Hur finner man lyckan?

[Mithra]

Hur finner man bestående lycka? Vet att en del har funderat på detta, bl.a Epikuros och stoikerna, men deras läror är ju inte felfria. Fast som naturalist så kan jag inte förneka att Epikuros idé om att försöka njuta så mycket som möjligt av detta enda liv (han trodde ju inte på ett liv efter döden) är tilldragande.

Några svar?

Ibland känns det som att man får smaka på denna lycka, om än för ett väldigt kort tag, ungefär som Platon föreställde sig att man ibland kan få en glimt av idévärlden. Fast även dessa smakbitar kanske är långtifrån det ultimata, vad vet jag?

[Gaijin]

Det finns inget sådant som bestående lycka; lyckan kräver att du är olycklig ibland.
Om du hade levat i en värld där dag ständigt råder kan du ju inte kalla det för dag, eftersom att det inte finns någon natt. Där finns bara en existens, och i den finns inget att ifrågasätta.

[amy]

det behövs ingen olycka för att vara lycklig för att lycka är avsaknad av olycka.
det enda sättet att bli oändligt lycklig för evigt är att dö... men det är omöjligt att dö (försvinna).
om du skulle försvinna skulle alla dina problem försvinna för evigt och allting skulle vara perfekt.

[Algotezza]

det behövs ingen olycka för att vara lycklig för att lycka är avsaknad av olycka.
det enda sättet att bli oändligt lycklig för evigt är att dö... men det är omöjligt att dö (försvinna).
om du skulle försvinna skulle alla dina problem försvinna för evigt och allting skulle vara perfekt.

Precis. Intet är perfekt.

A

[FIG]

Amy så dyster du se på saken.

Men som du Gaijin säger ( välkommen hit har redan läst lite om dig, var betyder de kinesika tekerna? )

Ni alla känner till Ying och Yan? det är samma sak med lycka och olycka.
För att kunna upleva lycka så måste du veta hur det är att vara olycklig
Som i sin tur inbär att för att veta vad olycka är så måste har har varit lycklig. Ni förstår detta blir ett cirkel resumang. likså som ying och yan är ett så är alla känslor det också.

/ FIG

[Justin Case]

Att man skulle behöva vara olycklig ibland för att kunna vara lycklig tror jag är en förhastad slutsats. Visserligen har vi väl alla erfarenheten hitiills att vi, när vi försökt vara oavbrutet lyckliga, misslyckats förr eller senare, men det behöver ju bara betyda att vi ännu inte hittat rätt sätt att använda/påverka/förändra lyckocentra i vår hjärna eller något sådant. Man misslyckades ju även många gånger med att få människan att flyga, innan man lyckades. Bara för att ta ett av miljoner exempel. Att man ännu inte lyckats med någonting är verkligen inte något skäl att avfärda möjligheten att man kan lyckas med det någon gång.

Experiment har förresten visat att man faktiskt aldrig verkar tröttna på sådan lycka som alstras genom elstimulering av hjärnan (wire-head hedonism). Jag vet inte om sådan elstimulering är riskfri idag, men jag tror att den kan komma att göras riskfri på sikt. Samt att det finns en uppsjö av andra metoder som kan åstadkomma ständig lycka. Kolla in

www.hedweb.com

Men det finns även andra skäl att tro att ständig lycka är uppnåbar. Jag kan t.ex. vara oavbrutet lycklig i en sekund, och jag kan därefter vara oavbrutet lycklig i nästa sekund också. Den första sekundens lycka hindrar mig inte från att vara lycklig i den andra sekunden. På samma sätt borde väl inte de två första sekundernas lycka hindra mig från att vara oavbrutet lycklig även i en tredje sekund, och så vidare. Jag ser ingen anledning till att det skulle behöva ta slut någon gång. Av bl.a. detta skäl tycker jag att ett långt liv i oavbruten lycka borde gå att uppnå.

Jag har ibland varit lycklig ganska länge i sträck. Jag har vid sådana tillfällen inte upplevt att lyckan varit beroende av något minne av hur det är att vara olycklig. Tvärtom är tankar på olycka och minnen av olycka som bortblåsta i ett sådant underbart tillstånd. Om jag i ett sådant underbart tillstånd erinrar mig att jag varit olycklig, kan tvärtom min lycka avbrytas tillfälligt, och det kan vara _svårare_, inte lättare, att hitta tillbaka till lyckan efter det. Allt detta tycker jag talar emot att lycka skulle vara beroende av minnet av olycka.

Ni som tror att man måste vara olycklig ibland för att kunna vara lycklig - att det finns någon sorts "kontrasternas jämviktsprincip" som begränsar hur länge vi kan vara lyckliga i sträck - hur kommer det sig att det finns människor som är olyckliga hela tiden? Det finns människor som oavbrutet sitter fast i depression. Jag känner en som inte har upplevt en enda lyckokänsla på många år - däremot en jäkla massa lidande. Den personen kämpar på i hopp om att det ska förändras. Men i sällsynta fall av svår depression sker aldrig någon förändring (i synnerhet om hela tiden fel sorts medicin sätts in, vilket förekommer). Varför skulle den där "kontrasternas jämviktsprincip" fungera bara åt ena hållet, så att lycka alltid förutsätter stundvis olycka men att olycka i vissa fall inte förutsätter stundvis lycka? Med tanke på att det finns deprimerade människor för vilka depressionen och olyckan aldrig avtar, vad finns det då för skäl att anta att lyckan tvunget skulle avta någon gång för varje människa som går in för att vara oavbrutet lycklig? Det är osymmetriskt och godtyckligt att anta det.

Och om ni svarar att varje deprimerad människa visst är lycklig ibland, men att de skickligt döljer det - om ni hävdar att man inte kan vara lycklig utan att någon gång ha varit olycklig, och inte heller vice versa - hur kommer det sig då att man upplevde den allra första lyckokänslan och den allra första olyckokänslan i sitt liv? Både den första lyckokänslan i ens liv och den första olyckokänslan i ens liv kan ju inte ha föregåtts av den andra av dem. Någon av dem måste ju ha kommit före den andra. Och då kom ju denna uppenbarligen utan att behöva kunna kontrasteras mot någonting motsatt i historien för att kunna existera. Alltså är det fullt tänkbart att lycka kan existera utan sin motsats.

Min slutsats är att det är fullt tänkbart att ett långt liv i ständig lycka och helt utan lidande faktiskt är möjligt.

Att lycka självklart skulle kräva olycka får jag bara inte att gå ihop, av ovan nämnda skäl.

[amy]

Precis. Intet är perfekt.

jag kan inte bli ingenting... kan jag?

Min slutsats är att det är fullt tänkbart att ett långt liv i ständig lycka och helt utan lidande faktiskt är möjligt.

ja... men i nästa liv blir man olycklig igen, det kan inte vara för evigt.

*whine*

... det....... kanske inte är så farligt om man är olycklig..... när man dör och kommer till himlen så skrattar man bara åt det..... men..... inte nu...

det är naturligt att vara lycklig... att vara olycklig är som att gå mot strömmen... det är bra att vi kan bli olyckliga... annas skulle vi kanske gå mot stömmen hela tiden utan att känna något.... och då skulle vi dö. just let go and go with the flow

[Justin Case]

Hur finner man bestående lycka?

Som enskilda individer är det nog svårt för oss att finna någon obegränsat bestående lycka idag, men som kollektiv kan vi välja att satsa enorma summor på sådan forskning som så småningom lär oss tillräckligt om hjärnan för att kunna skapa riskfria medicinska preparat eller ingrepp eller genmanipulation eller annat, som håller oss konstant lyckliga utan att göra att vi för den skull börjar handla på ett mindre överlevnads- och utvecklingsbefrämjande sätt än idag. En lovande linje är kanske att utveckla nanorobotar som skickas in i vår hjärna och påverkar våra synapsers beteende och våra nivåer av signalsubstanser på sådant sätt att ständig lycka upprätthålls utan att man behöver förgifta kroppen med några biprodukter av läkemedel eller liknande. Någon ständig flämtande, adrenalinstinn extas är kanske inte önskvärd till en början. Sådana varianter av lycka kan hota vår överlevnad, då de påfrestar vår organism alltför mycket om de upprätthålls oavbrutet dag och natt (såvida vi inte på något sätt stärker vår organism så att den klarar av en sådan påfrestning). Jag skulle tro att den sorts lycka som man först kommer att kunna göra varaktig utan alltför stora risker är den lycka som utgörs av en lugn, helmysig, behaglig känsla av frid och trygg kärlek i hela kroppen. Den formen av lycka torde inte påfresta vår organism alltför mycket, även om den är konstant. Man måste vara noga med att bibehålla vår förmåga att på det hela taget handla och leva minst lika vettigt som tidigare, så att lyckoökningen inte riskerar leda oss i fördärvet. Men det är en fallgrop jag tror att man kommer att i ökande grad lära sig undvika, lära sig bemästra och till slut eliminera helt. Om mänskligheten får fortsätta existera och utvecklas tillräckligt länge för det, vill säga.

En tänkbar möjlighet är att frikoppla lyckan från sin idag motivationsstyrande funktion, så att, oavsett vilka situationer vi hamnar i, alltid reagerar med samma beteende som vi, som de vi var tidigare, skulle ha motiverats till av lyckoförändringar i samma typer av situationer. En sådan lösning skulle kanske förutsätta att man lät vårt beslutsfattande skötas av en hybrid av dator och hjärnceller i ett område i hjärnan, helt utan känslor, och att man samtidigt lät helt andra områden i hjärnan alstra en massa lycka åt oss, fullständigt skilt från vad som händer i den beslutsfattande datorhybriden. Detta skulle kunna göra att vi fortsätter handla minst lika klokt som tidigare, trots frånvaron av det lidande som tidigare behövts för att motivera oss till samma kloka handlingar.

En kanske tidigare genomförbar lösning är att istället höja alla våra nuvarande känslor till lyckoskyar, men med intakta inbördes skillnader, så att situationer och händelser som tidigare skulle ha gett upphov till en sänkning av vårt lyckotillstånd från +5 (lite lycka) till -5 (lite lidande) istället ger upphov till en sänkning av vårt lyckotillstånd från +5000 till +4000, eller vad det nu är för sänkning från +5000 som krävs för att få till stånd en lika stark motivationsskapande effekt som sänkningen från +5 till -5, d.v.s. så att vi handlar lika klokt som vi skulle ha gjort, i motsvarande situationer, på tiden innan vi skapade om oss med inbördes intakt höjda lyckonivåer.

Om det värsta lidande vi någonsin genom vår historia kunnat uppleva i en riktigt farlig situation är -100, skulle det lidandet kanske kunna ersättas med t.ex. +500 (kraftig lycka) i motsvarande farliga situationer i framtiden. Det skulle vara en lyckonivå väldigt långt under det normala för oss. Man borde kunna programmera oss att agera med samma kraft och snabbhet och beslutsamhet motiverade av en sänkning av vår lycka från t.ex. +5000 till +500, som vi tidigare motiverats till av en sänkning från t.ex. +100 till -100. Det skulle kunna åstadkommas genom utsöndrande av särskilt beroendeframkallande ämnen i hjärnan som gör att vi, så snart vi hamnat "riktigt lågt" på lyckoskalan (t.ex. +500), genast känner ett obetvingligt behov av att ta oss upp mycket högre upp på lyckoskalan igen (till t.ex. +5000). Det krävs nog ett avsevärt arbete med att stämma av hur mycket lycka och beroendeframkallande ämnen varje lidandegrad ska ersättas med för att få lika motivationsskapande effekt, men det borde inte vara någon omöjlighet. När forskarna löst det problemet, kan vi luta oss tillbaka och njuta av ett oavbrutet himmelrike på jorden.

[Justin Case]

Min slutsats är att det är fullt tänkbart att ett långt liv i ständig lycka och helt utan lidande faktiskt är möjligt.

ja... men i nästa liv blir man olycklig igen, det kan inte vara för evigt.

Hur vet du det?

Menar du att du tror att vi återföds som andra varelser varje gång vi dör, och att vi, varje gång vi gör det, glömmer vad vi lärt oss om hur man är oavbrutet lycklig, så att vi inte kan bygga vidare på den kunskapen utan ständigt måste börja om från början? De som tror på pånyttfödelse brukar väl snarare tro att vi faktiskt får med oss insikter från tidigare liv (i någon mån). Till slut, efter massor av sådana pånyttfödelser, borde vi väl ha ackumulerat så mycket insikter att oavbruten lycka inte är någon match för oss att skapa, liv efter liv.

Och om det nu ändå är så som du verkar tro, att vi inte får med oss några ackumulerade kunskaper när vi pånyttföds, finns det ändå en fullt tänkbar lösning: vi kan någon gång av en slump lyckas lära oss att leva för evigt i en och samma kropp (så att vi slipper pånyttfödas mer) - genom att t.ex. besegra åldrandet och alla sjukdomar m.m. Därefter har vi gott om tid att lära oss att känna ständig lycka, och när vi lärt oss det, varar vår lycka för evigt efter det.

Det finns faktiskt mycket som talar för att en del av oss som lever nu kan komma att få evigt liv i en och samma kropp (och därmed så småningom evig lycka) på något sådant sätt:

www.singularity.nu

Resten av vad du skriver förstår jag inte alls vad du menar med.

[Fication]

Om du är en 'vanlig' person så är ett recept att se till att dina yttre omständigheter hela tiden förbättras. Lycka tenderar att styras efter erfarenheten såtillvida att man är lycklig om man värderar sin situation som bättre än genomsnittet av vad man kan föreställa sig (vilket vanligen baseras på en egna erfarenheter).

Du skulle kunna börja med att tillbringa ett år i helvetet på jorden, värsta tänkbara misären, för att justera utgångsläget innan du börjar. Sedan ser du till att du hela tiden får det bättre och bättre så att du byter upp dig till högre levnadsstandard. Nackdelen med detta är att någon måste se till att detta verkligen händer, dessutom ska du inte vara medveten om detta utan du måste leva i illusionen att du får betalt för dina ansträngningar. Dessutom måste du dö innan du når 'taket', alltså tillräcklig levnadsstandard, då man inte längre uppskattar en ökning. Dock bör man här påpeka att utvecklingen går framåt, tex inom underhållningsindustrin.

Andra förslag är att få ett kall, en uppgift som man måste lösa som om världen hängde på den. Tex att man måste följa vissa ritualer utan vilka solen inte skulle gå upp på morgonen. Det kan också vara en mycket engagerande uppgift som kräver all koncentration. Det kallas "Den hedonistiska paradoxen" som säger att den största lyckan uppnås när man är upptagen med något annat än att söka lycka. Alltså när man inte gör det för att vara lycklig.

Egen erfarenhet: Efter den dagen jag avsade mig alla anspråk att vara lycklig har jag upplevd den största lyckan.

[Justin Case]

Om du är en 'vanlig' person så är ett recept att se till att dina yttre omständigheter hela tiden förbättras. Lycka tenderar att styras efter erfarenheten såtillvida att man är lycklig om man värderar sin situation som bättre än genomsnittet av vad man kan föreställa sig (vilket vanligen baseras på en egna erfarenheter).

Du skulle kunna börja med att tillbringa ett år i helvetet på jorden, värsta tänkbara misären, för att justera utgångsläget innan du börjar. Sedan ser du till att du hela tiden får det bättre och bättre så att du byter upp dig till högre levnadsstandard. Nackdelen med detta är att någon måste se till att detta verkligen händer, dessutom ska du inte vara medveten om detta utan du måste leva i illusionen att du får betalt för dina ansträngningar. Dessutom måste du dö innan du når 'taket', alltså tillräcklig levnadsstandard, då man inte längre uppskattar en ökning. Dock bör man här påpeka att utvecklingen går framåt, tex inom underhållningsindustrin.

De metoderna siktar in sig på påverkan utifrån, de förutsätter att man är beroende av yttre omständigheter. Därför är de begränsade. De yttre omständigheterna kan alltid gå emot oss emellanåt, utan att vi kan förhindra det. Och med det rasar lyckan, om man hängt upp lyckan på yttre omständigheter. Jag tror mer på att gå in i hjärnan och en gång för alla ändra om i själva neurologin, så att vi aldrig mer behöver några särskilda yttre omständigheter för att vara lyckliga. Jag tror inte att det ligger särskilt långt fram i tiden från idag.

Andra förslag är att få ett kall, en uppgift som man måste lösa som om världen hängde på den. Tex att man måste följa vissa ritualer utan vilka solen inte skulle gå upp på morgonen. Det kan också vara en mycket engagerande uppgift som kräver all koncentration. Det kallas "Den hedonistiska paradoxen" som säger att den största lyckan uppnås när man är upptagen med något annat än att söka lycka. Alltså när man inte gör det för att vara lycklig.

Men om man sätter igång med någon ritual för att distrahera sig från sin strävan efter lycka, och ens syfte med att distrahera sig från strävan efter lycka är att finna lycka, sätter man ju igång med den ritualen för att få lycka. Och då kan ju den hedonistiska paradoxen inte fungera.

Jag tror inte att det skadar att utföra sin ritual med den medvetna avsikten att bli lycklig. Ritualen sex gör väl t.ex. många människor lyckliga (om än bara för en stund) utan att de för den skull behöver sluta upp med att genom sexet sträva efter lycka. Och när man dansar trance och blir lycklig av det, och märker det, och fortsätter dansa för att det är så skönt, upphör ju inte lyckan bara för att man fortsätter dansa för lyckans skull. Jag tror den hedonistiska paradoxen är onödig - om den ens fungerar.

Egen erfarenhet: Efter den dagen jag avsade mig alla anspråk att vara lycklig har jag upplevd den största lyckan.

Sitter den lyckan i fortfarande? Hur länge har din lycka suttit i oavbrutet sedan du "avsade dig alla anspråk att vara lycklig"? Om du fortfarande är lycklig, är väl den lyckan nu hotad eftersom du nu är medveten om den? (om nu den hedonistiska paradoxen fungerar som du säger)

[Fication]

De metoderna siktar in sig på påverkan utifrån, de förutsätter att man är beroende av yttre omständigheter. Därför är de begränsade. De yttre omständigheterna kan alltid gå emot oss emellanåt, utan att vi kan förhindra det. Och med det rasar lyckan, om man hängt upp lyckan på yttre omständigheter. Jag tror mer på att gå in i hjärnan och en gång för alla ändra om i själva neurologin, så att vi aldrig mer behöver några särskilda yttre omständigheter för att vara lyckliga. Jag tror inte att det ligger särskilt långt fram i tiden från idag.

För mig är ultimat lycka = flow = full fokus utåt = ingen fokus inåt på själva upplevelsen. Fokus inåt -> flow borta.

Men om man sätter igång med någon ritual för att distrahera sig från sin strävan efter lycka, och ens syfte med att distrahera sig från strävan efter lycka är att finna lycka, sätter man ju igång med den ritualen för att få lycka. Och då kan ju den hedonistiska paradoxen inte fungera.

Nej, man gör det inte för att distrahera sig. Man gör det för att man verkligen tror på det - inte för att vara lycklig. Därav paradoxen. Du kan inte bli helt lycklig när du gör sakerna för att bli lycklig.

Jag tror inte att det skadar att utföra sin ritual med den medvetna avsikten att bli lycklig. Ritualen sex gör väl t.ex. många människor lyckliga (om än bara för en stund) utan att de för den skull behöver sluta upp med att genom sexet sträva efter lycka. Och när man dansar trance och blir lycklig av det, och märker det, och fortsätter dansa för att det är så skönt, upphör ju inte lyckan bara för att man fortsätter dansa för lyckans skull.

Jag tror den hedonistiska paradoxen är onödig - om den ens fungerar.

Fungerar och fungerar. Den är inte ett medel eller knep. Den är ett faktum som gör det i grund och botten hopplöst att sträva efter lyckan. Lyckan är förgänglig och slinker hela tiden mellan fingrarna. Oavsett om det är sex, en ritual eller dans så kräver det att man hela tiden utvecklar sig inom. Första heroinsilen är himmelsk, resten blir bara bleka småkickar som påminner om den första.

Egen erfarenhet: Efter den dagen jag avsade mig alla anspråk att vara lycklig har jag upplevd den största lyckan.

Sitter den lyckan i fortfarande? Hur länge har din lycka suttit i oavbrutet sedan du "avsade dig alla anspråk att vara lycklig"? Om du fortfarande är lycklig, är väl den lyckan nu hotad eftersom du nu är medveten om den? (om nu den hedonistiska paradoxen fungerar som du säger)

Efter det satt den i några veckor. Det var ett par år sen. Sedan dess har det gått lite upp och ner.

Men poängen är att insikten i lyckans förgänglighet har öppnat upp för nya möjligheter i beteenden och tänkande. Man är inte längre begränsad i att man måste må bra, på kort eller längre sikt. Det är bra och trevligt att vara lycklig, men det är inte det det handlar om. Lyckan är ett symptom, en signal, information - inte ett syfte eller mål.

[Justin Case]

Men om man sätter igång med någon ritual för att distrahera sig från sin strävan efter lycka, och ens syfte med att distrahera sig från strävan efter lycka är att finna lycka, sätter man ju igång med den ritualen för att få lycka. Och då kan ju den hedonistiska paradoxen inte fungera.

Nej, man gör det inte för att distrahera sig. Man gör det för att man verkligen tror på det - inte för att vara lycklig. Därav paradoxen. Du kan inte bli helt lycklig när du gör sakerna för att bli lycklig.

Jag har tvärtom erfarenheten att när jag går in för något (t.ex. en "ritual" som lätt uppslukar mig) utan att reflektera över huruvida den sysselsättningen gör mig särskilt lycklig eller inte, går jag oftast miste om många möjligheter till mycket starkare lycka och bara fastnar i en manisk vana med skral lyckoutdelning. När jag däremot stålsätter mig mot sådana destruktiva vanor och istället gör det jag vet ger mig mer lycka på sikt, får jag också mer lycka på sikt. Ett exempel på aktivitet som inte ger mig så mycket lycka, men som av någon konstig anledning ofta och länge känns väldigt viktig och uppslukar mig medan jag utför den, är att diskutera med folk som uppenbart inte lyssnar på vad jag säger. Den myckna tid jag ägnar åt det, skulle jag säkerligen bli lyckligare av att ägna åt något annat, t.ex. umgås med sådana som lyssnar på vad jag säger. Om det bara är de som inte lyssnar som finns omedelbart tillgängliga, krävs det en strävan inom mig efter långsiktig lycka för att jag ska göra mig omaket söka upp dem som lyssnar på mig och gör mig lyckligare. Men när jag gör det, belönas jag oftast med starkare lycka. För mig leder alltså strävan efter lycka till lycka, medan strävan efter något annat än lycka leder till något annat än lycka.

Ditt uttryck "helt lycklig" finner jag förresten ganska underligt. Vadå "helt" lycklig? Man kan, vad jag vet, vara lycklig, ännu lyckligare, ytterligare lyckligare, o.s.v. utan någon känd övre gräns. Menar du att det finns en övre gräns för hur lycklig man kan vara? Om inte, var på den gränslösa lyckoskalan är man i så fall "helt lycklig", menar du?

Att säga "helt lycklig" om ett känslotillstånd låter för mig lika underligt som att säga "helt ljusstark" om en stjärna. En stjärna kan vara olika ljusstark, men vad är en ”_helt_ ljusstark stjärna”? Är den t.ex. mer eller mindre ljusstark än en "mycket ljusstark stjärna"? Är man mer eller mindre lycklig om man är ”helt lycklig” än om man är ”mycket lycklig”?

Jag kan bli mycket lycklig av saker jag gör just för att bli mycket lycklig. Det vore därför intressant att veta om du anser att det ”helt lyckliga” tillstånd du pratar om är något högre, och i så fall hur högt på lyckoskalan.

Jag tror den hedonistiska paradoxen är onödig - om den ens fungerar.

Fungerar och fungerar. Den är inte ett medel eller knep. Den är ett faktum som gör det i grund och botten hopplöst att sträva efter lyckan. Lyckan är förgänglig och slinker hela tiden mellan fingrarna.

Dels bortser den inställningen från att förgänglig lycka faktiskt är lycka så länge den varar, och därmed värdefull, om än inte lika värdefull som om det varade längre. Det är bara gradskillnader mellan långvarig lycka och kortvarig.

Och dels stämmer det inte att det är hopplöst att sträva efter lycka. Jag har fått en hel del lycka genom att just sträva efter den. Många får det. Det är värdefullt. Om det inte vore värdefullt med de begränsade grader och tidsrymder av lycka som folk får på sådana sätt, vore inte heller oändliga tidsrymder av oändliga intensiteter lycka värdefullt, för oändligheten gånger noll är fortfarande noll. Och jag finner det otänkbart att inte oändliga mängder lycka skulle vara värdefullt. Därmed har jag svårt att förstå hur folk kan tycka att begränsade mängder lycka inte skulle vara något att ha.

Det finns också ett annat sätt att få uppleva oändligt mycket lycka än att lära sig vara oavbrutet lycklig – man kan fortsätta vara lycklig sporadiskt, men istället lära sig leva i evighet. Då blir det ändå oändligt mycket lycka med tiden.

www.singularity.nu

Men poängen är att insikten i lyckans förgänglighet har öppnat upp för nya möjligheter i beteenden och tänkande. Man är inte längre begränsad i att man måste må bra, på kort eller längre sikt. Det är bra och trevligt att vara lycklig, men det är inte det det handlar om. Lyckan är ett symptom, en signal, information - inte ett syfte eller mål.

Den inställning till lycka du har skulle, om tillräckligt många omfattade den, kunna försinka eller till och med förhindra den fantastiska utveckling jag förespråkar - att man förändrar hjärnan neurologiskt så att den är ständigt lycklig oavsett hur man lever. Jag tycker att din inställning siktar onödigt lågt, och blundar för lyckor och möjligheter som är värda att se.

[Fication]

Jag kan bli mycket lycklig av saker jag gör just för att bli mycket lycklig. Det vore därför intressant att veta om du anser att det ”helt lyckliga” tillstånd du pratar om är något högre, och i så fall hur högt på lyckoskalan.

Det handlar om hur stor lycka man är kapabel att uppleva. Det är svårt att definiera och jag måste uttrycka mig aningen poetiskt. Kanske något som låter som en upplysning:
Känslan att vara ett med allt. Att allt är ok. Perfekt. De mest intensiva stunder av skapande kreativ verksamhet.

www.singularity.nu

Den inställning till lycka du har skulle, om tillräckligt många omfattade den, kunna försinka eller till och med förhindra den fantastiska utveckling jag förespråkar - att man förändrar hjärnan neurologiskt så att den är ständigt lycklig oavsett hur man lever. Jag tycker att din inställning siktar onödigt lågt, och blundar för lyckor och möjligheter som är värda att se.

Oh, jag lovar dig. Jag siktar inte onödigt lågt i mitt liv. Att sätta sig i en lyckomaskin och bli matad med artificiell stimulans - det är att sikta lågt. Det är att säga att livet i grund och botten är meningslöst och att det enda som betyder något är din subjektiva upplevelse av välmående.

Jag har kollat din länk lite snabbt. Du tror att den tekniska utvecklingen ska lösa alla mänskliga problem. Det är en modernistisk uppfattning. Postmodernismen som nu råder i det här landet har förstått att det inte går.
Du gör precis samma misstag som de som underskattade den tekniska utvecklingen. Du underskattar den mänskliga utvecklingen.

[Justin Case]

Jag kan bli mycket lycklig av saker jag gör just för att bli mycket lycklig. Det vore därför intressant att veta om du anser att det ”helt lyckliga” tillstånd du pratar om är något högre, och i så fall hur högt på lyckoskalan.

Det handlar om hur stor lycka man är kapabel att uppleva. Det är svårt att definiera och jag måste uttrycka mig aningen poetiskt. Kanske något som låter som en upplysning:
Känslan att vara ett med allt. Att allt är ok. Perfekt. De mest intensiva stunder av skapande kreativ verksamhet.

Det låter som en oerhört stark lycka - med våra nuvarande mått. Likväl tror jag att den kan komma att överträffas många gånger om i framtiden, om vi väljer det. Vår hjärna med sitt ändliga antal atomer har helt enkelt inte plats för hur mycket lycka som helst, och därför borde man kunna öka dess topplyckopotential genom att bygga ut den på olika sätt rent fysiologiskt. Men om man nöjer sig med en känsla av att "allt är ok, perfekt", blir man ju inte motiverad att ta sig till dessa ännu högre lyckohöjder. Det tycker jag vore synd, när möjligheten snart finns.

Oh, jag lovar dig. Jag siktar inte onödigt lågt i mitt liv. Att sätta sig i en lyckomaskin och bli matad med artificiell stimulans - det är att sikta lågt. Det är att säga att livet i grund och botten är meningslöst och att det enda som betyder något är din subjektiva upplevelse av välmående.

Jag har inte sagt att livet är meningslöst. Livet är meningsfullt - genom att innehålla lycka. Om livet inte innehåller lycka, vad är det för mening med det då? Ingen. Det är ju lyckan som är det meningsfulla.

Om du vill kan du ställa in lyckomaskinen på att skapa i dig precis samma sorts lycka, och samma intensiteter av denna lycka, som du kan få på naturliga sätt - t.ex. din bästa känsla av förening med allt, känsla av att "allt är ok, perfekt, känslan du har i de mest intensiva stunder av skapande kreativ verksamhet". Det är samma neuromekanismer i din hjärna som aktiveras i båda fallen, och det är dessa som alstrar din lycka i båda fallen. Att dessa neuromekanismer triggas igång av en maskin i det ena fallet har ingen betydelse för hur den upplevs, och därmed inte heller för hur värdefull den är. Den är precis lika värdefull. Rentav mer värdefull, om maskinen höjer lyckans intensitet genom att utnyttja din hjärnas kapacitet mer effektivt än vad du själv kan i dina bästa stunder. Lyckomaskinen kan koppla sig samman med dig på ett sådant sätt att din hjärna utvidgas till att bestå av både sig själv och maskinen. Därmed ökar din lyckoförmåga utöver vad du har någon fysiologisk chans att få till stånd på andra sätt.

Vad jag menar med att du siktar onödigt lågt är att du utgår från att det inte är möjligt att känna lycka i mer än en viss begränsad tid i sträck. Jag menar att det därför är stor risk för att du heller aldrig lyckas med det. Jag påstår att vi kan göra så att vi är lyckliga obegränsat länge i sträck. Då lycka är det enda som har egenvärde, innebär detta att det jag förespråkar är att sikta högre än det du förespråkar, eftersom det leder till mer lycka.

Jag har kollat din länk lite snabbt.

Det är inte jag som skrivit den. Jag har utan framgång försökt ta reda på vem som gjort det.

Du tror att den tekniska utvecklingen ska lösa alla mänskliga problem. Det är en modernistisk uppfattning. Postmodernismen som nu råder i det här landet har förstått att det inte går.
Du gör precis samma misstag som de som underskattade den tekniska utvecklingen. Du underskattar den mänskliga utvecklingen.

Teknikutveckling ÄR mänsklig utveckling, och blir det mer och mer, i synnerhet när AI snart börjar sättas i symbios med våra hjärnor så att våra medvetanden utökas. Tekniken har ju löst massor av problem redan, och gör det gång på gång. Fortsätter den utvecklas, ska det väl inte dröja länge förrän den även löser problemet med den undflyende lyckan. Huruvida tekniken kan lösa _alla_ våra problem låter jag vara osagt, men svårigheten att skapa ständig lycka är inte "alla våra problem", utan bara ett av dem. Sedan återstår kanske problemet att förhindra det faktum, att solen kommer att slockna, från att ta kål på oss när det sker, därefter återstår kanske "problemet" att få vår ständiga lycka att så snabbt som möjligt fylla mer och mer av universum och bli mer och mer intensiv i så snabb accelerationstakt som möjligt, och därefter återstår säkert massor av nya "problem" som vi nog ännu inte kan föreställa oss (säkerligen lyxproblem i allt högre grad, ur vår nuvarande synvinkel sett, liksom vårt nuvarande problem med att skapa en varaktig lycka skulle ses som ett lyxproblem av stenåldersmänniskorna som hade fullt upp med att alls överleva). Vår problemlösningstakt accelererar hela tiden. Mänskligheten har idag i genomsnitt högre levnadsstandard än någonsin, människor lever längre än någonsin, mänskligheten har mer kunskap än någonsin. Nya, ständigt mer kraftfulla teknologier föds mer frekvent nu än någonsin. Och teknologiutvecklingen bara fortsätter accelerera. Den hjälper oss redan att få blinda att se och döva att höra. Den tycks snart också kunna hjälpa oss att få förlamade att gå och känna. Varför skulle den då inte kunna hjälpa oss att göra oss för alltid lyckliga? Det är verkligen inte rätt tillfälle nu att döma ut teknologiutvecklingens potential att förbättra oss som människor - tvärtom.