Världens beskaffenhet!
Moderator: Moderatorgruppen
Världens beskaffenhet!
Är det så att världen har en dimension eller flera?
Och då menar jag inte temporala eller spatiala dimensioner. Utan hederliga dimensionella plan där saker finns utan att samtidigt existera i andra så som dom existerar där. Och kan något vara ett och samma i flera plan om det är så att det vi kallar värld och verklighet rymmer dimensionella plan?
Och för övrigt vad är en dimension? Det verkar som om omfånget av ett objekt utgör dess dimensioner. Är det samma sant för en helhet?
Att omfånget är dess dimensioner? Då verkar det som om dimensioner syftar till att bestämma formen.
Vad säger religionerna egentligen? Kristendomen, judendomen talar väl om dimensioner enbart i guds manifestationer. Men det är väl bara för att gud antas vara skapare och manifesteras därav i dessa?
Buddhismen har väl sina 10 likväl? Eller hur många är det dom anger? 8?
Om bilden som jag ser är reflektionen av ett objekt, vart är då det objektet? Är vi i samma dimension? Hur får jag syn på det? Kan jag känna mig fram? Det jag känner är ju ofrånkomligen ytan så som den känns för mig och inte ytan som den är i sig, eller fungerar era fingrar annorlunda och ger sig inte till känna när ni smeker ytan för att bestämma en form? Är det så att det måste till ett kännande för existens? Det verkar väl intuitivt orimligt.
Men uppstår det inte ett problem här? Att det vi söker, och antar som meningsgivare, redan håller våran inblandning?
Varför skall vi då vika vår viljan och följa det givna? Det är väl redan så att vi har doppat vår vilja däri. Är det inte illusoriskt att tro att vi kan hitta något utanför oss? Och är det inte konfyst att vi inte ser det som omgärdar oss annat än med oss i beaktande, även om blott fysiologi beaktat?
Skall vi inte sänka skutan som styrs mot okänd strand och ta oss för att simma för egen hand?
Och då menar jag inte temporala eller spatiala dimensioner. Utan hederliga dimensionella plan där saker finns utan att samtidigt existera i andra så som dom existerar där. Och kan något vara ett och samma i flera plan om det är så att det vi kallar värld och verklighet rymmer dimensionella plan?
Och för övrigt vad är en dimension? Det verkar som om omfånget av ett objekt utgör dess dimensioner. Är det samma sant för en helhet?
Att omfånget är dess dimensioner? Då verkar det som om dimensioner syftar till att bestämma formen.
Vad säger religionerna egentligen? Kristendomen, judendomen talar väl om dimensioner enbart i guds manifestationer. Men det är väl bara för att gud antas vara skapare och manifesteras därav i dessa?
Buddhismen har väl sina 10 likväl? Eller hur många är det dom anger? 8?
Om bilden som jag ser är reflektionen av ett objekt, vart är då det objektet? Är vi i samma dimension? Hur får jag syn på det? Kan jag känna mig fram? Det jag känner är ju ofrånkomligen ytan så som den känns för mig och inte ytan som den är i sig, eller fungerar era fingrar annorlunda och ger sig inte till känna när ni smeker ytan för att bestämma en form? Är det så att det måste till ett kännande för existens? Det verkar väl intuitivt orimligt.
Men uppstår det inte ett problem här? Att det vi söker, och antar som meningsgivare, redan håller våran inblandning?
Varför skall vi då vika vår viljan och följa det givna? Det är väl redan så att vi har doppat vår vilja däri. Är det inte illusoriskt att tro att vi kan hitta något utanför oss? Och är det inte konfyst att vi inte ser det som omgärdar oss annat än med oss i beaktande, även om blott fysiologi beaktat?
Skall vi inte sänka skutan som styrs mot okänd strand och ta oss för att simma för egen hand?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Intressanta tankegångar som dryftats om och om igen i en mängd olika trådar, allt från religion till vetenskap. Mitt svar är enkelt, det existerar flera olika paralella dimensioner samtidigt och varje dimension är i sig självt en komplett helhet, fördold för de andra.
Dock tycks det finnas olika former av gränsöverskridande fenomen, som kan gestalta sig i andra dimensioner, men hur det går till det vette fasen.
Klart är följande, bara för att vi inte kan se eller uppfatta någonting som verkligt, betyder inte det att det inte finns. Vi kan alltså bara känna och uppfatta det som är i vår dimension som helt verkligt. Fenomen som inträffar har vi svårare att tolka eller ens förstå.
Men om det krävs att man skall förstå allt som vi håller för sanningar och verkligt, ja då kan vi ju avfärda Guds existens helt och hållet.
Alltså, vi är begränsade i vår förmåga att förstå men det hindrar oss ändå inte att tro på det som vi ej kan se eller mäta. Det ligger inom vår abstraktionsförmåga, alltså inom möjlighetens gränser, där det som är möjligt också kan vara verkligt.
Vad gäller materiella ting så existerar de endast på en plats, samtidigt.
Ett föremål är där det är, inte en bit ifrån sig självt. Detta gäller oavsett om föremålet eller betraktaren förflyttar sig.
Dock tycks det finnas olika former av gränsöverskridande fenomen, som kan gestalta sig i andra dimensioner, men hur det går till det vette fasen.
Klart är följande, bara för att vi inte kan se eller uppfatta någonting som verkligt, betyder inte det att det inte finns. Vi kan alltså bara känna och uppfatta det som är i vår dimension som helt verkligt. Fenomen som inträffar har vi svårare att tolka eller ens förstå.
Men om det krävs att man skall förstå allt som vi håller för sanningar och verkligt, ja då kan vi ju avfärda Guds existens helt och hållet.
Alltså, vi är begränsade i vår förmåga att förstå men det hindrar oss ändå inte att tro på det som vi ej kan se eller mäta. Det ligger inom vår abstraktionsförmåga, alltså inom möjlighetens gränser, där det som är möjligt också kan vara verkligt.
Vad gäller materiella ting så existerar de endast på en plats, samtidigt.
Ett föremål är där det är, inte en bit ifrån sig självt. Detta gäller oavsett om föremålet eller betraktaren förflyttar sig.
Gammastrålning och andra ljusfenomen.
Det finns dessvärre objekt om man nu kan kalla det för objekt, ljus och andra strålningar vars existens tycks kunna befinna sig på olika plan samt på flera platser samtidigt trots att det fysiskt borde ses som ett objekt på en plats vid en tidpunkt.
Detta kanske skulle räknas till ytterligheter men i praktiken är de liksom allt annat som existerar bara en form av strålning.
Jag är ingen forskare, men kan ändå tillåta mig att ponera följande.
En stor stjärna implodererar och resulterar i en supernova. Ett enormt gammautbrott sker. Gammastrålningen färdas 1500 gånger snabbare än ljusets hastighet. Hur är det möjligt? Hur ter sig en enskild gammastrållängd i denna expansionsfas?
En del av strålningen måste förlängas så att en del av den ligger framför och en del av den ligger bakom sig självt samtidigt, alltså på 3 olika platser samtidigt. Om detta är möjligt är allt möjligt vad gäller föremål på 2 eller flera olika platser i ett givet ögonblick.
Det finns dessvärre objekt om man nu kan kalla det för objekt, ljus och andra strålningar vars existens tycks kunna befinna sig på olika plan samt på flera platser samtidigt trots att det fysiskt borde ses som ett objekt på en plats vid en tidpunkt.
Detta kanske skulle räknas till ytterligheter men i praktiken är de liksom allt annat som existerar bara en form av strålning.
Jag är ingen forskare, men kan ändå tillåta mig att ponera följande.
En stor stjärna implodererar och resulterar i en supernova. Ett enormt gammautbrott sker. Gammastrålningen färdas 1500 gånger snabbare än ljusets hastighet. Hur är det möjligt? Hur ter sig en enskild gammastrållängd i denna expansionsfas?
En del av strålningen måste förlängas så att en del av den ligger framför och en del av den ligger bakom sig självt samtidigt, alltså på 3 olika platser samtidigt. Om detta är möjligt är allt möjligt vad gäller föremål på 2 eller flera olika platser i ett givet ögonblick.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
J R Auk skrev:Om bilden som jag ser är reflektionen av ett objekt, vart är då det objektet? Är vi i samma dimension? Hur får jag syn på det? Kan jag känna mig fram? Det jag känner är ju ofrånkomligen ytan så som den känns för mig och inte ytan som den är i sig, eller fungerar era fingrar annorlunda och ger sig inte till känna när ni smeker ytan för att bestämma en form? Är det så att det måste till ett kännande för existens? Det verkar väl intuitivt orimligt.
Saknar du en hand så saknar du också en (eller flera, beroende på hur noga man vill vara) potentiell erfarelse av objektet. Du saknar tillgång till någon av dess olika uppenbarelseformer. Vi får ju världen genom våra sinnen, skulle övriga världen få sig själv på något annat sätt? Eftersom den mänskliga organismen är utrustad med de sinnen vi är utrustade med så är det väl antagligen mest fruktbart för människan att tänka sig världen såsom hon tar del av den, och jag ser inget behov av ytterligare dimensioner. Att prata om verkligheten i dess idealitet (eller objektivitet, de två är faktiskt ett och samma skulle jag vilja påstå) är att tänka sig verkligheten omfamnande sig själv till fullo, in i minsta skrymsle och vrå är kanske trevlig hjärngympa men den är inte att förväxla med Verkligheten. Att tala om världen "där ute" utan att tala någonstans ifrån, det är helt enkelt omöjligt. Om det finns någon övre gräns för hur många dimensioner verkligheten kan ha? Nej, det tror jag inte, men eftersom vi inte har tillgång till dem, och inte har någon som helst nytta av dem, så vill jag betrakta dem som skrot.
Jag skulle vilja hävda att att det sedda är beroende av syn, det hörda av hörsel osv.
J R Auk skrev:Men uppstår det inte ett problem här? Att det vi söker, och antar som meningsgivare, redan håller våran inblandning?
Om du vill se det som ett problem. Jag ser det som en förutsättning.
J R Auk skrev:Varför skall vi då vika vår viljan och följa det givna? Det är väl redan så att vi har doppat vår vilja däri. Är det inte illusoriskt att tro att vi kan hitta något utanför oss? Och är det inte konfyst att vi inte ser det som omgärdar oss annat än med oss i beaktande, även om blott fysiologi beaktat?
Skall vi inte sänka skutan som styrs mot okänd strand och ta oss för att simma för egen hand?
En väg ut? Hur menar du? Bara tillbaka till subjektet?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
En närbesläktad fråga är väl om två individer nånsin befinner sig helt och hållet i samma värld? Här går det ju självfallet att tala om att de överlappar dimensionerna på olika sätt och i olika utsträckning, whatever.
Kul att se dig aktiv igen Zokrates!
Kul att se dig aktiv igen Zokrates!
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:En närbesläktad fråga är väl om två individer nånsin befinner sig helt och hållet i samma värld? Här går det ju självfallet att tala om att de överlappar dimensionerna på olika sätt och i olika utsträckning, whatever.
Kul att se dig aktiv igen Zokrates!
Varje individs "upplevelseuniversum" kan betrajtas som en subjektiv dimension - "materiellt sett" täcker alla dessa universa "samma rymd"...
A
Algotezza aka Algotezza
Zokrates skrev:Intressanta tankegångar som dryftats om och om igen i en mängd olika trådar, allt från religion till vetenskap. Mitt svar är enkelt, det existerar flera olika paralella dimensioner samtidigt och varje dimension är i sig självt en komplett helhet, fördold för de andra.
Dock tycks det finnas olika former av gränsöverskridande fenomen, som kan gestalta sig i andra dimensioner, men hur det går till det vette fasen.
Klart är följande, bara för att vi inte kan se eller uppfatta någonting som verkligt, betyder inte det att det inte finns. Vi kan alltså bara känna och uppfatta det som är i vår dimension som helt verkligt. Fenomen som inträffar har vi svårare att tolka eller ens förstå.
Men om det krävs att man skall förstå allt som vi håller för sanningar och verkligt, ja då kan vi ju avfärda Guds existens helt och hållet.
Alltså, vi är begränsade i vår förmåga att förstå men det hindrar oss ändå inte att tro på det som vi ej kan se eller mäta. Det ligger inom vår abstraktionsförmåga, alltså inom möjlighetens gränser, där det som är möjligt också kan vara verkligt.
Vad gäller materiella ting så existerar de endast på en plats, samtidigt.
Ett föremål är där det är, inte en bit ifrån sig självt. Detta gäller oavsett om föremålet eller betraktaren förflyttar sig.
Ska vi förstå "verkligt" som det som framträder i den fenomenella världen här?
Sen vet jag inte om jag kan tro på att vi är begränsade i vår förmåga att förstå bara så där per se. För när jag ser på vår kultur, och på min uppväxt, så slås jag av hur utelämnad man är till falska auktoriteter, falska i avseende hävdandes irrelevanta frågor, och det gör att jag undrar om det snarare inte är en kulturell grej än en fysikalisk, mental sak, detta med begränsning.
För övrigt ser jag kropp/sinne som överskridande dimensioner och det i form av kropp och sinnesförnimmelser på skilda plan och tankar kring dessa på ett annat. Förfarandet för att testa våra hypoteser skiljer sig ju markant i fråga om vad, vart ifrån detta vad kommer, vi vill testa.
Frågan är ju om något framträder i det plan det existerar (knepigt med terminologin här) eller om det är just gränsöverskridande som krävs för att något skall fenomenellt existera (upplevas som existent).
Jag tänker på kroppen som en form i den noumenella världen som framträder först i form av fenomen. Eller kan något känna sin kropp utan att göra detta med sinnen? Nu är ju detta kanske en rent semantiskt sanning, om vi antar sinnenas värld som fenomenell, men jag är inte så säker.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Avantgardet skrev:J R Auk skrev:Om bilden som jag ser är reflektionen av ett objekt, vart är då det objektet? Är vi i samma dimension? Hur får jag syn på det? Kan jag känna mig fram? Det jag känner är ju ofrånkomligen ytan så som den känns för mig och inte ytan som den är i sig, eller fungerar era fingrar annorlunda och ger sig inte till känna när ni smeker ytan för att bestämma en form? Är det så att det måste till ett kännande för existens? Det verkar väl intuitivt orimligt.
Saknar du en hand så saknar du också en (eller flera, beroende på hur noga man vill vara) potentiell erfarelse av objektet. Du saknar tillgång till någon av dess olika uppenbarelseformer. Vi får ju världen genom våra sinnen, skulle övriga världen få sig själv på något annat sätt? Eftersom den mänskliga organismen är utrustad med de sinnen vi är utrustade med så är det väl antagligen mest fruktbart för människan att tänka sig världen såsom hon tar del av den, och jag ser inget behov av ytterligare dimensioner. Att prata om verkligheten i dess idealitet (eller objektivitet, de två är faktiskt ett och samma skulle jag vilja påstå) är att tänka sig verkligheten omfamnande sig själv till fullo, in i minsta skrymsle och vrå är kanske trevlig hjärngympa men den är inte att förväxla med Verkligheten. Att tala om världen "där ute" utan att tala någonstans ifrån, det är helt enkelt omöjligt. Om det finns någon övre gräns för hur många dimensioner verkligheten kan ha? Nej, det tror jag inte, men eftersom vi inte har tillgång till dem, och inte har någon som helst nytta av dem, så vill jag betrakta dem som skrot.
Jag skulle vilja hävda att att det sedda är beroende av syn, det hörda av hörsel osv.J R Auk skrev:Men uppstår det inte ett problem här? Att det vi söker, och antar som meningsgivare, redan håller våran inblandning?
Om du vill se det som ett problem. Jag ser det som en förutsättning.J R Auk skrev:Varför skall vi då vika vår viljan och följa det givna? Det är väl redan så att vi har doppat vår vilja däri. Är det inte illusoriskt att tro att vi kan hitta något utanför oss? Och är det inte konfyst att vi inte ser det som omgärdar oss annat än med oss i beaktande, även om blott fysiologi beaktat?
Skall vi inte sänka skutan som styrs mot okänd strand och ta oss för att simma för egen hand?
En väg ut? Hur menar du? Bara tillbaka till subjektet?
Men min översättning av fenomen till en idé är det en betraktelse av en av dessa potentiella erfarelser du talar om? Jag kan ju uppenbarligen sätta min sinneserfarelse av ett objekt, skeppet på havet, i mina tankar, som en idé om det.
För betänk vad det gör med våran tankevärld, idévärld. Då är det en platonsk bas som emanerar och som vi når med tanken, och inte så som ofta antas något av oss skapat.
Vidare så har jag tagit del av komplikationer angående sinnesförnimmelser som styrandes det som vi kallar vår orientering i verkligheten. Detta genom att sinneslösa varelser, eller i den mån som vi vill se sinnen, kan orientera sig mot ett eftersträvansvärt mål. Jag har för mig det var amöbor i en labyrint. Så klart svårt för mig att göra några påståenden om då det inte enbart är vagt i form av enbart redogjort för mig, utan även vagt i fråga om att det var länge sedan jag läste om det.
Kan man tänka sig tex att vi har separerat oss från det som är, alltiden, ettheten, till fördel för abstraktionen? Då skulle det vara en trancendental, ascentionsevolution som de facto har tagit plats. (att det skulle vara fråga om lägre till högre ställer väl inte till mer problem än att träden på andra sidan jorden räknas som höga dom med). Eller såklart det kan vara en degeneration, det är väl oklart. Men jag kan inte se det utrett att sinnen är det enda som kan ge "seende" av ting. Givet då förstås att vi inte definierar "sinnen" som sådant.
Och sen måste jag motsätta mig din aversion mot att lägga något till vår beskrivning av verkligheten, och dela den i flera. Trots allt så är det vi sysselsätter oss med allt som oftast att nå en säkerhet kring "det goda".
Och om det är så att vår tillvaro ter sig inte bara i en dimension för oss utan i flera, givet vi gör oss sensibla för dessas skillnader, så kan tillfälle ges för oss att likt naturalismen finna fakta. Fakta som för oss talar ett så övertygande språk, men fakta av det onaturliga slaget. Och varför känner du dig övertygad om att vi inte kan se vad som där försigår? Vad har gett dig den kunskapen?
Och anledningen för mig att dryfta dimensioner är främst inte för att tala om världen "där ute" utan för att tala om världen där inne. Det vill säga våran idévärld. Givet att vi har samma konstitution så borde det vara rimligt att den världen inte skiljer sig mer än den fenomenella världens framträdelser gör för oss, så att vissa äter surströmming medan andra skyr det som pesten.
Det är alltså en fråga om det som tänks kan betraktas som fakta. Vi kan i matematisk relation, som synes vara en ren sinneskonstruktion nå en sådan korrelation så att vi säger det vara givet oss dess sanningsvärden. Vad är det för något mystisk substans vi berör då? Idéer behäftade med fakticitet som gör dom utsatta för våran epistemologi. Medan andra idéer framställs som önskningar bortom rationellitet och sanningsvärde. Är det en skillnad i vart vi författar dom tankarna, eller är det en skillnad i hur vi författar dom. Ett problem att brottas med enligt mig.
Nu kan det låta intuitivt konstigt att något sådant skulle kunna nås konsensus över. Men låt mig då säga, jag skiter i er, det är mig som jag involverar. Något annat synes mig konstigt. Att det sedan finns framträdelser för mig, som ni skulle beteckna som "jag" problematiserar inte för mig. Som sagt så är det kunskap för oss själva som vi söker nå. Om det sedan är mystiskt gör väl inte något så länge det övertygar.
Och du talar om mitt problem som en förutsättning. Men låt mig då fråga dig. När du tar en tripp håller du dess påverkan i beräkning för ditt uppträdande och ditt resonerande. Är det så stor skillnad mellan trippen och det normala intagandet av fenomenens uppenbarelse? Är det inte något vi måste ta i beräkning? Varför gör du det annars i trippen? Det är ju samma verklighet du betraktar bara i ett nytt ljus. Är du då hängiv?en idén om "sanna" betraktelser? Vem har dom och varför har dom dom Är det inte så att vi söker nå en överenstämmelse mellan våra betraktelser och våra idéer om betraktelser?
Och om så är, är det inte ett (be)visande av att vi redan förhåller oss skeptiskt till våran syn.
Varför dölja det?
Vägen ut? Tja som jag ser det så måste vi börja med att skjuta monismen i sank det är kontraproduktivt vår begreppsbildning. Även om det är så att allt är ett och vi bara en aspekt av det så är vi här nu, och vi ser världen som vi gör, och diskuterar den som vi gör. Med tid, med spatiala sträckningar av rummet osv.
Även om jag inte förfäktar idéen om rationaliteten som guds ersättare så kan jag inte släppa idén på klarhet.
Kanske alla dunkla kvällar som gör sig påminda
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Här börjar hända saker! Auk har plockat ut det tunga artilleriet och tog Avantgardet "off-guard".
Jag ser inte det problem som du ser här. Först måste jag klargöra hur jag menade med skrotandet av extra dimensioner. Det vore till exempel fullständigt onödigt av mig att gå omkring och inbilla mig att världen egentligen är 4D och att jag skulle kunna se detta med ett extra öga som jag nu saknar. Det tror jag vi är överens om. När du talar om "seende av ting", vad riktigt menas då? "Seende" av en idé kan ju självfallet inte ske genom sinnena. Jag vet inte riktigt hur sinnebilder uppstår bakom ögonlocken, men de finns ju där, fast knappast behöver vi utrusta världen med någon extra dimension, eller människan med något extra sinne, för det?
Men jag är väl gammal hederlig pluralist? Jag om någon, liksom.
Svarar mer utförligt imorgon, trött så det förslår. Läste björninlägget också, kopplar ihop det med detta, kanske skulle vi lyfta in det i denna tråd, som sagt, återkommer imorgon...
(dock måste jag tillägga att jag sluter mig till den tanken på matematik som konst)
Jag ser inte det problem som du ser här. Först måste jag klargöra hur jag menade med skrotandet av extra dimensioner. Det vore till exempel fullständigt onödigt av mig att gå omkring och inbilla mig att världen egentligen är 4D och att jag skulle kunna se detta med ett extra öga som jag nu saknar. Det tror jag vi är överens om. När du talar om "seende av ting", vad riktigt menas då? "Seende" av en idé kan ju självfallet inte ske genom sinnena. Jag vet inte riktigt hur sinnebilder uppstår bakom ögonlocken, men de finns ju där, fast knappast behöver vi utrusta världen med någon extra dimension, eller människan med något extra sinne, för det?
Men jag är väl gammal hederlig pluralist? Jag om någon, liksom.
Svarar mer utförligt imorgon, trött så det förslår. Läste björninlägget också, kopplar ihop det med detta, kanske skulle vi lyfta in det i denna tråd, som sagt, återkommer imorgon...
(dock måste jag tillägga att jag sluter mig till den tanken på matematik som konst)
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
hej Auk! Jag klarar inte att ta in allt du skriver, så jag bryter loss en enskildhet för att kunna kommentera:
Kanhända hoppar du för långt fram när du vill undersöka huruvida det är fingret eller formens yta som är bestämmande för form. Form är lätt att förväxla med det i stoftet manifesterade, kännbara. Av vilken beskaffenhet är sinfonins form t ex ? Eller en tankeform? Form är osynlig för fysiska ögon. Design är synlig.
/cogito
Om bilden som jag ser är reflektionen av ett objekt, vart är då det objektet? Är vi i samma dimension? Hur får jag syn på det? Kan jag känna mig fram? Det jag känner är ju ofrånkomligen ytan så som den känns för mig och inte ytan som den är i sig, eller fungerar era fingrar annorlunda och ger sig inte till känna när ni smeker ytan för att bestämma en form? Är det så att det måste till ett kännande för existens? Det verkar väl intuitivt orimligt.
Kanhända hoppar du för långt fram när du vill undersöka huruvida det är fingret eller formens yta som är bestämmande för form. Form är lätt att förväxla med det i stoftet manifesterade, kännbara. Av vilken beskaffenhet är sinfonins form t ex ? Eller en tankeform? Form är osynlig för fysiska ögon. Design är synlig.
/cogito
Så länge jag säger att tanken finns i mitt huvud är allt i sin ordning; farligt blir det när jag säger att det är min hjärna som tänker.
Re: Världens beskaffenhet!
J R Auk skrev:Är det så att världen har en dimension eller flera?
Och då menar jag inte temporala eller spatiala dimensioner. Utan hederliga dimensionella plan där saker finns utan att samtidigt existera i andra så som dom existerar där. Och kan något vara ett och samma i flera plan om det är så att det vi kallar värld och verklighet rymmer dimensionella plan?
Varför skulle det göra det? Vad föranleder din fråga? Är det något du observerat eller är detta den senaste i ledet av tidigare slutledningar? Isåfall vad har du tänkt innan? Ifall detta skulle vara en möjlighet, hur har du kommit fram till det?
Avantgardet skrev:En närbesläktad fråga är väl om två individer nånsin befinner sig helt och hållet i samma värld? Här går det ju självfallet att tala om att de överlappar dimensionerna på olika sätt och i olika utsträckning, whatever.
Kul att se dig aktiv igen Zokrates!
Tackar, även om jag snart blir borta ett tag igen.
Följande frågor skulle jag vilja diskutera med likasinnade och oliktänkande,
mediakommunikationens gränsöverskridande effekter på inhemska kulturella områden,
dess anpassning efter landets egna kultur i form av försvenskande översättningar av utländska medianyheter, missbruk eller medvetet bruk av översättningar.
Val av information riktat till läsarna avseende läsarnas samhällsorientering,
medieglobaliseringens effekter på lokala nyheter, i form av påverkan på lokala politiska ideologiers förespråkare och dess effekt på samhället, den globala medians införlivning av andra länders nationella ämnen med tonvikt på deras kulturella kollektiva erfarenheter, minnen, tabun samt nationella inverkan avseende avmystifieringen av religiösa artefakter, ikoner, gudabilder och den effekt det får lokalt och nationellt avseende vår identitet.
Införlivande av andra folkslags humor, skillnader positivt och negativt, konsekvenserna av ett multikulturellt samhälle avseende medlingstaganden för att balansera ett multikors och tvärs integrerat samhälle i form av användandet och missbruket av vetenskap, politik, makt, text och bilder, ironi, humor solidaritet, främlingsfientlighet, professionalism, moral och etik inom skolans, medians och samfundens värld. Kort och gott, vad föranleder alla frågor?
Nej, skämtade bara. Det jag vill ta upp är ordet vi med anledning av din frågeställning.
Vad betyder "vi", gentemot "dem" samt när och hur räknas vi till vi och inte dem?
Ordet vi kan historiskt dras ur ordet bo. Med bo avses ett hem, dess medlemmar.
För att visa denna övergång gör jag det så tydligt som jag kan,
vi, på engelska we, tyska wir.
Ordet vi är alltså en annan böjning av oss, uns, unser, med oss menas inte de. Nosotros, spanskans ord för vi, direktöversatt blir även det, oss inte andra, eller ryskans Mbi, där vårt v ljud glidit över till ett mj ljud och deras ord för oss, Nas liknar såväl spanskans nos som vårt oss.
Alltså, oss och vi är samma ord i dess grundstruktur, och ordet hos, är samma som oss med betydelsen åt oss, därmed faller ordet oss in på sin plats som ett ord som betecknar ett boende först och främst, bos, bo, bebo, innebo, boendet, boställe, likt tyskans bau, haus, svenskans hus och engelskans house.
Dess ursprungliga betydelse är byggnad, bygge.
Därmed är "vi" alla dem som bebor en plats, ett hem eller en by, eller utökat ett rike vars gemenskap bygger på att "vi" har skapat detta bygge eller delarna som det består av, vilket gör att de som inte har skapat vårt bygge faller under begreppet dem, vars ursprungliga betydelse är någon annan. På ryska, kallas det ih, snarlikt ingen. Specifikt "de" kallas för oni i ryska språket, jämför svenskans nån, någon, annan,
i betydelsen inte vi.
Vi är alltså de som dels delar samma familj primärt, dels bor i samma bygd, samt i förlängningen bor i samma rike. Mellan oss sker dessa uppdelningar naturligt och rollen som vi, eller dem, byter fokus beroende på vad frågan syftar på.
Kan då vem som helst bli vi? Självklart, det enda som krävs är att personen blir en del av ens familj, eller stad eller land för att tillskrivas "vi". Men det som inkluderar, exkluderar samtidigt beroende på hur denna interaktion ser ut i samhället.
Alltså, i slutändan menar jag att alla har ett vi och att alla räknas till något eller någon samtidigt som en naturlig följd blir att ett vi-medlemskap automatiskt innebär att vi blir dem för de som har ett annat vi-skap.
Även om det kan bli vi mot dem, lokalt inom en idrottsuppgörelse, eller vi, vårt folk vår nation mot en annan nations folk nationellt.
Detta innebär att begreppet vi endast innefattar en del av vår identitet och utesluter mycket av det som man generellt tillskriver en signifikant betydelse för vår vi-roll. Vi är i grund och botten inte mer än en enkel fackindelning av folk och folk baserad på deras födelseplats, stad, land.
Visst, vi är globalt sett alla människor då vi delar samma jord, men mer än så kan vi aldrig bli. Har stenåldersviet spelat ut sin roll i det moderna samhället? Skapas det inte fler klyftor och missämja genom denna urgammla uppdelning? Betyder vi överhuvudtaget något för vår identitetsbildning i ett globalt samhälle idag?
Kan två personer i samma vi känna och uppleva allt likadant?
En synnerligen ovetenskaplig framställning, men ändå en tanke.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
J R Auk,
Ledsen för dröjsmålet, jag drev iväg på villovägar (man lockade mig med droger).
Det synes mig som att du talade om människans strävanden efter det "eteriska". För det första skulle jag vilja påstå att allt vilket vi emottar är betingat av en förförståelse, björnen är alltid redan "björnen" (och "björnen" kan vara väldigt många olika saker beroende på vilken diskurs vi för kring den, vilka karakteristika hos den som vi uppmärksammar osv.), är vi ense om detta? För det andra så vill jag hävda att vårt sökande efter "kunskap" är beroende av en brist, vilken vi vill avhjälpa på något sätt genom förkovran av detta kunnande. Är vi också ense på denna punkt? Det synes nästan så, men samtidigt blir jag förvirrad av din ambivalens när du behandlar den fenomenella och noumenella världarna som strikt åtskilda. Jag hävdar alltså med andra ord att vi alltid redan känner "björnen" (och aldrig björnen), vilket är ett omkastande av din hypotes om jag förstår dig riktigt, och att i den mån vi kan tjäna på det hela kommer att närma oss ["att lära känna"] fenomenet björnen (det vill säga "björnen" för oss, eftersom fenomenet i sig självt är allt för relativt och vi alltid är tvungna att förhålla oss till det på något sätt, och genom förhållandet till så premieras vissa saker framför andra som skjuts ut i periferin eller överhuvudtaget inte uppmärksammas; den totala summan av björnens olika möjliga manifestationer - dess ideala totalsumma - är omöjlig att erhålla fenomenellt, eftersom fenomenets framträdelse redan på förhand är betingad av denna förförståelse som jag nu måste anses ha redogjort tillräckligt för).
Det kan därför tyckas lämpligt att, för min del, säga att idén aldrig är ett ting i sig, inget objekt, utan en metaforisk relation till något i fenomenvärlden. Kanske kan den nyanseringen hjälpa dig? Hur ställer du dig till den? Är den förnuftig anser du? Är inte att förstå detsamma som att ha en bild av, kanske rent av en klar bild av, något? Att se något klart och tydligt. Men detta som man ser är ju ingalunda tingen själva utan deras strukturer och inbördes relationer, alltså ser jag med andra ord inte tingen utan mitt seende är, som jag tidigare skrev, en metaforisk relation till tingen. Jag kan inte gå med på din hypotes om en abstraktionens evolution, snarare så vill jag påstå att abstraktionen - detta kan tyckas vara en formell felaktighet - aldrig kan abstraheras ur det konkreta. Det konkreta är i sig en idé, och med det söker jag ingalunda inbjuda till nåt slags platonism utan snarare är det att betrakta som att de tu är omöjliga att helt separera. Det konkreta är bemängt med det abstrakta redan på förhand, eftersom det endast är så vi förstår världen - jag skulle vilja påstå att förståendet i sig är just detta. För att förstå vad förståendet är så måste vi alltså blotta dess premisser, och som jag anser mig finna i den metaforiska relationen. Jag rör mig alltså aldrig i riktning mot Verkligheten, utan kliver alltid i sidled, men vissa vinklar passar mig bättre än andra (för min viljas ändamål).
Nu tar jag mig friheten att avbryter där, diskussionen innehåller redan rikligt med stoff att handskas med, och om det inte upprör dig (den här Sokratiska tonen är helfestlig ju!) så anser jag att - givet trådens titel, och det omfång det implicerar - vi, likt cogito föreslår, behandlar den styckvis, vilket jag tror är mest berikande. I övrigt välkomnar jag varmt ett sådant här initiativ till nytänkande, någonstans är det väl vår intellektuella plikt.
Zokrates,
du drar upp problematiken med "vi"-andet på ett mycket förtjänstfullt sätt, och som vi (hehe) ser är det denna avgränsning som ligger implicit i språkbruket som gör det hela problematiskt. Det finns inga självklara avgränsningar för en sådan konvention, den är alltid godtycklig, samtidigt tycks det vara en direkt nödvändig kategori att använda sig av (den filosofiska relationen och dikotomin skillnad-likhet). Även om så skulle vara fallet, att vi ingalunda kan kringgå den, så är det likväl befogat att vi frågar oss vilka avgränsningar som är lämpligast i vilken situation. Hoppfull som jag är så vill jag gärna se att vi i allt framledes söker tala med varandra istället för om varandra - då det senare innebär ett slags metafysiskt ägande. Det synes vara en ofantlig uppgift, men den är inte tyngre att bära än vilken annan medvetenhet eller kunskap som helst, arbetet utför vi redan, all denna energi vi förslösar, kanske kan vi göra bättre bruk av våra ansträngningar?
Ledsen för dröjsmålet, jag drev iväg på villovägar (man lockade mig med droger).
Det synes mig som att du talade om människans strävanden efter det "eteriska". För det första skulle jag vilja påstå att allt vilket vi emottar är betingat av en förförståelse, björnen är alltid redan "björnen" (och "björnen" kan vara väldigt många olika saker beroende på vilken diskurs vi för kring den, vilka karakteristika hos den som vi uppmärksammar osv.), är vi ense om detta? För det andra så vill jag hävda att vårt sökande efter "kunskap" är beroende av en brist, vilken vi vill avhjälpa på något sätt genom förkovran av detta kunnande. Är vi också ense på denna punkt? Det synes nästan så, men samtidigt blir jag förvirrad av din ambivalens när du behandlar den fenomenella och noumenella världarna som strikt åtskilda. Jag hävdar alltså med andra ord att vi alltid redan känner "björnen" (och aldrig björnen), vilket är ett omkastande av din hypotes om jag förstår dig riktigt, och att i den mån vi kan tjäna på det hela kommer att närma oss ["att lära känna"] fenomenet björnen (det vill säga "björnen" för oss, eftersom fenomenet i sig självt är allt för relativt och vi alltid är tvungna att förhålla oss till det på något sätt, och genom förhållandet till så premieras vissa saker framför andra som skjuts ut i periferin eller överhuvudtaget inte uppmärksammas; den totala summan av björnens olika möjliga manifestationer - dess ideala totalsumma - är omöjlig att erhålla fenomenellt, eftersom fenomenets framträdelse redan på förhand är betingad av denna förförståelse som jag nu måste anses ha redogjort tillräckligt för).
Det kan därför tyckas lämpligt att, för min del, säga att idén aldrig är ett ting i sig, inget objekt, utan en metaforisk relation till något i fenomenvärlden. Kanske kan den nyanseringen hjälpa dig? Hur ställer du dig till den? Är den förnuftig anser du? Är inte att förstå detsamma som att ha en bild av, kanske rent av en klar bild av, något? Att se något klart och tydligt. Men detta som man ser är ju ingalunda tingen själva utan deras strukturer och inbördes relationer, alltså ser jag med andra ord inte tingen utan mitt seende är, som jag tidigare skrev, en metaforisk relation till tingen. Jag kan inte gå med på din hypotes om en abstraktionens evolution, snarare så vill jag påstå att abstraktionen - detta kan tyckas vara en formell felaktighet - aldrig kan abstraheras ur det konkreta. Det konkreta är i sig en idé, och med det söker jag ingalunda inbjuda till nåt slags platonism utan snarare är det att betrakta som att de tu är omöjliga att helt separera. Det konkreta är bemängt med det abstrakta redan på förhand, eftersom det endast är så vi förstår världen - jag skulle vilja påstå att förståendet i sig är just detta. För att förstå vad förståendet är så måste vi alltså blotta dess premisser, och som jag anser mig finna i den metaforiska relationen. Jag rör mig alltså aldrig i riktning mot Verkligheten, utan kliver alltid i sidled, men vissa vinklar passar mig bättre än andra (för min viljas ändamål).
Nu tar jag mig friheten att avbryter där, diskussionen innehåller redan rikligt med stoff att handskas med, och om det inte upprör dig (den här Sokratiska tonen är helfestlig ju!) så anser jag att - givet trådens titel, och det omfång det implicerar - vi, likt cogito föreslår, behandlar den styckvis, vilket jag tror är mest berikande. I övrigt välkomnar jag varmt ett sådant här initiativ till nytänkande, någonstans är det väl vår intellektuella plikt.
Zokrates,
du drar upp problematiken med "vi"-andet på ett mycket förtjänstfullt sätt, och som vi (hehe) ser är det denna avgränsning som ligger implicit i språkbruket som gör det hela problematiskt. Det finns inga självklara avgränsningar för en sådan konvention, den är alltid godtycklig, samtidigt tycks det vara en direkt nödvändig kategori att använda sig av (den filosofiska relationen och dikotomin skillnad-likhet). Även om så skulle vara fallet, att vi ingalunda kan kringgå den, så är det likväl befogat att vi frågar oss vilka avgränsningar som är lämpligast i vilken situation. Hoppfull som jag är så vill jag gärna se att vi i allt framledes söker tala med varandra istället för om varandra - då det senare innebär ett slags metafysiskt ägande. Det synes vara en ofantlig uppgift, men den är inte tyngre att bära än vilken annan medvetenhet eller kunskap som helst, arbetet utför vi redan, all denna energi vi förslösar, kanske kan vi göra bättre bruk av våra ansträngningar?
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
cogito skrev:hej Auk! Jag klarar inte att ta in allt du skriver, så jag bryter loss en enskildhet för att kunna kommentera:Om bilden som jag ser är reflektionen av ett objekt, vart är då det objektet? Är vi i samma dimension? Hur får jag syn på det? Kan jag känna mig fram? Det jag känner är ju ofrånkomligen ytan så som den känns för mig och inte ytan som den är i sig, eller fungerar era fingrar annorlunda och ger sig inte till känna när ni smeker ytan för att bestämma en form? Är det så att det måste till ett kännande för existens? Det verkar väl intuitivt orimligt.
Kanhända hoppar du för långt fram när du vill undersöka huruvida det är fingret eller formens yta som är bestämmande för form. Form är lätt att förväxla med det i stoftet manifesterade, kännbara. Av vilken beskaffenhet är sinfonins form t ex ? Eller en tankeform? Form är osynlig för fysiska ögon. Design är synlig.
/cogito
Form använder jag här som det vi söker i en del av vårat konceptualiserande av det som samlas i en kategori under ett begrepp. Begreppet söker samla många fenomen som vi kan härleda från något som framstår vara i en relation. Så när jag talar om detta har jag.
fenomenet/en
sinnnnesförnimelser
koncept
begrepp
Märk att detta är en hierarkisk modell över vad ett begrepp syftar till och vilken relation det har till det som det pekar mot. Form är här inte något fysiskt men likväl det som vi skådar. Det intressanta är att vi kan ta bort allt utom dom sista två för att tänka oss att något existerar. Och det ger en antydan om att verklig innebär fattad av koncept och fångat i begrepp. Även det okända kan ses som konceptualiserat och begreppsligt fattat och därav existent.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 29 och 0 gäster