Strävan efter upplevelser

[PopJimmy]

Det jag har funderat på under en längre tid är varför jag strävar efter upplevelser. Att vissa typer av upplevelser på något sätt uppförstoras och ges en specifik betydelse.

Jag har länge försökt att förstå hur jag ska uppleva friheten från behovet av njutningsfulla upplevelser.

Senastet två veckorna har jag suttit och spelat dataspel konstat, 16 timmar om dagen, jag har inte ens tid att gå att pissa och än mindre att handla. Jag hamnar i mekaniskt sökande efter njutningsfull stimulans, till alla pris.

Jag har funderat på om jag ska bli buddhist på heltid ett tag efter att jag flyttar från Skövde. Mitt personliga förhållningsätt till Buddhismen kommer att bli att jag strävar mot att upphöra strävande. Alltså att sträva mindre, eller snarare att sträva emot mindre, bara göra saker utan att av lathet sträva emot.

Att uppleva friheten från tvånget av söka efter njutningsfulla uppleveser. En viktiga aspekt inom Buddhismen är just likgiltigheten inför lidandet. Jag förstår inte hur jag ska komma dit ännu, eftersom mitt liv för närvarande är ett helvete, just p.g.a. mina flyktbeteenden.

Hur ser ni andra på sökandet efter upplevelser?

[Nagual]

Man kan inte bli fri från sökandet efter lycka/njutning/behag/tillfredställelse/[lägg in valfri positiv känsla].
Det är en grundläggande komponent till vår existens - kan kalla det evolutionens morot.
Frihet från att sträva, eller mer specifikt, sträva efter njutningsfulla upplevelser som en slags flykt, är också en njutningsfull upplevelse, bara av annan karaktär. En kaka som smakar annorlunda, men fortfarande en kaka.
Vad man däremot kan göra är att ändra inriktningen samt innehållet på de positiva upplevelserna, så de blir mer kongruenta med den väg du vill gå och vem du vill vara.
(Buddhismen är väl indirekt inne på det, men jag anser att den ofta är lite för otydlig på vilket sätt man skall göra det, och begreppen som används är ofta lite tvetydigt definierade, om alls.)
Hur man skall göra det är dock mer (kognitiv) psykologi än filosofi.
Ett bra sätt är att först skriva ned exakt vem/var man vill vara i livet, och sen fråga sig konstant: "Leder detta beteende dit, eller bort därifrån?".
Det gäller bara att komma ihåg att ställa sig den frågan... Kökstimer kanske?

[PopJimmy]

Men det är skillnad på njutning och lycka. Njutning är ett rus en typ upplevelse eller en kvalité hos vissa upplevelser, Lycka är däremot känsla av frånvaro av alla former av obehag. Jag upplever det som två helt olika saker. Njutning är för mig förknippat med givna upplevelser, du måste ha en njutningsfull upplevelse för att kalla det njutning, ett exempel är en sexuell upplevelse. Lycka är inte en upplevelse utan ett mera allmänt sinnestillstånd. Du kan naturligtvis känna dig lycklig, vid olika tillfällen då vissa givna villkor uppfylls, men det jag pratar när jag säger lycka är något annat. Tycker du att lycka och njutning är samma sak, och i sådanafall, varför?

Frihet från att sträva, eller mer specifikt, sträva efter njutningsfulla upplevelser som en slags flykt, är också en njutningsfull upplevelse, bara av annan karaktär. En kaka som smakar annorlunda, men fortfarande en kaka.
Vad man däremot kan göra är att ändra inriktningen samt innehållet på de positiva upplevelserna, så de blir mer kongruenta med den väg du vill gå och vem du vill vara.

Vad menar du med att gå en väg, och vara vem jag vill vara? I vilken betydlse menar du "att gå en väg"? Hur ska jag hitta underlag för att ta ett besult om vem jag vill vara, och varför måste man vara någon?

(Buddhismen är väl indirekt inne på det, men jag anser att den ofta är lite för otydlig på vilket sätt man skall göra det, och begreppen som används är ofta lite tvetydigt definierade, om alls.)

Jaha så du har läst mycket Buddhism? Varför tror du att begreppen är tvetydiga?

Hur man skall göra det är dock mer (kognitiv) psykologi än filosofi.
Ett bra sätt är att först skriva ned exakt vem/var man vill vara i livet, och sen fråga sig konstant: "Leder detta beteende dit, eller bort därifrån?".
Det gäller bara att komma ihåg att ställa sig den frågan... Kökstimer kanske?

Du får det att låta så enkelt. Jag har frågat mig själv i snart tio år vem jag är och vad jag vill, jag förstår fortfarande inte mycket. Det låter som du är en riktig hejjare på att lösa djupa existentiella problem i en handvändning, hur bär du dig åt egentligen?

[Fication]

Man kan inte bli fri från sökandet efter lycka/njutning/behag/tillfredställelse/[lägg in valfri positiv känsla].
Det är en grundläggande komponent till vår existens - kan kalla det evolutionens morot.
Frihet från att sträva, eller mer specifikt, sträva efter njutningsfulla upplevelser som en slags flykt, är också en njutningsfull upplevelse, bara av annan karaktär. En kaka som smakar annorlunda, men fortfarande en kaka.

Om strävandet efter lycka osv är det som driver evolutionen framåt, vilket jag håller med om, vad skulle hända om vi strävade efter evolutionen i sig?

Vad man däremot kan göra är att ändra inriktningen samt innehållet på de positiva upplevelserna, så de blir mer kongruenta med den väg du vill gå och vem du vill vara.
(Buddhismen är väl indirekt inne på det, men jag anser att den ofta är lite för otydlig på vilket sätt man skall göra det, och begreppen som används är ofta lite tvetydigt definierade, om alls.)
Hur man skall göra det är dock mer (kognitiv) psykologi än filosofi.
Ett bra sätt är att först skriva ned exakt vem/var man vill vara i livet, och sen fråga sig konstant: "Leder detta beteende dit, eller bort därifrån?".
Det gäller bara att komma ihåg att ställa sig den frågan... Kökstimer kanske?

Inte i min vildaste fantasi hade jag för ett år sedan kunnat förutse vem jag skulle vara idag.

[Nagual]

Men det är skillnad på njutning och lycka. Njutning är ett rus en typ upplevelse eller en kvalité hos vissa upplevelser, Lycka är däremot känsla av frånvaro av alla former av obehag. Jag upplever det som två helt olika saker. Njutning är för mig förknippat med givna upplevelser, du måste ha en njutningsfull upplevelse för att kalla det njutning, ett exempel är en sexuell upplevelse. Lycka är inte en upplevelse utan ett mera allmänt sinnestillstånd. Du kan naturligtvis känna dig lycklig, vid olika tillfällen då vissa givna villkor uppfylls, men det jag pratar när jag säger lycka är något annat. Tycker du att lycka och njutning är samma sak, och i sådanafall, varför?

Jag anser att de är i grunden samma sak, d.v.s. rent evolutionärt sätt så har de samma uppgift, förlängningsvis. Sen om de representeras/genereras av vårt nervsystem/signalsubstanser o dyl på samma sätt, och hur de upplevs är en annan sak. Man kan ju infoga en annan sak, att försöka undvika smärta. Vi varje situation i ens liv så strävar man medvetet eller omedvetet bort från negativa tillstånd och till positiva tillstånd. Om man letar efter njutning så brukar det delvis vara för att fly från obehag (i vilken form det än ter sig).

Vad menar du med att gå en väg, och vara vem jag vill vara? I vilken betydlse menar du "att gå en väg"? Hur ska jag hitta underlag för att ta ett besult om vem jag vill vara, och varför måste man vara någon?

Jag lägger ingen moralisk värdering, eller någon värdering överhuvudtaget i att "vara någon". Vad jag menar är att du är någon just nu. Du är summan av dina upplevelser, dina möjliga känslomässiga tillstånd, ditt nuvarande känslomässiga tillstånd osv. Frågan är om du enligt någon subjektiv värdering är nöjd med den du är just nu. Hur skulle ditt ideala jag se ut?
Underlag till ett sådant beslut kommer från dig själv. Det är bara DU som kan veta vad DU vill. Det är ovant för de flesta att sätta sig ner och tänka på sig själv i tredje person på det sättet, men varför inte försöka? Övning ger färdighet, och för mig personligen, så har ett sådant sätt att tänka gett mycket klarhet i varför jag gör vissa beslut, och vilka beslut som är fördelaktiga för mig i längden. Inte för att jag alltid genomför det jag beslutar, men oftast.

Jaha så du har läst mycket Buddhism? Varför tror du att begreppen är tvetydiga?

Jag läste en del buddhism i min ungdom. Jag borde egentligen läsa om en hel del, då min begreppsvärld är mycket rikare nu, så du kan ju ta min åsikt med en nypa salt. Begreppsförvirring är dock där många filosofier fallerar i längden. Tyvärr.

Du får det att låta så enkelt. Jag har frågat mig själv i snart tio år vem jag är och vad jag vill, jag förstår fortfarande inte mycket. Det låter som du är en riktig hejjare på att lösa djupa existentiella problem i en handvändning, hur bär du dig åt egentligen?

I en handvändning skulle jag inte vilja påstå.
Det är svårt att egentligen ge råd, då jag talar ur mitt perspektiv. Alla har olika motivatorer, upplevelser, tolkningar osv
Men en sak jag kan säga, som torde gälla rent generellt, är att de flesta komplicerar saker och ting. Jag har försökt komma till grunden för ens beteende och tillstånd. Sen utifrån de är det en smalare sak att rekonstruera hela ens verklighetsupplevelse, eftersom du känner till byggstenarna. Varför man fastnar i lager och åter lager av komplexitet när man försöker se på sig själv och på sitt liv objektivt är för att man oftast inte ser till grunderna för en själv, och fastnar i något slags cirkulärt tänkande. Det är inte lätt, för känslorna spelar spratt. Vi har en tendens att identifiera oss med våra känslotillstånd (trots att vi är förmögna till ett metatänkande ang. dem), och eftersom det (limbiska systemet) ligger grund för ens hela tankeprocess, så är det inte så konstigt att verkligheten kan te sig radikalt annorlunda från dag till dag, t.o.m från stund till stund, och allt ter sig bara som en enda röra.
Föreställ dig t.ex hur du ser på verkligheten när du mår som sämst, och när du mår som bäst. Det är rätt stora skillnader, eller hur? Och båda verkar extremt "verkliga" i stunden.

[Nagual]

Om strävandet efter lycka osv är det som driver evolutionen framåt, vilket jag håller med om, vad skulle hända om vi strävade efter evolutionen i sig?

Det är en intressant fråga. Men det kräver lite begrepsdefiniering.
Vad är evolutionen i sig? Vad innebär det att sträva efter evolutionen?
Sen vidare kan man fråga sig:
Finns det någon evolutionär fördel i att förstå evolutionen?
Varför finns evolutionen, d.v.s. varför finns det "liv" som hela tiden utvecklas. Varthän leder det? Varthän leder evolutionen?

Inte i min vildaste fantasi hade jag för ett år sedan kunnat förutse vem jag skulle vara idag.

Men betyder det att du är den du vill vara idag?
Ens jag-begrepp och den man vill vara är inte statiskt. Man måste konstant revidera det. Om det inte skulle vara så, så skulle det inte vara utveckling, och där det inte finns utveckling så finns det stagnation, och stagnation = död.

[Makterna]

Det jag har funderat på under en längre tid är varför jag strävar efter upplevelser. Att vissa typer av upplevelser på något sätt uppförstoras och ges en specifik betydelse.

Jag har länge försökt att förstå hur jag ska uppleva friheten från behovet av njutningsfulla upplevelser.

Senastet två veckorna har jag suttit och spelat dataspel konstat, 16 timmar om dagen, jag har inte ens tid att gå att pissa och än mindre att handla. Jag hamnar i mekaniskt sökande efter njutningsfull stimulans, till alla pris.

Jag har funderat på om jag ska bli buddhist på heltid ett tag efter att jag flyttar från Skövde. Mitt personliga förhållningsätt till Buddhismen kommer att bli att jag strävar mot att upphöra strävande. Alltså att sträva mindre, eller snarare att sträva emot mindre, bara göra saker utan att av lathet sträva emot.

Att uppleva friheten från tvånget av söka efter njutningsfulla uppleveser. En viktiga aspekt inom Buddhismen är just likgiltigheten inför lidandet. Jag förstår inte hur jag ska komma dit ännu, eftersom mitt liv för närvarande är ett helvete, just p.g.a. mina flyktbeteenden.

Hur ser ni andra på sökandet efter upplevelser?

Erhållandet av positiva upplevelser är meningen med livet. Man måste dock tänka på så att inte kicksökandet blir till ett beroende. Med "beroende" menar jag då att det blir vanemässigt, så att man kommer att fortsätta med det även efter att man tröttnat och egentligen är i behov av någon annan variant på kick.

[Fication]

Vad är evolutionen i sig? Vad innebär det att sträva efter evolutionen?

Evolution för min egen del kan man ju kalla personlig utveckling. Jag bara konstaterar att den finns i verkligheten - det är något konkret, även om den är svårt att mäta och uppskatta.

Vad det innebär att sträva efter den? Blod, svett och tårar, typ. Men det är ganska intressant emellanåt.

Finns det någon evolutionär fördel i att förstå evolutionen?

Jag vet inte, jag kör mitt race och bryr mig inte så mycket om konkurrensen. Om man tittar för mycket på hur de andra gör så blir man lätt stressad.

Varför finns evolutionen, d.v.s. varför finns det "liv" som hela tiden utvecklas. Varthän leder det? Varthän leder evolutionen?

Det är det jag vill ta reda på. Jag skickar ett vykort när jag är framme.

Men betyder det att du är den du vill vara idag?

Jag accepterar den jag är - här och nu. Men jag är nyfiken på vad jag ska bli. Jag har ingen aning, men jag vill veta.

Ens jag-begrepp och den man vill vara är inte statiskt. Man måste konstant revidera det. Om det inte skulle vara så, så skulle det inte vara utveckling, och där det inte finns utveckling så finns det stagnation, och stagnation = död.

Precis, när jag blivit någon annan, [framtiden]-jag, så är [2006-04-14-kl18.15]-jag död.

[PopJimmy]

Jag anser att de är i grunden samma sak, d.v.s. rent evolutionärt sätt så har de samma uppgift, förlängningsvis. Sen om de representeras/genereras av vårt nervsystem/signalsubstanser o dyl på samma sätt, och hur de upplevs är en annan sak. Man kan ju infoga en annan sak, att försöka undvika smärta. Vi varje situation i ens liv så strävar man medvetet eller omedvetet bort från negativa tillstånd och till positiva tillstånd. Om man letar efter njutning så brukar det delvis vara för att fly från obehag (i vilken form det än ter sig).

Det låter som du har ett slags evolutionärpsykologiskt/behaviouristiskt/kognitiv/neruo sätt att se på det.

Jag personligen är lite trött på alla som reducerar mig till tredjepersons hög med bajs. Jag tror att det är mer komplext än att säga att vi hela tiden strävar mot positiva tillstånd. Olika saker kan vara positiva i en långsiktig eller kortsiktist bemärkerlse. Sen ser jag mycket mänskligt beteende som väldigt godtyckligt, godtyckligt i den bemärkelsen att det är väldigt komplext. Jag tror att det är vårat prägling/betingning/minne/vanor/scheman e.t.c. som styr större väldigt mycket av våra liv - i vissa situationer, men att vi i andra situationer tillåts att bryta igenom det förflutna och vara spontana i nuet.

Jag lägger ingen moralisk värdering, eller någon värdering överhuvudtaget i att "vara någon". Vad jag menar är att du är någon just nu. Du är summan av dina upplevelser, dina möjliga känslomässiga tillstånd, ditt nuvarande känslomässiga tillstånd osv. Frågan är om du enligt någon subjektiv värdering är nöjd med den du är just nu. Hur skulle ditt ideala jag se ut?
Underlag till ett sådant beslut kommer från dig själv. Det är bara DU som kan veta vad DU vill. Det är ovant för de flesta att sätta sig ner och tänka på sig själv i tredje person på det sättet, men varför inte försöka? Övning ger färdighet, och för mig personligen, så har ett sådant sätt att tänka gett mycket klarhet i varför jag gör vissa beslut, och vilka beslut som är fördelaktiga för mig i längden. Inte för att jag alltid genomför det jag beslutar, men oftast.

Jag tror jag nu förstår vad du menar. Mitt problem är att jag inte lärt mig planera. Jag planerar aldrig hur jag vill må, men jag tror att jag förlorar mycket på det i längden.

Jag läste en del buddhism i min ungdom. Jag borde egentligen läsa om en hel del, då min begreppsvärld är mycket rikare nu, så du kan ju ta min åsikt med en nypa salt. Begreppsförvirring är dock där många filosofier fallerar i längden. Tyvärr.

Jag är rädd att du försöker närma dig buddhismen med för mycket västerländsk filosofi i bagaget. Det viktiga inom Buddhism är inte att ha en väl definierad begreppsapparat, eftersom Buddhismen i första hand inte handlar om tänkande. Det är ett väldigt västerländskt sätt att nära sig saker, att tänka. Buddhism handlar om frigörande av alla former av obehag. Det handlar inte att tro på något, det handlar om att göra övningar som lugnar ner ett kaotiskt sinne.

I en handvändning skulle jag inte vilja påstå.
Det är svårt att egentligen ge råd, då jag talar ur mitt perspektiv. Alla har olika motivatorer, upplevelser, tolkningar osv
Men en sak jag kan säga, som torde gälla rent generellt, är att de flesta komplicerar saker och ting. Jag har försökt komma till grunden för ens beteende och tillstånd. Sen utifrån de är det en smalare sak att rekonstruera hela ens verklighetsupplevelse, eftersom du känner till byggstenarna. Varför man fastnar i lager och åter lager av komplexitet när man försöker se på sig själv och på sitt liv objektivt är för att man oftast inte ser till grunderna för en själv, och fastnar i något slags cirkulärt tänkande. Det är inte lätt, för känslorna spelar spratt. Vi har en tendens att identifiera oss med våra känslotillstånd (trots att vi är förmögna till ett metatänkande ang. dem), och eftersom det (limbiska systemet) ligger grund för ens hela tankeprocess, så är det inte så konstigt att verkligheten kan te sig radikalt annorlunda från dag till dag, t.o.m från stund till stund, och allt ter sig bara som en enda röra.
Föreställ dig t.ex hur du ser på verkligheten när du mår som sämst, och när du mår som bäst. Det är rätt stora skillnader, eller hur? Och båda verkar extremt "verkliga" i stunden.

Jag har diskuterat just dessa grejer senaste taget.

Alltså när jag läser det du skriver så får jag blandade signaler. Antingen har du livserfarenhet och vet du vad du pratar om, eller så har du aldrig mått dåligt själv, alltså riktigt dåligt, utan att ha någon som kan hjälpa dig. Det blir då väldigt lätt lite Nalle Puh aktigt, människor förenklar saker och får det att låta så enkelt.

[Nagual]

Det låter som du har ett slags evolutionärpsykologiskt/behaviouristiskt/kognitiv/neruo sätt att se på det.

Jag personligen är lite trött på alla som reducerar mig till tredjepersons hög med bajs. Jag tror att det är mer komplext än att säga att vi hela tiden strävar mot positiva tillstånd. Olika saker kan vara positiva i en långsiktig eller kortsiktist bemärkerlse. Sen ser jag mycket mänskligt beteende som väldigt godtyckligt, godtyckligt i den bemärkelsen att det är väldigt komplext. Jag tror att det är vårat prägling/betingning/minne/vanor/scheman e.t.c. som styr större väldigt mycket av våra liv - i vissa situationer, men att vi i andra situationer tillåts att bryta igenom det förflutna och vara spontana i nuet.

Mycket riktigt. Jag förstår din ovilja, och det fanns ett mått av ovilja hos mig också att reducera livets magi till enkla formler/principer. Men det tror jag inte gör det mindre giltigt. Ja, vi är komplexa varelser, men principerna är enkla. Allting som är komplext måste av nödvändighet vara uppbyggd i grunden av något atomärt. Jag håller med dig, men ser ingen motsättning. Jag tror magin ligger just i de näst intill oändliga variationerna...

Jag tror jag nu förstår vad du menar. Mitt problem är att jag inte lärt mig planera. Jag planerar aldrig hur jag vill må, men jag tror att jag förlorar mycket på det i längden.

Det är inte så mycket att planera hur man vill må, men att planera situationer där sannolikheten att må så bra/fördelaktigt som möjligt är som störst. Det är lättare att simma medströms.

Jag är rädd att du försöker närma dig buddhismen med för mycket västerländsk filosofi i bagaget. Det viktiga inom Buddhism är inte att ha en väl definierad begreppsapparat, eftersom Buddhismen i första hand inte handlar om tänkande. Det är ett väldigt västerländskt sätt att nära sig saker, att tänka. Buddhism handlar om frigörande av alla former av obehag. Det handlar inte att tro på något, det handlar om att göra övningar som lugnar ner ett kaotiskt sinne.

Det är inte riktigt sant. Jag var intresserad av Buddhism långt innan västerländsk filosofi kom på tapeten. Jag höll på med Zen-meditation osv. Jag tror också att det finns saker som förståndet inte räcker till för att förstå, och förståelse om mer än vår värld måste göras med en helt annan begreppsapparat, skiljd från förnuftet/sinnena/hjärnan. Vad nu än det må vara. Men det är problematiskt när man är otydlig i begreppen, då man måste använda sig utav dem för att förklara filosofin. För att förklara: "Vissheten befinner sig bortom tanken." måste man säga: "Vissheten befinner sig bortom tanken."
Förstår du vad jag menar?

Jag har diskuterat just dessa grejer senaste taget.

Alltså när jag läser det du skriver så får jag blandade signaler. Antingen har du livserfarenhet och vet du vad du pratar om, eller så har du aldrig mått dåligt själv, alltså riktigt dåligt, utan att ha någon som kan hjälpa dig. Det blir då väldigt lätt lite Nalle Puh aktigt, människor förenklar saker och får det att låta så enkelt.

Det finns en till möjlighet. Jag har livserfarenhet MEN har inte mått riktigt dåligt.
I vilket fall så stämmer alternativ 1 bäst. Fast jag tar ändå inte emot hjälp även om den vore given. Jag tror inte att någon annan kan hjälpa en i längden. Man är alltid kvar med sig själv i slutändan. Fast jag är lite obstinat när det gäller sånt.
Och livserfarenhet är inte ett signum för att faktiskt ha något användbart att säga. Elitidrottsmän blir inte per automatik bra tränare, och bra tränare behöver inte ha varit elitidtrottsmän, t.ex. Auktoritetsargumentation. Folk gör det irriterande ofta.

En springande punkt är ju varför t.ex psykologer blir psykologer. Ofta är det för att de själva har mått såpass dåligt att de försöker förstå varför, och vad de kan göra åt saken... Problemet är snarare att när man kommit upp ur dalen, och har helt nya perspektiv, så kan det vara svårt att minnas hur det var i dalen, och än mindre förklara hur det är uppe på kullen, och detta gap blir större ju längre tid som går. Det är som jag nämnde förut, våra känslotillstånd regerar över vårt tänkande. För att ge en enkel analogi: När det är soljus ute, varmt, och man sitter på stranden, så tänker man mest på hur skönt det vore att doppa sig i vattnet. Om det är höst, regnigt, kallt och grått och man sitter hemma, tänker man mer på hur tråkigt allt är och varför det inte finns något bra på tv.

Man måste förenkla, det är det enda sättet att gå till botten med saker och ting och få överblick/perspektiv/klarhet. Att bara spinna runt i virrvarret av komplexitet som ens tankar lätt blir, leder oftast ingenvart. Och när det väl gör det, så är det svårt att upprepa.
Emotionell kontroll är kanske den äkta friheten, vårt livs nirvana.

[PopJimmy]

Allting som är komplext måste av nödvändighet vara uppbyggd i grunden av något atomärt. Jag håller med dig, men ser ingen motsättning. Jag tror magin ligger just i de näst intill oändliga variationerna...

Men jag tycker att det atomära sättet att närma sig verkligheten medför begränsningar som jag upplever att man måste känna till. Jag upplever att vi aldrig kan reducera distinktiva funktioner till givna element. Ibland kanske det går, men långt ifrån alltid. Jag upplever att det är dynamiken som ger upphov till funktioner, men att i analyseringsprocessen så går mycket förlorat. Analyserandet handlar om att plocka sönder en upplevelse i delar, men analyserandet är mer begränsat när det ska ge sig på komplex dynamik.

Det är inte riktigt sant. Jag var intresserad av Buddhism långt innan västerländsk filosofi kom på tapeten. Jag höll på med Zen-meditation osv. Jag tror också att det finns saker som förståndet inte räcker till för att förstå, och förståelse om mer än vår värld måste göras med en helt annan begreppsapparat, skiljd från förnuftet/sinnena/hjärnan. Vad nu än det må vara. Men det är problematiskt när man är otydlig i begreppen, då man måste använda sig utav dem för att förklara filosofin. För att förklara: "Vissheten befinner sig bortom tanken." måste man säga: "Vissheten befinner sig bortom tanken."
Förstår du vad jag menar?

Men poängen är fortfarande att Buddhism inte handlar om att fastna i den konceptuella världen, koncepten i Buddhismen, är bara till för att låsa upp när vi gått in och fastnat i ett sätt att resonera. Det handlar inte om en annan begreppsapparat. Det handlar om friheten från begreppsapparatens grepp. Det handlar inte om att förklara saker, eftersom det finns inget konceptuellt att förstå. Jag upplever att det handlar om frigörandet av att hela tiden få allt att gå ihop, konceptuellt. Visst kanske det finns en inriktning inom Buddhism som handlar om att klargöra sin begreppsapparat, men det jag försöker säga är att det handlar inte om att arbeta genom begreppsapparaten, utan att förstå begreppsapperatens förhållande till upplevelser i allmänhet. Begreppen är inte hela upplevelsen, det är kategoriseradet av upplevelsen. Men när vi ger upp hoppet att en dag få ordning bland begreppen, så avstannar maskineriet, och vi faller inte offer för de signaler som begreppen triggar hos oss, för att ta ett exempel: När någon säger "Du är en jävla idiot" till dig, så är det en signal från avsändaren, förstår du inte begreppens grepp om dig, så kommer du mekaniskt att känna dig förolämpad, och en känsla av olust kommer skapas hos dig. Har du dock ett annat förhållningsätt till begreppen, så kan folk säga vad dom vill, eftersom det bara är ljud som folk yttrar som egentligen inte behöver betyda någonting utöver att vara ljud, du behöver alltså inte längre känna dig förolämpad. Ganska konstigt exempel, men det illusterar hur orden kan få ett grepp om människors sätt att tänka, att man kan manipulera människor genom ord.

Det finns en till möjlighet. Jag har livserfarenhet MEN har inte mått riktigt dåligt.
I vilket fall så stämmer alternativ 1 bäst. Fast jag tar ändå inte emot hjälp även om den vore given. Jag tror inte att någon annan kan hjälpa en i längden.

Jag måste säga att jag tror att investeringen sker från ens egna sida, men att förstå vad som är värt att investera i, kan vara förvirrande om man inte får hjälp av andra.

Man måste förenkla, det är det enda sättet att gå till botten med saker och ting och få överblick/perspektiv/klarhet. Att bara spinna runt i virrvarret av komplexitet som ens tankar lätt blir, leder oftast ingenvart. Och när det väl gör det, så är det svårt att upprepa.
Emotionell kontroll är kanske den äkta friheten, vårt livs nirvana.

Alltså mitt problem är att jag kastas in i världen, jag måste förhålla mig till världen, men förstår inte hur jag ska förhålla mig.

[Djens]

Utan att veta hur nära sanningen ligger, söker människor den långt borta - så synd! De är som den som, trots att han är omgiven av vatten ropar så bönfallande av törst. -Haukin

[Julia Felicia]

Av praktiska skäl har ju de flesta ett slags schema att följa. Man går till jobbet, lagar mat, och så vidare, detta för att hela systemet ska fungera, att allt människan byggt upp ska fungera. Hur skulle det se ut om alla bara vaknade varje dag utan att han bestämt vad de skulle göra, utan att hålla några tidpunkter, gå till några bestämda platser etc? Just det. Det skulle bli kaos. Tror jag i alla fall, om vi inte lyckas uppnå något slags harmoni där alla lever i symbios och för ögonblicket, men jag tvekar på att det går att uppfylla...Systemet skulle nog återuppstå efter ett tag helt enkelt beroende på att det ligger i naturens gång.
Nåväl. Det är i alla fall därför våra dagar består av bestämda aktiviteter.
Våra liv är uppbyggda och inramde i scheman, tider att passa osv..
Många av de uppgifter vi har varje dag blir därför ointressanta i och med att vi genomför dem om och om igen, vi har gjort dem så många gånger och tröttnat på dem(exempel:borsta tänderna, sätta på skorna, gå till bussen mm). Dessa aktiviteter existerar knappt i vår värld, det är bara mellanrummet mellan de upplevelser som betyder någonting, och dessa mellanrum måste genomvadas för att man ska kunna uppleva något annat. Vad vi hungrar efter är nya aktiviteter. Varför? Den mäsnkliga äventyrslystenheten. Viljan och drivkraften att uppleva nya saker. (olika stark hos olika personer..?)
Just därför förefaller vissa av våra aktiviteter eller handlingar mer intressanta än andra. Vi ser framemot det som bryter sig ut ur det inramande och monotoma schemat i vår vardag. Vi bygger upp en längtan som i sin tur hjälper oss att hålla gnistan och drivkraften uppe, att hålla ut.
Sökandet efter sådana här uppleveler kan som allt annat gå i överdrift, med detta menar jag att man kan bli beroende av att hela tiden söka sig till nyare och mer spännande aktiviteter och upplevelser. Alla missbruk får stå som exempel.
För mig är detta sökande efter nya upplevelser något som ofta leder till något positivt. Ett mål vars innehåll är en frukt jag kan uppskatta och ta till mig.
Däremot är ju sökandet efter upplevelser något som kan övergå till, eller till och med jämföras med, ett hopplöst, ändlöst strävande. Detta strävande utan mål, detta sökande(för vart leder det egentligen?), beskrivs i den buddhistiska läran som människans största tyngd och ett lidande man ständigt får bära med sig och dra efter sig som en stor sten. Visst, i det långa loppet ja. Men jag anser att man här och nu ska söka, man ska sträva(efter en underbar upplevelse såväl som sanningen och meningen med allt), tills man känner att behovet av sökande(för detta behov är ju egentligen ett kännetecken för mäsnklighet, för liv, för det att vi existerar) är stillat, tills man finner sig till ro och självmant inser anledningen till varför just jag ska sluta detta sökande. Man ska söka, för det är det samma som att lyssna till sin inre mänskliga röst, till sitt jag, till sin själ(Atman). Man ska söka tills man inser att allt man någonsin sökte redan fanns där inom en, att det bara gällde att hitta det.
Man måste själv komma fram till detta. Det är inget man lär sig genom en bok. Det är en annan sak att själv finna svar än att läsa några ord med vilka någon beskriver hur de fann sitt svar och vad det var.
Endast genom att själv finna det man söker kan man bli fri från lidandet, sökandet.
Det är möjligt även i denna schematiska och stressade värld, denna tid när man redan vet vad som väntar en då man vaknar upp på morgonen. Det är det.

[Nagual]

Men jag tycker att det atomära sättet att närma sig verkligheten medför begränsningar som jag upplever att man måste känna till. Jag upplever att vi aldrig kan reducera distinktiva funktioner till givna element. Ibland kanske det går, men långt ifrån alltid. Jag upplever att det är dynamiken som ger upphov till funktioner, men att i analyseringsprocessen så går mycket förlorat. Analyserandet handlar om att plocka sönder en upplevelse i delar, men analyserandet är mer begränsat när det ska ge sig på komplex dynamik.

Jag sa aldrig att det var lätt. Och relationerna mellan de atomära enheterna ökar förstås komplexiteten. Men ju mer jag lär mig om människans fundament, ju enklare verkar det. Alla våra lager av beteenden och socialisering, faller som korthus så fort man börjar ana sig till fundamenten. Problematiken är inte förståelsen anser jag.
Utan känslorna, eller rättare sagt vår identifiering med våra sinnes/känslotillstånd. Och vanans makt.

När någon säger "Du är en jävla idiot" till dig, så är det en signal från avsändaren, förstår du inte begreppens grepp om dig, så kommer du mekaniskt att känna dig förolämpad, och en känsla av olust kommer skapas hos dig. Har du dock ett annat förhållningsätt till begreppen, så kan folk säga vad dom vill, eftersom det bara är ljud som folk yttrar som egentligen inte behöver betyda någonting utöver att vara ljud, du behöver alltså inte längre känna dig förolämpad.

Nja, man blir inte mekaniskt förolämpad, även om man förstår budskapet. Först måste man ha ett begrepp om sitt självvärde i relation till andra, d.v.s att någon annan, har möjlighet att sänka ens självvärde, eller mer specifikt; att den personen som yttrar det har den möjligheten, det inflytandet.
Om ens självvärde är helt separerat från andras åsikter/utsagor, eller om ens perspektiv är sådant att sådana uttryck är irrellevanta, så blir man inte förolämpad t.ex.

Det enda sättet som Buddhismen inte skulle vara begränsad av sin begreppsapparat (för man måste fortfarande förstå instruktionerna, t.o.m. om instruktionerna handlar om att trancendera instruktionerna), är om instruktionerna gällde för alla OAVSÄTT hur man förstod dem.
Det är en möjlighet, men med tanke på språkets högst relativa och subjektiva existens och olika översättningars vara och icke-vara, så finner jag det högst osannolikt.

[SimonW]

Just practice dhyana!