Världen utanför

[Decay]

Om vi inte kan veta något om världen utanför oss själva, vad kan vi då säga om oss själva? Vad vet vi egentligen?

1a inlägget  :D

[Avantgardet]

Jag har, till skillnad från alla andra tänkande varelser tycks det, aldrig kunnat dra någon gräns mellan mig själv och omgivningen. Att hävda att vi är behållaren enbart låter konstigt i mina öron, och eftersom - precis som du är inne på - det behållaren är fylld med skett helt och hållet på "utsidan" så måste ju också denna vara intern i någon bemärkelse - personligen ser jag hela, som jag reda påpekat, inside-utside förhållandet som en falsk dikotomi.

[FIG]

jag skulle väl mer se det som

att djur, sakna en värd utanför, det är inte för att dom är duma, det är för att  dom lever i ett med värden,

det är vi som dara gränser som skapa olika värdra, se bara det faktum att vi har länder, eller hur?

[Carpe Nihil]

Vad vet vi egentligen?

Fråga Descartes? Vi vet att vi upplever någonting, and thats it.

Välkommen föresten ^^

[Algotezza]

Vad vet vi egentligen?

Fråga Descartes? Vi vet att vi upplever någonting, and thats it.

Välkommen föresten ^^

Därmed vet vi att vi, medan vi är medvetna om att vi upplever - och således upplever,  kan kallas "upplevare" med "förmåga att uppleva" och att vi "upplever något", men detta "något" kan i och för sig vara en illusion eller något vår upplevelseförmåga hittat på och behöver inte ha självständig, oberoende existens...

Är "uppleva" detsamma som att vara medveten om att man upplever och kan man uppleva utan att vara medveten om det? Men då är detta upplevande inget man "vet" att man gör...

Kan man dra fler slutsatser? Något om "upplevandets varaktighet" och "karaktär"  eller... ?

A

[Decay]

"I think therefor I am" (Descartes). Det enda jag tror man egentligen kan säga är väl att man själv vet att man existerar i någon form. Precis som jag tänker nu, vet jag att jag är levande. Men resten har man egentligen ingen aning om. Om man ska tro på Idealisterna så är det ju vi som "skapar" världen och inte tvärt om .

[Algotezza]

"I think therefor I am" (Descartes). Det enda jag tror man egentligen kan säga är väl att man själv vet att man existerar i någon form. Precis som jag tänker nu, vet jag att jag är levande. Men resten har man egentligen ingen aning om. Om man ska tro på Idealisterna så är det ju vi som "skapar" världen och inte tvärt om .

Vår upplevelse av världen sker i dialog mellan upplevare och omvärld, som jag ser det. Det är en dialektisk process. Omvärlden i sin tur består också av upplevare. Vi upplevare på alla plan utgör varandras omvärld, och  samspelet betingar att vi öht upplever.

A

[Avantgardet]

Problemet är ju att upplevaren definierar sig själv som det upplevda. När du säger "jag" så hänvisar du i tanken till någon abstrakt summa av det upplevda, således så är du ju, i någon mån, "utsidan", inte sant? Åtminstone så blir det svårt att göra den där avgränsningen - tror knappast någon anser sitt "jag" vara tarmarna, lederna, muskulatruren m.m.

[Algotezza]

Problemet är ju att upplevaren definierar sig själv som det upplevda. När du säger "jag" så hänvisar du i tanken till någon abstrakt summa av det upplevda, således så är du ju, i någon mån, "utsidan", inte sant? Åtminstone så blir det svårt att göra den där avgränsningen - tror knappast någon anser sitt "jag" vara tarmarna, lederna, muskulatruren m.m.

Upplevaren är ju själv delvis en del av det upplevda (hans fysiska kropp), även om han inte kan uppleva sin "upplevarkärna" direkt, lika lite som ögat ingår i synfältet.

Inre och yttre är speglingar av varandra, två perspektiv på existensen.

A

[Decay]

Upplevaren är ju själv delvis en del av det upplevda (hans fysiska kropp), även om han inte kan uppleva sin "upplevarkärna" direkt, lika lite som ögat ingår i synfältet.

Jo så är det ju =)

[Avantgardet]

Upplevaren är ju själv delvis en del av det upplevda (hans fysiska kropp), även om han inte kan uppleva sin "upplevarkärna" direkt, lika lite som ögat ingår i synfältet.

Inre och yttre är speglingar av varandra, två perspektiv på existensen.

A

Ett förtydligande: jag påstår snarare att "upplevelsekärnan" är det enda vi upplever - alltså det enda vi är. Det "yttre" upplevs på exakt samma ställe som det "inre". Det finns ingen spegel i min förståelse, bara en genomskinlig glasskiva. Jag förstår också att vi talar om samma sak och att det inte rör sig om en väsenskillnad utan snarare en gradskillnad i metaforens art. Personligen finner jag mitt eget perspektiv mer tilltalande, vilket självfallet faller sig naturligt.

Finns det en "upplevarens hierarki" där, likt Hegeliansk dialektik, själen (upplevaren) blir medveten om sig själv och således blir till något nytt, som det senare blir medvetet om sig självt o.s.v. ? Där "jaget" kan abstrahera sig i sina tankar om sig själv i all oändlighet. Först är "jag" upplevelsen i sig självt, sen blir "jag" den som upplever upplevelsen, sen den som upplever upplevaren av upplevelsen, sen den som upplever upplevelsen av en upplevande upplevare som upplever upplevelsen o.s.v. in absurdum (see my point?). Eller det är kanske, helt subjektivt, bara på vilken nivå man gillar att flyta?

[tjabbe]

Vad vet vi egentligen?

Fråga Descartes? Vi vet att vi upplever någonting, and thats it.

Välkommen föresten ^^

Därmed vet vi att vi, medan vi är medvetna om att vi upplever - och således upplever,  kan kallas "upplevare" med "förmåga att uppleva" och att vi "upplever något", men detta "något" kan i och för sig vara en illusion eller något vår upplevelseförmåga hittat på och behöver inte ha självständig, oberoende existens...

Är "uppleva" detsamma som att vara medveten om att man upplever och kan man uppleva utan att vara medveten om det? Men då är detta upplevande inget man "vet" att man gör...


Kan man dra fler slutsatser? Något om "upplevandets varaktighet" och "karaktär"  eller... ?

A

Saker vi människor kan uppleva i våra drömmar, är det vår hjärnas sätt att bli av med "trådar" som inte är an knutna nånstans?  :wink:

Våra upplevelser när vi är vakna, är inte det dagsmedvetande, till skillnad mot "nattmedvetande", och i så fall är det någon egentlig skillnad på medvetandet alls?

Vad är verkligt ?

Tjabbe

[Algotezza]

Vad vet vi egentligen?

Fråga Descartes? Vi vet att vi upplever någonting, and thats it.

Välkommen föresten ^^

Därmed vet vi att vi, medan vi är medvetna om att vi upplever - och således upplever,  kan kallas "upplevare" med "förmåga att uppleva" och att vi "upplever något", men detta "något" kan i och för sig vara en illusion eller något vår upplevelseförmåga hittat på och behöver inte ha självständig, oberoende existens...

Är "uppleva" detsamma som att vara medveten om att man upplever och kan man uppleva utan att vara medveten om det? Men då är detta upplevande inget man "vet" att man gör...


Kan man dra fler slutsatser? Något om "upplevandets varaktighet" och "karaktär"  eller... ?

A

Saker vi människor kan uppleva i våra drömmar, är det vår hjärnas sätt att bli av med "trådar" som inte är an knutna nånstans?  :wink:

Våra upplevelser när vi är vakna, är inte det dagsmedvetande, till skillnad mot "nattmedvetande", och i så fall är det någon egentlig skillnad på medvetandet alls?

Vad är verkligt ?

Tjabbe

Existensen, "något som är", är i sig verklig men vad den/det existerande upplever är innehållsligt en illusion, "en virtuell bild" - men det är sant och verkligt att denna illusion existerar - och är nödvändig för att existensen skall få en bild av sig själv och existensens innebörd och inneboende och "inom bildens ramar" realiserbara möjligheter (till skapande och upplevande).

A

[Avantgardet]

Existensen, "något som är", är i sig verklig men vad den/det existerande upplever är innehållsligt en illusion, "en virtuell bild" - men det är sant och verkligt att denna illusion existerar - och är nödvändig för att existensen skall få en bild av sig själv och existensens innebörd och inneboende och "inom bildens ramar" realiserbara möjligheter (till skapande och upplevande).

Låter du bli att läsa mina inlägg i flit? Det omvända förhållandet är precis lika sant enligt alla konstens regler, och det finns väl knappast grund för att påstå att existensen existerar oberoende av existerande existenser (när vi definierar existensen efter dess karakteristik)? Du har en underlig gröt av epistemologisk och ontologisk stoff där. Upplevelsen ÄR det enda vi vet - alltså innehållet (eftersom vi upplever existensen som just innehåll - och kan aldrig, nej aldrig nånsin, uppleva "tinget i sig" - om jag nu skall behöva upprepa mig - alltså upplevelsen är det ENDA vi vet och kan sluta oss till, för att det är det ENDA vi upplever, resten är fantasi o.s.v.). Den där åtskillnaden du gör är en klassifikatorisk chimär och har ingen reell existens. Den är en efterkonstruktion av tänkandet, och inte en upplevelse. Således är innehållet i upplevelsen inte en "illusion", som du hävdar, utan snarare är slutandet till en objektiv existens därav det...innehållet är det enda vi har att gå på...jo just, innehållet är det enda vi har att gå på...sade jag att innehållet var det enda vi hade att gå på?

[freddemalte]

Om vi inte kan veta något om världen utanför oss själva, vad kan vi då säga om oss själva? Vad vet vi egentligen? 1a inlägget  :D

Man kan ju vända på det också: "hur vet man att det finns något själv, när allt som vi erfar och har erfarit baserar sig på information/intryck från omvärlden?"

Fredrik