Jag blev så lycklig över att några ifrågasatte denna idrott som många
identifierar sig med och har ett lag vunnit så har VI vunnit.
Själv är jag och lyckligtvis också min man fullständigt ointresserade
av idrott och vi nöter inte våra rumpor för att titta vare sig på OS eller
VM. Nätt och jämt vi vet vem Carolina Klüft är.
Kanske beror det på att jag aldrig haft en chans att på något
sätt hävda mig i idrottsliga sammanhang, blev etta bakifrån för det mesta. Däremot tävlade jag med mina klasskompisar om vem som först blev klar i matteboken när jag gick i "folkskolan". Och jag tycker ibland att det är kul att duellera i diskussioner, vilket en del har förfasat sig över, har alltid varit fascinerad av att lyssna på diskussioner om jag tänker efter - för själva duellens skull också.
Hela skolgången blir en sorts tävling också - om betygen. Även om
det heter att betygssystemet nu inte är jämförande så blir det ju så i alla fall. Och man kan fundera mycket på de elever som aldrig lyckas hävda
sig och aldrig lyckas nå några bra resultat.
Tävlandet i arbetslivet har också blivit hårdare i och med den individuella
lönesättningen.
Måste man ha denna tävlingssituation och jämförelsesituation - men skulle vi klara oss utan den?
Är tävlandet en del av oss? sitter det i generna som en överlevnadsinstinkt?
Skulle vi stagnera utan den? Eller skulle de positiva krafterna välla fram om vi slapp detta tävlingstänkande och man studeradede av enbart lust och nyfikenhet att lära? Eller att man jobbar av ett genuint intresse för
uppgiften?
Hur skulle världen se ut utan idrotten? En del ser idrotten som sublimerat
krig. Skulle vi kriga ännu mer än vi gör utan idrotten?
Jag vet inte ja - vet ni?
Agnostica
