I en annan tråd kom frågan upp om man ska använda en mask i umgänge med andra människor eller om man ska vara sig själv. Eftersom jag inte tyckte att det gavs något svar på frågan så tänkte jag göra ett försök.
Med mask, eller yta, menar jag alla alternativ till att bara vara sig själv, alltså att man väljer att visa upp någon sida av av sig själv som är ändamålsenlig. Och hade situationen varit annorlunda så hade man kanske visat upp en annan yta, man hade valt att vara på ett annat sätt. Ingen yta betyder att man är sig själv, helt ärlig och självutlämnande. Hur man än bär sig åt så har man ju åtminståne en yta, men man varierar inte den ytan utan man visar alltid upp den, och den stämmer överens med djupet, precis vad man känner och hur man är, eller tror sig vara.
Jag menar att avsaknad av yta hör ihop med att leva i nuet och att acceptera allt. Att vara totalt närvarande och utan intressen. Jag accepterar nu världen precis som den är och jag har inga som helst syften eller avsikter att ändra på något. Jag är totalt ärlig mot alla jag möter och om de inte klarar av det är det deras problem. Om så hela världen skulle hata mig för det här så bekymrar jag mig inte – jag accepterar allt, här och nu. Och ganska ofta blir jag hatad och knivhuggen i ryggen när jag inte visar upp någon yta, eftersom vissa ser det som svaghet och andra känner sig illa berörda eftersom det påminner dem själva om deras glapp, ja ibland avgrund, mellan deras yta och deras djup.
Däremot, om jag har en avsikt, om jag bryr mig om konsekvenserna av mitt handlande så lever jag inte längre i nuet. Jag gör något för att uppnå ett resultat senare i tiden. Nu väljer jag att visa upp en yta och jag visar upp den ytan som bäst för mig mot det önskade resultatet. Resultatet kan vara att få någon att hjälpa mig eller ändra på någon, eller få någon att tycka något om mig. Det här låter som manupilering, men det är oftast så man gör när man följer de sociala spelreglerna. Ett enkelt exempel är om jag blir bjuden på fest av en vän. När jag kommer så har jag på mig lite finare kläder, uppträder artigt och tackar för att jag fick komma. Och det gör jag för att visa respekt. Observera skillnaden, inte respekterar här och nu, utan visar respekt för att uppnå resultatet att min vän ska känna sig respekterad. Det är möjligt att det hade räckt att bara respektera min vän, men jag är mån om att han ska känna sig respekterad, alltså anstränger jag mig och visar upp en yta som signalerar respekt. På samma sätt visar jag mina vänner att jag värdesätter min relation med dem. Dock så är det ju så att ju bättre jag känner dem, desto mindre behöver jag anstränga mig för att visa det eftersom vi vet var vi har varandra.
En analogi är om jag är lärare och ska lära en elev matematik. Jag slänger inte fram den allra mest avancerade boken och säger ’läs’ eller förklarar allt på en gång. Istället börjar jag med att ta reda på vilken nivå eleven befinner sig, vad han förstår och vad han inte förstår. Sedan utgår jag från den nivån och ger honom en pusselbit i taget. Jag väljer ut vilken yta av matematiken jag ska presentera för honom. Om han befinner sig på b så säger jag inte ö, utan jag säger c. Jag anpassar mitt budskap till mottagaren. Här kallas det pedagogik.
Vi blir mer och mer skickliga på att bygga upp snygga ytor som ger oss önskat resultat. På arbetsmarknaden talas det ju mycket om att man ska marknadsföra sig själv. Och inom reklambranschen är man ju mycket skicklig på detta, hur skapa rätt yta till företaget X eller produkten Y. Följdaktligen blir många frustrerade eftersom det blir allt svårare att hitta djupet ju skickligare folk blir på att bygga ytor. Glappet blir nog också större mellan yta och djup ju mer man polerar ytan. Och behovet att ventilera djupet.
Men är det för den sakens skull fel att kunna visa upp olika ytor? Nej säger jag. Inte om man har något som helst intresse i resultatet, om man vill kunna skapa kontakt med godtycklig person, om man vill undvika att bli knivhuggen i ryggen eller om man vill ändra världen. (Om mänskligheten skulle befinna sig vid f och man vet att man ska till ö så säger man inte ”ö”, man säger ”g”.) Ju skickligare man är på att visa upp rätt yta i rätt situation, desto lättare har man att skapa kontakt med andra, förstå andra, och ja, manipulera andra om det nu är det man vill. Fast det kräver ju mycket träning att spela spelet och det svider när man gör fel. Många ger upp, vilket är synd. Det är ju de som prioriterar djupet som borde förändra världen eller vad säger ni?!
Hängde ni med?
Ingen yta – fokus på nuet och en själv – inga intressen – presentera sanningen – acceptera allt – sårbarhet – Krishnamurti
Yta – fokus på framtiden och omvärlden – resultatorienterad – presentera vald aspekt av sanningen – inte visa svaghet – utilitarism
Masker och ytor
Moderator: Moderatorgruppen
Jag tänker att om du accepterar allt, så gör du det ändå utifrån de erfarenheter och föreställningar du har som gör att du kan acceptera allt.
Om man accepterar allt istället för att ifrågasätta det kommer man aldrig att utvecklas. Man kommer leva fast i de föreställningar man redan har.
Genom att ha en yta så tror jag man kan ompröva teser och föreställningar man har på ett bättre sätt. Man kan interagera istället för att observera. Jag vill inte lägga någon stor värdering i hur jag tycker att folk bör handla. men... om alla skulle acceptera allting tror jag att det skulle det bli ett ganska statiskt samhälle.
Du säger att ytor skapar en distans till folks djuphet. Jag håller med, men ju mer medvetenhet man får desto bättre tror jag även man blir på att läsa genom ytan. Alltså, folk blir medvetna och skapar ytor. Folk blir medvetna om ytor och ser igenom dem.
I dagens samhälle verkar man premiera ytor snarare än ärlighet, om man nu måste vara oärlig för att ikläda sig en yta.
skillnaden mellan att ha och att vara...
Om man accepterar allt istället för att ifrågasätta det kommer man aldrig att utvecklas. Man kommer leva fast i de föreställningar man redan har.
Genom att ha en yta så tror jag man kan ompröva teser och föreställningar man har på ett bättre sätt. Man kan interagera istället för att observera. Jag vill inte lägga någon stor värdering i hur jag tycker att folk bör handla. men... om alla skulle acceptera allting tror jag att det skulle det bli ett ganska statiskt samhälle.
Du säger att ytor skapar en distans till folks djuphet. Jag håller med, men ju mer medvetenhet man får desto bättre tror jag även man blir på att läsa genom ytan. Alltså, folk blir medvetna och skapar ytor. Folk blir medvetna om ytor och ser igenom dem.
I dagens samhälle verkar man premiera ytor snarare än ärlighet, om man nu måste vara oärlig för att ikläda sig en yta.
skillnaden mellan att ha och att vara...
Djens skrev:Jag tänker att om du accepterar allt, så gör du det ändå utifrån de erfarenheter och föreställningar du har som gör att du kan acceptera allt.
Ja, att förlåta och acceptera kräver nästan att man förstår varför det är som det är. Men också att acceptera det man inte förstår.
Om man accepterar allt istället för att ifrågasätta det kommer man aldrig att utvecklas. Man kommer leva fast i de föreställningar man redan har.
Ja, men... första steget mot att utvecklas, att gå från punkt A till B, är att acceptera att man är vid A. Man behöver inte ifrågasätta eller nedvärdera A för att vilja till B. Man kan vilja till B för att man är nyfiken på B helt enkelt eller för att man råkar snubbla över B och märka att B är mycket trevligare. Nyfikenhet och kreativitet är de bästa drivkrafterna till utveckling!
Fast de flesta och största förändringarna kommer nog av att man inte trivs vid A eller att man vräks från A och tvingas till B.
Genom att ha en yta så tror jag man kan ompröva teser och föreställningar man har på ett bättre sätt. Man kan interagera istället för att observera. Jag vill inte lägga någon stor värdering i hur jag tycker att folk bör handla. men... om alla skulle acceptera allting tror jag att det skulle det bli ett ganska statiskt samhälle.
Ja, och här i Sverige är vi ganska bra på att gilla läget. Och är vi missnöjda knyter vi näven hårt i byxfickan.
Du säger att ytor skapar en distans till folks djuphet. Jag håller med, men ju mer medvetenhet man får desto bättre tror jag även man blir på att läsa genom ytan. Alltså, folk blir medvetna och skapar ytor. Folk blir medvetna om ytor och ser igenom dem.
Absolut! Det är ett race! Ju större medvetenhet, desto snyggare yta som är svårare att genomskåda. Och desto lättare att läsa igenom andras ytor. Idag och framöver konkurrerar vi inte med pengar, makt eller status. Vi konkurrerar om utveckling och medvetenhet!
I dagens samhälle verkar man premiera ytor snarare än ärlighet, om man nu måste vara oärlig för att ikläda sig en yta.
Därav den stora psykiska ohälsan i landet om du frågar mig. Vi slits mellan yta och djup! Vi hyllar rättvisa, naturen och autenticitet samtidigt som vi måste marknadsföra oss själva för att överleva på arbetsmarknaden osv. Det är en konst att visa upp en yta utan att glömma att det är ytan som inte är ens riktiga jag. Att vara sann mot sig själv.
skillnaden mellan att ha och att vara...
Ja, och skillnaden mellan att vara och att vilja bli...
Re: Masker och ytor
Personer som jobbar i serviceyrken, t.ex. försäljare, skulle inte klara sig om de inte hade en mask. Gränsen för vad som är moraliskt acceptabelt innan det blir ren och skär falskhet, får väl dras ungefär där gränsen för vad som är acceptabelt inom reklam går. Dvs man får inte ljuga eller avsiktligt ge människor en skev uppfattning (om det inte är en skitsak).
Fication:
Skarpt! Det tycker jag verkligen. Har dock en invändning.
Jag tror att man verkligen inte har speciellt mycket fokus på sig själv. Eftersom ett själv inte existerar fokuserar man istället hundraprocentigt på situationen. På upplevelsen.
Sen tror jag också att om alla skulle lägga ned sitt försvar så skulle inte denna sanning, som ibland kan vara plump, uppfattas som en gliring utan mer som ett hjälp på vägen. Man skulle acceptera uppmaningen istället för att just försvara sig själv.
Förstår ni?
Skarpt! Det tycker jag verkligen. Har dock en invändning.
Ingen yta – fokus på nuet och en själv – inga intressen – presentera sanningen – acceptera allt – sårbarhet – Krishnamurti
Jag tror att man verkligen inte har speciellt mycket fokus på sig själv. Eftersom ett själv inte existerar fokuserar man istället hundraprocentigt på situationen. På upplevelsen.
Sen tror jag också att om alla skulle lägga ned sitt försvar så skulle inte denna sanning, som ibland kan vara plump, uppfattas som en gliring utan mer som ett hjälp på vägen. Man skulle acceptera uppmaningen istället för att just försvara sig själv.
Förstår ni?
Lars skrev:Fication:
Skarpt! Det tycker jag verkligen. Har dock en invändning.Ingen yta – fokus på nuet och en själv – inga intressen – presentera sanningen – acceptera allt – sårbarhet – Krishnamurti
Jag tror att man verkligen inte har speciellt mycket fokus på sig själv. Eftersom ett själv inte existerar fokuserar man istället hundraprocentigt på situationen. På upplevelsen.
Nej, det har du rätt i. Fast i den mån det skulle finnas problem här så finns dem bara hos en själv, vilket skulle tyda på att man inte lyckats upplösa självet än.
Sen tror jag också att om alla skulle lägga ned sitt försvar så skulle inte denna sanning, som ibland kan vara plump, uppfattas som en gliring utan mer som ett hjälp på vägen. Man skulle acceptera uppmaningen istället för att just försvara sig själv.
Förstår ni?
För många skulle det vara en hjälp, om de är intresserade av djup.
Om att vara sig själv
Bravo! Bra första inlägg, bra efterföljande debatt, bra språk, tydliga tankegångar, tänkvärda kommentarer från alla deltagare. Det gladde mig att läsa.
Fication,
Att "vägra ytan" ser jag inte som liktydigt med total acceptans. Vad man framförallt inte accepterar är ju ytan, och man skiter i hur detta berör folk. På ett sätt skulle därför vårt normala "ytliga" sätt att umgås kunna ses som så mycket mer accepterande, undergivet och "läget-gillande".
Och att prioritera djupet tycker jag inte heller är detsamma som att förkasta ytan. Jag nämnde det i någon annan tråd för ett tag sen, men jag tror ytan behövs för att ge djupet djup. Det som hör hemma i djupet ska ligga just i djupet. Ytans ljus skrämmer bort och dödar det. Är vi djupa hela tiden blir det precis samma sak som att vara ytliga hela tiden. Djupet transformeras till ytan. På så sätt tycker jag ytan tjänar djupet.
Eller som Angelina skriver så vackert:
Där kan vi snacka om djup i ytan! Det viktiga tror jag är att man för denna debatt, blir uppmärksam på samspelet mellan yta och djup, vad de tjänar för funktioner i vårt sociala liv osv. Detta tycks också vara syftet med det första inlägget.
Avslutningsvis en fråga till Fication och ni andra: Detta "autentiska själv" som du är inne på som ligger under masken, hur når man det? Måste inte det innefatta alla dessa ytor, utan att någon av dem kan sägas representera den fullständigt? Eller är "det äkta" något helt annat, väsensskilt från saker som beteende och ytor?

Fication,
Att "vägra ytan" ser jag inte som liktydigt med total acceptans. Vad man framförallt inte accepterar är ju ytan, och man skiter i hur detta berör folk. På ett sätt skulle därför vårt normala "ytliga" sätt att umgås kunna ses som så mycket mer accepterande, undergivet och "läget-gillande".
Och att prioritera djupet tycker jag inte heller är detsamma som att förkasta ytan. Jag nämnde det i någon annan tråd för ett tag sen, men jag tror ytan behövs för att ge djupet djup. Det som hör hemma i djupet ska ligga just i djupet. Ytans ljus skrämmer bort och dödar det. Är vi djupa hela tiden blir det precis samma sak som att vara ytliga hela tiden. Djupet transformeras till ytan. På så sätt tycker jag ytan tjänar djupet.
Eller som Angelina skriver så vackert:
Angelina skrev:Ibland är masken en överenskommelse, en distanserad gest av artighet, man respekterar varandras integritet genom att använda en stereotyp mask som gemensam mötesgrund, i no mans land.
Där kan vi snacka om djup i ytan! Det viktiga tror jag är att man för denna debatt, blir uppmärksam på samspelet mellan yta och djup, vad de tjänar för funktioner i vårt sociala liv osv. Detta tycks också vara syftet med det första inlägget.
Avslutningsvis en fråga till Fication och ni andra: Detta "autentiska själv" som du är inne på som ligger under masken, hur når man det? Måste inte det innefatta alla dessa ytor, utan att någon av dem kan sägas representera den fullständigt? Eller är "det äkta" något helt annat, väsensskilt från saker som beteende och ytor?

Re: Om att vara sig själv
hovnarr skrev:Bravo! Bra första inlägg, bra efterföljande debatt, bra språk, tydliga tankegångar, tänkvärda kommentarer från alla deltagare. Det gladde mig att läsa.
Tack!
Fication,
Att "vägra ytan" ser jag inte som liktydigt med total acceptans. Vad man framförallt inte accepterar är ju ytan, och man skiter i hur detta berör folk. På ett sätt skulle därför vårt normala "ytliga" sätt att umgås kunna ses som så mycket mer accepterande, undergivet och "läget-gillande".
Fast med acceptans menar jag fullt fokus på nuet. Helt utan avsikt och utan dömande. När man "vägrar ytan" så är man ju missnöjd, man dömer den. Så gör ju många som fastnat på toppen. De har tagit av sig alla masker och ser sig själva som de är utan att döma. Jättefint! Men sen ser de alla andra människor i världen som inte tagit av maskerna och som kanske tror att ytan är det enda som räknas. Då dömer de sina medmänniskor med masker. Och skriker "Vägra yta!" Och det är ju inte acceptans. Acceptans innebär ju att man även accepterar att andra inte accepterar. Man vill springa runt och slita av folk deras masker, och vips så har man en avsikt. Man säger att något är fel och man vill ändra på det. Och när man vill ändra på det så gör man någon slags pedagogisk åtgärd. Och man märker inte att man helt plötsligt har en yta, det man vill ta bort hos alla andra. För man accepterar ju dem inte med masker.
Observera att accepeptans kan gälla förändring och avsikt kan vara att behålla det som det är. Om jag åstadkommer störst ändring i världen bara genom att gå omkring av vara mig själv utan yta så må så vara. Typ, här är jag. Take it or leave it!
Och att prioritera djupet tycker jag inte heller är detsamma som att förkasta ytan. Jag nämnde det i någon annan tråd för ett tag sen, men jag tror ytan behövs för att ge djupet djup. Det som hör hemma i djupet ska ligga just i djupet. Ytans ljus skrämmer bort och dödar det. Är vi djupa hela tiden blir det precis samma sak som att vara ytliga hela tiden. Djupet transformeras till ytan. På så sätt tycker jag ytan tjänar djupet.
Eller som Angelina skriver så vackert:Angelina skrev:Ibland är masken en överenskommelse, en distanserad gest av artighet, man respekterar varandras integritet genom att använda en stereotyp mask som gemensam mötesgrund, i no mans land.
Där kan vi snacka om djup i ytan! Det viktiga tror jag är att man för denna debatt, blir uppmärksam på samspelet mellan yta och djup, vad de tjänar för funktioner i vårt sociala liv osv. Detta tycks också vara syftet med det första inlägget.
Just precis! Jag vill alltså inte förkasta ytan, jag tycker tvärt om att man ska sträva efter att öka medvetenhet för ytan och inte bara för djupet. Om man har en stor palett av ytor att ta till så bidrar det nog till insikt i vad djupet består av.
Och de flesta ytor har ju ett gott syfte, en god avsikt, som ändå är en avsikt. Det är våra avsikter vi ska ifrågasätta.
Avslutningsvis en fråga till Fication och ni andra: Detta "autentiska själv" som du är inne på som ligger under masken, hur når man det? Måste inte det innefatta alla dessa ytor, utan att någon av dem kan sägas representera den fullständigt? Eller är "det äkta" något helt annat, väsensskilt från saker som beteende och ytor?
Usch, det låter som Dr Phil. Finn ditt autentiska jag.
Jag skulle nog säga att det finns två sätt. Det ena är när ytan först byggs upp som en hård mur till skydd för yttre påfrestningar. En överlevnadsfunktion helt enkelt. Sedan kollapsar ytan med ett brak. Och rätt var det är så är man helt naken. Visst är det trevligt ett tag, men sen tröttar man på att gå omkring utan yta och bara titta på ytor. Då springer man (läs PopJimmy) runt och skriker "Vägra yta!"
Det andra sättet är att skala av lager för lager. Att ifrågasätta sina egna avsikter och gräva helt enkelt. Men ett mycket bra sätt därvidlag är ju att utsätta sig för olika situationer och anta olika roller, som lärare, vän, älskare, elev, dominant, undergiven, ledare osv. Ju fler olika roller man kan anta och ju bättre man gör det, desto mer medveten blir man kanske att man inte ska identifiera sig med ytan. Ytan är något man visar upp. Och ytan kan ju ligga på olika djup också, man kan ju släppa in folk olika långt. Men faran här är ju att man blir ett Janusansikte, en skådespelare som bara visar upp rätt yta för att uppnå eget intresse. Om man är skicklig på något så vill man ju tro att det är det som räknas. Att allt handlar om att visa upp rätt yta vid rätt tillfälle.
Om man i en ny situation upptäcker en ny sida hos sig själv, en som ligger djupare än vad man tidigare upplevt, så ser man den sidan som ens riktiga jag. Fast efter ett tag inser man att det inte är så. Och på så sätt fortsätter man ju inåt. Den kärnan som man kallar 'jag' blir mindre och mindre i takt med att man skalar av lager på lager, yta på yta.
Vad består djupet av, till skillnad från ytorna? Vad vet jag, ingenting, tomhet, intuition, kreativetet, Gud, bara ljus kanske.
Fication skrev:Ja, att förlåta och acceptera kräver nästan att man förstår varför det är som det är. Men också att acceptera det man inte förstår.
Så sant så sant.
Ja, men... första steget mot att utvecklas, att gå från punkt A till B, är att acceptera att man är vid A. Man behöver inte ifrågasätta eller nedvärdera A för att vilja till B. Man kan vilja till B för att man är nyfiken på B helt enkelt eller för att man råkar snubbla över B och märka att B är mycket trevligare. Nyfikenhet och kreativitet är de bästa drivkrafterna till utveckling!
Jag vet inte riktigt om jag förstår, det jag menade var att acceptans kan vara hämmande för utvecklingen. Vad finns det för drivkraft om man accepterar allt? Du nämner nyfikenhet, härstammar inte nyfikenheten just från icke-acceptans? Eller är det så att man inte vill utvecklas när man kan acceptera allt?
Ja, och här i Sverige är vi ganska bra på att gilla läget. Och är vi missnöjda knyter vi näven hårt i byxfickan.
Träffsäkert!
Idag och framöver konkurrerar vi inte med pengar, makt eller status. Vi konkurrerar om utveckling och medvetenhet!
Jag hoppas att du har rätt =)
Därav den stora psykiska ohälsan i landet om du frågar mig. Vi slits mellan yta och djup! Vi hyllar rättvisa, naturen och autenticitet samtidigt som vi måste marknadsföra oss själva för att överleva på arbetsmarknaden osv. Det är en konst att visa upp en yta utan att glömma att det är ytan som inte är ens riktiga jag. Att vara sann mot sig själv.
Jag håller med, jag har tänkt liknande men aldrig fått ord på det, tack!
skillnaden mellan att ha och att vara...
Ja, och skillnaden mellan att vara och att vilja bli...
Ja, och skilnaden mellan vad man tror att vill bli och vad man egentligen
vill bli...
Avslutningsvis en fråga till Fication och ni andra: Detta "autentiska själv" som du är inne på som ligger under masken, hur når man det? Måste inte det innefatta alla dessa ytor, utan att någon av dem kan sägas representera den fullständigt? Eller är "det äkta" något helt annat, väsensskilt från saker som beteende och ytor?
Först tänkte jag svara att det är en blandning av alla ytor som utgör det "autentiska själv" Men.. Om det är så, vad är det då som avgör när vi skall använda arbets-pratamedkompisen-empati-ytan t.ex. jag har svårt att se att ytorna själva skulle kunna bestämma detta. Dessutom borde det vara något som tillverkar ytorna.
Jag tror inte att man har olika ytor, bara ett autentiskt jag som man väljer att visa olika sidor av.
Jag tror att man når djupet genom att vara medveten om varför folk väljer att visa vissa sidor.
Djens skrev:Jag vet inte riktigt om jag förstår, det jag menade var att acceptans kan vara hämmande för utvecklingen. Vad finns det för drivkraft om man accepterar allt? Du nämner nyfikenhet, härstammar inte nyfikenheten just från icke-acceptans? Eller är det så att man inte vill utvecklas när man kan acceptera allt?
Jag tänker så här; Jag har flyttat in till en lgh i stan och störs av högljudda grannarna. Ska jag bli av med problemet kan jag göra två saker, antingen går jag och bankar på hos grannarna och säger åt dem att hålla käft. De lyder och jag har åstadkommit en yttre förändring, utveckling.
Eller också så bestämmer jag mig för att acceptera oljudet, det hör faktiskt till att det är lite oljud i stan, så jag bestämmer mig för att gilla läget. Efter ett tag har jag vant mig vid oljuden och de stör mig inte längre. Jag har åstadkommit en inre förändring. Också en utveckling.
Vad som däremot inte är utveckling är om jag inte vågar knacka på hos grannarna (pinsamt) och inte heller accepterar oljudet. Jag kommer att gå runt och vara sur, störd och bitter resten av livet.
Acceptans är hämmande för yttre utveckling, ja. Jag skulle nog säga att en del problem bör lösas på det ena och andra med det andra sättet. Och jag håller med om att om man är riktigt duktig på att gilla läget så finns det ingen anledning att ändra på något, utom av nyfikenhet. Nyfikenhet menar jag härstammar inte från icke-acceptans utan tvärt om från acceptans. Jag vill veta, här och nu, för kunskapens egen skull. Om man ser på små barn så är de ju fruktansvärt nyfikna och vetgiriga. De är dessutom mycket duktiga på att gilla läget, de har inte lärt sig rätt och fel än.
Ja, och skilnaden mellan vad man tror att vill bli och vad man egentligen
vill bli...
Ja, och det upptäcker man ju inte förrens man blivit den man trodde man ville bli. Och ofta är det man tror att man vill bli ouppnåligt.
Avslutningsvis en fråga till Fication och ni andra: Detta "autentiska själv" som du är inne på som ligger under masken, hur når man det? Måste inte det innefatta alla dessa ytor, utan att någon av dem kan sägas representera den fullständigt? Eller är "det äkta" något helt annat, väsensskilt från saker som beteende och ytor?
Först tänkte jag svara att det är en blandning av alla ytor som utgör det "autentiska själv" Men.. Om det är så, vad är det då som avgör när vi skall använda arbets-pratamedkompisen-empati-ytan t.ex. jag har svårt att se att ytorna själva skulle kunna bestämma detta. Dessutom borde det vara något som tillverkar ytorna.
Jag tror inte att man har olika ytor, bara ett autentiskt jag som man väljer att visa olika sidor av.
Jag tror att man når djupet genom att vara medveten om varför folk väljer att visa vissa sidor.
DET borde vara nyttiga övningar!
Jag tror att en buddhist hade sagt att det "autentiska självet" - jaget, är det som återstår när man skalat bort alla ytor, att ytorna är verktyg och den som använder verktyget är jaget. Eftersom man kan förhålla sig till ytan.
Eller också, som du säger, att vi inkluderar ytorna i jaget. Det hänger nog på definitionen och vi ska nog sikta på den definition som ger oss mest användbar bild av hur vi fungerar. Med dina olika sidor av det autentiska jaget så kan man ju säga att ju mer medveten man blir om sig själv, desto fler sidor av sig själv ser man, bejakar och visar man.
Det här med ytor kräver ju mycket övning, och framför allt att man lär sig av sina misstag. För att lära sig krävs att man experimenterar en del och då trampar man oundvikligen snett emellanåt, på bekostnad av en och annan skadad relation.
Lyssnade på en Alan Watts föreläsning för en tid sedan, och han påpekade att ordet person har sitt ursprung i den antika teatern. Skådespelarna bar masker som ljudet passerade igenom och där av ordet person - per sona, alltså genom ljud. Ordet syftar alltså till masken skådespelarna bar. Men ordet har förlorat sin grundläggande innebörd.
PopJimmy skrev:Lyssnade på en Alan Watts föreläsning för en tid sedan, och han påpekade att ordet person har sitt ursprung i den antika teatern. Skådespelarna bar masker som ljudet passerade igenom och där av ordet person - per sona, alltså genom ljud. Ordet syftar alltså till masken skådespelarna bar. Men ordet har förlorat sin grundläggande innebörd.
Intressant. Men vad innebär den grundläggande innebörden? Att personligheten bara är ett hölje som inte är av större intresse? Att det finns något substansiellt under personligeten?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 33 och 0 gäster
