Tomheten inom oss...

[Kimino]

Tänk om man kunde leva som det vore den sista dagen i sitt liv, fast genom hela livet. Har funderat på de ett tag nu, men jag tror ingen lyckas, för att vi tar livet för givet. Genom att vi tar livet för givet, föds också tomhet inom oss, en tomhet som vi inte lyckas täppa igen fullt ut. Den här tomheten växer och blir större, tills tomheten leder till en depression. Med depressionen fylls de där tomrummet upp igen, med känslor, känslor som kan få en på andra tankar, på både gott och ont.

När vi väl mår bättre efter en tid står vi kvar på den bokstav den här texten började med. Hur ska vi då lösa det? Är det möjligt att leva som att det vore sista dagen i sitt liv, hela livet ut? Enligt mig finns det ingen lösning på depressionen, man måste någon gång må dåligt, för att kunna njuta av att må bra. Den som aldrig mår dåligt, kan inte heller uppskatta hur skönt det är att må bra.

Men varför söker vi efter något att fylla tomrummet med, varför kan det inte få förbli ett tomrum? Att ständigt söka efter den ultimata lyckan, genom att få sina känslor sårade gång på gång? Är det en lösning för att ständigt hålla tomrummet i schack och inte låta det växa för att bli större?

Är det okej att försöka förinta depressionen, även om det krävs att man skadar sig själv med rakblad? Vi vill alla må bra, alla strävar efter att förbli lyckliga, men till vilket pris? Är priset värt det? Är vi säkra på att depression egentligen inte är något positivt? Är inte varje upplevelse en lärdom, som man kan ha nytta av resten av livet?

[ballistik]

Det sägs ju att psykopater lever varje dag som om den vore den sista då de är okänsligare för bestraffning (ur ett behaviouristiskt perspektiv tänker jag då) och ofta är ohämmade njutningssökare. Om man levde varje dag som om den vore den sista finns risken att man kanske skulle göra saker vilket gör att morgondagen blir en jobbig baksmälla. Typ, vara otrogen och knulla som en bock, ge sig ut på en mordturné för att hämnas gamla oförrätter och sätta eld på ett hus (ungefär vad jag skulle göra min sista dag i livet).

[Kiifen]

En psykopat är en känslomässigt störd, hämmad eller oförmögen person, så även om dom lever som om ingen morgondag fanns så har de ändå ingen behållning av vad dom faktiskt gör. De lever i en skuggvärld. Men ändock är det ju lätt att fascineras av människor som - till synes - gör precis vad som faller dom in.

[ballistik]

Jag menade mer att det kanske inte vore så bra om vi levde varje dag som om den vore den sista. Vare sig för oss själva eller vår omgivning.

[Anders]

Det skulle nog vara ganska krystat också. Lyckligast är man när man bara lever på, och det vackra kommer över en. Man behöver inte anstränga sig för att "leva fullt ut". Det är bara att leva på. Enjoya riden.

[Deuce Deceptor]

Kimino skrev:
Den här tomheten växer och blir större, tills tomheten leder till en depression. Med depressionen fylls de där tomrummet upp igen, med känslor, känslor som kan få en på andra tankar, på både gott och ont.

Menar du att det finns känslolösa tillstånd? Kan förstå att det finns sorg, ilska och hat i opposition till något mer angenäma känslor så som glädje, lycka och kärlek. Även i djup depression(vilket jag inte riktigt kan rellatera till känslomässigt) så ter väll sig världen formad, i föränding och i olika kännslonyanser?

Det finns en mängd problem som uppkommer ur vilket tidsperspektiv vi har på tillvaron och på vilken syn vi har på jaget. Du vidrör bägge genom att skriva: "Tänk om man kunde leva som det vore den sista dagen i sitt liv".

Vore intressant om du skrev lite hur du ser på jaget, tiden och rellationen däremellan.

Vi måste agera med tidsperspektiv. Det är en omöjlighet att inte sparka åt något håll. Varje handling har en riktning i nått avseende. Vad som avgör och bör avgöra handlingen är en evig disskution, men jag tror att det handlar om att arbeta bort bekräftelsebehov, rädslor(och annat som springer ur en statisk syn på jaget) m.m för en lyhördhet inför livets dynamik, spontana ingivelser och en djupare längtan. Vill du underkasta dig någon mer tydlig väg(dharma) så är det ju smidigt. Handlingen bör därefter ses med mer fokus på en medvetenhet i nuet och inte med fokus på vilken avkastning vi skall få. När folk ställer frågan om vad man skulle göra om man strök med imorgon, så är inte synen på jag och tid förändrad, utan vi har enbart kortat ned tiden.

Att leva med ett sådant radikalt förändrat tidsperspektiv är rätt meckigt. Jag upplever dock att det går att närma sig det på olika sätt. Två stora misstag som jag upplever att jag och andra människor gör är att identifiera sig med det förflutna och va rädda för framtiden. Framtiden får vi möta när vi är där, agera med övertygelse och beslutsamhet i nuet och välj vapen när du ser vad du kämpar mot. Skuld, synd osv som bygger på att vi ser jaget som en bärare av negativa gärningar eller kopplar samman gamla värderingar och upplevelser med nya situationer är ett evigt gissel. Livet är en evigt flytande och föränderlig process. Inget är statiskt. Det är som det är och blir som det blir.

Ah...extremt rörigt, det är jag medveten om. Men nu har ni lite att angripa och spinna utifrån.

le/DD

[Gud]

Egentligen borde alla göra exakt det de vill.. men nu lever vi efter gamla moraler å värderingar från uppfostran (föräldrar, skolan osv) som inte tillåter sånt...

[Fication]

Vi vill alla må bra, alla strävar efter att förbli lyckliga, men till vilket pris?

Jasså?

Är en det inte en ganska dålig idé att sträva efter något som bara är ett tillstånd, ett tillfälligt tillstånd som tenderar att dyka upp när man håller på med något annat än att sträva efter det?

[Julia Felicia]

Jag tror att man bara ska leva. Och när man lever ska man göra vad som faller en in. Om man gör så många goda gärningar det går, är så öppen som möjligt och så generös som möjligt tror jag att man får mycket tillbaka och mår bäst.
Tomrummet vi känner tror jag att vi känner när vi inte lever i harmoni.

[Yoogi]

Hej! Det sägs att om man tar bort alla negativa känslor så finns där endast lycka kvar. Det berömda - "Infinite love is the only truth" ?

[Angelina]

Mm, men de är så klibbiga och svåra att får bort.
Och säkert finns det något gott med även dem, om man är katolik eller inne på späkning.

[Kiifen]

Ett tag sen denna post var aktuell kanske, men... att ha som attityd att "leva som om varje dag vore den sista" vore oerhört stressande, jag gissar att man genom att leva så inte kommer att leva särskilt länge alls. Risken blir istället att man ramlar och bryter båda lårbenshalsarna medan man glömmer snurra på sig fallskärmen då man ska hoppa ut från jaktplanet.

[Angelina]

Det beror ju på hur man är lagd, om man nu ska ta konceptet på allvar, att leva som om varje dag var den sista.

Vissa kanske blir som du säger hysteriska och springer i blindo efter att uppleva så mycket som möjligt under denna sista dag, panik.

Andra kanske föredrar stilla kontemplation över existensens förgänglighet, eller andra kontemplativa koncept.

Att vara här och nu och ta in tillvaron såsom den presenterar sig helt enkelt, eller betrakta hur man projicerat den.

För om man lever som om varje dag är den sista, så blir man säkert blasé eftersom det kommer en dag i morgon med. Men det är en rolig tanke, som säkert är nyttig att tänka minst en gång om dagen. Den gör att man uppskattar nuet. Och hopp om att lidandet tar slut, om det är där man befinner sig.

[Johan Ågren]

Om man ska "leva som varje dag vore den sista" så skulle man kanske inte hålla på med så långsiktiga projekt. Men det skulle vara nyttigt att ibland leva som om varje dag vore den sista, så att man inte glömmer varför man håller på med långsiktiga projekt till att börja med. Även större projekt måste förankras i nuet för att de ska få värde. Risken finns att man till slut gör en himla massa saker som aldrig får värde.

Johan - längtar efter ett enklare liv.

[gråa hår]

Jag är inte så säker på att om man levde som varje dag verkligen var den sista, att det skulle få utlopp i kaotiska tillstånder och vara skadligt för allmännheten. Jag har ganska goda grunder för att tro att detta egentligen skulle göra att människor fokuserade på dom saker som verkligen betydde nåt, och inte hängi sig till skadegörelser och sodomi. Ta för exempel folk som varit ute för så kallade "nära döden upplevelse" trafikolyckor eller rammats av sjukdommar, ofta ger detta uttryck i livsnjuteri men med starkare band till nära och kära.

Men kanske det inte var det som var sakens kärna? läste inte så nogrant