Vad är skillnadnen mellan tro, antagande och förståelse? Och framförallt, hur fungerar förståelse? Baseras förståelse på tro? Är förståelse nån slags inre matchning av saker man tidigare hållit/er för sant? Eller är förståelse direkt länkat till den biologiska överlevnaden; att man till exempel kan förstå att djupa klyftor är farliga utifrån en inre nedärvd överlevnadsinstinkt. Men hur kan man få själva insikten om detta? Är förståelse ett sätt att använda sig av sin fantasi eller är förståelse ett logiskt fenomen och därav en beräkning av givna parametrar? Är förståelse en kognition som inbegriper en mängd olika faktorer, däribland bland annat fantasi, logik, känslor, osv. i en meningsskapande fullständighet? Vi måste förstås skilja på person och budskap eftersom människor kan tolka samma budskap på olika sätt. Men en person kan ju demonstrera hur denne har tolkat budskapet och kan därför matchas mot en extern mall ifall det var en tolkning som var rimlig i förhållande till den mallen; t.ex. konsensus, given verklighet eller ett vanligt lexicon.
Hur kommer det sig att vi kan förstå över huvud taget? Vårt språk är ju baserat på symboler och vi har genom ett konsensus kunnat lära oss att kommunicera genom dessa små tecken som tillsammans kan bli oerhört komplexa och måla upp helt nya världar och insikter för oss. Men inte bara ord eller bokstäver gör ju detta, utan bilder, filmer, musik och all form av "kommunikation" även om det kommer från en icke-person såsom t.ex. molnen, så kan vi tolka och förstå vad det kommer att bli för väder eller vad det är för väder. Hur vet vi att det vi förstår verkligen är en förståelse? Måste förståelse länkas till våra biologiska funktioner för att vi ska kunna uppfatta budskapet? Jag menar t.ex. att det är synnerligen mycket mera karaktäristiskt för en människa att förstå och uppskatta ett budskap som har med hennes egna verklighet att göra, ju närmare den egna verkligheten desto relevantare och intressantare blir ämnet. Det torde väl vara en universiell sanning bland psykologiskt medvetna varelser. Människan är främst en psykologisk varelse (vad detta nu kan innebära), inte en faktavarelse. Med psykologisk menas att faktadelen är underordnad och endast en del i en större ordning av psykologisk arkitektur. I vissa fall kan den logiska delen ge förståelse, i andra fall kan känsla ge förståelse och i tredje fall kan empirin och upplevelsen och intagandet av sinnesintrycken ge förståelse. Måste människan först lära sig att förstå saker innan hon kan förstå? Måste hon så att säga ständigt pussla ihop gamla erfarenheter med nya för att hela tiden återforcera förståelsen, som egentligen är en pålagd vision som bara betyder något så länge som personen engagerar sig i den; utifrån sina egna anledningar? Vad jag skulle vijla klargöra är att jag ifrågasätter eller frågar i förekomsten av universella begrepp och symboler och var man kan finna grunden för denna universialitet. Är det så att människan är skapad identiskt lika sina bröder och systrar och utifrån denna gemensama struktur går att se tendenser som är likadana överallt på jorden.
En annan sak jag ifrågasätter är ifall förståelse är av en andlig natur, eller idealisk, enl. Platon. För om människans förståelse begränsad till människans natur så kan man väl inte tala om en universell idealism? Kan den ideala världen ge intryck? Måste människan hela tiden härleda sina intryck till något tidigare för att kunna forma förståelse och att förståelse i den bemärkelsen innebär mening. Att det är genom meningen som man förstår? T.ex. om man talar om andliga insikter; hur talar man då om förståelse, utgår man inte även här ifrån vad man vet på jordelivet för att tolka in saker av andlig karaktär? Att man t.ex. ser Gud som en "fader" eller andar och änglar som "människor" eller "vänner", potentiellt "fiender". "Kunskap", "mystik", "drömmar" osv. alla är de saker som vi är väl förtrogna med. Även Platon började ju faktiskt sitt resonemang om den ideala världen med vad som vi redan är väl förtrogna med, geometriska figurer t.ex. Han börjar med att tala om det föremål som är bekant för oss och drar sedan ut det i en spekulation om dess ideala tillstånd i en annan värld. Alltså han går från karaktäristika som är direkt härledda till vad vi är vana vid, den biologiska, sensuella och fysiska värld som vi lever i. När vi försöker att förstå det andliga så utgår vi inte ifrån det andliga, utan vi utgår hela tiden ifrån personliga erfarenheter och drar sedan slutsatser, dvs fantiserar och logiskt spekulerar om hur den andliga världen kan tänkas vara. Med andra ord så projicerar vi hela vår psykologi på en "andlig värld" och att vi då kan härleda religionen och myterna som människornas psykologiska status. (Vad vore isåfall den psykologiskt mest hälsosamma religonen?) Därefter kanske vi t.om. menar att vår förståelse är av en andlig natur, inte en biologisk. Så hur hänger det här ihop egentligen?
Tro, antagande, tolkning och förståelse
Moderator: Moderatorgruppen
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 34 och 0 gäster