The life of David Gale utspel

[jarl falkenborn]

Såg denna filmen ännu en gång med en vän häromdagen, gillar de han säger i begynnelsen av filmen :

"Fantasier ska vara orealistiska därför i det ögonblicket, den
sekunden där du får det du söker vill du inte ha det längre.
För att kunna fortsätta att existera måste objekten för begäret alltid
vara frånvarande. Det är inte det du vill ha. Det är fantasin om det.
Så begäret stödjer vansinniga fantasier. Det som menas är att man
säger att vi bara är riktigt lycklig när vi dagdrömmer om framtida
lycka. Därför säger vi också att jakten är bättre än bytet eller se
upp med vad du önskar dig, inte för att du inte kommer få det
men, för att du inte vill ha det när du får det. Så läran av detta är
att om du lever med det du har blir du aldrig lycklig. Vad som
menas med att vara en fullkomlig människa är att sträva efter idéer
och ideal och inte bedöma ditt liv efter vilka av dina önskningar du
har uppnått men de små ögonblick av fullkomlighet, medkänsla,
rationalitet och till och med självuppoffring. För till slutet är det enda
sättet vi kan mäta betydelsen av våra liv genom att värdera andras liv."

Vad finns det för invändningar till hans argument? jag känner igen detta själv, bland annat i kärlekslivet då man har en viss tendens av att tröttna på den drömtjejen man blivit tillsammans med. Jag känner mig som en väldigt hemsk människa för att jag får sådana känslor. Vad kan jag göra åt de?
Sedan undrar jag vad han menar i den sista meningen" För till slutet är det enda sättet vi kan mäta betydelsen av våra liv genom att värdera andras liv." Hur menar han att man ska värdera andras liv och sedan få in de i perspektiv till sitt eget?

[PopJimmy]

bland annat i kärlekslivet då man har en viss tendens av att tröttna på den drömtjejen man blivit tillsammans med. Jag känner mig som en väldigt hemsk människa för att jag får sådana känslor. Vad kan jag göra åt de?

Alltså jag tror det handlar om flera saker, det första är hur "bra" man är på att vårda ett förhållande, dvs att hur bra man är på att skapa en intressant dynamik mellan partnerna. Jag har undersökt mina kompisars föhållanden, och det har visat sig att när partnerna har olika roller som de accepterar så skapar det en dynamik i förhållandet som gör att det blir ett intressant psykologiskt "spel". Det låter kanske väldigt negativt när jag använder dessa ord, men jag tror det är farligt att resonera om att förhållandet ska vara jämställt och hela tiden paranoit haka upp sig på vem som gett mest. Men det är inte bara i beteende, utan också värderingar och vanor som dynamiken måste fungera bra. Alltså jag har haft ett förhållande som hade delar som var helt underbara, men andra delar som var extremt frustrerande. Jag har varit en förespråkare för öppna förhållanden, eller polygama förhållanden, eftersom jag upplever att om förhållandet inte har en dynamik som tillfredställer partnerna på alla nivåer (känslomässigt, sexuellt, intellektuell, vanor, hobbies etc) så tycker jag personligen att det är helt okej att man har t.ex. två partners samtidigt. Detta kan verka helt främmande för västerlänngingar som inte reflekterat över den kristna moral de har i ryggen. Det paradoxala är att alla jag har varit ihop med har varit extremt skeptiska till detta i början, men när de senare fått legat med andra killar kommer springades tillbaka till mig och tycker jag är underbar. Det roliga är att även fast det är jag som varit mest aktiv förespråkare av detta i teorin, så har jag aldrig i praktiken omsatt det i handling, det är bara mina partners som gjort det. Alltså är man osäker på att man inte ger den andra parten mycket uppmuntran och lyssnar på den, och bryr sig så är det klart att man har en större tenden att bli svartsjuk. Man bryr sig inte om att den andra partnern ska må bra, vad hon vill och tycker, man vill bara äga den för att det finns en psykologisk säkerhet i att äga en annan människa, man vet att vissa psykologiska/sociala behov alltid kommer att uppfullas. Men det kan finnas fördelar i att ha flera partners samtidigt, en som man får ut sina sexuella, och kanske känslmässiga behov med, och en annan som man får ut sina intellektuella behov med. Naturligtvis vill alla ha en partner som kompletterar dem på bästa sätt, men jag har upplevt det som väldigt svårt att hitta.

Men egentligen tror jag det viktigaste är att de båda partnerna är öppna och ärliga inför varandra och vill växa tillsammans. Det handlar om en mognadsprocess.

Jag tror att det är viktigt att ha en bra balans mellan öppenhet och gränsdragande, då jag personligen varit väldigt dålig att dra gränser. Saken är den att mina partners, som av någon anledning, inte haft fullständig tillit i mig, blivigt väldigt skeptiska och tror att jag inte menar allvar om jag inte drar gränser. Jag vill att det ska vara total öppenhet inför varandra, men mina partners har varit rädda för detta. Jag tycker det förövrigt verkar vara vanligt förekommande, vi vågar inte vara intima med varandra, inte ens om det är ens partner. Men jag kanske bara har träffat människor som inte velat jobba med sitt "omedvetna psykologiska skräp i garderoben". Och jag tror det är väldigt viktigt att båda partner vill det, annars blir det ingen fullständig öppenhet. Men det är ju bara hur jag ser på det. Men ett sätt att komma runt detta med att arbeta med sitt "psyklogiskt omedvetna" är ju att sätta upp regler, som den andra partnern måste följa. Jag ser regeluppstättandet som ett substitut för öppenhet, men jag är ju som sagt väldigt lagd åt det hållet, i.o.m. min kärleksfulla men regelfria uppfostran.

[PopJimmy]

Förlåt, jag tror jag har missat att svara på vad inlägget handlar om.

Jag tror det är viktigt att hela tiden vara levande och göra saker, människan verkar ha ett inneboende behov av att agera meningsfullt och kanske även skapande, så jag tror att det är viktigt att fylla upp livet med meningsskapande aktiviter, eller jag tror att det är fel att säga det så. Livet är inget vi ska "fylla upp". Livet är inte en "tomhet". Livet är de sammanhang vi rör oss genom. Livet blir alltså bara meningsfullt när vi accepterar de sammanhang vi möter. Livet är alltså ett möte, inte en "tom sak". Det handlar inte om att vi måste uppnå ett mål, som att livet var en "låda", där vi sedan måste stoppa ner ett "mål" i, jag upplever det som ett väldigt konstigt sätt att se på tiden och världen. Vi har abstraherat livet, och ur det skapat ett "ego", dvs en självständig abstraktion som rör sig i förhållande till en annan abstraktion vi kallar "livet". Det är var dualismen har gjort med oss. Vi är klyvna människor, som tror att det finns en "insida" ett "jag", och en utsida, en "värld". Även om vi förkastat dualismen som filosofiskidé, så har vi fortfarande i grund och botten kvar perspektivet att vi är sperarerade från världen. Att vi är en självständig agent som "tittar in i världen". Att vi är något som kan kontrollera världen. Vi ÄR redan världen.

Jag tror även att vi ska ge upp iden om att tänka att vi måste ha ett betydelsefullt liv, som om livet vore en självständigt "låda" där vi stoppar betydelsen i. Livet ÄR redan beydelse. Betydelse och liv går inte att separera. V måste bli mer praktiska och kasta oss in i livet.

Alltså problemet som jag ängligen lyckats förstå på senare taget är att människor (inklusive mig själv) som tycker livet är meningslöst, tomt, etc, helt enkelt avskärmar sig från livet. Vi tror att vi har ett "ego" en psykologisk identitet som är helt frikopplad från sammanhanget och miljön, och detta skapar en distans till alla aktiviteter vi gör i livet. Vi närmar oss aktiviteterna med en fixerad referensram, dvs egot, hur vi tror och tycker att saker i vårat liv ska vara, istället för att godhjärtat ge upp "egot" och kasta oss in i situationen. Det jag menar med att kasta sig in i situationen, är att vi blir ett med situationen. Vi kan aldrig lösgöra oss från det sammanhang vi lever i - detta skapar bara identitetskriser och existentiella kriser. Men jag säger inte att det är dåligt att ha en identietskris eller en existentiellkris, jag tror det är nödvändigt för att bränna bort "egot", dvs våra fixeringar i gamla minnen och erfarenheter. När vi tagit oss igenom den existentiella krisen förstår vi att livet, i sig själv, inte är meningslöst, eftersom livet, i sig själv, inte ens existerar. Alltså det är klart att livet blir meningslöst när vi tror att "livet" är något vi kan separera från sammanhanget av de "saker som händer". Livet i sig själv, eller jag i mig själv, de två saker vi brottas med under existentiella och identitetskriser är helt enkelt abstraktioner av livet vi skapar under färdens gång, för att vi helt enkelt inte kastas oss in i de sammanhang vi under livets gång möter.