Vad är verkligt?
Är drömmar lika verkliga som vardagen?
verkligt
Moderator: Moderatorgruppen
En kinesisk filosof (Chuang Tzu) drömde en gång att han var en fjäril, och när han vaknade visste han inte om han var en fjäril som drömde att han var Chuang Tzu.
Men det tror jag visst att han gjorde. Egentligen.
När vi drömmer brukar det normalt inte falla oss in som en möjlighet att vi skulle drömma. Om det faller oss in kan drömmen bli en klardröm, och vi vet då att vi drömmer och kan vakna när vi vill. På det sättet är det en förnimbar skillnad mellan vår drömupplevelse och vår "verkliga" upplevelse. Men det utesluter kanske inte att det finns en verkligare verklighet, som förhåller sig till vår verklighet såsom vår verklighet förhåller sig till vår dröm. Kanske är det den vi vaknar till när vi dör.
Men det tror jag visst att han gjorde. Egentligen.
När vi drömmer brukar det normalt inte falla oss in som en möjlighet att vi skulle drömma. Om det faller oss in kan drömmen bli en klardröm, och vi vet då att vi drömmer och kan vakna när vi vill. På det sättet är det en förnimbar skillnad mellan vår drömupplevelse och vår "verkliga" upplevelse. Men det utesluter kanske inte att det finns en verkligare verklighet, som förhåller sig till vår verklighet såsom vår verklighet förhåller sig till vår dröm. Kanske är det den vi vaknar till när vi dör.
-
Conocimiento
- Inlägg: 71
- Blev medlem: 24 jul 2004 19:10
Jag har haft klardrömmar till och från sedan jag jag gick på högstadiet, det har alltid varit någonting som hänt mig naturligt. Jag har alltså aldrig övat upp förmågan att klardömma, det var också först i slutet av gymnasiet som jag ens stötte på begreppet "klardrömma".
Som Hovnarr säger är det så att man då man klardrömmer oftast har förmågan att vakna på kommando. I princip bara genom att medvetet "slå upp ögonen".
Två klardrömmar jag haft under detta år har dock varit annorlunda. Jag har helt enkelt inte kunnat vakna ur dem.
Värt att nämna kan vara att jag under den första av dem vid ett tillfälle befann mig på en kullerstensgata i mörkret i någon sorts fantasistad. Figurer som såg ut att vara hämtade ur playstationspelet Final Fantasy 9 strosade runt förbi mig. En kvinna som såg ut precis som min mamma dök upp och jag frågade henne om hon var min mamma. Hon svarade att jag blivit bedragen hela mitt liv, att detta var den verkliga världen, att allt annat varit en illusion.
Under den andra drömmen då jag försökte vakna så vaknade jag ett par gånger, i sängen i rummet där jag låg och sov... bara för att upptäcka att jag fortfarande drömde.
Under båda drömmarna började jag fundera över om jag dött och hamnat i någon sorts efterliv. Då jag hade den andra var jag ganska sjuk i en influensa och jag kunde minnas att jag dagen innan jag somnade undrat över en känsla av en "klump" i halsen som jag tyckte känts konstig och jag spekulerade i drömmen om det kan ha varit någon märklig dödlig sjukdom jag råkat utför och att jag dött i sömnen. (det föreföll otroligt osannolikt men likväl så blev jag efterhand allt mer övertygad om att jag faktiskt inte skulle vakna igen och jag ville ju hitta någon sorts förklaring på situationen)
Det som för mig själv också varit märkligt med dessa drömmar är att de "känts" annorlunda än alla andra drömmar jag haft. I början av min klardrömmarkarriär så tror jag att jag avslöjade drömmarna genom att konstiga saker hände, saker som jag intuitivt visste aldrig skulle hända i den vanliga världen, sedan brukade jag pröva om jag kunde flyga, kunde jag det så var jag säker på att det var en dröm. Med tiden har dock aktiveringen av klardrömmandet kunnat komma på ren känsla.
Drömmar "känns" annorlunda än verkligheten. De har ett sorts haze över sig. Det är en sorts tröghet i allt som händer. Det visuella upplevelsen kan ofta också jämföras med att titta på film i 5 bilder i sekunden.
De här drömmarna hade inte den där trögheten. Istället upplevde jag de här drömmarna klarare än själva verkligheten. Vilket förstärkte min tanke om att det var ett efterliv jag kommit till.
Tids nog så vaknade jag ju iaf uppenbarligen upp även från dessa drömmar. Fast det var inte genom min egen vilja att vakna utan mer som att jag slungades ur drömmandet mer som man i vanliga fall gör då man drömmer.
Dessa två drömmar har varit väldigt positiva för mig mentalt. Framförallt under den andra drömmen så greps jag av en överväldigande vilja att leva vidare. Jag kände förtvivlan över att jag kanske aldrig mer skulle få uppleva världen igen. Det handlade på något vis om att jag ville ut och visa min kärlek för det jag älskar i livet, eftersom jag kände att jag inte riktigt gjort det ännu, att jag inte "var färdig" med levandet. Hela den här känslan står i ganska extrem konstrast mot känslan jag oftast har i vaket tillstånd då jag finner livet meningslöst och ofta gått i mörka tankar om att jag önskade det kunde ta slut.
Såja... detta blev kanske ett lite långt inlägg som egentligen bara syftade till att påpeka att klardrömmande inte behöver innebära förmågan att vakna och att klardrömmandet kan bli något som upplevs som "mer än en dröm".
Att ge ett svar på Grabbas fråga tycker jag känns svårt. Jag snöar omedelbart in på hur man i det här fallet ska definiera "verkligt". Det finns i varje fall tydliga skillnader mellan upplevelsen av en dröm och upplevelsen av det vi kan kalla verkligheten.
Men man kan ju reflektera över följande tanke...
I vaket tillstånd är det överhängande det utanför oss själva som ger oss intryck och skapar det vi ser som verkligt.
I drömmen så är det överhängande vår inombords liggande fantasi och föreställningsförmåga som ger oss intrycken och skapar det vi då ser som verkligt.
Kan slutligen nämna filmen Waking Life som påminner mycket om min andra dröm som jag talade lite om. Den behandlar klardrömmar och mycket filosofi. Något av en personlig favoritfilm. Missa inte!
Som Hovnarr säger är det så att man då man klardrömmer oftast har förmågan att vakna på kommando. I princip bara genom att medvetet "slå upp ögonen".
Två klardrömmar jag haft under detta år har dock varit annorlunda. Jag har helt enkelt inte kunnat vakna ur dem.
Värt att nämna kan vara att jag under den första av dem vid ett tillfälle befann mig på en kullerstensgata i mörkret i någon sorts fantasistad. Figurer som såg ut att vara hämtade ur playstationspelet Final Fantasy 9 strosade runt förbi mig. En kvinna som såg ut precis som min mamma dök upp och jag frågade henne om hon var min mamma. Hon svarade att jag blivit bedragen hela mitt liv, att detta var den verkliga världen, att allt annat varit en illusion.
Under den andra drömmen då jag försökte vakna så vaknade jag ett par gånger, i sängen i rummet där jag låg och sov... bara för att upptäcka att jag fortfarande drömde.
Under båda drömmarna började jag fundera över om jag dött och hamnat i någon sorts efterliv. Då jag hade den andra var jag ganska sjuk i en influensa och jag kunde minnas att jag dagen innan jag somnade undrat över en känsla av en "klump" i halsen som jag tyckte känts konstig och jag spekulerade i drömmen om det kan ha varit någon märklig dödlig sjukdom jag råkat utför och att jag dött i sömnen. (det föreföll otroligt osannolikt men likväl så blev jag efterhand allt mer övertygad om att jag faktiskt inte skulle vakna igen och jag ville ju hitta någon sorts förklaring på situationen)
Det som för mig själv också varit märkligt med dessa drömmar är att de "känts" annorlunda än alla andra drömmar jag haft. I början av min klardrömmarkarriär så tror jag att jag avslöjade drömmarna genom att konstiga saker hände, saker som jag intuitivt visste aldrig skulle hända i den vanliga världen, sedan brukade jag pröva om jag kunde flyga, kunde jag det så var jag säker på att det var en dröm. Med tiden har dock aktiveringen av klardrömmandet kunnat komma på ren känsla.
Drömmar "känns" annorlunda än verkligheten. De har ett sorts haze över sig. Det är en sorts tröghet i allt som händer. Det visuella upplevelsen kan ofta också jämföras med att titta på film i 5 bilder i sekunden.
De här drömmarna hade inte den där trögheten. Istället upplevde jag de här drömmarna klarare än själva verkligheten. Vilket förstärkte min tanke om att det var ett efterliv jag kommit till.
Tids nog så vaknade jag ju iaf uppenbarligen upp även från dessa drömmar. Fast det var inte genom min egen vilja att vakna utan mer som att jag slungades ur drömmandet mer som man i vanliga fall gör då man drömmer.
Dessa två drömmar har varit väldigt positiva för mig mentalt. Framförallt under den andra drömmen så greps jag av en överväldigande vilja att leva vidare. Jag kände förtvivlan över att jag kanske aldrig mer skulle få uppleva världen igen. Det handlade på något vis om att jag ville ut och visa min kärlek för det jag älskar i livet, eftersom jag kände att jag inte riktigt gjort det ännu, att jag inte "var färdig" med levandet. Hela den här känslan står i ganska extrem konstrast mot känslan jag oftast har i vaket tillstånd då jag finner livet meningslöst och ofta gått i mörka tankar om att jag önskade det kunde ta slut.
Såja... detta blev kanske ett lite långt inlägg som egentligen bara syftade till att påpeka att klardrömmande inte behöver innebära förmågan att vakna och att klardrömmandet kan bli något som upplevs som "mer än en dröm".
Att ge ett svar på Grabbas fråga tycker jag känns svårt. Jag snöar omedelbart in på hur man i det här fallet ska definiera "verkligt". Det finns i varje fall tydliga skillnader mellan upplevelsen av en dröm och upplevelsen av det vi kan kalla verkligheten.
Men man kan ju reflektera över följande tanke...
I vaket tillstånd är det överhängande det utanför oss själva som ger oss intryck och skapar det vi ser som verkligt.
I drömmen så är det överhängande vår inombords liggande fantasi och föreställningsförmåga som ger oss intrycken och skapar det vi då ser som verkligt.
Kan slutligen nämna filmen Waking Life som påminner mycket om min andra dröm som jag talade lite om. Den behandlar klardrömmar och mycket filosofi. Något av en personlig favoritfilm. Missa inte!
grabba skrev:Vad är verkligt?
Är drömmar lika verkliga som vardagen?
Ja, säg det. Något som jag tycker verkar logiskt är att vi kan befinna oss i olika stadier av medvetande, och utifrån det så kan vi "komma fram till" vad som är verkligt eller inte. Eller snarare vad som känns verkligt, för drömmen är ju verklig när vi drömmer den, om det inte är en klardröm.
Låt säga att det finns ett medvetandestadium från 1-10. En manet är kanske på 1, och genomsnittsmänniskan på 7. När vi drömmer så är medvetandet 3, och i och med det så upplevs drömmen verklig. Men om man har en klardröm så är man i ett högre medvetande och förstår att det bara är en dröm.
Men vissa människor lever på ett ovanligt högt stadium av medvetande, och det finns ju dom som under korta stunder av nåt slags "insikt" får en känsla av att detta livet inte heller är verkligt. För det finns något annat, något högre än detta.
I ett högre medvetande så lägger man märke till saker. Tänk dig att det finns en massa detaljer på nånting, till exempel en tavla, din hand eller nåt annat som du inte ser. Du kan inte veta att de inte finns om du inte har sett dem, men vet attr de finns om du sett dem. Och det medvetandetillstånd vi befinner oss i oftast känns som högsta möjliga medvetande då vi inte har - åtminstone inte på väldigt länge - upplevt något högre.
Allt snack om "insikter" hit och dit, länkar till högre makter genom meditation, att denna verklighet inte är den "riktiga" utan att det finns en högre verklighet som bara vissa med insikt kan uppleva och se, och "utvecklingsstadier" gör mig spysjuk. Det skapar någon slags hierarki mellan människor; min erfarenhet är att dessa "andliga" människor som nått så jävla mycket längre i sin andliga utveckling gärna gärna andra som inte "sett ljuset" eller fått "uppleva Gud" med nån slags klapp-på-huvudet-mentalitet; "Jaja lilla vän, när du väl fått insikt så förstår du också att Gud är allt och att du kan meditera bort cancersvulster med hjälp av ametist-stenar och tarot-kort".
Kristaller och rökelser och "inre resor", jaja. There are no divine beings, dear.
Men, vad har jag för rätt att yttra mig i frågor som denna? Jag har ju ingen insikt om hur det _egentligen_ ligger till.
Förlåt mig, vilket omotiverat och bryskt formulerat inlägg. Det är inte så mycket mystiken över det hela som gör mig irriterad, utan att jag inte kan nöja mig med mystiken. Det vore jätteroligt om det fanns lite magi i tillvaron, verkligen. Men jag vill förstå magin, och när jag väl gjort det är det inte magisk längre. Healing kan visst fungera, man kanske mår bättre om man sover i en säng gjord av amesist och akakaiaträ, och tarotkort kanske har någon slags kraft att se in i framtiden som jag inte förstått. Och det är det som frustrerar mig, att jag inte förstår _varför_ det fungerar. Jag söker förklaring på dessa fenomen, fenomen som jag själv tycker mig uppleva ibland, men som jag inte vill se som mystiska.
Kristaller och rökelser och "inre resor", jaja. There are no divine beings, dear.
Men, vad har jag för rätt att yttra mig i frågor som denna? Jag har ju ingen insikt om hur det _egentligen_ ligger till.
Förlåt mig, vilket omotiverat och bryskt formulerat inlägg. Det är inte så mycket mystiken över det hela som gör mig irriterad, utan att jag inte kan nöja mig med mystiken. Det vore jätteroligt om det fanns lite magi i tillvaron, verkligen. Men jag vill förstå magin, och när jag väl gjort det är det inte magisk längre. Healing kan visst fungera, man kanske mår bättre om man sover i en säng gjord av amesist och akakaiaträ, och tarotkort kanske har någon slags kraft att se in i framtiden som jag inte förstått. Och det är det som frustrerar mig, att jag inte förstår _varför_ det fungerar. Jag söker förklaring på dessa fenomen, fenomen som jag själv tycker mig uppleva ibland, men som jag inte vill se som mystiska.
Det skapar någon slags hierarki mellan människor; min erfarenhet är att dessa "andliga" människor som nått så jävla mycket längre i sin andliga utveckling gärna gärna andra som inte "sett ljuset" eller fått "uppleva Gud" med nån slags klapp-på-huvudet-mentalitet; "Jaja lilla vän, när du väl fått insikt så förstår du också att Gud är allt och att du kan meditera bort cancersvulster med hjälp av ametist-stenar och tarot-kort".
Håller med. Vetenskapen är offentlig på ett helt annat sätt. Det känns mer sympatiskt.
archaxe skrev:Det är inte så mycket mystiken över det hela som gör mig irriterad, utan att jag inte kan nöja mig med mystiken. Det vore jätteroligt om det fanns lite magi i tillvaron, verkligen. Men jag vill förstå magin, och när jag väl gjort det är det inte magisk längre.
Där tycker jag du slår huvet på spiken med mänskligheten, meningen med livet, universum and all that jazz...
Syftet med vissa frågor... nä, det där lät dumt, jag börjar om. Vissa frågor är inte att besvara. Genom insikten (just denna är tillgänglig för alla och omystisk) att svar är olämpligt så försvinner frågan, vilket är lite som att besvara den ändå. Vad skulle det annars innebära för en fråga att bli besvarad?
Mystiken, det magiska, överraskningen, häpnadsväckningen! Det är det vi vill åt. Förklarar vi det så försvinner det. Så varför förklara? Inte för att det är otillfredsställande att inte tänka, utan för att vi är ovana vid det.
archaxe skrev:"Jaja lilla vän, när du väl fått insikt så förstår du också att Gud är allt och att du kan meditera bort cancersvulster med hjälp av ametist-stenar och tarot-kort".
Hahaha!
Det känns fånigt att det som inte ska förklaras ska tillhandahålla förklaringar. Är vi verkligen så desperata efter en förklaring? Om vi inte kan förklara på det sättet, då tillgriper vi ett annat sätt. Men det sättet är i sig obegripligt och behöver sin egen förklaring. Och så har vi bara viftat med tjurfäktarens cape lite. Maskerat det "naturligt" mystiska i cancersvulster, livet och döden med ametister och tredje ascendenten. Vi förklarar först bort mystiken, saknar den sedan, och ersätter den med ett surrogat. Allt för att få fortsätta tänka.archaxe skrev:Och det är det som frustrerar mig, att jag inte förstår _varför_ det fungerar. Jag söker förklaring på dessa fenomen, fenomen som jag själv tycker mig uppleva ibland, men som jag inte vill se som mystiska.
Det enda mystiska är just att man inte förstår. Men det finns så mycket man inte förstår, och därför så mycket som är mystiskt. Det finns ingen anledning att förklara något mystiskt med något ännu mer mystiskt som sedan i sin tur behöver förklaras. När du säger att du inte förstår varför det fungerar, så är det kanske i själva verket förklaringen som du inte förstår. Därför att den i sig är så häpnadsväckande. Så då kan man lika gärna ge upp inför sitt begränsade förstånd och vara glad åt det som är mystiskt i sig självt. Det är inget att att förklara, det bara är. Vägen når sitt slut i persiljan.
§
P.S. Concimento, jo den har jag läst, fast det är nog några år sen nu. En mycket trevlig liten fyrkantig bok. De flesta böcker är ju fyrkantiga (eller egentligen åttkantiga), men den här är mer fyrkantig än andra. För att den är kvadratisk till sin form, inte för att den är trångsynt. Har du läst den, vad tyckte du? D.S.
Varför är frågan och inte hur.
Säg då vad som besvarar livet bäst, mystik eller vetenskap.
Och säg mig hur vetenskap kan ge ett vetenskaplig svar på varför?
Dream on through the mist on towards the unknown Kadath
Säg då vad som besvarar livet bäst, mystik eller vetenskap.
Och säg mig hur vetenskap kan ge ett vetenskaplig svar på varför?
Dream on through the mist on towards the unknown Kadath
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
Conocimiento
- Inlägg: 71
- Blev medlem: 24 jul 2004 19:10
hovnarr skrev:P.S. Concimento, jo den har jag läst, fast det är nog några år sen nu. En mycket trevlig liten fyrkantig bok. De flesta böcker är ju fyrkantiga (eller egentligen åttkantiga), men den här är mer fyrkantig än andra. För att den är kvadratisk till sin form, inte för att den är trångsynt. Har du läst den, vad tyckte du? D.S.
Ja, den är väldigt fyrkantig
. Det var också ett tag sedan jag läste den och jag minns inte riktigt allt som stod i den. Det jag vet är att de hade väldigt speciella och intressanta tankegångar och uppfattningar. Den ena ansåg att människan till naturen är ond, medan den andra anser det motsatta. Jag fastnade för mystik-moraliska Mencius framförallt. Han var väldigt inspirerande.
(Mitt första inlägg. Hej, forumet! Vad roligt att ni finns och diskuterar så här intressanta saker.)
Samma sak hände mig en gång. Jag vaknade och tänkte "Ha, vilken verklig dröm" bara för att senare vakna upp igen och inte förstå hur jag kunde tro att det där inte också var en dröm. Och så höll det på ett par gånger till. Varje gång kändes det säkert att det här var jag i mitt vakna tillstånd i den fysiska världen. Till slut vande jag mig och tänkte "Jaha, är detta också en dröm eller är jag vaken på riktigt nu? Tar det inte slut snart?". Sedan vaknade jag någon gång till, och nu är jag här.
Alltså: Vakenhet är att se den omgivande världen för vad den är. Dröm är att medvetandet tar inte in några intryck från den omgivande världen men ändå upplever något som ser ut som en yttre värld. Låter vettigt.
Då är ingen ens nära att vara helt vaken. Alla glider fram och tillbaka på en gråskala mellan att drömma (nästan?) helt och hållet och att drömma lite mindre. Att vi någonsin är så vakna att omgivningen till största delen ger upphov till vår världsbild känns tveksamt.
Druiden skrev:Under den andra drömmen då jag försökte vakna så vaknade jag ett par gånger, i sängen i rummet där jag låg och sov... bara för att upptäcka att jag fortfarande drömde.
Samma sak hände mig en gång. Jag vaknade och tänkte "Ha, vilken verklig dröm" bara för att senare vakna upp igen och inte förstå hur jag kunde tro att det där inte också var en dröm. Och så höll det på ett par gånger till. Varje gång kändes det säkert att det här var jag i mitt vakna tillstånd i den fysiska världen. Till slut vande jag mig och tänkte "Jaha, är detta också en dröm eller är jag vaken på riktigt nu? Tar det inte slut snart?". Sedan vaknade jag någon gång till, och nu är jag här.
Druiden skrev:Att ge ett svar på Grabbas fråga tycker jag känns svårt. Jag snöar omedelbart in på hur man i det här fallet ska definiera "verkligt". Det finns i varje fall tydliga skillnader mellan upplevelsen av en dröm och upplevelsen av det vi kan kalla verkligheten.
Men man kan ju reflektera över följande tanke...
I vaket tillstånd är det överhängande det utanför oss själva som ger oss intryck och skapar det vi ser som verkligt.
I drömmen så är det överhängande vår inombords liggande fantasi och föreställningsförmåga som ger oss intrycken och skapar det vi då ser som verkligt.
Alltså: Vakenhet är att se den omgivande världen för vad den är. Dröm är att medvetandet tar inte in några intryck från den omgivande världen men ändå upplever något som ser ut som en yttre värld. Låter vettigt.
Då är ingen ens nära att vara helt vaken. Alla glider fram och tillbaka på en gråskala mellan att drömma (nästan?) helt och hållet och att drömma lite mindre. Att vi någonsin är så vakna att omgivningen till största delen ger upphov till vår världsbild känns tveksamt.
Utefter min egen erfarenhet (och även efter vad jag sett av andra som uttalat sig) finns det två alternativ i drömmen.
Antingen ifrågasätter man aldrig om man drömmer eller är vaken eller också inser man att man drömmer. Finns det alls någon som har haft en dröm där man inte är säker på om man drömmer eller är vaken? Annars känns det som en ganska vettig tumregel.
När det gäller vad som är verkligt eller inte anser jag att man kan definiera verklighet som den världsuppfattning som för en själv ter sig mest verklig. För de flesta av oss överensstämmer den antagligen. Man kan alltid ifrågasätta om allt vi ser verkligen är "verkligt" men om det inte skulle vara det, vad spelar det då för roll? Det som spelar roll är den verklighet vi lever våra liv i därför är sådana spekulationer inget man behöver sätta praktisk vikt vid.
Antingen ifrågasätter man aldrig om man drömmer eller är vaken eller också inser man att man drömmer. Finns det alls någon som har haft en dröm där man inte är säker på om man drömmer eller är vaken? Annars känns det som en ganska vettig tumregel.
När det gäller vad som är verkligt eller inte anser jag att man kan definiera verklighet som den världsuppfattning som för en själv ter sig mest verklig. För de flesta av oss överensstämmer den antagligen. Man kan alltid ifrågasätta om allt vi ser verkligen är "verkligt" men om det inte skulle vara det, vad spelar det då för roll? Det som spelar roll är den verklighet vi lever våra liv i därför är sådana spekulationer inget man behöver sätta praktisk vikt vid.
XeoX, jag har som sagt haft en dröm där jag var osäker på om jag drömde eller var vaken.
Hur ens verklighetsuppfattning kommer till kan ha stor praktisk betydelse. Den går nämligen att ändra. Till det bättre, till det sämre, eller bara annorlunda. Någon som lider av schizofreni och lever i en skräckfylld verklighet, förföljd av hela världen och alla dess demoner kan ha ett stort intresse i att skaffa sig en mer normal verklighetsuppfattning. Någon med en mer normal verklighetsuppfattning kan ha ett intresse av att nå buddhistisk upplysning eller liknande.
Om vissa varelser i ens värld bara är illusioner utan eget medvetande har det också stor betydelse för vilka moraliska förpliktelser man har mot dem.
Hur ens verklighetsuppfattning kommer till kan ha stor praktisk betydelse. Den går nämligen att ändra. Till det bättre, till det sämre, eller bara annorlunda. Någon som lider av schizofreni och lever i en skräckfylld verklighet, förföljd av hela världen och alla dess demoner kan ha ett stort intresse i att skaffa sig en mer normal verklighetsuppfattning. Någon med en mer normal verklighetsuppfattning kan ha ett intresse av att nå buddhistisk upplysning eller liknande.
Om vissa varelser i ens värld bara är illusioner utan eget medvetande har det också stor betydelse för vilka moraliska förpliktelser man har mot dem.
db skrev:XeoX, jag har som sagt haft en dröm där jag var osäker på om jag drömde eller var vaken.
Aj då, måste ha missat den.
db skrev:Hur ens verklighetsuppfattning kommer till kan ha stor praktisk betydelse. Den går nämligen att ändra. Till det bättre, till det sämre, eller bara annorlunda. Någon som lider av schizofreni och lever i en skräckfylld verklighet, förföljd av hela världen och alla dess demoner kan ha ett stort intresse i att skaffa sig en mer normal verklighetsuppfattning. Någon med en mer normal verklighetsuppfattning kan ha ett intresse av att nå buddhistisk upplysning eller liknande.
Naturligtvis. Vår verklighetsuppfattning är i inga avseenden statisk. Men även om det är i en persons "intresse" att förändra sin världsuppfattning kan det inte göras bara för att man vill det. Om man tror att ens schizofreni beror på en psykisk sjukdom är det i ens intresse att behandla den men att man inser det innebär också att det i ens egen världsuppfattning är en sjukdom och alltså inte "verkligt" dvs inte egentligen del av ens världsuppfattning i min definition. På samma sätt, även om det skulle vara i en persons "intresse" att nå buddhistisk upplysning kan det inte göras om den buddhistiska världsbilden inte överenstämmer med ens egen övertygelse.
db skrev:Om vissa varelser i ens värld bara är illusioner utan eget medvetande har det också stor betydelse för vilka moraliska förpliktelser man har mot dem.
Bara om det kan konfirmeras att de är illusioner, vilket inte går.
Anta att det faktiskt gick och gjordes. Då skulle det i sig vara vad som tedde sig som mest verkligt och då en ny världsbild. Men hur skulle man kunna vara säker på att deras ickemedvetande inte också är en illusion? Man kan aldrig konfirmera med absolut säkerhet någon som helst objektiv verklighet, därför måste man gå efter vad som utefter sinnesintryck och erfarenhet verkar som det mest troliga.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster