Vad är det egentligen filosofiska fråga?

[kseniatina]

Jag undrar, varför undrar man hela livet om filosofiska frågor.... Vad är livet? vad är kärlek? vad är lycka? kan man få svar på dem frågorna?

[Johan Ågren]

Grunden till att vi filosoferar är väl att vi finner oss själva i världen och ifrågasätter hur vi ska förhålla oss till världen. Vårt sätt att se på oss själva och världen blir helt avgörande för hur vi agerar.

Även om vi inte filosoferar så är det ett val som påverkar våra handlingar. Om man inte har begåvats (eller förbannats) med förmågan att betrakta sig själv och sina handlingar så existerar naturligtvis inte filosofin. Och kanske är det detta instinktiva handlande som är filosofins mål, kanske något helt annat. När man väl har börjat så har man i alla fall inget annat val än att fortsätta filosofera sig fram i livet. Eller kanske man ska slå sig själv i huvudet med något hårt.

Johan

[archaxe]

Jag brukar dra mig för att inleda filosofiska diskussioner med människor, om inte de själva tar upp ämnet, med tanke på att Jag inte riktigt kan veta åt vilket håll "pendeln slår". Om man ser det ur ett hedonistiskt perspektiv så vet jag inte om mitt eget intresse för filosofi är gott eller ont, bara att det finns där och att jag är nyfiken (samt att det är väldigt stimulerande att dryfta meningslösheter).

I syftet att skänka människor högre "lycka" vet jag inte om filosofi är att rekommendera. Jag själv kan inte säga att jag blivit lyckligare sedan jag började "filosofera" (om man nu vill använda det uttrycket), snarare tvärtom. Jag har börjat ställa mig en massa konstiga (och i viss mån obekväma) frågor, samt reflektera över Vem jag är, Varför jag tycker som jag gör, Vad som är sant/falskt/gott/ont, Moral, etc. etc., men i vilket syfte? En sak är säker (som Johan redan klargjort); När man väl börjat sitter man i smeten :).

<ironi>Och sen är det ju jävligt pretto att slänga sig med filosofiska termer på efterfesterna, eller hur? Om inte annat för att i alla fall ge sken av ett fungerande intellekt :|</ironi>

[lillstrumpa]

I syftet att skänka människor högre "lycka" vet jag inte om filosofi är att rekommendera. Jag själv kan inte säga att jag blivit lyckligare sedan jag började "filosofera" (om man nu vill använda det uttrycket), snarare tvärtom. Jag har börjat ställa mig en massa konstiga (och i viss mån obekväma) frågor, samt reflektera över Vem jag är, Varför jag tycker som jag gör, Vad som är sant/falskt/gott/ont, Moral, etc. etc., men i vilket syfte? En sak är säker (som Johan redan klargjort); När man väl börjat sitter man i smeten .

Så sant som det är sagt (i alla fall enligt min subjektiva bedömning).

[MrTambourineMan]

Att idka filosofi är inte vitalt. Det är ett sätt att fördriva tiden. Precis på samma sätt som en roman kan vara kul att fördriva tiden med, vare sig man läser eller skriver. Jag skrev en psykologiuppsats om detta en gång i tiden. Bara min åsikt.

[Johan Ågren]

Att idka filosofi är inte vitalt. Det är ett sätt att fördriva tiden. Precis på samma sätt som en roman kan vara kul att fördriva tiden med, vare sig man läser eller skriver. Jag skrev en psykologiuppsats om detta en gång i tiden. Bara min åsikt.

[archaxe]

Är inte alla våra handlingar olika sätt att fördriva tiden? Såvida man inte tror på reinkarnation (vilket jag inte gör), så är hela vår existens "i stort sett menlös" (LGTG), om vi inte har något högre syfte här på jorden.

Jag ser det så, att vi har fått, säg, 80 år att göra någonting roligt av. Enjoy it while it lasts!

Våra handlingar spelar egentligen bara roll för oss själva, men i det stora hela är vi, tja, "i stort sett menlösa" (vad är då "det stora hela", egentligen?). Jag menar, as soon as you're born, you're dying. No?

Om jag dör idag eller imorgon bekommer mig inte särskilt mycket. Allt snack om "livet efter detta" etc. etc., är saga för mig tills någon påvisat motsatsen. Ta vara på varje ny dag som om den vore din sista. Min död påverkar inte mig själv så mycket, när jag väl ligger där kommer jag inte att ha en suck om det ändå. Tråkigt för de människor som tycker om mig dock, men det vet jag ju inte heller av?

Suicidalt; kanske. Realistiskt; absolut! :)

[MrTambourineMan]

Är inte alla våra handlingar olika sätt att fördriva tiden? Såvida man inte tror på reinkarnation (vilket jag inte gör), så är hela vår existens "i stort sett menlös" (LGTG), om vi inte har något högre syfte här på jorden.

"Fördriva tiden" är för mig att sysselsätta sig med någonting man finner meningsfullt och är bekväm med. Jag sysselsätter mig ogärna med aktiviteter som är direkt smärtsamma, såvida inte det ger avkastning i slutändan.

Våra handlingar spelar egentligen bara roll för oss själva, men i det stora hela är vi, tja, "i stort sett menlösa" (vad är då "det stora hela", egentligen?). Jag menar, as soon as you're born, you're dying. No?

Det här är typiskt för existentialismen.

Om jag dör idag eller imorgon bekommer mig inte särskilt mycket.

Du menar alltså att du inte bryr dig ifall någon hotar att ta livet av dig?

[archaxe]

Jag menar, att blir jag påkörd imorgon så är jag tacksam för de 19½ åren jag fått mig tilldelat här. Visserligen ser jag hellre att jag lever än att jag dör, ty jag är fortfarande nyfiken på vad livet har att erbjuda. (Jag tillhör inte de där pretto-suicidala goth-typerna som skär sig i handlederna med Mach3-rakblad och skulle ta livet av sig för att se vem/vilka som kommer på deras begravning. Förresten är jag för "feg" för att hoppa.).

Skulle någon angripa mig med avsikt att döda mig, skulle jag naturligtvis försvara mig (vilket är naturligt för alla levande varelser?), ty som jag sade; min nyfikenhet angående fenomenet "livet" har ännu inte stillats, och jag vill hinna utforska så mycket som möjligt av det som är.

Min inställning till Livet (och Döden) är bra mycket mer komplex än vad jag kan skriva ner på 10 minuter i ett forum :)

[David Bengtsson]

För att anknyta till ämnet: Bradley skrev någonstans att "det filosofiska sökandet efter sanning är som att leta i ett mörkt rum efter en svart katt som förmodligen ändå inte är där".
Min personliga erfarenhet är att sysslandet med filosofiska frågor, vid sidan av att vara ordentligt underhållande, underlättar andra tankekrävande uppgifter. När man väl kommit över det intitiala stadiet av filosoferande då man kommer fram till att allt går att tvivla på brukar filosofin vara utmärkt för att testa hypoteser, nå fram till förutsättningar och för att utveckla en användbar argumentationsteknik.
Tricket är, tror jag, att ha ett lättsamt handlag med filosofin. Inte bara för underhållningens skull, utan för att filosofin blir mer användbar på det sättet.

[freddemalte]

Jag undrar, varför undrar man hela livet om filosofiska frågor.... Vad är livet? vad är kärlek? vad är lycka? kan man få svar på dem frågorna?  :?:

Kanske är det så att människan (och djuren) har en genetiskt medfödd nyfikenhet på världen som när den kombineras med vårt intellekt och abstrakta tänkande leder till att vi ställer den typen av frågor? Svar kan vi säkert få, frågan är om vi godtar dem som svar samt om vi förstår svaren!

Fredrik