Har funderat en tid pa detta med balans i diskussioner men ocksa i övriga omraden som t.ex. politik. Att det handlar om att antingen inta en stridsposition eller en diplomatisk position. Om man intar en stridsposition sa gar man den smala vagen mot sitt eget mal medan ifall man intar en avvägande position sa gar man den diplomatiska vägen och försöker hitta en gemensam lösning.
Sverige kanske är dilpomatins förlovade land, kanske inte, men ofta märker jag en trend att i en fraga ställa det ena mot det andra och sedan göra en avvägning istället för att ga vid sidan om och leta efter helt nya perspektiv.
Med detta menar jag att diplomati kanske är lika trangsynt som stridspositionering.
Man later andra satta upp problemet och sedan ägnar man sig helt enkelt at att sitta och väga fram och tillbaka, vilket i slutändan kanske inte leder till nagon lösning alls, tills dess att nagon blir förbannad, slar näven i bordet och säger att det ena alternativet är det bästa!
Om vi tar ett exempel fran vardagen; "behöver vi mer polis eller inte?" eller "behöver vi en lag mot narkotika eller inte?"
Ett klassiskt exempel pa hur nagon formulerar ett problem, inget fel i det, men sedan kommer denna frageställning oftast att enbart generera trangsynthet eftersom man förbiser bl.a. varför man har polis eller varför man har ett lagsystem, vilket gör att man agerar under en föreställning som möjligtvis är helt onödig. Detta var dom enklaste exemplen jag just kom pa nu, men ni kan säkert hitta pa andra sadana fall.
Ett exempel fran forumet var fran traden "Identitetsproblem" och en författare skrev att det är viktigt att vara sig själv, men samtidigt kan man inte vara sig själv fullt ut för det skulle innebära en del problem. Hygieniska kanske, vad vet jag?
Problemet är att diplomatiska avvägningar, aven om de är nödvändiga ibland, kan hindra den kreativa processen.
En av mina favoritförfattare skrev att "ifall man far ett linjerat papper, vrid det ett kvarts varv och skriv mot linjerna."
Vad anser ni? Finns det ett begrepp för denna typ av problem?
Dilpomatiska avvägningar
Moderator: Moderatorgruppen
Jag fick lust att fundera lite mer på just diskussionspsykologi och olika balansgånger eftersom jag kände att din ovanstående benämning av stridspositionen och den diplomatiska positionen inte riktigt räckte till. Så här kommer en liten text om det...
(Vetefan om den känns sammanhängande eller inte, eller om jag missade någon viktig punkt, så kritisera gärna. Kiifen, du får skälla på mig ifall du tycker jag drar iväg tråden åt fel håll.)
Att tala - Att lyssna
I en diskussion är det alltid en balansgång mellan att tala och att lyssna. En som talar för mycket upplevs som självgod och arrogant, och han går själv miste om potentiell utveckling när han vägrar lyssna på kritik. En som bara lyssnar däremot upplevs som passiv och osäker, och kanske tråkig och osocial, och han riskerar själv att drabbas av både frustration och osäkerhet om han aldrig får uttryckt det han känner och tycker.
När man själv känner sig osäker på det man har att säga kan det ibland vara värt att lyssna mer än att tala, för att få inspiration av andra och kanske utvecklas i sina åsikter. När man däremot har en stark uppfattning av vad man tycker, tror sig veta vad den andra tycker och upplever att man vet något den andra personen inte vet, då kan det vara värt att vara mer talande än lyssnande. Det är dock ohållbart att konstant vara enbart talande eller enbart lyssnande, och balansgången förändras givetvis beroende på situationen och personen man samtalar med. Det kan även vara bra att prova på att tala även fast man är osäker på det man har att säga, för att inse att det inte är farligt att säga fel eller göra bort sig och lära sig släppa orealistiska krav på sig själv som perfektionist.
Att bejaka sina tidigare åsikter - Att ta till sig nya
Ifall man bestämmer sig för att lyssna på en annan person så konfronteras man med en ny balansgång mellan att bejaka sina gamla åsikter och ta till sig nya, alltså hur man väljer att utvecklas av det man hör. Om man vägrar ta till sig andras åsikter upplevs man normalt som trångsynt, och man riskerar att gå miste om vettig kritik och förståelse som kan ge en ökad kunskap och utveckling. Den som däremot nedvärderar sina egna åsikter upplevs istället som naiv och lättpåverkad, och mår antagligen inte bra av att hela tiden tro att andra vet bäst.
Den här balansen är bland den svåraste att finna, och är nära besläktad med vår självkänsla och diverse personlighetsdrag. Det är viktigt att förstå att man faktiskt har något att komma med, att ens egna värderingar är värda något och är något andra kan ha ett positivt utbyte av. Samtidigt är det viktigt att inte vara rädd för att tillåta sig omvärdera sina åsikter, att inse och acceptera att ha fel inte är skadligt utan utvecklande. Vi tjänar på att ta oss tid att förstå andra med inställningen att deras åsikter enbart kan förstärka och utveckla våra egna.
Att vara rak på sak - Att vara försiktig
När man väl öppnar munnen för att tala till en annan person så finns det ytterligare vägar att gå: en balansgång mellan att vara spontan/rak på sak och att vara försiktig. De som är för direkta kan uppfattas som klumpiga eller osmidiga, och då alla människor har sitt eget sätt att tolka språk och känslor riskerar de även att råka i onödiga konflikter med folk ifall deras ärlighet missuppfattas. Rakhet kan dessutom vara problematiskt de gånger den gör mer skada än nytta, och kan såra människor i onödan. En överförsiktig person kan å andra sidan kännas falsk och konflikträdd när han ständigt söker kompromissa sig fram för att få ett samtal att fungera så smidigt som möjligt, och kan för sin egen del känna frustration och osäkerhet av att aldrig riktigt kunna vara sig själv mot andra och få ut det han egentligen vill säga. Han riskerar att tappa bort sig själv när han hela tiden försöker vara andra till lags.
Givetvis ska vi vara ärliga och direkta mot folk vi möter, i så lång utsträckning som det går. Att vara försiktig handlar om att våga vara känslig, och kunna anpassa samtalet till tillfället och personen man pratar med. Om denna försiktighet hanteras på rätt sätt kan den hjälpa oss skapa mer harmoniska samtal och göra det lättare för andra att förstå vad vi egentligen menar, vilket vi själva har stor nytta av. Ibland kan en sanning vara bra att ta stegvis och i vissa fall är det kanske bättre om den helt hålls inne, men annars verkar oftast ärlighet och rakhet balanserat med en lagom dos försiktighet vara att föredra. Även den här balansgången är väldigt svår att finna, och är nära besläktad med den tidigare av att tro på ens egna åsikter och samtidigt ta till sig andras. Oftast är det dessa vi kallar för självkänsla.
(Vetefan om den känns sammanhängande eller inte, eller om jag missade någon viktig punkt, så kritisera gärna. Kiifen, du får skälla på mig ifall du tycker jag drar iväg tråden åt fel håll.)
Att tala - Att lyssna
I en diskussion är det alltid en balansgång mellan att tala och att lyssna. En som talar för mycket upplevs som självgod och arrogant, och han går själv miste om potentiell utveckling när han vägrar lyssna på kritik. En som bara lyssnar däremot upplevs som passiv och osäker, och kanske tråkig och osocial, och han riskerar själv att drabbas av både frustration och osäkerhet om han aldrig får uttryckt det han känner och tycker.
När man själv känner sig osäker på det man har att säga kan det ibland vara värt att lyssna mer än att tala, för att få inspiration av andra och kanske utvecklas i sina åsikter. När man däremot har en stark uppfattning av vad man tycker, tror sig veta vad den andra tycker och upplever att man vet något den andra personen inte vet, då kan det vara värt att vara mer talande än lyssnande. Det är dock ohållbart att konstant vara enbart talande eller enbart lyssnande, och balansgången förändras givetvis beroende på situationen och personen man samtalar med. Det kan även vara bra att prova på att tala även fast man är osäker på det man har att säga, för att inse att det inte är farligt att säga fel eller göra bort sig och lära sig släppa orealistiska krav på sig själv som perfektionist.
Att bejaka sina tidigare åsikter - Att ta till sig nya
Ifall man bestämmer sig för att lyssna på en annan person så konfronteras man med en ny balansgång mellan att bejaka sina gamla åsikter och ta till sig nya, alltså hur man väljer att utvecklas av det man hör. Om man vägrar ta till sig andras åsikter upplevs man normalt som trångsynt, och man riskerar att gå miste om vettig kritik och förståelse som kan ge en ökad kunskap och utveckling. Den som däremot nedvärderar sina egna åsikter upplevs istället som naiv och lättpåverkad, och mår antagligen inte bra av att hela tiden tro att andra vet bäst.
Den här balansen är bland den svåraste att finna, och är nära besläktad med vår självkänsla och diverse personlighetsdrag. Det är viktigt att förstå att man faktiskt har något att komma med, att ens egna värderingar är värda något och är något andra kan ha ett positivt utbyte av. Samtidigt är det viktigt att inte vara rädd för att tillåta sig omvärdera sina åsikter, att inse och acceptera att ha fel inte är skadligt utan utvecklande. Vi tjänar på att ta oss tid att förstå andra med inställningen att deras åsikter enbart kan förstärka och utveckla våra egna.
Att vara rak på sak - Att vara försiktig
När man väl öppnar munnen för att tala till en annan person så finns det ytterligare vägar att gå: en balansgång mellan att vara spontan/rak på sak och att vara försiktig. De som är för direkta kan uppfattas som klumpiga eller osmidiga, och då alla människor har sitt eget sätt att tolka språk och känslor riskerar de även att råka i onödiga konflikter med folk ifall deras ärlighet missuppfattas. Rakhet kan dessutom vara problematiskt de gånger den gör mer skada än nytta, och kan såra människor i onödan. En överförsiktig person kan å andra sidan kännas falsk och konflikträdd när han ständigt söker kompromissa sig fram för att få ett samtal att fungera så smidigt som möjligt, och kan för sin egen del känna frustration och osäkerhet av att aldrig riktigt kunna vara sig själv mot andra och få ut det han egentligen vill säga. Han riskerar att tappa bort sig själv när han hela tiden försöker vara andra till lags.
Givetvis ska vi vara ärliga och direkta mot folk vi möter, i så lång utsträckning som det går. Att vara försiktig handlar om att våga vara känslig, och kunna anpassa samtalet till tillfället och personen man pratar med. Om denna försiktighet hanteras på rätt sätt kan den hjälpa oss skapa mer harmoniska samtal och göra det lättare för andra att förstå vad vi egentligen menar, vilket vi själva har stor nytta av. Ibland kan en sanning vara bra att ta stegvis och i vissa fall är det kanske bättre om den helt hålls inne, men annars verkar oftast ärlighet och rakhet balanserat med en lagom dos försiktighet vara att föredra. Även den här balansgången är väldigt svår att finna, och är nära besläktad med den tidigare av att tro på ens egna åsikter och samtidigt ta till sig andras. Oftast är det dessa vi kallar för självkänsla.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 23 och 0 gäster