Dygd
Moderator: Moderatorgruppen
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Sceptisk skrev:Ok. Under tiden en bonusfråga. Varför tror ni att de fyra huvuddygderna (cardinal virtues) är just visdom, måttfullhet, mod och rättvisa?
Man blir en god och lydig samhällelig stöttepelare som ej hotar staten och makten med en massa trams. Eller så blir man evinnerligen lycklig.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Förmodligen en kulturellt färgat dygdset
visdom - att inneha kunskap, innebär att man införskaffar sig kunskap/information, för att bättre kunna bedöma tillvaron, men till vilket syfte?
Självbevarelse? Ha fördel över andra?
måttfullhet - att ha små behov
att inte ta för stor del av kakan, för att kunna ta för sig mera vid behov, men funkar det veerkligen? Det man inte tar ifrån en allmän resurs ifrån andra människor, ligger den resursen verkligen kvar till andra? Tveksamt med den direkte egennyttan, fungerar enbart om tillräckligt många är med.
Den direkte egennyttan måhända kan tillgodoses genom att man vänjer sig vid bistra tider som komma måste i god tid, medans det ännu är frivilligt.
mod - att inte frukta, tveksam dygd, fruktan kan vara nyttig ibland, liksom mod kan vara det. Den egnes mod kan vara både nyttigt och skadligt för andra.
rättvisa - kanske inte riktigt någon dygd, annars som måttfullhet - att inte ta för stor del av kakan, vad rättvisa är kan inte defineras säkert, exempel: kommunism contra kapitalism,
där bägge är jätte-rättvisa.
Tro, hopp & kärlek då?
visdom - att inneha kunskap, innebär att man införskaffar sig kunskap/information, för att bättre kunna bedöma tillvaron, men till vilket syfte?
Självbevarelse? Ha fördel över andra?
måttfullhet - att ha små behov
att inte ta för stor del av kakan, för att kunna ta för sig mera vid behov, men funkar det veerkligen? Det man inte tar ifrån en allmän resurs ifrån andra människor, ligger den resursen verkligen kvar till andra? Tveksamt med den direkte egennyttan, fungerar enbart om tillräckligt många är med.
Den direkte egennyttan måhända kan tillgodoses genom att man vänjer sig vid bistra tider som komma måste i god tid, medans det ännu är frivilligt.
mod - att inte frukta, tveksam dygd, fruktan kan vara nyttig ibland, liksom mod kan vara det. Den egnes mod kan vara både nyttigt och skadligt för andra.
rättvisa - kanske inte riktigt någon dygd, annars som måttfullhet - att inte ta för stor del av kakan, vad rättvisa är kan inte defineras säkert, exempel: kommunism contra kapitalism,
där bägge är jätte-rättvisa.
Tro, hopp & kärlek då?
Ner med enfalden! Heja mångfalden!
Jag anser att den högsta dygden är visdom. Utan den kan man inte förstå de andra kardinaldygderna eller några dygder över huvudtaget. Framför allt varför dygderna just är dygder.
Det är inte så säkert. Se på Robinson Crusoe. Om alla skulle se till sin direkta egennytta så skulle det inte finnas någon som tillfredställde ens egennytta. Men Robinson behövde inte ta hänsyn till någon annan och kunde därför enbart koncentrera sig på sin egennytta.
Jörgen skrev:Tveksamt med den direkte egennyttan, fungerar enbart om tillräckligt många är med.
Det är inte så säkert. Se på Robinson Crusoe. Om alla skulle se till sin direkta egennytta så skulle det inte finnas någon som tillfredställde ens egennytta. Men Robinson behövde inte ta hänsyn till någon annan och kunde därför enbart koncentrera sig på sin egennytta.
mod
generositet
visdom
hjälpsamhet
handlingskraft
sanningssökande
kärleksfull
omtänksamhet
värderande
respekfull
Det går inte att leva utan dem. Skammen förpestar ens liv då.
generositet
visdom
hjälpsamhet
handlingskraft
sanningssökande
kärleksfull
omtänksamhet
värderande
respekfull
Det går inte att leva utan dem. Skammen förpestar ens liv då.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Sceptisk skrev:Ok. Under tiden en bonusfråga. Varför tror ni att de fyra huvuddygderna (cardinal virtues) är just visdom, måttfullhet, mod och rättvisa?
Enligt den romersk-katolska kyrkan är klokhet, rättvisa, uthållighet och måttlighet de fyra kardinaldygderna.
Var fick du modet ifrån? Eller, jag kollade bara wiki, har inte koll på vilka som är kardinaldygderna. Är inte det där något som Platon och Aristoteles har olika syn på?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Aristotle har väl mer eller mindre utvecklat och gjort vissa förändringar av Platons uppställning av dygderna.
På engelska heter dom prudence, temperance, fortitude och justice. Dom hör alla ihop.
Prudence kallas också visdom, innebörden är förmågan till framsynthet och därigenom göra genomtänkta handlingar.
Fortitude, även kallat mod är förmågan att kunna konfrontera fientlighet och hotfullhet, osäkerheter och risker.
På engelska heter dom prudence, temperance, fortitude och justice. Dom hör alla ihop.
Prudence kallas också visdom, innebörden är förmågan till framsynthet och därigenom göra genomtänkta handlingar.
Fortitude, även kallat mod är förmågan att kunna konfrontera fientlighet och hotfullhet, osäkerheter och risker.
Jag tycker den intressanta iden med dygder är att uppfattningen av dem som tempererande personligheten. (temprament)
Att stå mellan två och göra avvägningen för att nå balans.
Egentligen tycker jag den tanken är viktigare än någon dygd i sig. Alltså att sträva efter dygdigt leverne, att våga känna efter för att se vad som samvetet och känslan säger om ens egna beteende.
Att stå mellan två och göra avvägningen för att nå balans.
Egentligen tycker jag den tanken är viktigare än någon dygd i sig. Alltså att sträva efter dygdigt leverne, att våga känna efter för att se vad som samvetet och känslan säger om ens egna beteende.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Kan det vara så att det är en dygd du talar om, förmågan att göra avvägningar, självreflektion, ansvarstagande. Men du talar också om att nå balans, i avseendet av väl avvägda och framsynta handlingar? Som det verkar så talar du om prudence.
Tålamod och avhållsamhet, inte asketism, men förmågan att hindra sig själv från att göra impulsiva handlingar är ju också en del av förmåga till måttfullhet.
Tålamod och avhållsamhet, inte asketism, men förmågan att hindra sig själv från att göra impulsiva handlingar är ju också en del av förmåga till måttfullhet.
Sceptisk skrev:Kan det vara så att det är en dygd du talar om, förmågan att göra avvägningar, självreflektion, ansvarstagande. Men du talar också om att nå balans, i avseendet av väl avvägda och framsynta handlingar? Som det verkar så talar du om prudence.
Tålamod och avhållsamhet, inte asketism, men förmågan att hindra sig själv från att göra impulsiva handlingar är ju också en del av förmåga till måttfullhet.
Jo fast är då prudence inte mellan dessa ytterligheter som definierar de andra dygderna?
Jag vet att du diskuterat visdom som att veta vad man bör göra, och jag antar att du har en liknande idé av prudence. Men jag tror jag menar mera värderandet i sig, engagemanget i att försöka vara vis. Snarare än att lyckas.
Är det kanske det som är prudence? To be prudent is to seek to be wise?
Både vis och prudent ser jag som tillstånd, något som är absolut, medan det jag söker benämna är processen. Det inderminierade.
Man kan tänka sig; someone being not wise nor prudent, but of no blame cause of the effort.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag vill hellre översätta Fortitude med Uthållighet än Mod, fast jag tycker nog att Mod är bättre än Uthållighet, så jag applåderar din tolkning.
Nå; mitt svar (med ifrågasättanden i rött):
Jag ser Nyfikenheten/Kunskapstörsten som den största (eller snarare; första) dygden. Alltså inte att inneha visdom/kunskap, utan driften att ansamla den. Viljan att veta mer, viljan att förstå. Själva riktningen; att ifrågasätta och reflektera, för att hela tiden sträva efter att göra bättre bedömningar och avvägningar.
Men snälla Rising; att göra bra bedömningar - det kan ju både användas till gott och ont, inte sant? Vad du beskrivit är ju blott effektivitet, inte dygd!
Ja, men jag är inte färdig. Nästa steg blir Medkännandet/Empatin; att känna glädje när man är hjälpsam, och må dåligt av att åsamka andra lidande. Anledningen att jag väljer just Empati är att denna egenskap förändras med människorna omkring en. Jag vill exempelvis inte säga att "Ärlighet" ska vara en dygd, för man kan mycket väl föreställa sig ett samhälle där alla föredrar uppmuntran framför uppriktighet. Så istället för att välja något sådant där statiskt ideal, så lyfter jag fram det dynamiska idealet empati. Det är ett s.k. "meta-ideal" (=samtidigt som det är ett ideal i sig självt, kan det också omfatta alla ideal som står under den i den ontologiska hierarkin).
Okej, okej. Det var ett smart drag att välja "empati", eftersom du då slipper försöka definiera vilka ideal som ska vara "goda"; vilket förmodligen vore ett omöjligt företag. Men om du tror att du därmed löst den gordiska knuten så bedrar du dig, för istället för att ha löst ett problem så tycker jag att du skaffat dig två nya. Dels har du ju bara ett recept på normalisering; om det är en dygd att rätta sig efter sin omvärld så medför ju det i sin förlängning bara likriktning. Och om man ska akta sig för att såra folk så kommer det medföra att de mest lättretliga får mest inflytande. De som gnäller mest och som är svårast är behaga kommer utöva större makt på sin omvärld än det omvända förhållandet!
Jag håller inte med dig. Jag anser att nyfikenheten (min första dygd) leder till förståelse och accepterande gentemot det avvikande, såväl som att det sätter ens egna känslor i ett större perspektiv; varpå resultatet inte skulle bli det gnällvälde du talar om. Jag vill faktiskt inte försöka lösa det som du kallar för "problem"; för om jag skulle göra det så skulle jag behöva utge mig för att veta att ett mångfacetterat samhälle vore bättre än ett normaliserat, osv, och det vill jag inte. Jag vill bara säga att jag har förtröstan om att med ökad förståelse så kommer dessa problem - om de nu är problem - att lösa sig själva.
Jag tror exempelvis att mångfald är en tillgång; det är något min vetgirighet intalat mig. Jag tror också att man behöver vara extra omtänksam mot de som lätt blir sårade, samtidigt som man inte kan lita fullt ut på deras omdöme. Således får inte de gnälligaste ett stort inflytande även om de visas stor respekt.
Meh. Okej, Rising, du slingrade väl dig ut ur den knipan, då. Men är det slut sedan? Har du inga fler dygder?
Vad sägs om allt det där som andra föreslagit? Mod och Uthållighet, till exempel?
De känns mer som egenskaper i mina ögon. Ungefär som att vara stark i armarna eller att ha talang för matematik. De kan alla med fördel användas för att uppnå målsättningar, men de talar inte om huruvida målsättningarna är goda eller inte. Jag tycker således inte att sådana egenskaper kan kallas för dygder.
Måttfullhet, då? Är det också en egenskap?
Det är en agenda: Ett modus operandi för att på bästa sätt uppnå en viss målsättning (i det här fallet; sparandet på resurser) som är mer eller mindre lämpliga beroende på ens egenskaper. Vissa personer har lätt för att vara måttfulla, medan det är svårare för andra. Nästan varenda egenskap hör ihop med varsin agenda; typ som Uthållighet gör med Hårt Arbete, osv. Men allt som allt är de bara en förlängning av egenskaperna de hör ihop med, och de kan inte påstås vara dygder eftersom de är så kulturberoende. Om inte resurserna är begränsade så är det ett rent slöseri att förorda måttfullhet, exempelvis.
Okej, men Trohet, Pålitlighet och Frihet, då? De är ju målsättningar!
Japp. De är alla ideal. Ett samhälle kan vilja uppnå några/alla av dessa ideal, men de kan knappast påstås vara dygdiga per default. De ligger alla (tillsammans med Skönhet, Glädje, Rasrenhet, Gudsfruktan, Utrotandet av alla Bulgarier, osv) på den understa nivån i den ontologiska hierarkin över ideal. Med det menar jag att de är målsättningar som inte i sig själva refererar till några andra ideal.
...medan Empatin... ?
...medan Empatin omfattar dem alla, i den mån som du och dina medmänniskor eftersträvar dem.
Några mer frågor?
Du är bäst och smartast i hela världen. Får jag din autograf?
Sure thing, baby. Kom in här bakom, bara, så skall vi se...
Nå; mitt svar (med ifrågasättanden i rött):
Jag ser Nyfikenheten/Kunskapstörsten som den största (eller snarare; första) dygden. Alltså inte att inneha visdom/kunskap, utan driften att ansamla den. Viljan att veta mer, viljan att förstå. Själva riktningen; att ifrågasätta och reflektera, för att hela tiden sträva efter att göra bättre bedömningar och avvägningar.
Men snälla Rising; att göra bra bedömningar - det kan ju både användas till gott och ont, inte sant? Vad du beskrivit är ju blott effektivitet, inte dygd!
Ja, men jag är inte färdig. Nästa steg blir Medkännandet/Empatin; att känna glädje när man är hjälpsam, och må dåligt av att åsamka andra lidande. Anledningen att jag väljer just Empati är att denna egenskap förändras med människorna omkring en. Jag vill exempelvis inte säga att "Ärlighet" ska vara en dygd, för man kan mycket väl föreställa sig ett samhälle där alla föredrar uppmuntran framför uppriktighet. Så istället för att välja något sådant där statiskt ideal, så lyfter jag fram det dynamiska idealet empati. Det är ett s.k. "meta-ideal" (=samtidigt som det är ett ideal i sig självt, kan det också omfatta alla ideal som står under den i den ontologiska hierarkin).
Okej, okej. Det var ett smart drag att välja "empati", eftersom du då slipper försöka definiera vilka ideal som ska vara "goda"; vilket förmodligen vore ett omöjligt företag. Men om du tror att du därmed löst den gordiska knuten så bedrar du dig, för istället för att ha löst ett problem så tycker jag att du skaffat dig två nya. Dels har du ju bara ett recept på normalisering; om det är en dygd att rätta sig efter sin omvärld så medför ju det i sin förlängning bara likriktning. Och om man ska akta sig för att såra folk så kommer det medföra att de mest lättretliga får mest inflytande. De som gnäller mest och som är svårast är behaga kommer utöva större makt på sin omvärld än det omvända förhållandet!
Jag håller inte med dig. Jag anser att nyfikenheten (min första dygd) leder till förståelse och accepterande gentemot det avvikande, såväl som att det sätter ens egna känslor i ett större perspektiv; varpå resultatet inte skulle bli det gnällvälde du talar om. Jag vill faktiskt inte försöka lösa det som du kallar för "problem"; för om jag skulle göra det så skulle jag behöva utge mig för att veta att ett mångfacetterat samhälle vore bättre än ett normaliserat, osv, och det vill jag inte. Jag vill bara säga att jag har förtröstan om att med ökad förståelse så kommer dessa problem - om de nu är problem - att lösa sig själva.
Jag tror exempelvis att mångfald är en tillgång; det är något min vetgirighet intalat mig. Jag tror också att man behöver vara extra omtänksam mot de som lätt blir sårade, samtidigt som man inte kan lita fullt ut på deras omdöme. Således får inte de gnälligaste ett stort inflytande även om de visas stor respekt.
Meh. Okej, Rising, du slingrade väl dig ut ur den knipan, då. Men är det slut sedan? Har du inga fler dygder?
Vad sägs om allt det där som andra föreslagit? Mod och Uthållighet, till exempel?
De känns mer som egenskaper i mina ögon. Ungefär som att vara stark i armarna eller att ha talang för matematik. De kan alla med fördel användas för att uppnå målsättningar, men de talar inte om huruvida målsättningarna är goda eller inte. Jag tycker således inte att sådana egenskaper kan kallas för dygder.
Måttfullhet, då? Är det också en egenskap?
Det är en agenda: Ett modus operandi för att på bästa sätt uppnå en viss målsättning (i det här fallet; sparandet på resurser) som är mer eller mindre lämpliga beroende på ens egenskaper. Vissa personer har lätt för att vara måttfulla, medan det är svårare för andra. Nästan varenda egenskap hör ihop med varsin agenda; typ som Uthållighet gör med Hårt Arbete, osv. Men allt som allt är de bara en förlängning av egenskaperna de hör ihop med, och de kan inte påstås vara dygder eftersom de är så kulturberoende. Om inte resurserna är begränsade så är det ett rent slöseri att förorda måttfullhet, exempelvis.
Okej, men Trohet, Pålitlighet och Frihet, då? De är ju målsättningar!
Japp. De är alla ideal. Ett samhälle kan vilja uppnå några/alla av dessa ideal, men de kan knappast påstås vara dygdiga per default. De ligger alla (tillsammans med Skönhet, Glädje, Rasrenhet, Gudsfruktan, Utrotandet av alla Bulgarier, osv) på den understa nivån i den ontologiska hierarkin över ideal. Med det menar jag att de är målsättningar som inte i sig själva refererar till några andra ideal.
...medan Empatin... ?
...medan Empatin omfattar dem alla, i den mån som du och dina medmänniskor eftersträvar dem.
Några mer frågor?
Du är bäst och smartast i hela världen. Får jag din autograf?
Sure thing, baby. Kom in här bakom, bara, så skall vi se...
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 58 och 0 gäster