grubblade över Sartres ord "I do not think, therefore I am a moustache", skrev jag en egen liten dialog om allt det där för en tid sedan på forumet... sådärja - här är den:
hovnarr skrev:När man diskuterar med sig själv får man kloka svar, sägs det. Det nedanstående är inte ett försök att motbevisa detta, utan att återge vad som rör sig i mitt huvud i dialogform.
[Så småningom glider diskussionen in på sanning, mustascher och näsor]
A: Det är åtminstone sant att jag inte har två näsor.
B: Hur kan du säga så? Det finns en rad skeptiska argument för att vi inte ens vet att vi har händer.
A: Visst, det kan man invända, men det finns inget rimligt skäl att tvivla på att jag bara har en näsa.
B: Och därför är det sant att du bara har en näsa?
A: Ja.
B: Du menar alltså att sanning är något rimligt.
A: Ja.
B: Är det rimligt?
A: Hur menar du?
B: Jo, om sanning bara är något som verkar rimligt då kan inte heller satsen "sanning är bara något som verkar rimligt" vara absolut sann, utan också något som bara rimligtvis är sant.
A: Jo... Men då är det ändå orimligt att anta att sanning inte skulle vara det som verkar rimligt.
B. Så det är rimligt att sanning är något rimligt och orimligt att sanning är något orimligt?
A: Precis ja!
B: Men då har vi väl inte sagt någonting? Det är som att säga att det som är rimligt är rimligt och det som är sant är sant!
A: Inte alls. Om du säger att en bror är ett manligt syskon så är det inte samma sak som att säga att en bror är en bror. Tvärtom visar detta ganska tydligt att vi inte kan tala om sanning som något absolut, utan som något som är lite diffust i kanterna. Om man talar om sanning som något absolut får man problem med de skeptiska argumenten, som du var inne på.
B: Jo, skeptikerna har ju haft starka argument genom historien. Vissa har inte haft argument alls, vilket kanske är det starkaste. Men du menar alltså att det inte finns några absolut, otvetydigt sanna satser?
A: Ja.
B: Men den satsen då?
A: Okej - det tycks mig att det inte finns några absolut sanna satser.
B: Du tror pyrrhonismen ska rädda dig, men se det tror inte jag! Det där lilla prefixet ändrar inte satsens innebörd ett dugg, det förtydligar bara något som vi redan vet: Att allt folk går omkring och säger i bästa fall är deras uppriktiga tyckanden och tänkanden.
A: AHA! Så du förkastar också absolut sanning?!
B: Nu är det inte mig vi pratar om. Vad jag menar är att om vi kan förutsätta en slags svag pyrrhonistisk operator i alla uttalanden så kanske vi får just den där diffusa sanningen som du var inne på...
A: Hm... intressant. Men det gäller väl bara subjektiva uttalanden, inte rena satser?
B: Vad är en "ren sats"? Visa mig den sats som ett subjekt inte genererat, antingen direkt eller indirekt. Det verkar absurt att tillmäta slumpmässigt genererade satser större förmåga att vara sanna eller falska än vardagliga satser.
A: Jo, det verkar rimligt. Men matematiska satser då? De måste ju vara absolut sanna.
B: Inom sina ramar ja, men då har du redan accepterat det kärl som kan avgöra sanning och falskhet. Så då är det inte absolut eller allomfattande längre.
A: Det här luktar Gödel tycker jag.
B: Det kan nog finnas ett sam-band där.
A: Okej, så om satsen "det finns inga sanna satser" bara är diffust sann..
B: Nej den är sann, punkt. Om det bara finns diffus sanning så är all sanning diffus. Då kan man lika gärna säga "sann".
A: Okej, men med denna syn på sanning, blir inte följden en självmotsägelse?
B: Nej. Du kan lika gärna göra en positiv sats av det och säga precis vad du menar, nämligen: "Det finns bara sanna satser inom vissa ramar."
A: Men den satsen då?
B: Den satsen också.
A: Men om vi försöker sudda bort ramarna och säga något sant utan att införa de där ramarna?
B: Lycka till.
Hoppas den spridde ljus över paradoxen!

Hovnarr skrev:
Hovis,
är det inte dags att renodla mellan "sanning" och "riktighet"?
I ett uttalande som "Den här satsen är sann!" - menar man inte egentligen att satsen äger riktighet?
Inom olika ramar är saker och påståenden riktiga eller ej - men är de sanna?
Sanning har för mig en helt annan karaktär. Sanning av-slöjar existensen av ramar, av det beslöjande som ställer sig före (i form av mina före-ställningar). Vi kan pröva det yttre tingen på sin riktighet - och tillämpa samt lära ut denna.
Sanningen skapar man själv. Det är en individbunden skapelseakt. Dess universalitet består i att andra kan finna denna också.
Ungefär så,
tycker cogito
A: Men om vi försöker sudda bort ramarna och säga något sant utan att införa de där ramarna?
B: Lycka till.
Hovis,
är det inte dags att renodla mellan "sanning" och "riktighet"?
I ett uttalande som "Den här satsen är sann!" - menar man inte egentligen att satsen äger riktighet?
Inom olika ramar är saker och påståenden riktiga eller ej - men är de sanna?
Sanning har för mig en helt annan karaktär. Sanning av-slöjar existensen av ramar, av det beslöjande som ställer sig före (i form av mina före-ställningar). Vi kan pröva det yttre tingen på sin riktighet - och tillämpa samt lära ut denna.
Sanningen skapar man själv. Det är en individbunden skapelseakt. Dess universalitet består i att andra kan finna denna också.
Ungefär så,
tycker cogito
hovnarr skrev:Lars skrev:Konstaterande: Det finns inget (objektivt) rätt och fel.
Är detta konstaterande rätt? Är det rätt att det inte finns något rätt eller fel? Det blir kontradiktoriskt. Eller?
Det där hänger ihop med lögnar-paradoxen också. Tarski löste det genom att använda nivåer, men det går också bra med en logisk uppfattning där "Om inte p så icke-P" inte med nödvändighet är sant.
Jag ser inte riktigt någon likhet med lögnarparadoxen. I det här fallet kan påståendet helt enkelt vara falskt, utan att det leder till någon motsägelse. I lögnarparadoxen kan påståendet varken vara sant eller falskt, vilket utgör själva paradoxen.
Jag har för mig att man måste ge upp en av följande för att lösa lögnarparadoxen:
1) Språket är semantiskt slutet, på ett sätt som kommer att definieras.
2) Den klassiska logiken råder, dvs. alla satser är antingen sanna eller falska. Man accepterar inte att vissa satsers sanningsvärde, som "Denna sats är falsk" har ett tredje sanningsvärde, eller att deras sanningsvärde är obestämt.
3) Man accepterar självreferens. Notera att detta inte är samma sak som 1). I matematiken använder man en mängd s.k. "impredikativa definitioner": http://en.wikipedia.org/wiki/Impredicative
4) Språket är kompositionellt; dvs. meningen hos satsen beror av meningen hos delarna.
Kan finnas ännu fler någotsånär rimliga saker man kan ge upp.
4) kan tyckas så trivial att den inte kan uppges. Inte desto mindre har den ifrågasatts, om jag förstått saken rätt. 3) vill man knappast ifrågasätta eftersom matematiker behöver dessa definitioner. Har dock för mig att Russell ville gå denna väg ett tag. Återstår 1), Tarskis väg, och 2), Kripkes väg. Vad jag förstår har Kripke dock stött på nya, mer avancerade varianter av lögnarparadoxer.
1) innebär att språket inte är semantiskt slutet. Tarski skapar en hierarki av objektspråk och metaspråk. När jag säger: "Äpplet är grönt" använder jag objektspråket, men när jag säger "Det är sant att 'äpplet är grönt'" använder jag den första metaspråkliga nivån. I naturliga språk är det oklart på vilken nivå vi talar, men det är det inte i Tarskis värld. I hans språk blir satser som "jag ljuger nu" helt enkelt förbjudna.
1) Språket är semantiskt slutet, på ett sätt som kommer att definieras.
2) Den klassiska logiken råder, dvs. alla satser är antingen sanna eller falska. Man accepterar inte att vissa satsers sanningsvärde, som "Denna sats är falsk" har ett tredje sanningsvärde, eller att deras sanningsvärde är obestämt.
3) Man accepterar självreferens. Notera att detta inte är samma sak som 1). I matematiken använder man en mängd s.k. "impredikativa definitioner": http://en.wikipedia.org/wiki/Impredicative
4) Språket är kompositionellt; dvs. meningen hos satsen beror av meningen hos delarna.
Kan finnas ännu fler någotsånär rimliga saker man kan ge upp.
4) kan tyckas så trivial att den inte kan uppges. Inte desto mindre har den ifrågasatts, om jag förstått saken rätt. 3) vill man knappast ifrågasätta eftersom matematiker behöver dessa definitioner. Har dock för mig att Russell ville gå denna väg ett tag. Återstår 1), Tarskis väg, och 2), Kripkes väg. Vad jag förstår har Kripke dock stött på nya, mer avancerade varianter av lögnarparadoxer.
1) innebär att språket inte är semantiskt slutet. Tarski skapar en hierarki av objektspråk och metaspråk. När jag säger: "Äpplet är grönt" använder jag objektspråket, men när jag säger "Det är sant att 'äpplet är grönt'" använder jag den första metaspråkliga nivån. I naturliga språk är det oklart på vilken nivå vi talar, men det är det inte i Tarskis värld. I hans språk blir satser som "jag ljuger nu" helt enkelt förbjudna.
hovnarr: Intressant. Tyvärr så verkar det inte finnas någon konkret "lösning" men man kommer ju lite närmare svaret med lite medvetet tänkande. Eller gör man verkligen det?
Tyvärr verkar resonemanget som i början såg så stadigt ut, fladdra ut i någon diffus dimma på slutet. Precis som "sanningen". Ramarna blir svårdefinierade och verkligheten liksom glider en ur händerna när man försöker gripa tag i den. Kan citera en gammal Rally låt som passar rätt bra när man riktigt kommer in på djupet i en lång rad "varför?" frågor: "För de e så, och de e så de ska va"
Och Stefan,
Jag är ledsen, Stefan men jag förstår inte riktigt det djupa innebörden ditt inlägg säkert var menat att förmedla. Känner bara hur informationsbitarna faller ned i ogreppbart kaos när jag försöker överföra dina resonemang på mitt sätt att se på saker och ting. Mycket mellan raderna går förlorat. Jag kanske är dum, men vad menar du med att:
Hur menar du med "ge upp"? Att man ska använda sig av, förkasta, eller applicera i nåt sammanhang?
Tyvärr verkar resonemanget som i början såg så stadigt ut, fladdra ut i någon diffus dimma på slutet. Precis som "sanningen". Ramarna blir svårdefinierade och verkligheten liksom glider en ur händerna när man försöker gripa tag i den. Kan citera en gammal Rally låt som passar rätt bra när man riktigt kommer in på djupet i en lång rad "varför?" frågor: "För de e så, och de e så de ska va"
Och Stefan,
Jag är ledsen, Stefan men jag förstår inte riktigt det djupa innebörden ditt inlägg säkert var menat att förmedla. Känner bara hur informationsbitarna faller ned i ogreppbart kaos när jag försöker överföra dina resonemang på mitt sätt att se på saker och ting. Mycket mellan raderna går förlorat. Jag kanske är dum, men vad menar du med att:
Jag har för mig att man måste ge upp en av följande för att lösa lögnarparadoxen:
Hur menar du med "ge upp"? Att man ska använda sig av, förkasta, eller applicera i nåt sammanhang?
Hej igen, alla!
Det verkar som det kvittar vad man tänker. Wittgenstein har redan reflekterat över det. Som framgått under den fortsatta utgivningen av hans filosofiska kvarlåtenskap......
Wittgenstein i Zettel:
§ 690. Vårt motto skulle kunna vara: "Låt oss inte förhäxas!"
§ 691: "Den kretensiske lögnaren". I stället för att säga "jag ljuger" skulle han kunna skriva "denna sats är falsk". Svaret på detta vore: "Visst, men vilken sats menar du?" - "Jo, denna sats." - "Jag förstår, men vilken sats är det tal om i den?" - "Om den här." - "Bra, och vilken sats syftar den på?" osv.. På det sätet skulle han inte kunna förklara för oss vad han menar förrän han övergått till en fullständig sats. - Man kan även säga: Det fundamentala felet ligger i det att man tänker sig att ett uttryck, t.ex. "denna sats", liksom kunde syfta på sitt föremål (peka på från håll) utan att behöva företräda det.
§ 692. Vi kan fråga oss följande: Vilket praktiskt syfte kan Russels typteori uppfylla? - R. gör oss uppmärksamma på att vi ibland måste inskränka uttrycket för allmängiltighet för att undvika att oönskade konsekvenser härleds ur det.
§ 693. En argumentation som leder till en oändlig regress behöver inte överges av den anledningen 'att vi aldrig kan nå fram till målet på det sättet', utan för att det här inte finns något mål; så att det är helt meningslöst att säga "vi kan inte nå fram till det".
Vi menar lätt, att vi måste gå igenom regressen några steg och sedan så att säga ge upp den i förtvivlan. Medan dess mållöshet (avsaknaden av mål i kalkylen) framgår ur utgångsläget.
Det verkar som det kvittar vad man tänker. Wittgenstein har redan reflekterat över det. Som framgått under den fortsatta utgivningen av hans filosofiska kvarlåtenskap......
Wittgenstein i Zettel:
§ 690. Vårt motto skulle kunna vara: "Låt oss inte förhäxas!"
§ 691: "Den kretensiske lögnaren". I stället för att säga "jag ljuger" skulle han kunna skriva "denna sats är falsk". Svaret på detta vore: "Visst, men vilken sats menar du?" - "Jo, denna sats." - "Jag förstår, men vilken sats är det tal om i den?" - "Om den här." - "Bra, och vilken sats syftar den på?" osv.. På det sätet skulle han inte kunna förklara för oss vad han menar förrän han övergått till en fullständig sats. - Man kan även säga: Det fundamentala felet ligger i det att man tänker sig att ett uttryck, t.ex. "denna sats", liksom kunde syfta på sitt föremål (peka på från håll) utan att behöva företräda det.
§ 692. Vi kan fråga oss följande: Vilket praktiskt syfte kan Russels typteori uppfylla? - R. gör oss uppmärksamma på att vi ibland måste inskränka uttrycket för allmängiltighet för att undvika att oönskade konsekvenser härleds ur det.
§ 693. En argumentation som leder till en oändlig regress behöver inte överges av den anledningen 'att vi aldrig kan nå fram till målet på det sättet', utan för att det här inte finns något mål; så att det är helt meningslöst att säga "vi kan inte nå fram till det".
Vi menar lätt, att vi måste gå igenom regressen några steg och sedan så att säga ge upp den i förtvivlan. Medan dess mållöshet (avsaknaden av mål i kalkylen) framgår ur utgångsläget.
"We are up against trouble caused by our way of expression."
Wittgenstein i "The Blue Book"
Wittgenstein i "The Blue Book"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 30 och 0 gäster
