är vi samma person under hela livet?

[mayame]

Är vi samma personer med personlighet under hela livet?

Om det är så, vad är det som gör att vi anser oss vara det?

Om det inte är så, gör väll förändringar i vår omgivnig att vi som personer också ändras?

Finns det några problem med personlighetsförändringar?

[Ling]

Tur att vi förändras, tänk och dras med samma personlighet hela livet. När det gäller mig iaf. Att uvecklas innebär ju en förändring, det finns väl en liten del kvar, men inte mycket.
Ibland kan en person förändras i snabbare takt än omvärlden anser sig hinna med, men de kommer ikapp så småningom.

[Platon]

Är vi samma personer med personlighet under hela livet?

Först får man definiera vad personlighet är för något. Svårt annars att besvara frågan. Är personlighet summan av ens tankar ord och gärningar? Isåfall är mitt svar nej, vi har inte samma personlighet hela livet. Genom upplevelser, nya kunskaper, möten med människor och miljöer får man nya tankar och man blir hela tiden påverkad av omgivningen i ens sätt att tänka, oftast undermedvetet. Detta påverkar i sin tur vilka handlingar man gör. Något man gjorde som liten i en situation skulle man aldrig gjort som vuxen etcentra. Så samma person är vi alltid men vår personlighet och livsuppfattning ändras hela tiden.

Tycker jag.  :)

Mvh

Platon

[mayame]

Men hur är det då med Descartes idé om att det alltid finns något hos varje människa som inte förändras, en kärna som med tidens gång alltid är lika dan?
Descartes säger ju också att "jag är ett tänkande ting och visserligen växlar mina tankar men tinger som tänker dem växlar inte"...?

angående det du skrev om "upplevelser, nya kunskaper, möten med människor och miljöer " så läste jag:
"Min vänstra arm är inte identisk med mitt högra ben men de båda är delar av den helhet som utgör min kropp."

Kan tänkas liknas att alla upplevelser, nya kunskaper etc. förändrar ju på något sätt hur man kanske beter sig eller vilken syn man har/får på saker och ting, men personligheten, helheten, kommer alltid att vara den samma..

Håller du med? Varför/Varför inte?

Kul att ha ngn att diskutera med!  :D

[Algotezza]

Har vi en immateriell identitet bortom materien förändras denna icke. Men hur kan en sådan vara individuell? Hur skapa en  individualitet utan någon form av materia? I så fall är botten i mig också botten i dig, som Ekelöf skrev.

I am you and you are me and we are altogether, som Beatles sjöng en gång.

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Jag är inte ens mig själv ibland, och aldrig densamma från dag till dag (vet aldrig vem jag ska vakna upp som på morgon, man får ta det som det kommer), så vad är detta snack om att vara en och samma? Själen har under lång tid haft metafysiska trubbel, och för att förenkla något: Descartes förlorade väl en hel del mark med empiristerna, Hume förklarade själen vara en fiktion. Kant menade, något senare, sig ha klarlagt problemet med att postulera ett ting-i-sig. Hegel räddade den undan tidens problematik, genom att hävda varat som ett blivande. Marx visade senare den materiella basen för våra idéer, och plockade ner det där fjäderfät på jorden. Strax efter kommer Nietzsche och påbörjar det arbete som Heidegger övertar - och Derrida skall "slutfärdiga" (vilket lustigt nog är en av de fiktioner - teleologin - som vi, genom honom, gjorts uppmärksamma på). Detta är bara en av trådarna i den väv som någon, kanske nornorna, spunnit på vilken man kan se motivet: "the end of man". Men i symbolisk bemärkelse givetvis. Eller så kanske man kan kalla det en baklängesfödsel in i framtiden, med röven mot Gud - de enögda stirrar ut varandra.

[stardom]

personlighet=föränderlig
identidet=beständig
eller?

[Zokrates]

Jag har upplevt mitt jag som mitt så långt tillbaka jag minns, men jag har aldrig upplevt mig vara någon annan än mig själv. Även då jag gått in i roller, har jag alltid varit mig, så, hur kan man vara någon annan?
Förändras man som person över tid? Nej, men man utvecklas, trots det upplever jag själva jaget som varandes mindre nu än när jag föddes,
dock är möjligheterna desto fler.

[Calvino]

Jag får lov att hävda att jaget konstitueras retroaktivt. Det vill säga: det är bara när vi ser tillbaka på våra liv som vi kan skapa en föreställning om ett "jag" som varit konsekvent detsamma hela tiden.

Kärnan i självidentiteten är alltså inte något materiellt korn av ren jaghet, utan en helt och hållet formell process av retroaktivt självbetraktande.

[magicadehex]

Har vi en immateriell identitet bortom materien förändras denna icke. Men hur kan en sådan vara individuell? Hur skapa en  individualitet utan någon form av materia? I så fall är botten i mig också botten i dig, som Ekelöf skrev.

I am you and you are me and we are altogether, som Beatles sjöng en gång.

MVH

Algotezza

Tack, Algotezza för dina kloka ord. Det är såhär jag också tänker mig det.

[Åkes granne]

Jag har redan förmedlat detta antar jag, men för att eliminera den genetiska skadan/asymmetrin..

Vi är alla samma människa i olika tider; avstånd/minnes-anspråk.

Mänsklighetens sjukdom är den förlegade tron (verklighetsuppfattningen) på "behoven" -bundna till dåtidens bildspel/kulturell resultatinriktad kollaps. Stanna en minut. Tror vi inte vet vad vi har för behov? Transpersonell lojalitet -önsking/fri vilja; höjt över självvärde-substitutet bundet till kronologisk-kulturell placering (mörker)..

Som jag sa: Sädesprodukter/mjölk leder till en fetischistisk IDENTIFIKATION med den biologiska "sexualiteten" -som blir den enda "ägodelen". Det är vår futuristiska visions sökande efter personlig förankring -före sin tid! Precis som all teknisk seperationsproblematik med fragmenterad kollektiv identitet. Och var kommer dödsrädslan in?

De sanna BEHOVEN är den nyskapade RÖRELSEN -själens frihet i handling; varande (att vara sig själv!)


Vi har det någonstans i blodet -vår unika individualitets kreativitet. Alla vill vi samma sak; men försöker nå detta genom olika "varor". Vi lyssnar verkligen inte på våra BEHOV (behovlöshet) alls -vilket leder till upplevelsen av otillfredställelse.