Kapitalism och filosofisk kritik.

[J R Auk]

Jag tänkte här redogöra för vad jag anser vara den främsta kritiken mot kapitalism. Detta då ämnet dryftas ofta fast sällan ur ett filosofiskt perspektiv.

Kritiken är enkel, och vänder sig mot rättfärdigandet av kapitalism som handels- och produktionsprincip.

Kapitalism behöver inte här definieras i någon bestämd form, utan kritiken kommer gälla för allt som nyttjar samma slags rättfärdigande som det jag kommer till att kritisera.

Vilket princip för rättfärdigande talar jag om då? Det är inte något som direkt hänvisar till rättvisa, för ingenstans i handeln eller produktionen under en kapitalistisk princip så tas hänsyn till vem som får ta del eller använder sig principen. Den vänder sig till en namnlös som enbart när den kommer i kontakt med kapitalismen kan åtnjuta dess goda. Eventuell förtjänst för andra än de som står i direkt kontakt med det kapitalistiska systemet härör inte ur kapitalismen i sig utan i något mellanliggande. Det kan vara socialt sammanhang likväl som geografiskt sammanhang. Det viktiga att uppmärksamma är att det inte är en direkt effekt av kapitalism. Inte heller hänvisar kapitalism till något intrinsikalt eller absolut värde, det är enbart i relation till dess effekt som värdet uppstår. Som sådant så är det en princip som enbart står som medel för ett mål och inte kan stå som ett mål i sig. Detta till skillnad från rättviseprinciper (varför jag dryftade det tidigare) som kan sägas, och sägs, rymma ett mål i sig. Vi ser då att kapitalism är ett medel för ett mål. Vad är då målet som det avses att brukas som medel för? Rimligtvis säger vi att målet är att tillfredställa de behov som överhuvudtaget får oss att idka handel eller produktion. Det börjar alltså stå tydligt att vi i kapitalism har en princip som avser att inför sina två relevanta ämnen maximera det som ämnena avser att stå som medel till. Kapitalismen avser att förse oss, subjekten som nyttjar handel och produktion, med det som är orsaken till att vi begagnar oss av handel och produktion för att nå vårat mål; nämligen våra behov. Kapitalism är alltså en princip för att maximera vår behovstillfredställelse.

Behov - produktion - handel - kapitalism - behovstillfredställelse.

Alla de tre mellanliggande leden är medel som avser att sluta kedjan på effektivast sätt.

Vi kan nu sluta oss till att rättfärdigandet hos kapitalismen ligger i att det på bästa möjliga sätt tillfredställer våra behov. Och detta "på bästa möjliga sätt" skall förstås, inte absolut, utan relativt till de andra medel som står oss till buds.

Nu till kritiken. Det är inför kapitalismens aktörer tvunget att nya marknader skapas när den rådande marknaden är mättad, detta då aktörerna inte när sin försörjning utanför den aktivitet som är kapitalism. Vi kan föreställa oss detta genom att se till en total effektivitet, behoven hos de som utgör marknaden är totalt tillfredställda, och vad som då händer. Vi har utsläckt behovet av medlen för vårat mål i behovstillfredställelsen. Som sådan har kapitalismen förlorat sitt rättfärdigande och istället för en ett medel för att nå målet så har vi ett behov av ett medel för att upprätthålla målet. Det kan hävdas att kapitalismen gör just detta. Men jag vill hävda motsatsen. Det som sker när en marknad börjar bli mättad är att kapitalisten börjar se sig om efter potentiella marknader, detta är en del av det som gör att kapitalism är effektiv som ett medel för behovstillfredställelse. Bäst förtjänst, om marknaden inte är manipulerad, kommer finnas i de områden där en specifik aktör står som ensam att erbjuda det eftersökta, och det är även det som skapar den för målet gynnsamma konkurrensen, där bäst förtjänst är finns det störst incitament för andra aktörer att slå sig in. Detta följer idéen om tillgång och efterfrågan och den fria prissättningen.
Det som gör att en kritik blir ofrånkomlig och oerhört kraftfull är att vi som subjekt påverkas av de medel som producenter och distributörer, kapitalismens aktörer, har, genom kapitalismen, (det är här pengarnas relevans som investeringar uppvisas) för att presentera sina produkter och fylla sina behov, vilket är avkastningen, som också garanterar den evolutionistiska effektiviteten som gör dess rättfärdigande, genom konkurrens. Vi vet idag, genom våran vetenskap, att vi kan genom att utsätta subjekt för symbolik accentuera eller helt skapa, åtminstone uppmärksamma på ett latent, behov.

Här inträder rättfärdigandets självmotsägelse.

Den är rättfärdigad för att den bäst tillfredställer våra behov. Varför den bäst tillfredställer våra behov är för att den ser till att tillfredställa sina behov. Sina behov tillfredställer den bäst genom att skapa för oss nya behov. Och som sådan så har den fallerat totalt med det avsåg att från början göra, tillfredställa våra behov.






Jag hoppas den här kritiken är begriplig och att vi kan diskutera den. Jag har mest nedlagt en skiss av tankar jag har. Så bemöt det med er skarpaste kritik, gå ut i försvar i era skinande rustningar. Jag skulle gärna se att vi föst inriktar oss på själva den här kritiken, och inte kapitalism i stort, eller dess definition (vi kunde kalla det här för X istället). Vidare kan man på många sätt rädda kapitalismen undan denna kritik genom metoder som begränsar reklam eller den påverkan på våra behov som den kan ha. Men lämna gärna det utanför för tillfället och kommentera endast om ni anser kritiken här träffande eller inte, och om ni har något som relaterar till just kritiken eller försvaret mot just kritiken.

[J R Auk]

Man kan summera kritiken med att det sker en förskjutning från den ursprungliga kedjan;

Behov - produktion - handel - kapitalism - behovstillfredställelse

till;

Behov - produktion - handel - behovstillfredställelse - kapitalism.

[Doe]

Jag misstänker att vi diskuterar olika saker här, för jag har ägnat en fruktansvärd massa tid åt att försöka förstå det de kallar rättvisa i det jag kallar kapitalism...

Behov - produktion - handel - kapitalism - behovstillfredsställelse

... och som jag tolkar kapitalismen, så är det ett sätt att organisera produktionen av varor och tjänster, snarare än en produkt av dem. Alltså skulle frågan om kapitalism kontra socialim reduceras till:

Behov - kapitalism - behovstillfredsställelse

kontra

Behov - socialism - behovstillfredsställelse

Kapitalismen är då tanken att ägandet berättigar makten, medan socialismen består av diverse olika idéer om hur man kan demokratisera ekonomin.

Poängen jag tills vidare vill göra (även om jag uppskattar trådens frågeställning), är att i kedjan behov-behovstillfredsställelse, fick kapitalismen både fel plats och fel roll.

[Avantgardet]

Kan förstå vad Auk säger om vi betänker kapitalismen som princip - förmerandet av sig självt, profitjakt osv. - fast i realiteten finns det nog inte några vattentäta skott dessa emellan. Jag tänker att även dagens socialism är besmutsad med de "artificiella" behoven, och därför har några svårövsertigliga hinder framför sig.

[Makterna]

Jag misstänker att vi diskuterar olika saker här, för jag har ägnat en fruktansvärd massa tid åt att försöka förstå det de kallar rättvisa i det jag kallar kapitalism...

Ungefär lika vanlig som moralkänslan för utjämning är, är väl också moralkänslan att den som skapat ett mervärde har "rätt" till det? Varför är det så svårt att förstå? Har du empatistörningar?

Såväl socialister som moralliberaler tänker dock primitivt, om de vill basera sina handlingsprogram på moral. Moral handlar ju om personen själv ska agera. Politik måste stå över moral. Politik handlar ju om hur staten som stat bör agera, inte hur den individ bör agera som är politiker.

[Doe]

Jag misstänker att vi diskuterar olika saker här, för jag har ägnat en fruktansvärd massa tid åt att försöka förstå det de kallar rättvisa i det jag kallar kapitalism...

Ungefär lika vanlig som moralkänslan för utjämning är, är väl också moralkänslan att den som skapat ett mervärde har "rätt" till det? Varför är det så svårt att förstå? Har du empatistörningar?

Va?

Såväl socialister som moralliberaler tänker dock primitivt, om de vill basera sina handlingsprogram på moral. Moral handlar ju om personen själv ska agera. Politik måste stå över moral. Politik handlar ju om hur staten som stat bör agera, inte hur den individ bör agera som är politiker.

Nää  eller,  VA?!?!

[suchanother]

Nog tror jag att moralen står över politiken. Men Makterna har en fascistisk agenda och denna politik ska genomföras med vilka medel som helst.

[Dorian]

Såväl socialister som moralliberaler tänker dock primitivt, om de vill basera sina handlingsprogram på moral. Moral handlar ju om personen själv ska agera. Politik måste stå över moral. Politik handlar ju om hur staten som stat bör agera, inte hur den individ bör agera som är politiker.

Om moral handlar om hur en person ska agera så måste den ju också gälla för var och en annan person och i lika stor utsträckning. D.v.s. att moralen blir allmängiltig eller universell. Utan detta kan det knappast kallas för moral.
Står politiken över moralen kan man tillåta och genomföra vad som helst. Demokratin blir då en slags tillåtandets diktatur och således kommer den stat som anamar denna syn att upphöra att vara demokratiskt.

Till syvende och sist handlar politik om hur individer agerar eftersom de är orsaken till att besluten fattas, genomdrivs och efterlevs. Man måste först basera moralen på individen via det universella som sedan styr politiken, inte tvärtom.

[suchanother]

Jaså, intressant, du vet med bestämdhet att så här ligger det till besserwisser?
Va kul.

[Makterna]

Makterna har en fascistisk agenda och denna politik ska genomföras med vilka medel som helst.

Suchanother tillämpar den kommunistiska definitionen av ordet "fascism", vilken är "allt som inte är kommunistiskt". /Övers. anm.

[Makterna]

Såväl socialister som moralliberaler tänker dock primitivt, om de vill basera sina handlingsprogram på moral. Moral handlar ju om personen själv ska agera. Politik måste stå över moral. Politik handlar ju om hur staten som stat bör agera, inte hur den individ bör agera som är politiker.

Om moral handlar om hur en person ska agera så måste den ju också gälla för var och en annan person och i lika stor utsträckning. D.v.s. att moralen blir allmängiltig eller universell. Utan detta kan det knappast kallas för moral.

Om du kollar upp moral i t.ex. Wikipedia kommer du sannolikt finna att ditt påstående inte alls stämmer - alla moraler behöver inte bottna i dogmen "agera så att du skulle vilja se ditt uppträdande upphöjt till allmän lag". Denna missuppfattning är en vinkling som är spridd av svenska staten via skolsystemet och andra propagandakanaler, men den är inte filosofivetenskapigt korrekt.

Står politiken över moralen kan man tillåta och genomföra vad som helst.

Det kan man väl annars också! Aztekfolket utrotade 250 000 människor per år i moralens namn. Inte i nutidens moral, såklart, men i den då rådande moralen, dvs religionen. Hitler utrotade 6 miljoner människor i koncentrationslägren, inte för att han trodde sig tjäna nåt på detta eller något annat moraliskt suspekt, utan tvärtom för att han var moraliskt övertygad om att det var orättvist att tyskarna inte fick ha tyskland för sig själva. Ska politiken fortsätta att vara moralistisk kommer mänskligheten fortsätta upprepa dessa skandaler, men ingen kommer reagera förrän moralen moderniseras. Ingen klagade exempelvis när man brände 250 000 häxor under medeltiden, för detta gjordes ju i Godhetens namn, man var helt enkelt emot missfall, skördar som slog fel, sexuella perversioner, och annat ogudaktigt. Hur skulle detta nånsin vara fel, resonerade man - man hade ju moralen på sin sida.

Till syvende och sist handlar politik om hur individer agerar eftersom de är orsaken till att besluten fattas, genomdrivs och efterlevs.

Ja, och det är det som är felet. De som jobbar åt staten som politiker måste fås att agera för folket, och inte för sig själva. Till detta krävs ett smart politiskt system. Jag kallar det nyliberalism, och det bygger på att staten ska fokusera på sin kärnverksamhet - poliser, grundläggande socialtjänst, etc. Inte som idag, att staten ska genomsyra samhället på alla nivåer och springa omkring och förbjuda sexklubbar här och införa statssubventionerade kulturkalas där. Sånt kan präster och andra jävlar hålla på med. Staten måste fokusera på sin kärnverksamhet, på det nödvändigaste. Fånga tjuvar. Ingripa när föräldrar vanvårdar sina barn. Och såna självklarheter.

Man måste först basera moralen på individen via det universella som sedan styr politiken, inte tvärtom.

Va? Hjärntvätta väljaren först, eller vad menar du?

[suchanother]

Kul översättning och skit samtidigt av en hönshjärna

[suchanother]

Satans att jag måste uppleva detta

[Makterna]

Kul översättning och skit samtidigt av en hönshjärna

Äsch, så säger du bara för att föregå med dåligt exempel.

[Kallekula]

Men vilken trevlig liten pärla. Jag är glad att jag fick uppleva detta. Tack SUCH.

Sen visst har du rätt AUK att kapitalismen ser till att skapar nya behov. Hur många nya mobilmodeller har du haft de senaste 5 åren?, mode kläder osv osv. Kallas tillväxt.

Frågan är väl mer varför är det så lätt att skapa nya behov? Jag tror, i alla fall så är det så för mig, att har man fått de basala behoven tillfredställda vad återstår då? Man söker spänning i tillvaron, man vill ha förändring man vill stimuleras. Man lämnar in tentan i sista sekund, man skapar deadlines för sig själv, fast man inte behöver. Man gör det när det händer för lite. Man konsumerar nytt för att bota livsledan.  


Frågan om tillväxt (alt förändring?) som sådant är ju intressant. Det skulle vara kul att text träffa på den politiker som säger...nu är samhället bra, nu låter vi det vara exakt så här, ändra inget.