Anbefalt bok

[Jack White]

Jeg anbefaler at det første man leser av Nietzsche er "Also sprach Zarathustra". Det beste er om man leser den først, deretter de fleste av hans senere verk, og så leser Zarathustra om igjen, men bare Zarathustra gir størst bredde i forståelsen av den voksne Nietzsche. "Tragediens fødsel" er ikke anbefalt som en første lesing ettersom den har et tungt språk og snever tematikk. I tillegg er mye av det han hevder der slikt han beveger seg bort fra senere.

[Jack White]

Ser nå at jeg startet en ny tråd og ikke svarte på en tidligere. Beklager det, men nå er innlegget der uansett. Beklager også at jeg skriver på norsk, men håper noen skjønner hva jeg skriver.

[kkklll]

Jag förstår mycket väl vad du skriver. Du menar alltså att Zarathustra kan tjäna som ingångsport till Nietzsches. Why not! Det spelar rent generellt ingen roll var man börjar, man kommer ändå tillbaka på nåt sätt, sån är filosofin. Det viktiga är att bli vederlagd. Nietzsche, TYCKER jag, hade problem med att vederlägga sig själv. Hans Ecce homo är ingen direkt vederläggning. För övrigt, och konstigt nog, TYCKER jag att "Schopenhauer som uppfostrare" är ett vackert arbete. Men det kan ju bero på översättningen. Hur är det att vara filosof i Norge då?

[Tomas Brolins målgest]

Varför är det viktiga att bli vederlagd?

Angående Nietzsche så kan man inte peka ut ett av hans verk som representativt för hela hans tankesystem, då det knappast går att finna ett helhetligt sådant i det han har skrivit.
Det närmaste man kan komma om man vill tänka i de banorna är väl i så fall att använda sig av de tre indelningarna man allt som oftast brukar prata om (den första utgörs av perioden mellan Tragedins födelse och Richard Wagner i Bayeruth, den andra utgörs av perioden mellan Mänskligt-alltförmänskligt ocrh Den glada vetenskapen, medan den tredje utgörs av det som blir kvar i och med Sålunda talade Zarathustra), och då är det givetvis diskutabelt vilka texter som bäst sammanfattar det han vill ha sagt under respektive tid.

Zarathustraboken (böckerna) kan jag visserligen rekommendera, precis som white stripes-sångaren här, men då endast på grund av den lättillgänglighet den tillhandahåller med hjälp av sin skönlitterära utformning (den går att slappna av till, om man säger så).
Dock kan jag inte påstå att den är speciellt bra att läsa om man vill förstå de speciella teorier Nietzsche hängde upp sig på under den tiden (den eviga återkomsten, viljan till makt, övermänniskan och diverse annat metafysiskt spekulerande), i och med att dessa är presenterade på ett så oerhört dunkelt sätt.
Bäst är att läsa flera böcker av honom, mer än en från samma period, för att kunna förstå det han vill ha sagt. Sen finns det ju alltid många introduktionsböcker till honom att läsa också för den delen, de är inte helt fel.

Därmed inte sagt att man måste förstå honom för att läsa honom - det är lätt att läsa honom som ren poesi, vilken man kan tolka på vilket sätt man än känner för.

[Jack White]

Jeg mener det meste kommer til uttrykk i Zarathustra, men problemet for den uerfarne leser er at det står på en slik dunkel måte. Det er fremsatt i lignelser, og for å kunne se hva de viser må man nesten ha lest en god del mer av han.

Selv er jeg av den oppfatning at de senere verkene er de beste, men det er mer min oppfatning. Den tidligere Nietzsche bærer mer preg av filologi og også Schopenhauer for min del.

FIlosofi i Norge er forresten bra det. Jeg mener vi har et bra institutt i Oslo.

[kkklll]

Varför är det viktiga att bli vederlagd?

Intressant fråga med ett enkelt svar: För då lär man sig att inte tro sig veta det man inte vet. Det finns alltid folk som är visare än man själv...man finner dom också på de mest osannolika platser. Erkännes, det kan "kännas" jobbigt, men så börjar man resonera i sitt inre till och ifrån. En process sätter igång, jag skulle vilja kalla det för en kunskapsprocess, och då är man bättre förberedd nästa gång, till slut VILL man bli vederlagd, man ber om det eftersom man vet att då sätter nåt igång inom en. Nåt sånt handlar det om. Det finns mer att säga om det här men det, som jag brukar säga, tar vi en annan gång.

[kkklll]

Jeg mener det meste kommer til uttrykk i Zarathustra, men problemet for den uerfarne leser er at det står på en slik dunkel måte. Det er fremsatt i lignelser, og for å kunne se hva de viser må man nesten ha lest en god del mer av han.

Selv er jeg av den oppfatning at de senere verkene er de beste, men det er mer min oppfatning. Den tidligere Nietzsche bærer mer preg av filologi og også Schopenhauer for min del.

FIlosofi i Norge er forresten bra det. Jeg mener vi har et bra institutt i Oslo.

Ah, nu förstår jag bättre vad du menar, intressant.

[CAUSTIX]

Jag skulle nog säga att Zarathustra blir helt otilgänglig utan att först ha läst tragedins födelse. Nietzsches hela verksamlig är en hermeneutisk resa. Men visst kan jag hålla med om att Zarathustra innehåller allt och att den har en särställning i förhållande till övriga skrifter av honom.

Det är i Zarathustra som Nietzsche övervinner nihilismen.

[Jack White]

Ser ikke helt hvorfor tragediens fødsel skal stå i en så sterk posisjon. Den representerer ikke den senere Nietzsche slik vi finner han i Zarathustra, vilje til makt, antikrist, jenseits osv. Mye av det han står for i tragediens fødsel har et sterkt preg av en pessimisme lik den vi ser hos Schopenhauer, og denne tar han sterkt avstand til senere.

[Tomas Brolins målgest]

kkklll, att isolera vederläggandet är precis som allt annat isolerande en omöjlighet. Det finns nog ingen grundlagd kunskapsprocess som du pratar om, utan alla tar sina vederlägganden på olika sätt. Själv ser jag inget som helst egenvärde i det (vederläggandet).

CAUSTIX, precis som Jack White så förstår jag inte vad det är som gör att Tragedins födelse ska stå i en så stark relation till Zarathustra. Dets kulle vara intressant att veta hur du resonerar.

[CAUSTIX]

Ser ikke helt hvorfor tragediens fødsel skal stå i en så sterk posisjon. Den representerer ikke den senere Nietzsche slik vi finner han i Zarathustra, vilje til makt, antikrist, jenseits osv. Mye av det han står for i tragediens fødsel har et sterkt preg av en pessimisme lik den vi ser hos Schopenhauer, og denne tar han sterkt avstand til senere.

Det är i tragedins födelse som arbetet med att överkomma nihilismen inleds. Det är där som spelplanen läggs fram, Grekland. Hela Zarathustra osar av de grekisk tragiska-undertonerna. Zarathustra är också det verk som inte bara genom sitt innehåll utan genom dess poetiska-estetiska form uppfyller det dionysiska och överkommer den glada vetenskapen.

Det finns så mycket i Zarathustra som anknyter till grekernas äldre tragiska livsvisdom. Verket själv är en pånyttfödelse av det tragiska tänkandet och Zarathustra uppfyller det som tragedins födelse utlovar nämligen att överkomma nihilismen genom estetiken. Perspektivet är ett annat men tanken den samma. Det som i tragedins födelse börjar som en tragisk munterhet och en pessimistisk glädje övergår i Zarathustra till det gudomliga skratt som frikänner allt.

Tragedins födelse är också oerhört viktig därför att det visar Nietzshes ursprung, där hans grundläggande tänkande föds. Hans förhållande till Grekerna och det tragiska tänkande. Jag anser att har man inte förstått Nietzsches förhållande till grekerna så kan man omöjligt förstå Zarathustra. I båda verken så handlar det om ett överkommande genom ett återtagande och perspektivskifte. Hos Schopenhauer handlar det snarare om ett slutligt upplösande och jag anser därför inte att pessimismen har samma ton hos Scopenhauer och Nietzsche.

[Jack White]

Det som i tragedins födelse börjar som en tragisk munterhet och en pessimistisk glädje övergår i Zarathustra till det gudomliga skratt som frikänner allt.

Her er de totalt ulike. Jeg vil heller ikke sette verket Zarathustra som et uttrykk for det dionysiske. Musikken vil heller stå for det dionysiske om man må velge en kunstform. Innholdet kan kalles dionysisk av art, men ikke mer. Det jeg uansett ville ha fokus på er at tragediens fødsel har et helt annet perspektiv enn zarathustra, og det er det du skriver i sitatet ovenfor. Vi ser ikke en tragisk munterhet i zarathustra. Kun livsbejaelse og munterhet. Det tragiske er forsvunnet.

Det greske aspektet ved Nietzsche mener jeg det er viktig å ikke overdrive i hans senere verker. Greit nok med tragediens fødsel (et ungdomsverk skrevet av en filolog), men hans senere verk bærer mer preg av ikke å bære preg av et folk.

[Jack White]

Det som i tragedins födelse börjar som en tragisk munterhet och en pessimistisk glädje övergår i Zarathustra till det gudomliga skratt som frikänner allt.

Her er de totalt ulike. Jeg vil heller ikke sette verket Zarathustra som et uttrykk for det dionysiske. Musikken vil heller stå for det dionysiske om man må velge en kunstform. Innholdet kan kalles dionysisk av art, men ikke mer. Det jeg uansett ville ha fokus på er at tragediens fødsel har et helt annet perspektiv enn zarathustra, og det er det du skriver i sitatet ovenfor. Vi ser ikke en tragisk munterhet i zarathustra. Kun livsbejaelse og munterhet. Det tragiske er forsvunnet.

Det greske aspektet ved Nietzsche mener jeg det er viktig å ikke overdrive i hans senere verker. Greit nok med tragediens fødsel (et ungdomsverk skrevet av en filolog), men hans senere verk bærer mer preg av ikke å bære preg av et folk.

[CAUSTIX]

Det som i tragedins födelse börjar som en tragisk munterhet och en pessimistisk glädje övergår i Zarathustra till det gudomliga skratt som frikänner allt.

Her er de totalt ulike. Jeg vil heller ikke sette verket Zarathustra som et uttrykk for det dionysiske. Musikken vil heller stå for det dionysiske om man må velge en kunstform. Innholdet kan kalles dionysisk av art, men ikke mer. Det jeg uansett ville ha fokus på er at tragediens fødsel har et helt annet perspektiv enn zarathustra, og det er det du skriver i sitatet ovenfor. Vi ser ikke en tragisk munterhet i zarathustra. Kun livsbejaelse og munterhet. Det tragiske er forsvunnet.

Det greske aspektet ved Nietzsche mener jeg det er viktig å ikke overdrive i hans senere verker. Greit nok med tragediens fødsel (et ungdomsverk skrevet av en filolog), men hans senere verk bærer mer preg av ikke å bære preg av et folk.

Det tragiska dvs det äldre tänkandet vilket apollon/Dionysos representerar återerövras inte genom musiken som i tragedins födelse utan juat av Nietzsche själv med verket Zarathustra.

Det är först när det äldre grekiska perspektivet återvinns som nihilismen återvinns. Men i stället för munterheten så är det gudarnas outsläckliga skratt som återtas. det är det gudomliga skrattet som hänvisar tillbaka till Illiaden och Odyseén och tragöderna.

Det är just förståelsen för vad skrattet betydde för grekerna som leder till Nietzsches användande av just Zarathustra och hela det Zoroastriska bakrundstemat. Zarathustra sägs ju ha fötts skrattande.

Jag tycker tvärt om att man skall akta sig för att underskatta grekernas betydelse, speciellt i Zarathustra. Det är i grekland som brottet med det mer ursprungliga sker, det är där som rationaliteten och den glada vetenskapen föds.

Det är samma stycke, bara en annan tonart.

[Jack White]

Nå skal det sies at Nietzsche har stor forakt for "tenkere" og andre "rasjonalister". Sokrates/Platon og deres etterfølgere er under direkte angrep av Nietzsche. Du må -om du skal hevde grekerene som grunnlag- skille mellom før-sokratikere og sokrates etterfølgere. Nietzche kan nok sies å ha mye fra før-sokratikerene blant annet i at "den ene Sannhet, den finnes ikke." Men rasjonaliteten har ikke den store rollen på en sokratisk måte for den senere Nietzsche.

Den muntre vitenskap bør ikke sammenliknes med "rasjonalitetens opphav" i de senere grekere, men heller det motsatte. Sokrates` hevdelse av Sannhet som eksisterende og mål for erkjennelsen er noe Nietzche vil ta sterk avstand fra.