Sitter tävlingen i generna?

Moderator: Moderatorgruppen

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Sitter tävlingen i generna?

Inläggav Viola » 20 aug 2004 10:33

Vi vill tävla vi människor - eller?

Jag blev så lycklig över att några ifrågasatte denna idrott som många
identifierar sig med och har ett lag vunnit så har VI vunnit.
Själv är jag och lyckligtvis också min man fullständigt ointresserade
av idrott och vi nöter inte våra rumpor för att titta vare sig på OS eller
VM. Nätt och jämt vi vet vem Carolina Klüft är.

Kanske beror det på att jag aldrig haft en chans att på något
sätt hävda mig i idrottsliga sammanhang, blev etta bakifrån för det mesta. Däremot tävlade jag med mina klasskompisar om vem som först blev klar i matteboken när jag gick i "folkskolan". Och jag tycker ibland att det är kul att duellera i diskussioner, vilket en del har förfasat sig över, har alltid varit fascinerad av att lyssna på diskussioner om jag tänker efter - för själva duellens skull också.

Hela skolgången blir en sorts tävling också - om betygen. Även om
det heter att betygssystemet nu inte är jämförande så blir det ju så i alla fall. Och man kan fundera mycket på de elever som aldrig lyckas hävda
sig och aldrig lyckas nå några bra resultat.
Tävlandet i arbetslivet har också blivit hårdare i och med den individuella
lönesättningen.

Måste man ha denna tävlingssituation och jämförelsesituation - men skulle vi klara oss utan den?


Är tävlandet en del av oss? sitter det i generna som en överlevnadsinstinkt?
Skulle vi stagnera utan den? Eller skulle de positiva krafterna välla fram om vi slapp detta tävlingstänkande och man studeradede av enbart lust och nyfikenhet att lära? Eller att man jobbar av ett genuint intresse för
uppgiften?

Hur skulle världen se ut utan idrotten? En del ser idrotten som sublimerat
krig. Skulle vi kriga ännu mer än vi gör utan idrotten?

Jag vet inte ja - vet ni? :roll: :roll:

Agnostica

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 20 aug 2004 11:22

Min förklaring kan låta absurd om man tänker alltför djupt på ett vanligt parti schack vänner emellan, men nu frågar agnostica om Tävlan som ett mer allmänmänskligt drag (låt oss inte förlora oss i konkreta exempel).

Jag tror att tävlan uppkommer för att vi inte upplever att vi är älskade. Det var någon känd svensk som trodde på själens obotliga ensamhet och även skrev följande lite lätt deprimerande men insiktsfulla:

Vi vill bli älskade, i brist på detta beundrade, i brist på detta fruktade och i brist på detta avskydda.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så, och ser tävlingen som ett sätt att nå beundran, fruktan eller avsky. Känslan av att inte vara älskad kan som bekant också ge upphov till dåligt självförtroende. Det får mig att tänka på Mark Twain:

"If everybody was satisfied with himself, there would be no heroes."

Vad ville han ha sagt med det? Hjältar eller martyrer offrar sig själva för Saken, tydligen därför att Saken måste vara mer värd eller mer betydelsefull än de själva. Och den som tycker lika tittar på med beundrande ögon och avskyr sig själv för att man inte är lika ädelmodig. Man kan till och med få skuldkänslor för att man inte känner skuld...

Men genom den andres ädelmod kan man känna stolthet (en slags beundran, också tecken på att kärlek saknas) över en gemensam nationalitet eller något annat obetydligt. Och på det sättet kan en liten boll som ska sparkas in i ett nät plötsligt få väldigt stor betydelse, och för ett ögonblick få oss att glömma känslan av att inte vara så mycket värd som vi skulle önska. Således fortsätter vi att skapa vårt eget helvete, och slipper förändras.

Tro inte att den som inte är sportintresserad eller tävlingsinriktad känner sig mer älskad än den som är det. Satsens omvändning gäller inte. På samma sätt kan man idrotta och ändå vara älskad - det är motiven som är avgörande. "Divan", oavsett om det är inom idrott eller något annat, är sinnebilden av kändisen som substituerat kärleken för något annat, och kanske inte vet hur man annars skulle göra. Tävling, strävan, kamp - allt detta finns i en värld som saknar kärlek.

Avslutningsvis vill jag säga att kärlek är något som har väldigt olika betydelser för olika människor, så mitt resonemang ovan kan te sig som värdeladdat nonsens eller självklart, beroende på Din uppfattning om kärlek. Ytterligare några förtydliganden kan vara på sin plats: Det är inget fel (enligt mig) med att söka beundran eller att uppleva att man inte är älskad. Den som upplever sig älskad är inte någon bättre människa, eller någon som har uppnått ett "högre medvetandetillstånd", och inte heller är det nödvändigtvis något beständigt tillstånd som inte plötsligt kan rämna när yttre faktorer förändras. Att känna sig mindre värd för att man inte är älskad är som att känna sig ledsen för att man är ledsen - helt meningslöst och självförvållat.

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 20 aug 2004 15:16

hovnarr skrev:Jag tror att tävlan uppkommer för att vi inte upplever att vi är älskade. Det var någon känd svensk som trodde på själens obotliga ensamhet och även skrev följande lite lätt deprimerande men insiktsfulla:

Vi vill bli älskade, i brist på detta beundrade, i brist på detta fruktade och i brist på detta avskydda.

Jag kan tänka mig att det är ungefär så, och ser tävlingen som ett sätt att nå beundran, fruktan eller avsky. Känslan av att inte vara älskad kan som bekant också ge upphov till dåligt självförtroende. Det får mig att tänka på Mark Twain:

"If everybody was satisfied with himself, there would be no heroes."


Det ligger mycket i allt du skriver men jag vet inte om jag godtar
brist på kärlek som enda motivering till att tävla och vilja vinna.

Vi har ett behov av att bli sedda och få vår existens bekräftad men
är det helt och hållet samma sak som behovet av kärlek?

Vi har kanske ett behov av att placera oss i det sociala livet - markera
en plats som hönsen har sin hackordning. Kan det vara en del av det?

Tävling, strävan, kamp - allt detta finns i en värld som saknar kärlek.


Kan det inte vara så att den som inte möter kärlek inte orkar sträva?
Hur skulle en värld utan strävan och kamp se ut? Vet inte riktigt vad
du lägger in i orden men för mig låter det inte speciellt negativt.

Det här ordet kärlek talar vi ofta om i en religiös dimension - tron
på att kärlek genererar allt som är gott - har vi bara kärlek blir till-
varon fullkomlig - (för att spetsa till det lite och observera att jag inte förutsätter att du tänker så)
Jag är inte så säker på sådana enkla samband längre.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 21 aug 2004 08:18

Men om vi byter strävan efter kärlek från andra till strävan efter kärlek från oss själva, då får påståendena betydlig substans.

Den som inte blivit älskad kanske inte ens reflekterar över att älska sig själv?

Men här tror jag vi måste införa diffrentiering av vårat jag.
Egot och medvetandet kanske.

Egot söker bevis för sin storhet, och medvetandet kan klara sig utan det.
Eftersom det logiska medvetandet kan sluta sig till att det är väldigt få som kan vara bäst.
Därför ser vi inte så många "intellektuella" (och snälla tolka in vad som behövs i det ordet, blir så jobbigt annars) tävla så svetten lackar.
Intressant är dock att hjärnans visshet kan ses som en tävlansvärd egenskap av de samma.
Men framför allt handlar det nog om egots försök, att koppla ett grepp om sin person, i en värld som ses uppstakad av diverse åsikter om elitism och värde.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Användarvisningsbild
Jansson
Inlägg: 55
Blev medlem: 15 jul 2004 08:16
Ort: Skövde/Mariestad
Kontakt:

Inläggav Jansson » 21 aug 2004 11:39

Om vi ska tro på teorin att vi alla är en så framstår begreppet tävling som ganska primitivt. Ta exemplet om att vi säger att VI har vunnit. Det är ju isåfall helt och hållet sant. Men det är lika sant att vi samtidigt har förlorat. Så ingen har varken vunnit eller förlorat. Om vi går tillbaka till tävlingens rötter så ser vi att begreppet begrundar sig i tankesättet "(Fysisk)starkast överlever". Vissa verkar hålla på det än. Jag tror alla kan se att tävling inte leder till gemenskap i det långa loppet. Det ökar bara avståndet mellan de olika "lägren". Tävling och krig går i övrigt inte att skilja på. Det ligger samma tanke bakom.

Så ser jag på saken iallafall :)
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 21 aug 2004 14:28

Tack för era kommentarer.
Det verkar som alla tycker att tävlande är något negativt, något som
bottnar i en brist hos den tävlande personen?
Är det alltid så - kan man se det från något annat håll?

Agnostica

Användarvisningsbild
Jansson
Inlägg: 55
Blev medlem: 15 jul 2004 08:16
Ort: Skövde/Mariestad
Kontakt:

Inläggav Jansson » 21 aug 2004 15:21

Jag skulle inte säga att det är en brist hos den tävlande personen. Det är helt enkelt som det är. Varken positivt eller negativt. Om man vill tävla är det helt ok. Det spelar ingen roll så länge man gör det man vill. Grejjen är den att de flesta människor på jorden vill utvecklas och skapa fred och få ordning på miljön. Och tävling är inte något som leder oss dit.
"Nu är frågan inte vilka jag talar till, utan vilka som lyssnar"

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 22 aug 2004 10:30

Tävlan är positiv, men dom flesta hänger kvar vid vinst eller förlust. Inte värdet i tävlan.

Jag anser att man alltid ska göra sitt bästa och på så sätt tävla, men så fort målet är nått och vinnarn är utsatt, så slutar tävlan spela någon roll.
Det är då dags att analysera tävlingsförloppet och dra lärdom av det.

Det är pinsamt med människor som inte kan glädjas av tex en 4:e, eller tillockmed en 2:a, plats. Då har individen uppvisat en klar brist i karaktären, i min mening.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 22 aug 2004 16:52

J R Auk skrev:Det är pinsamt med människor som inte kan glädjas av tex en 4:e, eller tillockmed en 2:a, plats. Då har individen uppvisat en klar brist i karaktären, i min mening.



Framför allt är det synd om en sådan människa. Tänker och känner man
så är nog en positiv syn på en själv helt kopplat till presation.

Agnostica

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 23 aug 2004 10:34

Agnostica skrev:Tack för era kommentarer.
Det verkar som alla tycker att tävlande är något negativt, något som
bottnar i en brist hos den tävlande personen?
Är det alltid så - kan man se det från något annat håll?


Visst bottnar det i en brist, men jag vet inte om man ska se det som något negativt. Fantastiskt mycket beteende hos människan bottnar i brister eller en avsaknad av något. Det gör inte den bristfälliga människan sämre, mer negativ eller mindre värd än den fullkomliga.

Är fullkomlighet något att sträva efter? Mja, det är snarare något att sträva bort ifrån, som J R Auk beskriver. Fröet till fullkomlighet finns hos var och en och det är lättare att låta det blomma om man rensar bort annat skräp. Man kanske kan säga att den fullkomliga människan står starkare när det blåser, utan att lägga mera värde i det.

Du frågar om man kan se det från något annat håll - man kan till exempel se det från den tävlandes håll. Någonting får ju vederbörande ut av tävlingen, inte sant? Prestationen, kampen och strävan ger den tävlande något positivt. Låt oss inte se det som ett substitut för något "finare", helt enkelt att människan har ett behov som kan fyllas på olika sätt. Fylls det inte med kärlek så fylls det på något annat sätt.

Västerlandets gissel är att vi ser en behövande som något negativt - ärlig svaghet som sämre än spelad styrka. Att tillgodose egna behov ses som något fult, egoism har en negativ klang för de flesta. Men alla dessa villfarelser gör inte att människans behov försvinner, det blir bara svårare att bemöta dem inom samhällets ramar. Tävlan är ett uttryck för det, men det för med sig lite osmakliga konsekvenser såsom att förlorare med nödvändighet måste utses. Alla kan inte få omvärldens beundran med det systemet, och då kan man fråga sig om det blev bättre för alla.

Ur ett känslolöst perspektiv finns det naturligtvis flera fördelar med tävlan, i det att man bemästrar en sport. Det kan ge hälsofördelar eller ett skarpare intellekt exempelvis.

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 23 aug 2004 11:58

hovnarr skrev:Att tillgodose egna behov ses som något fult, egoism har en negativ klang för de flesta.


Min uppfattning är nog tvärt emot. I dagsläget tycker jag allt handlar om att tillgodose sina egna intressen.
"5 dubbla fontänorgasmer med en gurka i röven", "Så skaffar du dig hållhakar på dina arbetskamrater" m.m är dagliga rubriker i press.

Min uppfattning av dagens samhälle, är att den som inte bryr sig om sig själv i första hand, ses som oärlig. Att vi alla är egoister, verkar vara något som vill legitimeras. Huruvida det har med köpkraft eller inte, att göra, lämnar jag till andra att ponera på.

Men visst ligger det fortfarande någon djup motvillighet till att uttalat sälla sig till egoisterna. Men det är konflikten mellan dröm och verklighet.
Förnuftet klammrar sig fast, vägrar att tro på hägringens löfte om guld och gröna skogar.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

Viola
Avslutat konto
Inlägg: 851
Blev medlem: 17 jan 2004 14:53

Inläggav Viola » 23 aug 2004 12:40

="hovnarr
Är fullkomlighet något att sträva efter? Mja, det är snarare något att sträva bort ifrån, som J R Auk beskriver. Fröet till fullkomlighet finns hos var och en och det är lättare att låta det blomma om man rensar bort annat skräp. Man kanske kan säga att den fullkomliga människan står starkare när det blåser, utan att lägga mera värde i det.

Du frågar om man kan se det från något annat håll - man kan till exempel se det från den tävlandes håll. Någonting får ju vederbörande ut av tävlingen, inte sant? Prestationen, kampen och strävan ger den tävlande något positivt. Låt oss inte se det som ett substitut för något "finare", helt enkelt att människan har ett behov som kan fyllas på olika sätt. Fylls det inte med kärlek så fylls det på något annat sätt.
.


Om inte en del strävade efter fullkomlighet så kanske inte vetenskapen
hade gjort såpass stora landvinningar som den gjort? Handlar det inte
ofta om tävlan där också? Behovet att prestera - helst vara bäst.

Jag är inte alls säker på att tävlan alltid handlar om brist på kärlek.
Jag tror att många OS-medaljer hade varit omöjliga utan älskande
föräldrar i botten.

Kan det vara en del av oss som flockdjur, att placera oss
i flocken, att hävda oss, är det ett medfött behov?
Djur tävlar väl också sinsemellan och skapar maktbalanser......
Eller är det något kulturellt konstruerat?

Men skulle vi ta bort tävlingslusten - skulle vi våga det och tro på
att positiva lustar skulle driva oss så vi inte blev degiga
soffpotatisar de allra flesta av oss?

Själv funderar jag mycket på att vi så sällan låter oss drivas av ren
lust och glädje i att göra något. Det har jag varit inne på tidigare i
diskussion om konst. Om vi inte är fullfjädrade konstnärer unnar vi
oss inte skapandets glädje, vi unnar oss inte glädjen att sjunga om vi
inte har Carolas sångröst etc....

Hur manar vi fram den lusten? Så alla medelmåttor eller mindre
begåvade kan få glädas och skapa på den nivå man befinner sig.

Vad gäller sport skulle det dröja långt in i vuxen ålder som jag kunde
glädas åt och njuta av fysisk aktivitet, därför att allt var så tävlingsinriktat
i skolan och jag aldrig hade en chans. (Där tror jag dagens skola sköter
sig lite bättre faktiskt)


Västerlandets gissel är att vi ser en behövande som något negativt - ärlig svaghet som sämre än spelad styrka. Att tillgodose egna behov ses som något fult, egoism har en negativ klang för de flesta. Men alla dessa villfarelser gör inte att människans behov försvinner, det blir bara svårare att bemöta dem inom samhällets ramar. Tävlan är ett uttryck för det, men det för med sig lite osmakliga konsekvenser såsom att förlorare med nödvändighet måste utses. Alla kan inte få omvärldens beundran med det systemet, och då kan man fråga sig om det blev bättre för alla.



Egoism har en negativ klang men det är väl inte sak samma som att
tillgodose sina egna behov. Min filosofi är att man har samma
skyldigheter mot sig själv som mot andra. Jag är också en av dem
jag är skyldig att vara snäll mot......
Egoism för mig är att värna om sitt eget till varje pris utan att tänka
på andra.

Agnostica

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 23 aug 2004 14:41

Poäng till dig J R Auk, men jag vill fortfarande hävda att det i grunden ses som fult. Man kanske ses som oärlig om man inte erkänner sin egoism, men det utsesluter inte att egoismen är ful. Man ska snarare bekänna sin fulhet, bekännna sin skam, sin synd! Annars syndar man ju i smyg. Nej, sanningen ska göra dig fri! Kräla människa, och känn din fulhet tills du älskar den!!

Perspektivet blir fortfarande snedvridet. Man kan säga att rävsaxen smitit åt hårdare p.g.a. oärlighetsaspekten du tar upp.

Agnostica skrev:Jag är också en av dem jag är skyldig att vara snäll mot...... Egoism för mig är att värna om sitt eget till varje pris utan att tänka på andra.


Där har jag svårt att dra någon gräns. Att värna om sig själv till varje pris kan vara precis det som ger andra vad de helst vill ha. För varje beteende finns en motsvarande belöning, så vi kan inte undgå att vara "snälla" mot oss själva vad vi än gör. Att utifrån sett plötsligt börja bete sig mer "egoistiskt" kan vara svårt för en människa och vålla den obehag och tillfällig känslomässig olycka, men till slut göra livet för den och dess omgivning mycket mer behagligt. Jag skulle kunna exemplifiera från mitt eget liv där jag gärna önskat lite mer "egoism" hos vissa, men ser inget behov om budskapet når fram ändå.

Agnostica skrev:Om inte en del strävade efter fullkomlighet så kanske inte vetenskapen hade gjort såpass stora landvinningar som den gjort? Handlar det inte ofta om tävlan där också? Behovet att prestera - helst vara bäst.


Absolut. Fixeringen vid vetenskap kommer säkert därifrån. Och tack vare vetenskap och teknik har vi fått bilar, vägar, broar, datorer, trefärgad tandkräm och atombomber. Jag ser vare sig något positivt eller negativt i detta, om jag betraktar det från ett själsligt perspektiv. Som sagt tror jag att strävan efter fullkomlighet i vetenskapen kommer av en avsaknad av fullkomlighet i sig själv, men jag värderar inte den ena fullkomligheten över den andra. Gör du?

Agnostica skrev:Jag är inte alls säker på att tävlan alltid handlar om brist på kärlek. Jag tror att många OS-medaljer hade varit omöjliga utan älskande föräldrar i botten.


Som jag nämnde i mitt första svar så blir mina resonemang lite absurda om man ska skärskåda varje schackparti utifrån händelser i barndomen eller dyl. Men dina älskande föräldrar i OS-exemplet ovan har inte att göra med tvivlet på att vara älskad att göra. Barnet kanske lockades av en viss sport och föräldrarna ville i sin kärlek stödja detta. Det är ju ett sätt att i redan tidig ålder belöna prestation med kärlek (oavsett om resultaten var en vinst eller en förlust, men man får anta att belöningen blir desto större vid vinst). Samma föräldrar kanske inte lika kärleksfullt stöttat sitt barn i ett riktigt aktivt TV-spelande eller filosofiskt tänkande (beror givetvis på typ av förälder). Så fort barnet får för sig att ett visst beteende leder till önskad kärlek (i brist på det uppmärksamhet, i brist på det fruktan osv), kommer barnet att välja det beteendet framför ett mindre givande. Kärleken blir då villkorlig och kommer inte inifrån barnet självt.

Agnostica skrev:Men skulle vi ta bort tävlingslusten - skulle vi våga det och tro på att positiva lustar skulle driva oss så vi inte blev degiga soffpotatisar de allra flesta av oss?


Du menar om att vara älskad leder till apati? Nej, det tror jag inte. Däremot kan helt andra saker börja kännas betydelsefulla, vilket alltså innebär att vissa saker kommer att te sig meningslösa. Om alla i en grupp känner sig älskade kan gruppen fortfarande samverka för att åstadkomma något. Det blir dock ointressant att sätta resultatet i relation till andra prestationer. I en kärleksfull värld blir det inte längre meningsfullt att tala om "vinn-vinn-situationer" därför det är allt som finns (uttryck som "den enes bröd" går då ej att förstå). Andra situationer är omöjliga. Samverkan med andra borde ge större resultat än motverkan sinsemellan. Fundera på var Sverige skulle vara idag om alla politiska partier arbetade i kärleksfull samverkan istället för att fokusera på hur de kan skilja sig ifrån varandra och "profilera" sig. Här är en slags ordskala:

Kamp - tävlan - strävan - samarbete - kärleksfull samverkan

Man kan nå resultat var som helst på den skalan.

Agnostica skrev:Själv funderar jag mycket på att vi så sällan låter oss drivas av ren lust och glädje i att göra något.


Utifrån min modell skulle jag säga så här: Det finns ett behov att känna sig älskad. Känner man sig inte älskad söker man uppmärksamhet. Tävling uppstår, där de som är bra får mest uppmärksamhet. De som är sämre ser inte aktiviteten i fråga som ett effektivt sätt att få uppmärksamhet på och söker istället andra vägar. Man gör det som ger störst belöning, på något plan.

Hur kan man motverka detta: Barn gör som vuxna gör och inte som vuxna säger. Det ligger väl mycket i detta? Om föräldrarna själva ger sig hän utan att bry sig om vad andra tycker kan man lära barn det också. Men det blir ju genast mycket svårare!

Ur barnets perspektiv tror jag nog dock att det är bättre att få en "fårpäls" åtminstone fram till mitten av tonåren. (Barn i en stor grupp beter sig ofta som får och märker den som avviker hellre än att själva bilda sig en individuell uppfattning). Genom att köpa sitt barn "rätt" kläder osv. för att smälta in gör man den besvärliga skolvardagen lite lättare att uthärda, så kan moralen komma parallellt. Allt behöver inte vara konsekvent - hemmet kan vara hur kärleksfullt som helst även om man känner igen och rustar sitt barn för att skolan inte behöver vara det. Barn kan ändå inte bekämpa barn med moral, men vuxna kan bekämpa barn med moral. Barn har inga som helst problem att uthärda eller känna igen dubbelmoral eftersom de utsätts för det i hemmet varje dag.

Några små tankar från min sida Agnostica, hoppas jag inte svävade för långt ifrån din ursprungsfråga kring lustskapande.

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Re: Sitter tävlingen i generna?

Inläggav Camilla » 06 okt 2004 22:57

agnostica skrev: Är tävlandet en del av oss? sitter det i generna som en överlevnadsinstinkt?


Tja, tävling finns ju hos en massa andra arter. Mest dramatiskt brukar det vara under parningstider.

Det behöver dock inte betyda att tävlingslust finns explicit kodat i människans gener. En annan möjlighet jag ser är att andra egenskaper i vissa sociala situationer kan leda till tävlan. Alltså att tävlingen uppstår i samverkan mellan biologi, andra individer och yttre faktorer. Hur det ligger till med den saken får väl genetikerna ta reda på.

Två individer kanske är rivaler om en tredje som de åtrår p.g.a. kärlekstörst och som bara kan tänka sig att vara med en av dem. Deras egosim och självhävdelsebehov gör att de inte ger med sig. Samtidigt vågar de inte slå ihjäl varandra p.g.a. sociala konventioner. Istället försöker de framställa sig på själva i bästa möjliga dager genom att visa upp sina fysiska och intellektuella färdigheter och tävling uppstår. Tävlingen är då på sätt och vis en följd av bl.a. den genetiska koden även och den inte är explicit kodad.

Den organiserade idrotten är ju annars uppenbarligen till stor del en social konstruktion med en lång historia och med många gamla traditioner.

Jag ser inte tävlan som något negativt även om det förstås kan gå till överdrift. Tävlan gör ju att man skärper sig till det yttersta och försöker göra så bra ifrån sig som möjligt för att utmärka sig. Väldigt mycket som är värdefullt har kommit till på det sättet.

Om det blir för mycket tävlan kan å andra sidan andra former av samverkan och samarbete förkvävas och det är ju inte bra. Det kan ju också vara så att om man bara tävlar och är målinriktad hela tiden så finns det inte så mycket tid över till reflektion, spontan kreativitet och sånt.

Hur skulle världen se ut utan idrotten? En del ser idrotten som sublimerat krig. Skulle vi kriga ännu mer än vi gör utan idrotten?


Beror på omständigheterna. Internationella idrottstävlingar tror jag bidrar till freden eftersom det innebär kontakter mellan individer och länder och att man kan avreagera sig lite utan att kriga. Det kan också bidra till att folk lär sig heder, rättvisa och att följa regler. Å andra sidan har idrott använts av fascistiska stater för att göra medborgarna mer lydiga och krigiska.

Vänligen
Camilla

Användarvisningsbild
Patrik Persson
Inlägg: 97
Blev medlem: 06 okt 2004 22:25

Barnuppfostran

Inläggav Patrik Persson » 09 okt 2004 11:38

När jag studerade utvecklingspsykologi på psykologprogrammet så kom jag där in på Barnuppfostran.

Inom medelklassen så var tävlandet och tränandet något naturligt. Slappandet och slöandet skulle då härledas till arbetarklassen vilken visst var sämst på allt.

Tävlandet tänker jag mig utifrån studier om detta är en del av vårt förgångna. Om denna tävling sedan beror på kultur eller gener vet jag inte, men allt som är industrier (nuförtiden) finns nog (kanske) i våra gener.

Musik är en industri
Sport är en industri
Böcker och skrift är en industri
Konst är en industri

Människan förädlar och förbättrar! Blir bäst på!
Nästan som en gammal grekisk filosof en gång tyckte att det skulle vara.
Meningen med livet… :P


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster