"Tänkandet föds ur misslyckandet" - ett kinesiskt ordspråk.
När föds självmedvetenheten? Självmedveten föds i och med det självständiga tänkandet. Tittar vi några århundraden tillbaka så fanns inget "självständigt tänkande". Min bror berättade en gång att grunderna för att döma en människa skylldig till mord förut kunde se annorlunda ut. Eftersom idén om självständigt tänkande ännu inte var socialt utbredd, kan man utgå från att alla intentionen i grunden kom från gudar. Man dömde alltså aldrig en människa för mordfösök, eftersom ett fullbordande krävdes. Det fick alltså inte att döma gudarnas försök, bara människans resultat.
När uppkommer då det självständiga tänkandet? Jag har funderat på det ett tag. Rent historiskt så går det att härleda till Descartes. Det Descarters sa var att kropp och själ är två oberoende substanser, och konsekevensen blir att idén om självständigt tänkande föds. Men istället för att prata om objektivt förhållningsätt så har jag funderat på om det inte finns ett annat sätt att beskriva det på: nämligen separationen mellan människa och miljö (det utanför människan). Vad det handlar om är alltså inte metafysiska spekulationer utan att vi definierar en gräns mellan människan och miljön. Detta är det självständiga tänkandets ursprung. Varför uppkommer det självständiga tänkandet? Jo, jag har pratat om det tidigare och det är säkerhet. Allt tänkande har sitt ursprung ur säkerheten, det handlar om att ta intryck och uppleva en slags kausalitet i tillvaron för att senare kunna använda dessa minnen för att i andra situationer kunna överleva. Tänkandets säkerhet har även en dimension av att det hela tiden strävar efter en inre samstämmighet, en koherens. Jag har nämt det förut, men känslor uppkommer i samnand med tänakndet, för att ta ett exempek: förvirring uppkommer när vi får intryck som skapar en inre inkonsisten med våra tankemodellers kausalitet. Tittar vi på vad moral handlar om så är det från början personliga försvarsmekanismer, säkerhet, som förlängs till sociala sammanhang. Många klankar i dagens ideklimat ner på förmoderna religioners moral, att den är absoluistisk osv, men vad som är poängen är att den för rationella religionen måste vara absolut, eftersom den i grunden handlar om säkerhet. Det handlar om sociala överrenskommelser, för att innan sociala överrenskommerlser definieras har individen ett väldigt brett spelrum för aggressivt och andra typer av beteenden som skapar en osäkerhet hos människorna kring dem. Dagens judidiska system har sina rötter i den kristna moralen, de flesta ser det t.ex. som en självklarhet att man inte går runt och dödar folk, men det är alltså just p.g.a religonerna som detta är förankrat hos oss.
För att återgå till att prata om det självständiga tänkandet. Mitt självständiga tänkade uppkom genom mitt misslyckande, eller snarare när jag upplevde att min miljö gav för stark negativ feedback på mig. Människan är alltså i grunden inte separerad från sin miljö, men när miljön börjar att agera destruktivt (när jag pratar om miljön i detta sammanhang så är det en abstraktion över sociala överrenskommerelser hos en grupp människor), så börjar människan ifrågasätta helhetsbilden människa/miljö för att hon strävar efter säkerhet. Detta skapar en separation mellan människan och miljön. Människan börjar mer och mer uppleva att hon går mellan olika miljöer i olika situationer, och börjar att uppleva att hon själv är skilld från miljön. Hon upplever sig som en agent som upprätthålls och som interagerar med olika typer av miljöer i olika situationer. Dessa tankar är alltså i dagens samhälle starkt förankrat hos oss. Men vad för det för konsekvenser? Blande de största problem som är vanligt förekommande på personnivå, tycks för mig, vara uppleverser som isolation, alienation och mindrevärdeskomplex. Isolationen kommer som en bieffekt av att människan skapat så starka gränser mellan sig själv och miljön, att miljön blir mer eoch mer distanserad. Sen har människor har alltid strävat efter social värdighet och säkerhet, men mindrevärdeskomplex upplever jag som ett av de största problemen vi konfroneras med just nu i ett modert samhälle och dessa problem har återigen uppkommit genom att vi drar en stark gräns mellan person och miljö. Cynism är ett annat exempel, det handlar om att människan upplever en övertro i sina egna tankekonstruktioner och människan försöker som försvarsmekanism förneka att det finns något kvar att lära sig av miljön. Allt hon redan förstår allt och är en komplett individ. Det handlar om problem med att interagera med miljön.
Jag har tidigare pratat om effektivitetens ursprung, nämligen i tänkandet, mer specifikt i mätandet. Men vad som är värt att notera är att i.o.m. att samhället blir mer och mer effektivt så blir det samtidigt mer och mer hänsyslöst. Kraven blir större och högre.
Vad människor nu söker är att hitta tillbaka till miljön, att integrera sig med miljön igen för att känna sig hela. Vissa vänder sig till de stora förrationella strömningarna av religioner, och försöker alltså att retretera till barnets omedvetna differentiering av människa/miljö. Barnet är just omedveten i den aspekten av att hon inte kan skilja på sig själv och andra, och detta göra att empatin är frånvarandre. Det handlar bara om absoult säkerhet.
Det mer transrationella strömmningar av religion försöker är istället att genom övningar, börja ifrågasätta de bariärer vi skapat mellan människa och miljö, mellan själv och andra, och det är just därför alturism är en så viktig del av det jag kallar autenitsk religion. Det handlar om icke-dömande, icke-jämförande och icke-separerande mellan en sak och en annan för att uppleva helheten. De försöker inte förneka att det går att dra gränser mellan människa/miljö, men att det sättet att närma sig verkligheten, skapar olustkänslor. Just för att det personliga hela tiden känns otillräckligt. En annan intressant aspekt av det är just hur tidsuppfattningen definieras genom rumsuppfattningen. När vi upplever att det finns det finns ett personligt rum, ett jag, ett självständigt tänkande, en självständig agent, så skapas alltså en tidsuppfattning av förflutet, nu och framtid. Dessa tidsuppfattningar uppkommer när människan jämför olika sammanhang. När hon känner att miljön är otillräcklig i nuet tänker hon tillbaka på det förflutna och ur det förflutna projicerar en framtid, då hon är i en annan miljö.
En annat exempel som är vädigt tydligt är om vi tar ett lags som t.ex. USA, vars ideal grundar sig i just upplysningsidealet, den självständiga tänkaren, så är just den personliga friheten det som det som lyfts upp som viktigast. Det personliga rummet. Allt handlar om definering av det personliga utrymmet, den personliga sfären.
Vad är nästa steg i mänsklig utveckling? Enligt mig är det balans mellan individ och kollektiv, människa och miljö. Att vi förstår att det är säkerheten som skapar klyftan mellan människan och miljön, men att den överdriva strävan efter säkerhet i längden skapar ett extremt osäkert samhälle.
Dett alla grupper och individer strävar i grund och botten om säkerhet, poliktik handlar om att definiera vilka grupper som ska tillåtas säkerhet.
Lösryckta personliga tankar över medvetandets utveckling
Moderator: Moderatorgruppen
Med risk att låta repetitiv:
Genom våran västerländska världsbild, språk och idétration då vi, genom vårat språk och tänkande försöker reducera allting till objekt, till entiteter, till identiter, och genom tänkande göra logiska jämförelser mellan dessa upplevda identiteter. Jag upplever att tänkande är i grunden godtycklig gränsdragning, men det är något vi förnekar eftersom vi ger det logiska tänkande en överdriven betydelse. Vi ger alltså gränserna en överdriven betydelse, vi tror att våra språkliga begrepp, våra språkliga gränsdragningar, är det enda, och det enda korrekta sättet att dra gränser. Vi har alltså ett ord för arm, och vi upplever att armar existerar. Vi har ett ord för kniv. Kniven kan vi dela upp i blad och handtag. Men vi har inte, så vitt jag vet ett ord för de "parallella pinnar" som utgör den delen av gaffeln som vi inte tar i med handen, men som vi hugger med. Det har helt enkelt inte behövs ett begrepp för dessa (om det nu finns ett begrepp, så har det inte behövts på en mer allmänn nivå). Språket och benämning av delar är alltså praktiskt, men det är inget som säger att vi måste atomisera tillvaron, och bryta ner upplevlesen mer och mer precisa objekt, även fast det är praktiskt för att förstå FUNKTION. Vi har alltså gett en överdriven betydelse av funktionen. Det tillför naturligtivs ett teknologiskt framåtskridande, men världen ÄR inte en funktion, hur mycket vi än försöker reducera allt till funktion. Värden är inte en mekanisk maskin, det är bara ett (vi skulle kunna kalla det) ateistiskt förhållningsätt till världen. Jag vet personligen inte vad världen är, just eftersom jag inte försökt att reducera den till tanke, till förståelse. Världen är helt enkelt världen, den går inte att förstå, den kan bara upplevas. Naturligtvis kan vi förstå delar av världen, men dessa säger ingenting om helheten. Världen är inte nån jävla maskin eller konstruktion som består av atomer. Naturlivis finns atomer, men världen går inte att reducera till atomer, eller mindre byggstenar, för den delen. Vi tror att när vi kartlagt hela världen så kommer vi att börja leva. Vi väntar på förståelse. Det finns inget att förstå. Det är bara upplevelsen av här och nu som behövs.
Fan det är något som släpper inom mig, jag kom på något sätt till insikt. Det finns ingen förståelse att finna. HAHAHa. Det finns inget mysterium att lösa, det går bara att uppleva. Sluta lös och börja lyssna till allt det vackra det innebär att uppleva.
Tanken om det personliga jaget, den personliga identiteten och det självständiga tänkadet föds i.o.m. Descartes tankar om själ och kropp som två oberoende substanser. Newtons fysik bygger vidare på detta. Hela tanken med det självständiga, eller s.k. objektiva tänkandet föds genom separeringen mellan människan och miljön.
Jag fick just nu en plötslig insikt i de båda orden: självständig och objektiv. I vad de faktiskt innebär. Förut tänke jag bara att det var saker vi "kallade" ett sätt att tänka, men det är mer än att "kalla" det ett sätt att tänka, det ÄR ett sätt att tänka: vi ser ju helt enkelt saker som självständiga och som objekt. Vi betonar individuella orsaker och lyfter upp individuella prestationer. Kom på att det finns två sätt att definiera ordet individ på. In-divid innebär att det inte är delbart, dvs att det är ett slutet objekt, en produkt, en summa som inte är delbar. Men så fort vi använder ordet så ger vi en slags betydelse av att det faktiskt är en del - det är en människa separad från miljön, men som inte går att separera mer. Att överhuvud tänka tanken att något inte är delbart är att först anta att saker är delbara. Ett annat sätt att använda ordet individ är en människa som inte är separerad från miljön. Att vara en riktig individ är alltså inte en människa som är skilld från och/eller beroende av miljön/världen, utan som faktiskt ÄR världen.
Jag ser inte saker uteslutande som självständiga objekt, utan som självständiga objekt och medverkande delar - samtidigt. Det är bara två sätt att närma sig världen genom tänkandet.
Problemet har sitt ursprung i att vi väljer att differentiera saker, att vi verkligen tror att de är separerade. Det tycks för mig vara mer korrekt att säga att de är distinktiva snarare än differentierade. Saker är olika, men inte skilda. Alla problem uppstår när vi försöker separera saker. Att vi upplever att vi är skilda från varandra.
Genom våran västerländska världsbild, språk och idétration då vi, genom vårat språk och tänkande försöker reducera allting till objekt, till entiteter, till identiter, och genom tänkande göra logiska jämförelser mellan dessa upplevda identiteter. Jag upplever att tänkande är i grunden godtycklig gränsdragning, men det är något vi förnekar eftersom vi ger det logiska tänkande en överdriven betydelse. Vi ger alltså gränserna en överdriven betydelse, vi tror att våra språkliga begrepp, våra språkliga gränsdragningar, är det enda, och det enda korrekta sättet att dra gränser. Vi har alltså ett ord för arm, och vi upplever att armar existerar. Vi har ett ord för kniv. Kniven kan vi dela upp i blad och handtag. Men vi har inte, så vitt jag vet ett ord för de "parallella pinnar" som utgör den delen av gaffeln som vi inte tar i med handen, men som vi hugger med. Det har helt enkelt inte behövs ett begrepp för dessa (om det nu finns ett begrepp, så har det inte behövts på en mer allmänn nivå). Språket och benämning av delar är alltså praktiskt, men det är inget som säger att vi måste atomisera tillvaron, och bryta ner upplevlesen mer och mer precisa objekt, även fast det är praktiskt för att förstå FUNKTION. Vi har alltså gett en överdriven betydelse av funktionen. Det tillför naturligtivs ett teknologiskt framåtskridande, men världen ÄR inte en funktion, hur mycket vi än försöker reducera allt till funktion. Värden är inte en mekanisk maskin, det är bara ett (vi skulle kunna kalla det) ateistiskt förhållningsätt till världen. Jag vet personligen inte vad världen är, just eftersom jag inte försökt att reducera den till tanke, till förståelse. Världen är helt enkelt världen, den går inte att förstå, den kan bara upplevas. Naturligtvis kan vi förstå delar av världen, men dessa säger ingenting om helheten. Världen är inte nån jävla maskin eller konstruktion som består av atomer. Naturlivis finns atomer, men världen går inte att reducera till atomer, eller mindre byggstenar, för den delen. Vi tror att när vi kartlagt hela världen så kommer vi att börja leva. Vi väntar på förståelse. Det finns inget att förstå. Det är bara upplevelsen av här och nu som behövs.
Fan det är något som släpper inom mig, jag kom på något sätt till insikt. Det finns ingen förståelse att finna. HAHAHa. Det finns inget mysterium att lösa, det går bara att uppleva. Sluta lös och börja lyssna till allt det vackra det innebär att uppleva.
Tanken om det personliga jaget, den personliga identiteten och det självständiga tänkadet föds i.o.m. Descartes tankar om själ och kropp som två oberoende substanser. Newtons fysik bygger vidare på detta. Hela tanken med det självständiga, eller s.k. objektiva tänkandet föds genom separeringen mellan människan och miljön.
Jag fick just nu en plötslig insikt i de båda orden: självständig och objektiv. I vad de faktiskt innebär. Förut tänke jag bara att det var saker vi "kallade" ett sätt att tänka, men det är mer än att "kalla" det ett sätt att tänka, det ÄR ett sätt att tänka: vi ser ju helt enkelt saker som självständiga och som objekt. Vi betonar individuella orsaker och lyfter upp individuella prestationer. Kom på att det finns två sätt att definiera ordet individ på. In-divid innebär att det inte är delbart, dvs att det är ett slutet objekt, en produkt, en summa som inte är delbar. Men så fort vi använder ordet så ger vi en slags betydelse av att det faktiskt är en del - det är en människa separad från miljön, men som inte går att separera mer. Att överhuvud tänka tanken att något inte är delbart är att först anta att saker är delbara. Ett annat sätt att använda ordet individ är en människa som inte är separerad från miljön. Att vara en riktig individ är alltså inte en människa som är skilld från och/eller beroende av miljön/världen, utan som faktiskt ÄR världen.
Jag ser inte saker uteslutande som självständiga objekt, utan som självständiga objekt och medverkande delar - samtidigt. Det är bara två sätt att närma sig världen genom tänkandet.
Problemet har sitt ursprung i att vi väljer att differentiera saker, att vi verkligen tror att de är separerade. Det tycks för mig vara mer korrekt att säga att de är distinktiva snarare än differentierade. Saker är olika, men inte skilda. Alla problem uppstår när vi försöker separera saker. Att vi upplever att vi är skilda från varandra.
Haha det är så befängt att jämföra objekt, att jämföra ett socialt konstruerat upplevt mig med ett upplevt dig, att jämföra mina objekt med dina objekt. Haha. Min produkt är bättre än din. Jag kör BMW du kör Volvo. Jag har senaste 3G mobilen. Men vad händer om jag tar bort min antenn? Är det fortfarande den senaste 3G mobilen då? Eller märkeskläder. Jag köper Levis kopior i Thailand. De ser likadana ut, förutom att det är lite brunare söm. Är de inte lika värdefulla då? Haha snacka om att leva i uppdiktade fantsivärldar. Snacka om masshypnos.
Det är slående hur rädda människor verkar vara att ge saker egen beydelse. De är fångar i andra människors språk. Fångar i begreppen. Vi vill hela tiden att andra ska säga hur saker är, hur vi bör vara, vad vi bör göra, hur vi bör bete oss och hur vi ska tänka. Det korrekta sättet. Fan vilket jälva skitsnack. Sen kommer någon annan smarting och säger att det inte finns något "korrekt" sätt, och lavinen är i rullning igen. Häxjakten efter det korrekta tycks inte få sitt slut. Sen kommer en och annan "fritänkare" och tror sig vara utanför hela lådan, men så fort han öppnar käften så är det samma visa, fast möjligtvis kanske imiterat av en annan gubbe som pratade bakifrån istället.
En annan kul sak min kompis nämde under våran lsd tripp: "Denna upplevelse är sponsrad av Disney". Haha sug på den ett tag. Disney äger din upplevelse.
Det är slående hur rädda människor verkar vara att ge saker egen beydelse. De är fångar i andra människors språk. Fångar i begreppen. Vi vill hela tiden att andra ska säga hur saker är, hur vi bör vara, vad vi bör göra, hur vi bör bete oss och hur vi ska tänka. Det korrekta sättet. Fan vilket jälva skitsnack. Sen kommer någon annan smarting och säger att det inte finns något "korrekt" sätt, och lavinen är i rullning igen. Häxjakten efter det korrekta tycks inte få sitt slut. Sen kommer en och annan "fritänkare" och tror sig vara utanför hela lådan, men så fort han öppnar käften så är det samma visa, fast möjligtvis kanske imiterat av en annan gubbe som pratade bakifrån istället.
En annan kul sak min kompis nämde under våran lsd tripp: "Denna upplevelse är sponsrad av Disney". Haha sug på den ett tag. Disney äger din upplevelse.
-
Tomas Brolins målgest
- Inlägg: 290
- Blev medlem: 18 sep 2005 13:24
Det du ständigt upprepar i ditt ältande om sakernas tillstånd är hur dåligt det är att gå med strömmen, att tänka så som man blivit lärd, att följa böcker och så vidare.
Du skriver: Det är slående hur rädda människor verkar vara att ge saker egen beydelse. De är fångar i andra människors språk. Fångar i begreppen. Vi vill hela tiden att andra ska säga hur saker är, hur vi bör vara, vad vi bör göra, hur vi bör bete oss och hur vi ska tänka.
Vari ligger felet?
Vi är människor, vi är sociala varelser, vi gör det som står på schemat - oavsett vem som skrivit det. Obekvämlighet uppstår när man förnekar detta, på alla plan.
Och du vet nog redan att jag inte är av samma åsikt som du i dessa frågor...
Du skriver: Det är slående hur rädda människor verkar vara att ge saker egen beydelse. De är fångar i andra människors språk. Fångar i begreppen. Vi vill hela tiden att andra ska säga hur saker är, hur vi bör vara, vad vi bör göra, hur vi bör bete oss och hur vi ska tänka.
Vari ligger felet?
Vi är människor, vi är sociala varelser, vi gör det som står på schemat - oavsett vem som skrivit det. Obekvämlighet uppstår när man förnekar detta, på alla plan.
Och du vet nog redan att jag inte är av samma åsikt som du i dessa frågor...
I Never Talked To Bob Dylan med Patti Smith är världens bästa bootleg.
Alltså jag måste bara klargöra vad jag egentligen menar. Det jag menar i grund och botten är att när jag säger ordet Disney, så får vi associationer till en abstraktion vi kallar för Disney. Disney är naturligtvis ett företag, men ett företag är även det bara en abstraktion, det är ett sätt att organisera arbete. Sen att Disney sponsrar en upplevelse, innebär att en abstraktion äger det du upplever. Ägandet är också en abstraktion. Du, tanken om att du är en självständig agent är också en abstraktion. Det är en lång kedja av abstraktioner som strukturerar tänkandet, men som egentligen, utöver den konceptuella världen inte existerar. När jag säger Levis så har begreppet en rad associationer, det har associationer till kvalité. Men kvalité är i sig själv även en abstraktion. Männsikor i dagens samhälle har alltså genom kulturen ärvt en rad abstraktioner som formar deras tänkande och beteende. De blir offer för signaler. De strävar efter att ha märkeskläder, att de inveserar en slags psykisk betydelse i olika abstraktioner. Dricker jag eldorado kaffe istället för Nescafe Lyx, så har jag inte samma kvalite i min upplevelse. Absraktionerna håller alltså fast i kvaliteerna av en upplevelse. Men egentligen är vi fria att ge saker egen betydelse, vi gör det egentligen hela tiden, men vi förstår inte vilken makt vi har över vårat egna psyke. Alla möjligheter som finns, men som begränsas och definieras genom abstraktioner andra gett oss.
Jag vet att det kan tyckas långsökt. Men jag är på något sätt så faschinerad över hur mycket problem och konflikter som härleds från den abstrakta konceptulla världen. Eller ta ett exempel: Jag hejjar på Luleå och du Göteborg. Du hejjar på fel lag, jag slår in dina tänder. Det är helt befängt.
Nu vet jag att folk kommer säga emot det jag försöker säga, men jag pratar om hur möjlighterna begränsas och definieras genom att människor fastnar i konceptuella kategorier. Att språket skapar en slags struktur, som i många fall blir ett fängelse för människor.
Jag vet att det kan tyckas långsökt. Men jag är på något sätt så faschinerad över hur mycket problem och konflikter som härleds från den abstrakta konceptulla världen. Eller ta ett exempel: Jag hejjar på Luleå och du Göteborg. Du hejjar på fel lag, jag slår in dina tänder. Det är helt befängt.
Nu vet jag att folk kommer säga emot det jag försöker säga, men jag pratar om hur möjlighterna begränsas och definieras genom att människor fastnar i konceptuella kategorier. Att språket skapar en slags struktur, som i många fall blir ett fängelse för människor.
Sen strävar folk efter att prestera. Vi blir förvånade över att människor lyckas prestera något fantastiskt, något som vi inte tidigare trodde var möjligt. Men fascination innebär bara tillfällig frihet från vårat konceptuella fängelse, att vi i ett, än hur kort ögonblicket är, blir befriade från vårat konceptuella fängelse om hur vi tror saker är och måste vara. Något lyckas överträffa det vi vet. Det är en underbar uppelvelse.
Sanningen är att livet är fascinerande, i sig själv, allting är fascinerande, men vi bygger upp ett koncepuellt fängelse, som gör att allting blir uppenbart, repetitivt, vardagligt och trist. Det är tänkandet som strävar efter säkerhet. Det är bara för att vi inte förstår hur vi ska se saker utan konceptuell förförståelse. Det är bara barnet och galningen som förstår, vi andra lever under konceptuell masshypnos.
Sanningen är att livet är fascinerande, i sig själv, allting är fascinerande, men vi bygger upp ett koncepuellt fängelse, som gör att allting blir uppenbart, repetitivt, vardagligt och trist. Det är tänkandet som strävar efter säkerhet. Det är bara för att vi inte förstår hur vi ska se saker utan konceptuell förförståelse. Det är bara barnet och galningen som förstår, vi andra lever under konceptuell masshypnos.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster