I tråden "Finns Gud" snubblade jag in på grund av det kom att handla om begripligt språkbruk. Stefan anmärkte på några av skribenterna och menade att de skrev otydligt och Han skrev att poesin behövs för att man ska kunna förstå. Själv kom jag in på detta med metonymier och metaforer och påstod att problemet med snåriga texter är att det är för mycket information i varje sats så att tankarna inte får plats i huvudet. Då skrev Han att det behövs begrepp som opererar på fler nivåer för att man ska kunna förstå, problemet är inte mängden av information eller metonymierna. Stefan höll med om att metaforer kan vara bra men att de inte alltid behövs för att man ska förstå (vilket jag påstod).
När jag talar om "tanketrängsel" och "för mycket information i en sats" tänker jag nog främst på den sortens krångelspråk som man stöter på i akademiska sammanhang. "De aktuella medverkande i ett samtal som är öppet för vem som helst att delta i kan genom sina egna fria val påverka samtalet inom detta forum så att det utvecklas på ett icke-förutsägbart sätt". Typ. Alltså strävan efter att vara tydlig och exakt kan göra att man blir otydlig just för att för mycket information pressas in i en enda mening. Jag tror att de som skriver på det här sättet kommit att tänka i "meningar" i stället för i stycken. I mitt exempel skulle jag alltså gardera mig genom att säga att det jag talade om gällde ett visst sammanhang. (Det finns mycket värre exempel men jag orkade inte leta reda på nåt). Det här är en klossighet som antagligen utvecklats i den akademiska världen eftersom man här har dessa eviga seminarier där felletare ska briljera med sin skicklighet att hitta fel i andras texter.
Abstrakta resonemang som blir obegripliga just för att de enbart opererar på en nivå är förstås också vanliga inom den akademiska världen men även i fora som detta. Om abstrakta resonemang är metonymiska i sin begreppsbildning eller inte spelar kanske inte så stor roll. Jag är inte tillräckligt klar över innebörden av den metonymiska begreppsbildningen. Men jag TROR att man kan säga att det just är detta som är skillnaden. Definitioner är metonymiska (tror jag). Men som sagt det spelar ingen roll. Det Han säger om flera nivåer är precis vad jag menar när jag säger att metoforerna behövs för att vi ska förstå.
När Stefan säger att han inte tror att metaforen behövs så har han nog inte riktigt tänkt på hur det går till när han förstår något. Ett rent abstrakt resonemang kan bli begripligt för den som har egna bilder att hänga upp resonemanget på. Man gör alltså sina egna metaforer när man hör en abstrakt utläggning. Är ett resonemang nytt och främmande säger vi "ge ett konkret exempel" eftersom vi inte har något eget att tillgå. Det som gör att ett resonemang blir "konkret" är att det som det refererar till upplevs som en meningsfull helhet. Därför behöver inte matematiker säga "ge ett konkret exeempel" till varandra. För dem är de matematiska tankarna verkliga i sig själva.
En verklighet är något man kan laborera med (oavsett om det är i tanken eller med händerna). För att ett resonemang ska upplevas som meningsfullt (bli begripligt) måste man kunna se att det gör SKILLNAD om man resonerar på ena eller andra sättet i den verklighet som resonemanget gäller. Det är ofta här oförståelsen börjar. Man kan inte se vilken skillnad det gör i verkligheten att säga som man säger.
Jag kanske är snusförnuftig när jag säger att det inte räcker med poesi men metaforer kan också skena iväg med oss eftersom de är så kraftfulla. Man tappar styrseln.
"Tidens tand ska låta mossa gro även över detta sår"
Man förstår vad människan menar men särskilt distinkt uttryckt är det ju inte… Katakres kallas det när en metafor dör och blir en metonymi, som i exemplet ovan. Gränsen mellan löjeväckande katakreser och överblommigt språk som far iväg med tanken bort från det man försökte förstå kan ibland vara hårfin.
Naturligtvis är det också som Han påpekar, nämligen att "villighet" har betydelse för möjligheten att förstå ett metaforiskt resonemang. Har man redan i förväg retat upp sig och anar att den som skriver har en grundsyn som man själv uppfattar som flummig blir man antagligen benägen att se katakreser i stället för levande metaforer. Ansvaret för förståelse är alltid ömsesidigt och ligger inte enbart hos skribenten.
Men vill man bli förstådd så kan man inte bara önska att andra ska ändra sig. Det enda man kan göra något åt är ju sig själv.
Nå detta var en liten betraktelse över detta med att förstå och/eller begripa (vad är det för skillnad?) och konsten att skriva begripligt samt vikten av att "operera på fler nivåer". Jag har ingen direkt fråga utan ville egentligen bara kommentera det som togs upp i tråden "Finns Gud". Jag kommer att vara borta från alla datorer mellan 10/7 o 7/8 så om jag inte deltar i det samtal som eventuellt utvecklas under sommaren så beror det inte på ointresse eller nonchalans utan strömlöshet.
Begripa eller förstå
Moderator: Moderatorgruppen
Kom att tänka på ett "konkret exempel" på just abstrakta resonemang. Följande beskrivning - vad handlar den om?
" Hela proceduren är egentligen ganska enkel. Först delar man upp enheterna i olika kategorier. En enda kategori kan naturligtvis vara tillräcklig om man inte har alltför mycket att arbeta med. Om man måste ge sig iväg till ett annat ställe, beroende på brist på egna resurser, så är detta nästa steg; om inte så är förberedelsearbetet nu över. Det är viktigt att man inte överorganiserar saker och ting. Detta innebär i sammanhanget att det är bättre att göra få saker genast än att samla på sig för många. På kort sikt verkar detta måhända inte särskilt viktigt men komplikationer kan lätt stöta till. Och misstag kan också bli dyrbara. I början verkar kanske proceduren invecklad. Men snart är den bara en detalj bland många i vårt vardagsliv. Det är svårt att se ett slut på den här verksamheten i någon nära framtid, men sådant vet man å andra sidan så litet om. Sedan proceduren är fullbordad fördelar man materialet på nytt i olika grupper. Därefter kan dessa återförenas i sina respektive platser. Så småningom kommer de på nytt att användas och hela arbetscykeln måste upprepas på nytt. Men detta är ju å andra sidan bara en del av vårt liv."
Jag vill påstå att beskrivningen är totalt meningslös om man inte samtidigt kombinerar den med en konkret bild. Svårigheten att förstå beror i detta fall inte på "konstiga ord" eller överlastade meningar utan på att beskrivningen är helt och hållet abstrakt. Om man av någon anledning associerar till det konkreta sammanhang som beskrivs redan från början är texten däremot glasklar.
" Hela proceduren är egentligen ganska enkel. Först delar man upp enheterna i olika kategorier. En enda kategori kan naturligtvis vara tillräcklig om man inte har alltför mycket att arbeta med. Om man måste ge sig iväg till ett annat ställe, beroende på brist på egna resurser, så är detta nästa steg; om inte så är förberedelsearbetet nu över. Det är viktigt att man inte överorganiserar saker och ting. Detta innebär i sammanhanget att det är bättre att göra få saker genast än att samla på sig för många. På kort sikt verkar detta måhända inte särskilt viktigt men komplikationer kan lätt stöta till. Och misstag kan också bli dyrbara. I början verkar kanske proceduren invecklad. Men snart är den bara en detalj bland många i vårt vardagsliv. Det är svårt att se ett slut på den här verksamheten i någon nära framtid, men sådant vet man å andra sidan så litet om. Sedan proceduren är fullbordad fördelar man materialet på nytt i olika grupper. Därefter kan dessa återförenas i sina respektive platser. Så småningom kommer de på nytt att användas och hela arbetscykeln måste upprepas på nytt. Men detta är ju å andra sidan bara en del av vårt liv."
Jag vill påstå att beskrivningen är totalt meningslös om man inte samtidigt kombinerar den med en konkret bild. Svårigheten att förstå beror i detta fall inte på "konstiga ord" eller överlastade meningar utan på att beskrivningen är helt och hållet abstrakt. Om man av någon anledning associerar till det konkreta sammanhang som beskrivs redan från början är texten däremot glasklar.
Ännu mer om att skriva begripligt
Jag fortsätter min monolog… Har funderat mer över det där med det "poetiska" och metaforer och begriplighet.
När jag arbetade med utvecklingsstörda kände jag det ofta som att det verbala språket för en utvecklingsstörd var som en våt Lovika-vante. Otymplig och stum. Därför är det ofta så befriande att i stället använda musik, bild, rörelse när man "pratar" med utvecklingsstörda.
Skriftspråket är inte detsamma som talspråk. Skriftspråket kan vara mer eller mindre "tätt" och smidigt men kan också vara som en sladdrig vattenfylld plasthandske. På det senare sättet uppfattar jag inte sällan att det blir när skriftspråket liksom skenar iväg med sig självt och tappar kontakten med det som man egentligen ville säga. Det har inte med användningen av metaforer att göra. Eller snarare kanske är det så att för att en metafor ska leva (dör den blir den en metonymi) krävs den där smidiga kontakten. "Tidens tand" som låter mossa gro eller "den sekulariserade människans ljus som kastar en skugga" är döda metaforer. Vi använder döda metaforer precis hela tiden men det är lättast att se dem i den här sortens mer uppenbart konstiga formuleringar.
När du (nu skriver jag till dig jn) skriver är ditt språk nästan alltid tätt och smidigt. Du använder mycket sällan döda metaforer och du har en enastående känsla för balansen mellan det ena och andra. Det gör ditt språk så levande och efffektivt. Du kanske vill kalla den där sortens handske för poetisk för den klarar ju av att gripa om en mångfald. Känsel i alla fingrarna. Jag tror att den metonymiska språkhandsken har ett fint pincettgrepp men helhen klarar den inte av.
Men det viktigaste för begripligheten är nog tätheten. Att hela tiden uppmärksamma kontakten mellan hud och handske. Att vara medveten om att man HAR en handske.
Jag orkar inte läsa en del av de där långa abstrakta utläggningarna. Ibland blir jag liksom Stefan, irriterad. Varför ska människan krångla till det så förjordat? kan jag undra, men för det mesta tänker jag att det här riktar sig helt enkelt till nån annan än mig. Men om det nu är så att den som skriver VILL bli förstådd även av andra än dem som redan vet vad man menar då kan det ju löna sig att fundera lite över detta med hur man uttrycker sig…
När jag arbetade med utvecklingsstörda kände jag det ofta som att det verbala språket för en utvecklingsstörd var som en våt Lovika-vante. Otymplig och stum. Därför är det ofta så befriande att i stället använda musik, bild, rörelse när man "pratar" med utvecklingsstörda.
Skriftspråket är inte detsamma som talspråk. Skriftspråket kan vara mer eller mindre "tätt" och smidigt men kan också vara som en sladdrig vattenfylld plasthandske. På det senare sättet uppfattar jag inte sällan att det blir när skriftspråket liksom skenar iväg med sig självt och tappar kontakten med det som man egentligen ville säga. Det har inte med användningen av metaforer att göra. Eller snarare kanske är det så att för att en metafor ska leva (dör den blir den en metonymi) krävs den där smidiga kontakten. "Tidens tand" som låter mossa gro eller "den sekulariserade människans ljus som kastar en skugga" är döda metaforer. Vi använder döda metaforer precis hela tiden men det är lättast att se dem i den här sortens mer uppenbart konstiga formuleringar.
När du (nu skriver jag till dig jn) skriver är ditt språk nästan alltid tätt och smidigt. Du använder mycket sällan döda metaforer och du har en enastående känsla för balansen mellan det ena och andra. Det gör ditt språk så levande och efffektivt. Du kanske vill kalla den där sortens handske för poetisk för den klarar ju av att gripa om en mångfald. Känsel i alla fingrarna. Jag tror att den metonymiska språkhandsken har ett fint pincettgrepp men helhen klarar den inte av.
Men det viktigaste för begripligheten är nog tätheten. Att hela tiden uppmärksamma kontakten mellan hud och handske. Att vara medveten om att man HAR en handske.
Jag orkar inte läsa en del av de där långa abstrakta utläggningarna. Ibland blir jag liksom Stefan, irriterad. Varför ska människan krångla till det så förjordat? kan jag undra, men för det mesta tänker jag att det här riktar sig helt enkelt till nån annan än mig. Men om det nu är så att den som skriver VILL bli förstådd även av andra än dem som redan vet vad man menar då kan det ju löna sig att fundera lite över detta med hur man uttrycker sig…
Problemet som jag upplever är att det alltid finns oändligt att skriva. Det tar aldrig slut, förr eller senare måste man referera till någon slags gängse uppfattning.
Det är svårt att utrycka sig när man riktar sig till ett brett spektra av bedömmare. Vissa uppskattar och tycker sig förstå målande beskrivningar medan andra förkastar dem direkt, och kräver exakthet i likhet med vetenskapens begrepp.
Så min fråga är kan man annat än skriva det som fingrarna och tanken kompromissar om. Att beakta möjligheterna i uppfattningen av den text man skriver är kanske möjligt med en motpart, men knappast sannolikt riktiga i ett forum som detta.
Jag kommer aldrig glömma ett prov i literaturhistoria som jag hade under gymnasiet.
Vad i dikten kan ses som typiskt romantiskt, löd frågan.
Jag opponerade mig och hävdade att allt var romantiskt då orden inte kan bedömmas separat. Ja visst blev svaret, här får man rätt för vilket svar som helst i princip.
Tji fick jag när mitt svar sen var fel. Och jag har aldrig förstått hur man kan bedömma hur en fri text bör tolkas.
Något förslag, du verkar bevandrad i ämnet
Det är svårt att utrycka sig när man riktar sig till ett brett spektra av bedömmare. Vissa uppskattar och tycker sig förstå målande beskrivningar medan andra förkastar dem direkt, och kräver exakthet i likhet med vetenskapens begrepp.
Så min fråga är kan man annat än skriva det som fingrarna och tanken kompromissar om. Att beakta möjligheterna i uppfattningen av den text man skriver är kanske möjligt med en motpart, men knappast sannolikt riktiga i ett forum som detta.
Jag kommer aldrig glömma ett prov i literaturhistoria som jag hade under gymnasiet.
Vad i dikten kan ses som typiskt romantiskt, löd frågan.
Jag opponerade mig och hävdade att allt var romantiskt då orden inte kan bedömmas separat. Ja visst blev svaret, här får man rätt för vilket svar som helst i princip.
Tji fick jag när mitt svar sen var fel. Och jag har aldrig förstått hur man kan bedömma hur en fri text bör tolkas.
Något förslag, du verkar bevandrad i ämnet
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Problemet som jag upplever är att det alltid finns oändligt att skriva. Det tar aldrig slut, förr eller senare måste man referera till någon slags gängse uppfattning.
Det är svårt att utrycka sig när man riktar sig till ett brett spektra av bedömmare. Vissa uppskattar och tycker sig förstå målande beskrivningar medan andra förkastar dem direkt, och kräver exakthet i likhet med vetenskapens begrepp.
Så min fråga är kan man annat än skriva det som fingrarna och tanken kompromissar om. Att beakta möjligheterna i uppfattningen av den text man skriver är kanske möjligt med en motpart, men knappast sannolikt riktiga i ett forum som detta.
Jag kommer aldrig glömma ett prov i literaturhistoria som jag hade under gymnasiet.
Vad i dikten kan ses som typiskt romantiskt, löd frågan.
Jag opponerade mig och hävdade att allt var romantiskt då orden inte kan bedömmas separat. Ja visst blev svaret, här får man rätt för vilket svar som helst i princip.
Tji fick jag när mitt svar sen var fel. Och jag har aldrig förstått hur man kan bedömma hur en fri text bör tolkas.
Något förslag, du verkar bevandrad i ämnet
Man kan förstås inte skriva så att det inte GÅR att missförstå eller så att det tilltalar alla. Men lik förbakskat tycker jag nog att man kan konstatera att en del ÄR bättre på att kommunicera än andra och att det FINNS krångliga och svårfångade sätt att uttrycka sig. Att skriva om komplicerade tankar i ett medium som detta är en utmaning. Jag har ibland tänkt att det är omöjligt. Man kan inte ta med allt det som skulle behöva sägas för att tankegången ska göras begriplig inom ett utrymme som är rimligt på ett forum. I synnerhet som man inte kan förutsätta att de man pratar med har ungefär likartad bakgrund. I vissa dialoger kan man ju bygga upp gemensamma referenser så man slipper ta allt från början (tex om man har någon eller några man brukar prata med).
Men själv ser jag det som just en utmaning. Det är oerhört lärorikt att upptäcka vad det är man blir missförstådd i och försöka fundera VAD det är som är absolut nödvändigt att säga för att det man säger ska bli meningsfullt. På kortast tänkbara utrymme. Även om man som sagt aldrig kan garantera att andra kommer att förstå kan man alltid bli skickligare själv. Upptäcka vad det är man själv tar för givet osv...
Exemplet med litteraturundervisningen skulle kunna vara ett exempel på otydlig kommunikation från lärarens sida. Det låter som att ni lade in olika betydelse i begreppet "romantik". Läraren avsåg antagligen den speciella stil och litteraturhistoriska epok som benämns "romantiken" medan du antagligen avsåg "svärmisk", "känslosam" eller något liknande. (Kommer i detta att tänka på en student jag handlett. Han är svensklärare och skrev en uppsats utifrån sitt arbete med just "stilgrepp" och skönlitteratur. Han undersökte om högstadielelever via läsning av skönlitteratur och diskussioner om olika stilar kunde känna igen "naturalistiska" grepp, bla. I hans undervisning blandades just "vad tycker jag" , som naturligtvis inte kan vara rätt eller fel, med "stilanalys" - eller vad han nu kallade det - och den är förstås mer "objektiv".) Om din lärare hade varit tydligare med syftet med uppgiften och vilken innebörd han/hon lade in i benämningen "romantisk" hade du kanske inte inte behövt känna dig lurad…
Men något som lätt glöms bort är "värdeladdade" ord och vilken inverkan dom får på åhöraren.
Jag tänker på sterotypen bonden som inte gillar snobbarna från stostan, för att dom använder sig av sina "fina" ord.
Jag tycker mig märka att samma problem uppstår, även om i mindre omfattning, när disskusioner i skrift förs.
Märkte det tydligt när jag använde ordet perverserar här på forumet.
Min definition är kort och gott; försämrat.
Men ordet har använts såpass ofta i negativa (mer negativa) sammanhang så att ett värde har skapats kring ordet, istället för meningen av ordet.
Så visst kan man uttrycka sig mer eller mindre korrekt, men det blir ofrånkommligt ett snobberi, då det inte är alla som besitter samma kunskap om språket och dess nyanseringar genom synonymer.
Hur många ver upp innan dom ens försökt förstå, lagtexter och liknande?
Jag tänker på sterotypen bonden som inte gillar snobbarna från stostan, för att dom använder sig av sina "fina" ord.
Jag tycker mig märka att samma problem uppstår, även om i mindre omfattning, när disskusioner i skrift förs.
Märkte det tydligt när jag använde ordet perverserar här på forumet.
Min definition är kort och gott; försämrat.
Men ordet har använts såpass ofta i negativa (mer negativa) sammanhang så att ett värde har skapats kring ordet, istället för meningen av ordet.
Så visst kan man uttrycka sig mer eller mindre korrekt, men det blir ofrånkommligt ett snobberi, då det inte är alla som besitter samma kunskap om språket och dess nyanseringar genom synonymer.
Hur många ver upp innan dom ens försökt förstå, lagtexter och liknande?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Snobbiga ord
Tillbaka från skogen…
Om "svåra" ord och snobberi. Att "fina" ord automatiskt innebär snobbeeri kan jag inte hålla med om. Att man också använder språket som "social markör" innebär förstås också att språket kan utestänga och skapa olika känslor av tex underlägsenhet hos den som ska läsa en text. Måste man springa till ordböcker flera gånger för att förstå det centrala innehållet i en text ger man som du säger upp och inte sällan blir man ilsken av att skribenten krånglat till det.
Tillkrånglan är en styggelse och alla som tar upp plats i media har ett ansvar att överväga även HUR man formulerar sig. Det handlar inte bara om ordval utan även meningsbyggnad, ordföljd osv. Enda sättet att bli bättre på att kommunicera i skrift är att GÖRA det och att via den feed-back man får fundera över vad som kan uttryckas tydligare. Jag ser den här typen av samtalsforum som utmärkt hjälp att utveckla den förmågan.
Men själv tycker jag inte man till varje pris ska undvika "svåra"ord. Inga ord är ju svåra i sig själva och ett ord som ingår i den vardagssvenska jag har omkring mig kan ju vara exceptionellt konstigt för några andra. Och så handlar det mycket sällan om enskilda ord utan om helheten. Om du använder ett uttryck som "perversera" så är det klart att en särskilt vanlig form är det inte och knappast i den betydelse du använder det heller. Men det är nog inget problem om det framgår av sammanhanget vad du menar.
Det finns något slags förmyndaraktigt i att "göra sig enkel". Man kan inte heller alltid utgå från att allt man skriver ska förstås av ALLA. Men man kan skriva "exkluderande" eller "inkluderande" ändå.
Det kan också vara att på en sida som denna är det inte enbart lusten att kommunicera med andra som är drivkraft utan det kan också vara lusten/behovet att uttrycka sig. Att andra kan ta del av det man skrivit är kanske viktigt för att få igång skrivandet men ibland har jag en känsla av att en del av texterna inte i första hand är avsedda som samtalsunderlag utan snarare är just "personliga uttryck". Jag kan för egen del erkänna att mitt eget skrivande till stor del handlar om att jag vill tydliggöra tankar för min egen del.
Om "svåra" ord och snobberi. Att "fina" ord automatiskt innebär snobbeeri kan jag inte hålla med om. Att man också använder språket som "social markör" innebär förstås också att språket kan utestänga och skapa olika känslor av tex underlägsenhet hos den som ska läsa en text. Måste man springa till ordböcker flera gånger för att förstå det centrala innehållet i en text ger man som du säger upp och inte sällan blir man ilsken av att skribenten krånglat till det.
Tillkrånglan är en styggelse och alla som tar upp plats i media har ett ansvar att överväga även HUR man formulerar sig. Det handlar inte bara om ordval utan även meningsbyggnad, ordföljd osv. Enda sättet att bli bättre på att kommunicera i skrift är att GÖRA det och att via den feed-back man får fundera över vad som kan uttryckas tydligare. Jag ser den här typen av samtalsforum som utmärkt hjälp att utveckla den förmågan.
Men själv tycker jag inte man till varje pris ska undvika "svåra"ord. Inga ord är ju svåra i sig själva och ett ord som ingår i den vardagssvenska jag har omkring mig kan ju vara exceptionellt konstigt för några andra. Och så handlar det mycket sällan om enskilda ord utan om helheten. Om du använder ett uttryck som "perversera" så är det klart att en särskilt vanlig form är det inte och knappast i den betydelse du använder det heller. Men det är nog inget problem om det framgår av sammanhanget vad du menar.
Det finns något slags förmyndaraktigt i att "göra sig enkel". Man kan inte heller alltid utgå från att allt man skriver ska förstås av ALLA. Men man kan skriva "exkluderande" eller "inkluderande" ändå.
Det kan också vara att på en sida som denna är det inte enbart lusten att kommunicera med andra som är drivkraft utan det kan också vara lusten/behovet att uttrycka sig. Att andra kan ta del av det man skrivit är kanske viktigt för att få igång skrivandet men ibland har jag en känsla av att en del av texterna inte i första hand är avsedda som samtalsunderlag utan snarare är just "personliga uttryck". Jag kan för egen del erkänna att mitt eget skrivande till stor del handlar om att jag vill tydliggöra tankar för min egen del.
Mer om ordkrångel
Jag svarade på ditt svar, Auk, men hade glömt vad jag skrev från början och det du skrev tidigare… (Så blir det ofta i den här typen av samtal vilket minskar just "samtaligheten").
tanken från början kom sig av att någon klagade över tillkrånglandet på denna sida. Och anmärkte på användningen av metaforer, vilket fick igång mig eftersom jag menar att utan metaforer kan vi inte förstå överhuvudtaget. Problemet är inte metaforerna utan vilka de är och hur de uttrycks. Sen tar du Auk upp detta med värdeladdade ord och "snobberi" samt, i ett tidigare inlägg, detta att man inte kan utgår från att andra alltid ska kunna förstå vad man skriver.
En av mina käpphästar är detta med "avsikt". "Snobberi" är en "avsikt". Man gör något för att "snobba". Sådant förekommer säkert men det är ju den som tolkar en text som tillskriver skribenten en sådan intention. Ibland tolkar man rätt och ibland fel. Att undvika "fina ord" bara för att det finns dem som kan tolka svikten med dem som snobberi är nog ingen klok strategi. En del människor är överkänsliga och har så starka sociala komplex att det räcker med att ha LÄTT för att uttrycka sig i skrift för att man ska utlösa aggressivitet. Om man inte är ute efter att snobba (visa sin överlägsenhet, platta till, eller vad nu snobberi innebär) så bör det visa sig ändå och är man det märks det även om man skulle hålla sig till enkla femordsmeningar av "mor ror"-karaktär…
Men som skribent kan man absolut rannsaka sig själv. Både sina intentioner och själva formuleringen som sådan. Jag har ofta stirrat på frasen "den sekulariserade människans ljus kastar sin skugga" som finns på entré-sidan till detta forum. Ett ljus som kastar en skugga är förstås en intressant tanke och antyder en djupsinnighet av rätt kvalificerat slag.
Men jag gissar att formuleringen är en "katakres", dvs en död metafor. Sådana är särskilt vanliga när man använder språket till att göra intryck med snarare än för att kommunicera en verklig tanke. Var formuleringen kommer ifrån vet jag inte, men det spelar ingen roll. Den är ett bra exempel på hur man kan kommunicera för att snarare uttrycka snån slags social identitet än en klar tanke. (Som sagt vad avsikten med den är kan jag inte veta men jag kan konstatera vilken VERKAN den har på mig.)
Jag menar alltså inte att man ska skriva "far ror, mor är rar" eller överhuvudtaget "sänka sig", men en jakt på enkelhet är också ett sätt att avslöja egna halvsmälta tankegångar. En tanke som verkar storslagen och djupsinnig när den formulerats med hjälp av tillräckligt invecklade och oebripliga metaforer kan avslöjas som ganska banal om den rensas från obegriplig bråte. (Nu menar jag inte att tanken om att den sekulariserade människan som på nåt vis antingen lyser eller kastar skugga är banal men den ger inte riktigt samma intryck om man tar bort den frireligiösa tonen i metaforen).
För att metaforer ska vara verksamma måste de HÅLLA, både semantiskt-logiskt och poetiskt. Det är också skillnad på metaforer som bivit mer eller mindre gängse uttryck och sådana som skapas av skribenten genom en poetisk ingivelse. Det är väl främst när man använder slentrianmässiga metaforer som de blir döda. När man övertar dem från andra för att de låter bra, eller för att det är "så man brukar säga". Då blir de fallgropar snarare än utkikstorn. (Denna metafor hittade jag på just nu, jag funderade över skillnaden och såg framför mig hur en död metafor gör att man fastnar och trillar ned medan en levande gör att man får bättre utsikt och kan se sådant man inte såg tidigare.)
tanken från början kom sig av att någon klagade över tillkrånglandet på denna sida. Och anmärkte på användningen av metaforer, vilket fick igång mig eftersom jag menar att utan metaforer kan vi inte förstå överhuvudtaget. Problemet är inte metaforerna utan vilka de är och hur de uttrycks. Sen tar du Auk upp detta med värdeladdade ord och "snobberi" samt, i ett tidigare inlägg, detta att man inte kan utgår från att andra alltid ska kunna förstå vad man skriver.
En av mina käpphästar är detta med "avsikt". "Snobberi" är en "avsikt". Man gör något för att "snobba". Sådant förekommer säkert men det är ju den som tolkar en text som tillskriver skribenten en sådan intention. Ibland tolkar man rätt och ibland fel. Att undvika "fina ord" bara för att det finns dem som kan tolka svikten med dem som snobberi är nog ingen klok strategi. En del människor är överkänsliga och har så starka sociala komplex att det räcker med att ha LÄTT för att uttrycka sig i skrift för att man ska utlösa aggressivitet. Om man inte är ute efter att snobba (visa sin överlägsenhet, platta till, eller vad nu snobberi innebär) så bör det visa sig ändå och är man det märks det även om man skulle hålla sig till enkla femordsmeningar av "mor ror"-karaktär…
Men som skribent kan man absolut rannsaka sig själv. Både sina intentioner och själva formuleringen som sådan. Jag har ofta stirrat på frasen "den sekulariserade människans ljus kastar sin skugga" som finns på entré-sidan till detta forum. Ett ljus som kastar en skugga är förstås en intressant tanke och antyder en djupsinnighet av rätt kvalificerat slag.
Men jag gissar att formuleringen är en "katakres", dvs en död metafor. Sådana är särskilt vanliga när man använder språket till att göra intryck med snarare än för att kommunicera en verklig tanke. Var formuleringen kommer ifrån vet jag inte, men det spelar ingen roll. Den är ett bra exempel på hur man kan kommunicera för att snarare uttrycka snån slags social identitet än en klar tanke. (Som sagt vad avsikten med den är kan jag inte veta men jag kan konstatera vilken VERKAN den har på mig.)
Jag menar alltså inte att man ska skriva "far ror, mor är rar" eller överhuvudtaget "sänka sig", men en jakt på enkelhet är också ett sätt att avslöja egna halvsmälta tankegångar. En tanke som verkar storslagen och djupsinnig när den formulerats med hjälp av tillräckligt invecklade och oebripliga metaforer kan avslöjas som ganska banal om den rensas från obegriplig bråte. (Nu menar jag inte att tanken om att den sekulariserade människan som på nåt vis antingen lyser eller kastar skugga är banal men den ger inte riktigt samma intryck om man tar bort den frireligiösa tonen i metaforen).
För att metaforer ska vara verksamma måste de HÅLLA, både semantiskt-logiskt och poetiskt. Det är också skillnad på metaforer som bivit mer eller mindre gängse uttryck och sådana som skapas av skribenten genom en poetisk ingivelse. Det är väl främst när man använder slentrianmässiga metaforer som de blir döda. När man övertar dem från andra för att de låter bra, eller för att det är "så man brukar säga". Då blir de fallgropar snarare än utkikstorn. (Denna metafor hittade jag på just nu, jag funderade över skillnaden och såg framför mig hur en död metafor gör att man fastnar och trillar ned medan en levande gör att man får bättre utsikt och kan se sådant man inte såg tidigare.)
Jag måste erkänna att många gånger så skriver jag här för att få en distans och skapa eftertanke. Jag riktar mig till mig själv.
Och jag har märkt att detta skapar vissa problem. Meningarna får en smått svamlande uppbyggnad.
Men jag tycker ändock att många poänger kan gå förlorade om vi tänker efter för mycket innan vi sätter vår mening på pränt.
Det finns något äkta i att slänga ur sig texten, som om det var ett samtal där mimspel och gester klarifierade meningen.
Det blir dock väldigt personligt. Hela meningen blir metaforisk, i min uppfattning. Frågan är om någon annan skulle kunna finna klarhet i vad som står mellan raderna.
Hur mycket spelar personliga erfarenheter in i perceptionen av en text?
Att skriva är för mig väldigt nytt, jag har egentligen inte uttryckt mig i text förrän jag började titta in här på forumet.
Och något jag märker är hur lätt det är att missuppfattas på grund av värdet vi tillskriver meningen av ord. Jag är så van att i tal disskutera, och jag uppfattar det som en friare och direktare uttrycksform, då vi kan säga så mycket som inte förmedlas i orden.
Jag har försökt att hitta ett sätt att på ett liknande sätt föra över emotionella stämningar genom texten. Här är smilies ett steg på vägen, men knappast tillräckliga. Att bygga upp meningen (kanske inte semantiskt rätt) för en slags teatralisk effekt, är något jag försökt mig på lite grand, men det har nog än så länge gett mer missförstånd än klarhet.
Problemet som jag ser det är att när jag uttrycker mig korrekt, så blir meningarna staplade och konstlade. Det blir ingen "känsla" i texten. Och för mig är det känslan och inte orden som jag helst ser når fram.
Men det värsta är väl antagligen mina försök att kombinera saklig framställning med fritt skrivande, mer likt poetens texter. Oj oj det kan bli snårigt då
Hur kan man förmedla känsla utan att konstruera sina egna metaforer och låta texten betyda mer än vad som står?
Fastnar vi inte alltid i förutsättandet av att vi delar liknande erfarenheter?
Går det att vara korrekt i förmedlandet av känslotillstånd?
Och jag har märkt att detta skapar vissa problem. Meningarna får en smått svamlande uppbyggnad.
Men jag tycker ändock att många poänger kan gå förlorade om vi tänker efter för mycket innan vi sätter vår mening på pränt.
Det finns något äkta i att slänga ur sig texten, som om det var ett samtal där mimspel och gester klarifierade meningen.
Det blir dock väldigt personligt. Hela meningen blir metaforisk, i min uppfattning. Frågan är om någon annan skulle kunna finna klarhet i vad som står mellan raderna.
Hur mycket spelar personliga erfarenheter in i perceptionen av en text?
Att skriva är för mig väldigt nytt, jag har egentligen inte uttryckt mig i text förrän jag började titta in här på forumet.
Och något jag märker är hur lätt det är att missuppfattas på grund av värdet vi tillskriver meningen av ord. Jag är så van att i tal disskutera, och jag uppfattar det som en friare och direktare uttrycksform, då vi kan säga så mycket som inte förmedlas i orden.
Jag har försökt att hitta ett sätt att på ett liknande sätt föra över emotionella stämningar genom texten. Här är smilies ett steg på vägen, men knappast tillräckliga. Att bygga upp meningen (kanske inte semantiskt rätt) för en slags teatralisk effekt, är något jag försökt mig på lite grand, men det har nog än så länge gett mer missförstånd än klarhet.
Problemet som jag ser det är att när jag uttrycker mig korrekt, så blir meningarna staplade och konstlade. Det blir ingen "känsla" i texten. Och för mig är det känslan och inte orden som jag helst ser når fram.
Men det värsta är väl antagligen mina försök att kombinera saklig framställning med fritt skrivande, mer likt poetens texter. Oj oj det kan bli snårigt då
Hur kan man förmedla känsla utan att konstruera sina egna metaforer och låta texten betyda mer än vad som står?
Fastnar vi inte alltid i förutsättandet av att vi delar liknande erfarenheter?
Går det att vara korrekt i förmedlandet av känslotillstånd?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Fann,
metaforen är min egen "skapad genom en poetisk ingivelse". "Den sekulariserade människan" = den upplysta människan. Den genom vetenskapen upplysta människan ställs inför nya problem ("skuggor") och frågeställningar, som jag tycker är viktiga att diskutera. T.ex moralen är inte längre given av Gud. Detta medför en ny stor arbetsuppgift som det är viktigt att ta på allvar. Filosofin får en växande och alltmer praktisk roll för ALLA människor. Det har inte alls med social identitet att göra, utan är allmängiltigt i största grad. Hoppas det ger dig en bättre utsikt över vad jag menade. Trodde jag fått till det
Johan
metaforen är min egen "skapad genom en poetisk ingivelse". "Den sekulariserade människan" = den upplysta människan. Den genom vetenskapen upplysta människan ställs inför nya problem ("skuggor") och frågeställningar, som jag tycker är viktiga att diskutera. T.ex moralen är inte längre given av Gud. Detta medför en ny stor arbetsuppgift som det är viktigt att ta på allvar. Filosofin får en växande och alltmer praktisk roll för ALLA människor. Det har inte alls med social identitet att göra, utan är allmängiltigt i största grad. Hoppas det ger dig en bättre utsikt över vad jag menade. Trodde jag fått till det
Johan
Jag tycker den här diskussionen är jätteintressant, för jag har just gått och tänkt i liknande banor. Jag förundras över följande:
Det som kommer ut ur A:s mun/tangentbord är oftast mer eller mindre tydligt för A själv. En åhörare B kommer oundvikligen att tolka detta utifrån sina egna erfarenheter. B kommer att bedöma vad i orden han vill ta fasta på och kanske helt missa "viktiga" (objektivt, eller i varje fall för A) poänger för att de ligger för långt från B:s referensram.
Ju mer abstrakt ett begrepp blir, desto mer utrymme för tolkning. Det är som Auk skriver, att om man kunde skriva/prata i all oändlighet så skulle kanske vad man själv menar kunna framträda för en åhörare. Om A säger något metaforiskt som ett slags råd till B, och B väljer att hörsamma rådet, så blir det ändå bara ett slags filter för B:s handlingar och inte nödvändigtvis vad A skulle gjort utifrån sitt eget råd.
När jag tänkte på det fann jag det märkligt att två människor överhuvudtaget kunde utbyta information. Men sen kom jag på att det var på grund av att jag utgick ifrån att det utbytet skulle vara ett-till-ett. Och det tror jag numera är mer eller mindre omöjligt. Däremot betyder det inte alls att det inte går att göra sig förstådd eller att kommunikation skulle vara hopplöst.
Jag har helt enkelt börjat se det så här: Det A säger väcker vissa tankar hos B, där de tankarna beror på både A och B. Säger A exakt samma sak till C kan det ge upphov till helt andra tankar. När vi skriver saker på ett forum kan de tankar som väcks alltså vara väldigt många och svåra för oss att förutse. Man kan se det som frustrerande, men själv tycker jag nog bara att det är ganska förunderligt. Mina ord kan påverka andra på ett helt annat sätt än jag hade kunnat föreställa mig. Jag blir nu snarare förvånad när jag uppfattar att någon förstår mig, än frustrerad för att de inte gör det.
Det som kommer ut ur A:s mun/tangentbord är oftast mer eller mindre tydligt för A själv. En åhörare B kommer oundvikligen att tolka detta utifrån sina egna erfarenheter. B kommer att bedöma vad i orden han vill ta fasta på och kanske helt missa "viktiga" (objektivt, eller i varje fall för A) poänger för att de ligger för långt från B:s referensram.
Ju mer abstrakt ett begrepp blir, desto mer utrymme för tolkning. Det är som Auk skriver, att om man kunde skriva/prata i all oändlighet så skulle kanske vad man själv menar kunna framträda för en åhörare. Om A säger något metaforiskt som ett slags råd till B, och B väljer att hörsamma rådet, så blir det ändå bara ett slags filter för B:s handlingar och inte nödvändigtvis vad A skulle gjort utifrån sitt eget råd.
När jag tänkte på det fann jag det märkligt att två människor överhuvudtaget kunde utbyta information. Men sen kom jag på att det var på grund av att jag utgick ifrån att det utbytet skulle vara ett-till-ett. Och det tror jag numera är mer eller mindre omöjligt. Däremot betyder det inte alls att det inte går att göra sig förstådd eller att kommunikation skulle vara hopplöst.
Jag har helt enkelt börjat se det så här: Det A säger väcker vissa tankar hos B, där de tankarna beror på både A och B. Säger A exakt samma sak till C kan det ge upphov till helt andra tankar. När vi skriver saker på ett forum kan de tankar som väcks alltså vara väldigt många och svåra för oss att förutse. Man kan se det som frustrerande, men själv tycker jag nog bara att det är ganska förunderligt. Mina ord kan påverka andra på ett helt annat sätt än jag hade kunnat föreställa mig. Jag blir nu snarare förvånad när jag uppfattar att någon förstår mig, än frustrerad för att de inte gör det.
Johan Ågren skrev:Fann,
metaforen är min egen "skapad genom en poetisk ingivelse". "Den sekulariserade människan" = den upplysta människan. Den genom vetenskapen upplysta människan ställs inför nya problem ("skuggor") och frågeställningar, som jag tycker är viktiga att diskutera. T.ex moralen är inte längre given av Gud. Detta medför en ny stor arbetsuppgift som det är viktigt att ta på allvar. Filosofin får en växande och alltmer praktisk roll för ALLA människor. Det har inte alls med social identitet att göra, utan är allmängiltigt i största grad. Hoppas det ger dig en bättre utsikt över vad jag menade. Trodde jag fått till det![]()
Johan
Hoppsan! och Wow! Jätteintressant. Nej ska jag vara ärlig fungerar inte denna metafor och när jag nu läser vad det var du menade undrar jag om man inte kan se den som ett exempel på det problem som kan uppstår när man laddar FÖR MYCKET information i en mening. Det är flera tankeled som ska till innan man begriper idén med ett ljus som kastar skugga.
Att "sekulariserad" ska kopplas till "upplyst" som i sin tur ska "kasta skugga" är rätt mycket att smälta på en gång. Jag tror nog att jag förstod redan från början att i o med sekulariseringen får filosofin förnyad betydelse men det är ju som sagt en inte särskilt kontroversiell eller ovanlig tanke. Det jag inte förstod var hur människan var ett ljus som kastade skugga. Att hon är upplyst gör henne inte till en egen ljuskälla och även om hon blev en sån skulle hon ju inte kasta skugga utan snarare belysa?
Det är lite kul det här när den här typen av formuleringar som kanske kommer till av "poetisk ingivelse (du ser antagligen det hela som en tydlig och mycket talande bild - en "upplyst" och självlysande människa som kastar skugga istället för ljus så att sådant som skulle behöva synas hamnar i mörker och då behövs "filosofilyktan"...) kan kännas så stark att man tar för givet att andra ska se samma sak som man själv... Det är ju en mycket sammansatt metaforbildning som sagt och jag undrar om den inte skulle behöva lite mer utrymme för att fungera. Det är ju en egen tanke detta att upplysning kan skapa mörker.
Jag måste säga att jag inte riktigt håller med dig här Fann.
Jag kanske inte tolkade den rätt, metaforen, men jag tyckte mig kunna tolka den.
Jag såg då "den sekulariserade människans ljus kastar sin skugga", som ett uttryck för att ljuset belyser människan som då tydliggör skuggan.
Inte människan som en ljuskälla utan något som tydliggjorde skuggan, skapade skuggan.
Så då kan vi disskutera, är det så viktigt att uppfattningen är korrekt. Eller är det viktigare att en slags uppfattning som hamnar inom någon otydlig ram innefinner sig.
Jag tor att du som har en djupare kunskap om språk och meningsuppbyggnad kanske tänker mer på betydelsen, medans jag mer slarvit tar en förklaring och håller den för trolig med reservation.
Jag behandlar nog skriftspråket mer som talspråket, och iochmed mina brister i det första så är jag inte lika noggran, utan stör mig mer på den känsla jag uppfattar förmedlas än själva meningen.
Jag strävar inte efter någon objektiv syn på språket utan förutsätter att det är subjektivt och oredan som därmed kan följa.
Känns det riktigt? Kan det vara så att du strävar till att ha en sann objektiv grund för skriftspråket Fann?
Jag kanske inte tolkade den rätt, metaforen, men jag tyckte mig kunna tolka den.
Jag såg då "den sekulariserade människans ljus kastar sin skugga", som ett uttryck för att ljuset belyser människan som då tydliggör skuggan.
Inte människan som en ljuskälla utan något som tydliggjorde skuggan, skapade skuggan.
Så då kan vi disskutera, är det så viktigt att uppfattningen är korrekt. Eller är det viktigare att en slags uppfattning som hamnar inom någon otydlig ram innefinner sig.
Jag tor att du som har en djupare kunskap om språk och meningsuppbyggnad kanske tänker mer på betydelsen, medans jag mer slarvit tar en förklaring och håller den för trolig med reservation.
Jag behandlar nog skriftspråket mer som talspråket, och iochmed mina brister i det första så är jag inte lika noggran, utan stör mig mer på den känsla jag uppfattar förmedlas än själva meningen.
Jag strävar inte efter någon objektiv syn på språket utan förutsätter att det är subjektivt och oredan som därmed kan följa.
Känns det riktigt? Kan det vara så att du strävar till att ha en sann objektiv grund för skriftspråket Fann?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Fann,
jag har ju skrivit "den sekulariserade människans ljus" så du behöver inte göra kopplingen; sekulariserad - upplyst - ljus, själv. Jag tycker - som du säger - att metaforen är ganska klar. Den sekulariserade människan är en (av vetenskapen) upplyst människa, men att detta även har skuggsidor, där filosofin får en växande uppgift.
Man kan bara belysa det man har kunskap och förståelse om. Destå starkare man belyser något utan att förstå det - destå större skuggor. Ny kunskap medför ibland utifrån människans synvinkel att hon vet mindre. Hon kanske inte vet mindre nu, men upplever ändå att de nya frågeställningarna som ett mörker. Ett mörker som tidigare inte fanns då frågeställningen inte fanns. När människan tror sig förstå existerar inget mörker (även om det är en villfarelse).
Jo, lyser som en 60 watts lampa, eller kanske lite mer
. Att vi är "korkade" gör inte att vi kan öppnas med korkskruv heller. Kunskap gör att vi kan "belysa ett problem", eller "se klarare". Så visst kan en upplyst person vara en ljuskälla om man använder metaforer.
Destå tydligare man talar destå tydligare blir det vad man inte talar om. Endast ett töcken saknar skuggor. Därför uppstår skuggor i vår uppfattning destå klarare vi blir. Vi anar då konsekvenserna av den nya kunskapen; vilka följder den får för våra gamla vanor.
Det kanske inte är en metafor - utan en koan, som först ska lösas
Johan
jag har ju skrivit "den sekulariserade människans ljus" så du behöver inte göra kopplingen; sekulariserad - upplyst - ljus, själv. Jag tycker - som du säger - att metaforen är ganska klar. Den sekulariserade människan är en (av vetenskapen) upplyst människa, men att detta även har skuggsidor, där filosofin får en växande uppgift.
Att hon är upplyst gör henne inte till en egen ljuskälla och även om hon blev en sån skulle hon ju inte kasta skugga utan snarare belysa?
Man kan bara belysa det man har kunskap och förståelse om. Destå starkare man belyser något utan att förstå det - destå större skuggor. Ny kunskap medför ibland utifrån människans synvinkel att hon vet mindre. Hon kanske inte vet mindre nu, men upplever ändå att de nya frågeställningarna som ett mörker. Ett mörker som tidigare inte fanns då frågeställningen inte fanns. När människan tror sig förstå existerar inget mörker (även om det är en villfarelse).
Att hon är upplyst gör henne inte till en egen ljuskälla
Jo, lyser som en 60 watts lampa, eller kanske lite mer
Destå tydligare man talar destå tydligare blir det vad man inte talar om. Endast ett töcken saknar skuggor. Därför uppstår skuggor i vår uppfattning destå klarare vi blir. Vi anar då konsekvenserna av den nya kunskapen; vilka följder den får för våra gamla vanor.
Det kanske inte är en metafor - utan en koan, som först ska lösas
Johan
Det lilla ljus jag har
Johan Ågren skrev:Fann,
jag har ju skrivit "den sekulariserade människans ljus" så du behöver inte göra kopplingen; sekulariserad - upplyst - ljus, själv.
Nåja, eftersom jag nu givit mig in i den petiga ordmärkeriverksamheten: Alltså det som sägs i din formulering är att den sekulariserade människan HAR ett ljus. Kopplingen till "upplysningen" är möjligen självklar för dig och när du påpekar den kan jag se att det finns ett samband mellan "sekulariseringen" och "upplysningen" men alldeles given är den ju inte.
Johan Ågren skrev: Den sekulariserade människan är en (av vetenskapen) upplyst människa, men att detta även har skuggsidor, där filosofin får en växande uppgift.
Jo jag har hajat resonemanget men tycker fortfarande inte att det är en formulering som fungerar. Det har också med sammanhanget att göra att jag uppfattar den som lite pretentiös och onödigt tillkrånglad. Eftersom den förekommer på en presentationssida måste man ju tänka att den är avsedd att kommunicera något som en tillfällig besökare ska ha användning av på något sätt.
Att den bild du presenterar är intressant och spännande och mångbottnad när man börjar rota i den försvinner lite i just ett sådant sammanhang. När man kommer till en presentationssida läser man av "tonen" och känner efter om det hela passar en. Man sätter inte igång att analysera texter på det sätt som denna kräver för att själva finessen med den ska framträda.
Det troliga är att man bara "sväljer" det hela utan att tänka efter vad som egentligen står där och antingen känner man som jag – "pretto-varning", eller som Auk. Antagligen beror lättheten att svälja det hela obetänkt också på att just ljusmetaforer är lite slitna (jag har en Grönköpingsfavorit med just ljusmetaforen: "Evangeli ljus är den brunn ur vilken vi ska hämta utsäde till en sköld emot Satans gift"). Att ta metaforerna ordagrannt och bokstavligt är naturligtvis en form av ganska obehaglig dekonstruktion men ofta upptäcker man sånt man inte visste att man menade när man gör det. Ordmärkeri har sina poänger.
Till dig, Auk, vill jag säga att fullt så fyrkantig som jag verkar är jag inte i mitt förhållande till språket. Jag är nyfiken på vad det är som gör att ett språk fungerar eller inte fungerar. Jag försöker förstå varför jag känner på ena eller andra sättet inför olika sätt att uttrycka sig. Jag ser inte språket som en "personlig angelägenhet" utan ser språket som något vi bygger upp och förvaltar tillsammans och har gemensamt ansvar för. Man kan visserligen skriva mest för sin egen skull men alldeles utan kommunikativ avsikt med andra kan man nog inte vara, då skulle man nog i vilket fall inte skriva på en sida som denna…
"Hovnarren" skriver om det förunderliga att vi ändå ibland förstår varandra. Javisst är det fantastiskt att vi trots allt KAN göra det. Jag har läst nånstans om "tanketräd" som en förklaring till varför vi med språkets hjälp kan få verklig kontakt med varandra. Minns inte vem det var som skrev om detta. Idén var i alla fall att våra tankar och språkliga strukturer är ytterst sammansatta och finförgrenade men hänger ändå ihop som trädkronor. Om vi får beröring med tillräcklig många av varandras förgreningar – om mönstren stämmer tillräckligt väl – drar vi på induktiv väg slutsatsen att vi verkligen förstår varandra. Tar vi miste visar det sig ganska snabbt eftersom mänsklig kommunikation bygger på turtagning och att man även fyller i och föregriper varandra. Jag börjar en rörelse och den andra fortsätter. Forstätter den andra i samma bana som min egen vet jag att vi har förstått varandra.
Man kan naturligtvis använda språket till att måla upp stämningar och ett fungerande språk behöver visst inte vara "korrekt" i formell mening. Men om det inte fungerar så förmedlar det inte stämning eller känsla (om det var det man ville). Och då kan man ju fundera på hur man skulle kunna utveckla det hela. Min egen uppfattning är alltså att "tillkrångling" är en vanlig orsak till att det inte fungerar. Men man kan krångla till det genom att överdriva i enkelhet också. En överpedagogisk text nedlusad med konkreta exempel och detaljerade förklaringar kan göra att man inte fattar ett smack eftersom den våldsamt tillrättalagda omsorgen signalerar "Det HÄR är svårt, förstår du, men jag ska försöka vara så enkel jag kan".
Att hon är upplyst gör henne inte till en egen ljuskälla
Jo, lyser som en 60 watts lampa, eller kanske lite mer. Att vi är "korkade" gör inte att vi kan öppnas med korkskruv heller. Kunskap gör att vi kan "belysa ett problem", eller "se klarare". Så visst kan en upplyst person vara en ljuskälla om man använder metaforer.
Tja det var ett nytt sätt att tänka för mig. Jag har nog mer sett det som att kunskapen är lampan, inte personen själv. Dvs kunskap gör att man kan se och ÄR att se. Men visst skulle man kunna tänka sig att upplysta mäniskor fungerar som "fyrar", de ger nåt slags ledljus som man kan orientera sig efter. Fast njaaaa. Man kan ju inte använda andras ljus väl?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster