Lite märklig artikel men det innehåller en del intressant stoff.
"Och helt utan ironi kan jag bekänna att jag tror att när det handlar om att förstå motiven bakom mänskliga handlingar, om att förstå rättvisa och vad det betyder att ge igen och bli kvitt, ja, då är vi inte lika insiktsfulla nu som när vi oroade oss mer över heder än över att njuta."
Påminner om Wittgensteins anmärkning: "I'm not sure why we're here but I'm pretty sure it's not in order to enjoy ourselves!"
Läs gärna den här artikeln också, om ni inte gjort det, som jag länkat till förut:
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_10276779.asp
Som jag ser det handlar moral om ömsesidighet och jämlikhet: jag är juste mot dig om du är juste mot mig. Att va ojuste mot en annan och samtidigt kräva att andra ska va juste mot en själv är att inte förstå vad moral är. Men på samma sätt är att va juste mot andra utan att kräva att andra ska va juste mot sig själv att inte förstå vad moral är. Det är möjligen masochistiskt, men det har inte med moral att göra.
Det är detta Molander talar om när han talar om att förlåtelse inte är en ensidig handling. Man kan inte bara förlåta nån sådär, utan att den andre accepterar förlåtelsen. Förlåtelse är när båda parterna säger att "det var fel" och den som utsatts beslutar sig för att gå vidare under premissen att den som gjort fel lovar att inte göra så igen (och eventuellt gottgör den andre).
Givet det är det lite märkligt att säga att straffrätten inte bör ha något med hämnd att göra. Låt oss säga att vi inte har nån anledning, förutom hämnd, att straffa en person som begått ett brott. Av olika anledningar finns det inget skäl att straffa denne utifrån avskräckningssynpunkt eller för att hindra denna från att begå nya brott. Om man inte skulle ta hänsyn till heder/hämndaspekten kunde denna brottsling i princip skratta brottsoffret i ansiktet och gå ut från rättssalen. Men utifrån heder/förlåtelseperspektivet är det fel: brottslingen har förbrutit sig mot brottsoffret och måste för dennes skull sona sitt brott.
Under medeltiden var alla brott brott mot personen i första hand, och kunde lösas utan statlig inblandning. Om man betalade "mansbot" till offret/offrets släkt var brottet utagerat. Detta förändrades under 1500-1600-tal i Sverige då brott blev brott mot staten. Men på sätt och vis ligger det nåt perverst i att staten så att säga utnyttjar tillfället när ett brott begås för att idka avskräckning/förhindra nya brott. Brottet är ett brott mot en person, inte mot staten (vilket idag är i stort sett lika med alla mänskor) och det är det enskilde brottsoffret som man i första hand bör tänka på när man utmäter straff: inte samhälleliga fördelar som mindre brottslighet.