Jag har ju förespråkat utilitarismen i en massa trådar här. Nu ska jag hävda att utilitarismen inte behövs. Dock tror jag att egoism i sin mest rationella form ger utilitaristiska konsekvenser. Då jag tror att många fler är intresserade av att leva så att de får ett så lyckligt liv själva som möjligt, än vad som är intresserade av att leva utilitaristiskt (särskilt som de tror att utilitarismen kräver att de gör stora uppoffringar), kan det vara värt att påpeka att egoism faktiskt är precis lika bra som utilitarism - förutsatt att den är rationell.
Eftersom universum är oändligt, finns du i oändligt många exemplar, av vilka oändligt många (men kanske ändå bara en pytteliten andel av dem) kommer att leva i evighet. Man kan då (t.ex. om man är egoist) lockas dra slutsatsen att man då inte behöver bry sig om någonting, för man kommer ju ändå alltid att överleva evigt i en del av sina förgreningar. Men eftersom dessa förgreningars sammantagna lyckonivå över evig framtid kan bli olika hög per [valfri ändligt lång tidsenhet, t.ex. år] beroende på hur du lever, har du utifrån rationell egoism ändå anledning att bry dig om hur du lever. Det rationellt egoistiska är att maximera sin oändligt långsiktiga lyckonivå. De scenarior, i vilka du överlever i evighet, hur ser de ut de närmaste årtusendena? Jo, de flesta av dem, troligen mycket nära 100% av dem, ser ut som så att vi lyckas få mänskligheten att överleva otaliga faror, åtminstone inom det närmaste århundradet. Enkelt - men inte helt korrekt - uttryckt kan du bara överleva för evigt i de av dina oändligt många exemplars förgreningar där mänskligheten överlever för evigt, eftersom mänsklighetens eviga överlevnad är en förutsättning för din eviga överlevnad. Vad som inte är helt korrekt med det påståendet är att det finns undantag, och att dessa, liksom allt annat i universum, är oändliga till antalet. Men de är ändå en försvinnande liten mängd förgreningar jämfört med de förgreningar där du överlever i evighet tack vare att mänskligheten överlever i evighet. Skillnaden är så enorm att den nog knappt går att uttrycka i siffror. Men den där (relativt) lilla andelen, de förgreningar där du men inte resten av mänskligheten överlever, kan bli olika liten i förhållande till andelen förgreningar där både du och mänskligheten överlever beroende på hur du lever den närmaste tiden. Och det kan förändra relationen mellan lycka och lidande, på evig sikt, för dig. Kanske inte så mycket, men mer än vad något annat jag kan komma på kan förändra den. Den är därför värd all din fokusering, som jag ser det. Man kan väl inte rimligen i genomsnitt vara lika lycklig i de förgreningar där mänskligheten dött ut och man själv på något sätt ändå överlevt, som i de förgreningar där man har hjälp av hela resten av mänskligheten med att öka sin lycka mer och mer in i evigheten. I den senare kategorin förgreningar är man nog i genomsnitt lyckligare.
Din möjlighet att påverka mänsklighetens chanser att överleva det närmaste århundradet är kanske pyttesmå i jämförelse med hela mänsklighetens sammantagna möjligheter att påverka desamma, men betänk att du trots allt inte är en oändligt liten del av mänskligheten, och att dina möjligheter att påverka dess öde inte är oändligt små. Anta att din möjlighet till påverkan på mänsklighetens överlevnadschanser är någonstans mellan en triljondel och en miljarddel av mänsklighetens sammanlagda påverkan på desamma. Anta att denna [någonstans från triljondel till miljarddel] mot förmodan blir avgörande för mänsklighetens överlevnad. Då kommer din insats att betala sig oändligfalt för de exemplar av dig som då överlever i evighet tack vare den insatsen. Oändligheten delat med en triljondel är fortfarande oändligheten. Alltså har du oändligt mycket att vinna, oändligt mycket mer än vad du har att förlora, på att göra vad du kan för att maximera mänsklighetens överlevnadschanser under det närmaste århundradet. Detta är samma sak som utilitarismen förmodligen skulle komma fram till.
Du behöver alltså inte vara utilitarist eller försöka handla utilitaristiskt för att komma att handla utilitaristiskt. Det räcker med att du handlar så rationellt egoistiskt du kan! Det sätt du skulle leva på då, vore ett sätt att leva på som de flesta egoister idag inte skulle uppfatta som egoistiskt alls - eftersom de inte är tillräckligt rationella i sin egoism för att inse att det är just egoistiskt. Men egoistiskt är det.
Leve egoismen!
Detsamma som ovan sagts om egoismen gäller även familjism, vänism, samhällism, nationalism och liknande. Alla s.k. lyckomässigt aggregativa strävanden, vilka individer eller grupper av individer de än gäller, strålar samman till handlingsslutsatsen att mänsklighetens överlevnadschanser är vad man bör maximera det närmaste århundradet eller så. Vi behöver inte heller diskutera om det är lycka eller något annat som ska maximeras, så länge vi är överens om att det finns något som vi vill maximera och som förutsätter mänsklighetens fortsatta överlevnad för att bli maximerat. Det räcker då med att rikta uppmärksamheten på maximering av mänsklighetens överlevnadschanser, på bekostnad av hur mycket som helst annat på jorden om nödvändigt.
Egoism räcker! Utilitarism behövs inte!
Moderator: Moderatorgruppen
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
En liknelse:
Mänskligheten är för dig vad du är för en av din kropps celler. Om en människokropp dör, dör dess celler ganska snart efter det. Varje cells överlevnad hänger på människokroppens överlevnad. Om du hypotetiskt vore en cell i en människokropp, och du kunde påverka den kroppens livslängd och överlevnadschanser i samma grad och med samma sannolikhet som du som människa nu i verkligheten kan påverka mänsklighetens livslängd och överlevnadschanser, skulle det vara egoistiskt rationellt av dig att fokusera på det, snarare än att fokusera på att t.ex. ha det trevligt på kortare sikt.
Men för att liknelsen ska göra mitt resonemang i mitt inledande inlägg rättvisa, måste vi göra några justeringar:
- En cells förväntade livslängd i en människokropp är i de flesta fall mycket kortare än människokroppens förväntade livslängd. Vi får anta att den inte är det. Vi får för liknelsens syftes skull anta att alla celler i en människokropp överlever lika länge som människokroppen överlever. Att detta inte stämmer med verkligheten motsvarar att människor idag felaktigt tror att de inte kan bli så mycket mer än 100 år gamla. Det kan de visst. Det kommer extremt livsförlängande teknologi. Vi människor kan potentiellt leva lika länge som mänskligheten.
- En människokropps livslängd är enligt det gamla paradigmet inte så jätte-jättemycket längre än många av dess cellers livslängd. Men mänsklighetens livslängd är oändligt mycket längre än vad en människokroppslängds livslängd är enligt det gamla paradigmet. Låt oss därför anta att du är en cell i en potentiellt oändligt långlivad människa, en cell som dock inte överlever längre än vad en människokropp bör göra enligt det gamla paradigmet, och bara har några timmars eller dygns liv kvar om människokroppen den tillhör dör nu.
Jag vet inte om liknelsen tydliggör det jag försöker tydliggöra, men jag hoppas det. Poängen jag försöker föra fram är att om du föreställer dig att du är en cell i en potentiellt evigt överlevande människokropp, och du som cell kan påverka i större än oändligt liten grad huruvida den kropp du tillhör kommer att överleva evigt eller inte, är det egoistiskt rationellt för dig att absolut prioritera överlevnaden av den kropp du tillhör, framför din egen mer kortsiktiga livskvalitet. Detta eftersom din potentiellt oändligt långsiktiga livskvalitet är betjänt av det.
Mänskligheten är för dig vad du är för en av din kropps celler. Om en människokropp dör, dör dess celler ganska snart efter det. Varje cells överlevnad hänger på människokroppens överlevnad. Om du hypotetiskt vore en cell i en människokropp, och du kunde påverka den kroppens livslängd och överlevnadschanser i samma grad och med samma sannolikhet som du som människa nu i verkligheten kan påverka mänsklighetens livslängd och överlevnadschanser, skulle det vara egoistiskt rationellt av dig att fokusera på det, snarare än att fokusera på att t.ex. ha det trevligt på kortare sikt.
Men för att liknelsen ska göra mitt resonemang i mitt inledande inlägg rättvisa, måste vi göra några justeringar:
- En cells förväntade livslängd i en människokropp är i de flesta fall mycket kortare än människokroppens förväntade livslängd. Vi får anta att den inte är det. Vi får för liknelsens syftes skull anta att alla celler i en människokropp överlever lika länge som människokroppen överlever. Att detta inte stämmer med verkligheten motsvarar att människor idag felaktigt tror att de inte kan bli så mycket mer än 100 år gamla. Det kan de visst. Det kommer extremt livsförlängande teknologi. Vi människor kan potentiellt leva lika länge som mänskligheten.
- En människokropps livslängd är enligt det gamla paradigmet inte så jätte-jättemycket längre än många av dess cellers livslängd. Men mänsklighetens livslängd är oändligt mycket längre än vad en människokroppslängds livslängd är enligt det gamla paradigmet. Låt oss därför anta att du är en cell i en potentiellt oändligt långlivad människa, en cell som dock inte överlever längre än vad en människokropp bör göra enligt det gamla paradigmet, och bara har några timmars eller dygns liv kvar om människokroppen den tillhör dör nu.
Jag vet inte om liknelsen tydliggör det jag försöker tydliggöra, men jag hoppas det. Poängen jag försöker föra fram är att om du föreställer dig att du är en cell i en potentiellt evigt överlevande människokropp, och du som cell kan påverka i större än oändligt liten grad huruvida den kropp du tillhör kommer att överleva evigt eller inte, är det egoistiskt rationellt för dig att absolut prioritera överlevnaden av den kropp du tillhör, framför din egen mer kortsiktiga livskvalitet. Detta eftersom din potentiellt oändligt långsiktiga livskvalitet är betjänt av det.
Säg gärna till om jag missförstått det hela ... hur som helst håller det inte alls såvitt jag kan bedöma. Resonemanget bygger på kollektivism snarare än egoism, för det första, och för det andra undrar jag över dels vad den "extremt livsförlängande teknologin" skulle bestå i, och dels om det överhuvudtaget spelar någon roll för tesen.
Ställer upp mina omedelbara invändningar nedan:
1. Att utifrån antagandet om universums oändlighet (vilket ex. Hawking skulle inte skulle gå med på; universum verkar snarare vara ändligt men gränslöst) sluta sig till att om NN existerar, så gör h-n det i oändligt många instanser (eller exemplar) etc ... innebär performativ inkonsistens i tre avseenden;
i) oändlig utsträckning och oändlig mängd likställs, vilket ger dig oändligt många universa -- bestämningen "universum" gäller då allihop och i princip instansieras NN en gång per universa; man är ensam i universum;
ii) Varje person är samma person, kvalitativt och kvantitativt identiska. Det vore meningslöst att prata om enskilda personer eftersom de delar medvetande och alla upplever allas upplevelser, och därmed om egoism;
iii) Om oändligt många kan omfatta oändligt många, så är detta samma sak; lever oändligt många ett evigt liv lever alla i evighet. Handlade det om oändligt få, dvs en infinitesimal mängd, skulle det här problemet inte dyka upp. Dock, pratar man om en andel måste den i regel vara ändlig.
Sammantaget blir alla personer en och samma person, ensam i universum men oändligt instansierad, som lever i evighet. Det var den rent formella invändningen. Den mer informella gäller bl a teknologin och lite semantik:
2. i) Allt mänskligt liv är dödligt. Lever man i evighet kan man inte samtidigt vara odödlig, eftersom man då inte skulle uppfylla nämnda kriterium. Alltså lever man i evighet givet att man inte dör. Men samtidigt har allt mänskligt liv fötts (eller, låt säga tillkommit) -- det innebär en början. Oändlighet måste sakna början och slut.
ii) I stort sett samma invändning som ovan, inräknat teknologin: Om [oändligt många instanser av] NN kommer leva i evighet, oaktat problematiken ovan, skulle teknologin inte behövas. Performativ inkonsistens igen; behövs tekniken lever vi inte i evighet. Idag kan vi inte leva så mycket längre än i 100 år, men om någon revolutionerande teknologi kommer så skulle vi ... inte heller kunna göra det. Vi hade bara kunnat leva i evighet från och med vår födelsedag (eller tillkomst om man så vill), vilket väl inte är detsamma som "evighet" i sträng bemärkelse? Dvs, oändligt länge, utan början och slut?
iii) Vad har vi för skäl att tro att sådan teknologi överhuvudtaget "kommer"? Finns det några indikationer eller förutsätter det Peirces ideala forskarsamhälle?
iv) Till sist undrar jag bara varför NN skulle behöva leva i evighet och instansieras i oändlighet för att en rationell egoism skulle fungera ungefär som utilitarism? Om NN:s egoistiska behov kan tillgodoses utan att andra blir alltför lidande av det osv, så har det väl ingen betydelse om h-n dör eller inte? Andra skulle ju ha agerat på samma sätt, vilket dessutom förutsätts i premisserna.
Hur som helst, jag håller med dig i att egoism (eller egocentrism) kan, så länge det inte handlar om själviskhet utan bara om att pragmatiskt sätta sina egna behov främst [ex. kan man inte effektivt hjälpa andra om man inte mår bra själv - mår man bra själv kan man välja huruvida man vill hjälpa andra eller inte] i sig är bättre än utilitarism eller innebär dylika konsekvenser.
Ställer upp mina omedelbara invändningar nedan:
1. Att utifrån antagandet om universums oändlighet (vilket ex. Hawking skulle inte skulle gå med på; universum verkar snarare vara ändligt men gränslöst) sluta sig till att om NN existerar, så gör h-n det i oändligt många instanser (eller exemplar) etc ... innebär performativ inkonsistens i tre avseenden;
i) oändlig utsträckning och oändlig mängd likställs, vilket ger dig oändligt många universa -- bestämningen "universum" gäller då allihop och i princip instansieras NN en gång per universa; man är ensam i universum;
ii) Varje person är samma person, kvalitativt och kvantitativt identiska. Det vore meningslöst att prata om enskilda personer eftersom de delar medvetande och alla upplever allas upplevelser, och därmed om egoism;
iii) Om oändligt många kan omfatta oändligt många, så är detta samma sak; lever oändligt många ett evigt liv lever alla i evighet. Handlade det om oändligt få, dvs en infinitesimal mängd, skulle det här problemet inte dyka upp. Dock, pratar man om en andel måste den i regel vara ändlig.
Sammantaget blir alla personer en och samma person, ensam i universum men oändligt instansierad, som lever i evighet. Det var den rent formella invändningen. Den mer informella gäller bl a teknologin och lite semantik:
2. i) Allt mänskligt liv är dödligt. Lever man i evighet kan man inte samtidigt vara odödlig, eftersom man då inte skulle uppfylla nämnda kriterium. Alltså lever man i evighet givet att man inte dör. Men samtidigt har allt mänskligt liv fötts (eller, låt säga tillkommit) -- det innebär en början. Oändlighet måste sakna början och slut.
ii) I stort sett samma invändning som ovan, inräknat teknologin: Om [oändligt många instanser av] NN kommer leva i evighet, oaktat problematiken ovan, skulle teknologin inte behövas. Performativ inkonsistens igen; behövs tekniken lever vi inte i evighet. Idag kan vi inte leva så mycket längre än i 100 år, men om någon revolutionerande teknologi kommer så skulle vi ... inte heller kunna göra det. Vi hade bara kunnat leva i evighet från och med vår födelsedag (eller tillkomst om man så vill), vilket väl inte är detsamma som "evighet" i sträng bemärkelse? Dvs, oändligt länge, utan början och slut?
iii) Vad har vi för skäl att tro att sådan teknologi överhuvudtaget "kommer"? Finns det några indikationer eller förutsätter det Peirces ideala forskarsamhälle?
iv) Till sist undrar jag bara varför NN skulle behöva leva i evighet och instansieras i oändlighet för att en rationell egoism skulle fungera ungefär som utilitarism? Om NN:s egoistiska behov kan tillgodoses utan att andra blir alltför lidande av det osv, så har det väl ingen betydelse om h-n dör eller inte? Andra skulle ju ha agerat på samma sätt, vilket dessutom förutsätts i premisserna.
Hur som helst, jag håller med dig i att egoism (eller egocentrism) kan, så länge det inte handlar om själviskhet utan bara om att pragmatiskt sätta sina egna behov främst [ex. kan man inte effektivt hjälpa andra om man inte mår bra själv - mår man bra själv kan man välja huruvida man vill hjälpa andra eller inte] i sig är bättre än utilitarism eller innebär dylika konsekvenser.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Hur människor skulle kunna leva i evighet: förslagsvis genom att successivt omvandla sig materiellt till allt mindre sårbara varelser. Till en början kan man snart (i en del av mänsklighetens oändligt många exemplars olika framtida förgreningar i universum) stoppa åldrandet genom att neutralisera åldrandets gen(er) och hitta bot på alla sjukdomar. Sedan kan man ladda upp oss så att vi blir ettor och nollor, om det visar sig göra att vi upplever det som en fortsättning på oss att genomgå sådan förvandling. Detta är bara några exempel. På andra håll i universum hittar vi på helt andra sätt att överleva (d.v.s. så att vi upplever det som att vi överlever - och det är ju egentligen bara upplevelsen av att man kommer att överleva (av en given behandling/förändring) som avgör vilka behandlingar/förändring man är beredd att ge sig in på, om man är egoist; detta gäller rimligen även en rationell egoist). Människor har hittills hittat på mer och mer effektiva sätt att överleva (även om de ibland ställer till det, med klimatkatastrofer, krig och annat). Huruvida du vill kalla det en människa när något blivit väldigt olikt hur människor är idag är mer en semantisk fråga. Att jag är väldigt annorlunda idag än vad jag var som ettåring eller sjuåring eller femtonåring är inget jag sörjer. Det ligger i människans natur att förändras och att vilja utvecklas, och att uppleva överlevnad som värdefull även om den kräver vissa annars kanske oönskade förändringar av ens natur. Till om med enbart för ren njutnings skull accepterar många människor att få sin personlighet förändrad, t.ex. genom intag av alkohol. Att effekten av alkohol bara är tillfällig är inget som förtar liknelsen till framtida personlighetsförändringar genom t.ex. uppladdning, för även de tillstånd vi genomgår i vår oändliga framtid är endast tillfälliga, och vi återkommer då och då till att vara de vi är idag, dock oftast i något förändrad version. Ett evigt liv är nämligen med nödvändighet delvis självupprepande (då det endast finns ett ändligt antal sätt för kvarkar att vara förenade på inom varje ändlig volym rum, med följden att kombinationsmöjligheter per t.ex. kubikkilometer snart är uttömda), även om ordningen för upprepandet, och proportionerna mellan antalet ögonblick i den och den formen och antalet ögonblick i den och den formen kan variera från "varv" till "varv". Utveckling innebär med nödvändighet förändring, ständig förändring, av den man är. Evig utveckling innebär därmed kolossalt stor förändring över tid. Att vi upplever oss som samma person över tid tycks förutsätta att förändringen alltid är någorlunda gradvis från ögonblick till ögonblick. Jag skulle t.ex. inte vilja ladda upp hela mitt medvetande till en dator i ett enda svep. Jag skulle börja med att låta operera in några elektroder och mikrochips i min hjärna, känna efter, gå ett litet steg till, operera in lite elektronik till i min hjärna, osv, tills jag blivit 100% dator ("till min materia" dator, men till min person människa eller postmänniska). För många människor har redan idag datorer, Internet, mobiltelefoner, pacemakers, cochleaimplantat etc skapat små personlighetsförändringar som kan sägas vara miniatyrer - men ändå i princip samma sak - som den större personlighetsförändring vi i framtiden kommer att kunna göra från att vara biologiskt baserade till att bli metall- och plastbaserade till vår rent fysiska hjärna. Om vi är beredda att ta varje litet sådant steg för sig in i datoråldern som vi tar idag, bör vi räkna med att vi i framtiden någon gång kommer att ha tagit ett jättekliv, sammantaget bestående av endast en väldig mängd lika små steg, ett efter ett, från vad vi är idag - utan att behöva betrakta det som att det är något dåligt med det.
Att säga att en varelse som lever i evighet inte är människa per definition därför att människor aldrig hittills levt i evighet, är att fästa alltför mycket vikt vid en överenskommen men snart utdaterad definition, och för lite vikt vid vad vi hittills genom historien visat oss fästa störst vikt vid: överlevnad från ögonblick till ögonblick som något som vi upplever som en fortsättning på oss själva. Så länge jag upplever att jag kommer att överleva till imorgon med bibehållen personkontinuitet och allt det värdefulla jag tycker att jag är idag på alla sätt är kvar imorgon, bryr jag mig inte särskilt mycket om ifall andra kallar den jag kommer att vara i morgon för människa, dänniska, danniska, dannira, dannor, dattor eller dator.
Det krävs en viss kontinuitet över tid, i fråga om hurdana vi är som personer, för att vi ska uppleva det som att vi överlever från en tidpunkt till nästa tidpunkt.
Oavsett om man kallar de framtida superintelligenta och superlyckliga varelser för människor eller inte som kommer att utgöra (vad jag kallar) mänsklighetens 10^10^10^10^10:e generation från idag räknat, så kommer de att vara en lika naturlig fortsättning på vår naturliga överlevnadsinstinkt och vilja att fortsätta att leva som vår vilja idag att leva en dag till, en vecka till, en månad till etc.
Angående huruvida man bör anta att universum är oändligt. Vad jag har förstått tror man (forskarna - kosmologer, fysiker, astrofysiker, astronomer) att universum är oändligt, eller i varje fall mycket väl kan vara det, snarare än bara gränslöst men ändligt.
Och även om du skulle ha rätt i att forskarna idag tror att universum inte är oändligt utan bara gränslöst, finns det väl ingen seriös kosmolog/fysiker/astronom som med minst 99% säkerhet kan utesluta möjligheten att universum är oändligt, eller hur? Det räcker för att det ska vara egoistiskt rationellt (och därmed utilitaristiskt rationellt) att bry sig oändligt mycket mer om vad som gäller om universum (mot förmodan) är oändligt, än vad som gäller om det inte är det. Om du bara äger en krona, vill bli rik, och erbjuds delta i ett hasardspel med en kronas insats där du med 1% sannolikhet kan vinna en triljon kronor och med 99% sannolikhet kommer att förlora en krona, gissar jag att du deltar, inte sant? Byt ut triljon mot oändlighet, så blir analogin med min tes giltig.
Alldeles bortsett från detta argument, som i sig är tillräckligt, är väl dessutom tanken, på att universum skulle ha en ände, eller gå runt, runt i sig själv och på så sätt vara ändligt, minst lika svår att köpa som tanken på att universum är oändligt? Antalet tänkbara kardinaliteter antalet kvarkar i universum kan ha om universum är oändligt är oändligt många gånger större än antalet tänkbara kardinaliteter dito kan ha om universum är ändligt (till sin mängd materia). Det ger att det statistiskt sett torde vara väldigt osannolikt att universums antal kvarkar skulle ligga inom det sistnämnds spannet av tänkbara kardinaliteter, med tanke på att detta sistnämnda spann är oändligt många gånger mindre än det förstnämnda. Finns det något skäl att tillmäta någon av de tänkbara kardinaliteter antalet kvarkar i universum kan ha en större sannolikhet för att vara universums sanna kardinaltet av kvarkar, än någon annan av dem? Inte vad jag kan se. Detta argument talar, upplever jag, ytterligare starkt för att universum är oändligt.
Och även om universum är ändligt, finns alltid möjligheten att vi kan skapa oändligt många jättelyckliga examplar av oss (och en massa annat jättelyckligt) över tid ändå, genom att existera i evighet och ständigt utveckla alltmer fantastiska teknologier. Teorin The Big Chill, d.v.s. att universum kommer att fortsätta utvidgas i evighet och till slut vara nere i så gott som absoluta nollpunkten precis överallt, är en teori som inte tar mänsklighetens potential till fortsatt accelererande teknologiutveckling med i beräkningen. Vi kan gott och väl komma att lära oss kontrollera en avsevärd del av universum för all framtid, med framtida metoder vi ännu inte kan föreställa oss. Vi ska inte vara rädda för att räkna med att vi i framtiden kan komma att hitta på saker vi inte kunde komma på idag. Det vore ju liksom inte något nytt fenomen för oss som art. Vi har ju faktiskt gjort så gång på gång på gång. När ska vi lära oss på allvar att det är så vi tenderar bete oss som art, och börja ta med den faktorn i våra framtidsprognoser, även våra framtidsprognoser för universum som helhet?
Att tid och rum uppstod här i vår "bubbla" (den del av universum som uppstod av vår Big Bang) av att just denna "bubbla" blev till behöver inte betyda att inte tid och rum finns / har funnits / kommer att finnas annorstädes i universum, vid andra tillfällen, och/eller på andra värden i den fjärde, femte, sjätte (och uppåt) dimensionen. Jag vet att fysikerna säger att det inte är meningsfullt att tala om tid och rum utanför vår bubbla, då existensen av vår bubbla är det enda som föranleder något tal om tid och rum överhuvudtaget. Men om det vid ett tillfälle finns en civilisation som blivit tekniskt kapabel att någonstans i sin rumtid skapa en händelse liknande den Big Bang som var upphovet till vår tid och rum, varför skulle då inte vår bubbla vara en sådan bubbla skapad av någon civilisation inuti den civilisationens rumtid? Man vet inte vad det finns för partiklar inuti kvarkarna i vår värld. Kanske finns i varje kvark hela världar av liv, ungefär som vår bubbla innehåller oss? Och nivå inuti nivå, kanske i oändlighet både uppåt och nedåt? På samma sätt som att vi människor strävar efter att skapa nya former av liv genom att skapa artificiell intelligens i våra datorer och mixtra med DNA i våra laboratorier, är det väl rimligt att tänka sig att någon skapat liv genom att skapa vår bubbla med sin egen värld som mall? As above, so below, tycks gälla i många sammanhang. As below, so (fairly possibly) above, är en logisk slutsats av det, tycker jag. Och som jag sagt ovan, räcker det med att det är "fairly possible", ja, det räcker med att det är större än oändligt liten sannolikhet (för att universum/multiversum/världsalltet är oändligt stort), så är det oändligt mycket viktigare att fokusera på vad som gäller då, än vad som gäller om universum är ändligt.
Därmed inte sagt att den som skapat vår bubbla skulle ha valt särskilt detaljerat vad som skulle komma att hända inuti denna bubbla, eller vad den ska komma att utvecklas till. Vi väljer ju inte med en exakthet ned på kvarknivå hur de nya livsformer vi försöker skapa ska komma att vara beskaffade. Jag tvivlar därför på att den som skapat vår bubbla bryr sig särskilt mycket om oss eller ens känner till vår existens (även om det kanske inte helt kan uteslutas).
Det är vidare tänkbart att vår "bubblas" framtid inte behöver vara begränsad till en kylningsdöd genom utspädning ut i evigheten (som man verkar tro idag) utan kan innefatta att vi och/eller andra civilisationer i denna bubbla skapar s.k. babyuniversa som avknoppningar utanpå denna bubbla, och att dessa i sin tur kan komma att innehålla civilisationer som väljer att låta dessa avknoppa sig på liknande eller andra sätt, osv i evighet. Om sådan avknoppning redan förekommit i evighet, är det inte särskilt stor risk för att samtliga universa skulle dö (t.ex. utspädningsdöden) någon gång utan att lämna babyuniversa efter sig. Särskilt inte som antalet babyuniversa lätt kan växa exponentiellt när någon civilisation väl lärt sig skapa dem.
Att vi inte funnits i evighet om man tittar bakåt i tiden behöver inte betyda att vi inte kan komma att finnas i evighet framåt i tiden. Ljus som lämnar jorden kan teoretiskt fortsätta hur långt som helst ut i universum, trots att det inte färdats hur långt som helst ännu. Tid antas vara analogt med materias färd genom rymden, och kan därför tänkas fungera på liknande sätt när det kommer till sådant som oändlig räckvidd/varaktighet trots endast ändligt lång historia.
Att vi inte funnits i en evighet är för övrigt bara ett annat sätt att säga att vi inte minns något av det som hänt oss före fosterstadiet. Oändligt många exemplar av sådana som vi var som foster har dock föregångare som haft medvetanden i stil med vårat nuvarande (och identiska med detta, och även i många fall väldigt annorlunda etc), och vi skulle ha mints att vi varit dessa varelser om det inte vore för det faktum att minnen inte lagras så effektivt i nybefruktade ägg på ett sådant sätt att sådana som vi kan återkalla dem och uppleva dem som minnen av en tid då vi varit medvetna varelser. I ett oändligt stort universum med oändligt mycket materia måste det för övrigt finnas allt möjligt - inklusive t.ex. sådana som vi som bl.a. inte kommer ihåg något av vår existens före fosterstadiet. Detta är om man ser på vår personskapskontinuitet som något som följer med materian. Detta är dock en problematisk syn. Se nedan.
Att en människa som dör på en plats överlever genom att uppstå i ett identiskt exemplar på en annan plats är inte konstigare än att man kan överleva en lång tids koma. De som legat i koma i sju år har ibland vaknat upp, och ingen av den materia de bestod av när de hamnade i koma består de av när de vaknar. De är alltså en helt ny klump materia. Vad är det då som gör att de är samma person som tidigare? Jo, endast mönstret i hur hjärnan (och i viss mån resten av kroppen) tenderar bete sig - en uteslutande immateriell egenskap. Den som vaknar ur en sju års koma är inte heller på samma plats som när han föll i koma - jorden förflyttar sig t.ex. långt i universum under sju år. Går man ned på kvarknivå behöver vi inte ta till koma för att visa att det inte är platsbunden, kontinuerlig existens av materian en människa består av som gör att det är fråga om en person som existerar över tid. Vi existerar över tid trots att vi från ögonblick till ögonblick ständigt består av helt ny materia på helt nya platser i universum. Kontinuiteten i vårt personskap, om vi alls har någon, sitter alltså rimligen uteslutande i likheten i mönster i fråga om beteende (agens) (häri innefattar jag främst det beteende som äger rum innanför skallbenen hos de kroppar vi existerar i) från ett ögonblick av medvetande till nästa ögonblick av medvetande. Människor är i denna mening att betrakta som datorprogram. En kopia av ett datorprogram är detsamma som originalet. Om originalet förstörs varje gång en kopia görs, existerar programmet över tid, bara i olika lagringsmedia från tidsperiod till tidsperiod. Så är det med oss också.
Om vi då till detta lägger att vi finns i oändligt många exemplar i universum, innebär det att vi i varje ögonblick förgrenar oss till att bli en väldig massa nästan identiska individer samtidigt. Dock upplever vi oss tydligen som endast en av dessa individer i taget. Ja, det är väl liksom självklart, annars skulle vi behöva ha alla de upplevelserna i en och samma hjärna, och sådant har nog evolutionen sållat bort i de flesta fall då det uppstått, då det varit platskrävande i vår skalle utan att som kompensation ge tillräcklig överlevnadsfördel för att det ska ha varit värt det - givet vår specifika historia som primater, stenåldersmänniskor etc som haft vissa förutsättningar som avgjorde vilka fortsättningar som blev vanligast.
Dock finns det i ett oändligt universum även varelser som utgörs av grupper om flera människor som alla var och en hela tiden upplever hur det är att vara alla de andra samtidigt. Men nu är vi tydligen inte sådana. Under perioder i framtiden kommer vi att vara det.
Låt oss konkretisera vad vi talar om genom att tänka oss två tänkbara sätt som saker kan utvecklas på från och med nu och in i evigheten. Naturligtvis finns det många fler sätt som saker kan utveckla sig på, men vi får föreställa oss att dessa två liksom är "genomsnitt" av två huvudriktningar i vilka utvecklingen kan gå. Vi överförenklar tills vidare, bara för att göra principen för det här oändlighetslyckotänket tydlig.
Anta att om du lever på sättet A1, ökar sannolikheten för utveckling B1 jämfört med om du lever på sättet A2, då istället sannolikheten för utveckling B2 ökar.
Utveckling B1 ser ut så här:
70% av de oändligt många exemplaren av dig lever, på sitt respektive exemplar av jorden, under de närmaste hundra åren, på sådana sätt som gör att mänskligheten på dessa exemplar av jorden dör ut under de närmaste tusen åren. Endast en 10^10^10^10^10-dels procent av dessa exemplar av dig överlever mer än hundra år från nu, och de flesta av dem av dessa överlevare som därefter överlever de därpå följande tusen till triljarder åren överlever genom att råka återuppstå gång på gång i form av slumpmässiga sammanträffanden av kvantfluktuationer av Hawkingstrålning i närheten av svarta hål. Dessa exemplar av dig går oftast en snabb och plågsam död till mötes ute i den tomma rymd där de råkat uppstå, men en på 10^10^10^10^10 av dem fortsätter leva i triljarder år, mestadels i återkommande svåra plågor, genom att råka återuppstå gång på gång på sådana hemska sätt mitt ute i tomma rymden. Vartefter som allt större del av de delar av universum vi talar om här blir fyllda av utomjordiska civilisationer (eller postmänskligheter från delar av universum där exemplar av mänskligheten överlevt och fortsatt utvecklas) kommer alltmer av de delar av universum vi här talar om att bli fyllda med nya varelser, av vilka en allt större andel med tiden kommer att vara identiska med fortsättningar av dig, d.v.s. vara fullgoda fortsättningar av dig. Det kommer aldrig att helt sluta uppstå exemplar av dig genom slumpmässiga sammanträffanden av kvantfluktuationer, men andelen sådana kommer att minska, och andelen lyckliga, av intelligenta, humana, kärleksfulla civilisationer skapade exemplar av dig kommer att öka med tiden. Alltså i de delar av universum vi här talar om. De delar där de 70% av dig existerar som är fortsättningar på de förgreningar där du valt att leva på sätt som gjorde att mänskligheten gick under mellan år 2008 och 3008.
Utveckling B2 ser ut så här:
70% av de oändligt många exemplaren av dig lever, på sitt respektive exemplar av jorden, under de närmaste hundra åren, på sådana sätt som gör att mänskligheten på dessa exemplar av jorden både med råge överlever och dessutom fortsätter ha en alltjämt accelererande teknologiutveckling, eller i vart fall en teknologiutveckling som går framåt åtminstone hyfsat mycket varje årmiljon, i genomsnitt. Du kommer då att, om inte annat av säkerhetskäl, kopiera upp dig i ett enormt antal exemplar per kubikljusår, och tillsammans med mänskligheten kolonisera mer och mer av universum för att få ännu mer materia av vilken ni kan skapa ännu fler lyckliga kopior av er själva. Även om den mest extrema formen av egoism kanske inte medger hänsyn till en kopia av en själv som hunnit bli aningen annorlunda en själv, är det troligt att en egoist tjänar på att ingå en pakt med sina (något olika) kopior om att så fort någon av dem dör, återskapa en exakt kopia av den, för att neutralisera den händelsen. I de delar av universum som vi talade om i det förra stycket kommer med detta styckes utveckling en mycket större andel av de levande exemplaren av dig som befinner sig inom dessa volymer rymd att vara till enormt mycket större andel nästan ständigt enormt lyckliga människor. Färre exemplar av dig kommer i denna trevligare utveckling att tillåtas lida i mer än någon nanosekund efter att ha uppstått av kvantfluktuationer i livsfientliga miljöer, och långt fler exemplar av dig kommer att leva långa, lyckliga liv istället.
Om vi översätter din mångfaldigade existens i rummet med en motsvarande mångfaldigad existens i tiden, blir det tydligt att det kan ha betydelse hur många kopior av de lyckliga respektive olyckliga exemplaren av dig det finns inom en viss tidsrymd inom en viss volym rymd i en viss del av universum. Anta t.ex. att du finns i tre exemplar under en timme inom samma kubikljusår. Om du istället skulle finnas i endast ett exemplar men vid tre tillfällen a en timme inom samma kubikljusår - nämligen i tre på varandra följande timmar - så skulle du kalla det för att du är lycklig i tre timmar. Såvida det är egoistiskt rationellt att föredra att vara lycklig i tre timmar framför att vara lycklig i en timme, och såvida rum och tid är interkompatibla, vilket väl var vad Einstein visade, är det även egoistiskt rationellt av dig att kopiera upp dig så att du finns i tre lyckliga exemplar under en timme från och med ett givet ögonblick inom en given volym rymd om en kubikljusår (i en given del av universums rymd) hellre än att endast existera i ett enda exemplar i en timme från och med nämnda ögonblick inom samma kubikljusår rymd (samma del av universum).
Detta förutsätter visserligen att det är rationellt att öka sin (eller andras) lycka per ändlig tidsenhet och volym rymd, trots att universum redan är oändligt och alltså innehåller oändligt mycket lycka även om man inte utför någon sådan lyckoökning. Det måste rimligen vara bättre för mig att vara lycklig t.ex. varje måndag till lördag och olycklig varje söndag, i en evighet, än att vara vice versa i en lika lång evighet. Detta trots att båda alternativen skulle innebära att jag får uppleva både oändligt mycket lycka och oändligt mycket lidande och att de på så sätt utifrån just den synvinkeln kan tyckas vara likvärdiga. Att man har oändligt med lyckligt och oändligt med olyckligt liv att se fram emot är inte den enda rimliga synvinkeln. En minst lika rimlig synvinkel är enligt min mening att se på hur mycket lycka i förhållande till lidande man får uppleva per ändlig tidsrymd i genomsnitt, under den evighet man lever.
Det är alltså inte så att överlevnad per se skulle vara det viktiga, något du tycks förutsätta i din kritik. Det som gör det önskvärt för dig, rationellt egoistiskt sett, att mänskligheten överlever i (slarvigt uttryckt) "så många som möjligt" av de exemplar av "vår" portion rymd (t.ex. Vintergatan) där du överlever, är att det gör att en större andel av de exemplar av dig, som överlever, då överlever på grund av att mänskligheten överlever (istället för på grund av plågsamma kvantfluktuationer) än om mänskligheten inte överlever i så många av de exemplar av "vår" portion rymd (t.ex. Vintergatan) där du överlever. Ju större andel av den sammantagna kardinaliteten exemplar av dig som är lyckliga, desto bättre för dig. Det är därför rationell egoism liksom utilitarism ger att man bör sätta mänsklighetens överlevnad framför allt annat, inte för att man skulle överleva i olika grad eller olika länge eller med olika sannolikhet beroende på hur det går för mänskligheten. Det är alltså för att maximera differensen mellan lycka och lidande (som t.ex. du upplever) per ändlig tidsrymd per ändlig rumslig mängd rymd som det är rationellt (t.ex. egoistiskt rationellt för dig) att maximera livskvantiteten (antalet exemplar av t.ex. dig) per ändlig tidsrymd per ändlig rumslig mängd rymd i universum.
Slutligen stämmer inte ditt påstående att rationell egoism och utilitarism skulle komma till samma handlingsslutsatser även om vi inte kan överleva enormt länge. Låt säga att du verkligen tror att du inte har minsta chans att leva längre än t.ex. max 140 år oavsett hur du lever. Anta vidare att du nästa år får en möjlighet att avstyra ett världskrig som med stor sannolikhet annars skulle kunna radera ut hela mänskligheten, men att det sätt du måste göra det på är ett sådant sätt som tyvärr som bieffekt kommer att reta upp en diktaturregim så att risken är stor att den låter lönnmörda dig som hämnd. Det kan då vara utilitaristiskt sett din plikt att utföra en handling som du emellertid som rationell egoist statistiskt sett gör klokast i att avstå från.
Det krävs en möjlighet till kanske inte oändligt lång, men i vart fall möjlighet till väldigt, väldigt, väldigt lång överlevnad för mänskligheten för att sådana scenarior helt ska kunna uteslutas. Jag har inte räknat på hur många år det rör sig om, men genom att universum har åtminstone hyfsad sannolikhet för att vara oändligt är sådana uträkningar inte heller nödvändiga.
Att säga att en varelse som lever i evighet inte är människa per definition därför att människor aldrig hittills levt i evighet, är att fästa alltför mycket vikt vid en överenskommen men snart utdaterad definition, och för lite vikt vid vad vi hittills genom historien visat oss fästa störst vikt vid: överlevnad från ögonblick till ögonblick som något som vi upplever som en fortsättning på oss själva. Så länge jag upplever att jag kommer att överleva till imorgon med bibehållen personkontinuitet och allt det värdefulla jag tycker att jag är idag på alla sätt är kvar imorgon, bryr jag mig inte särskilt mycket om ifall andra kallar den jag kommer att vara i morgon för människa, dänniska, danniska, dannira, dannor, dattor eller dator.
Det krävs en viss kontinuitet över tid, i fråga om hurdana vi är som personer, för att vi ska uppleva det som att vi överlever från en tidpunkt till nästa tidpunkt.
Oavsett om man kallar de framtida superintelligenta och superlyckliga varelser för människor eller inte som kommer att utgöra (vad jag kallar) mänsklighetens 10^10^10^10^10:e generation från idag räknat, så kommer de att vara en lika naturlig fortsättning på vår naturliga överlevnadsinstinkt och vilja att fortsätta att leva som vår vilja idag att leva en dag till, en vecka till, en månad till etc.
Angående huruvida man bör anta att universum är oändligt. Vad jag har förstått tror man (forskarna - kosmologer, fysiker, astrofysiker, astronomer) att universum är oändligt, eller i varje fall mycket väl kan vara det, snarare än bara gränslöst men ändligt.
Och även om du skulle ha rätt i att forskarna idag tror att universum inte är oändligt utan bara gränslöst, finns det väl ingen seriös kosmolog/fysiker/astronom som med minst 99% säkerhet kan utesluta möjligheten att universum är oändligt, eller hur? Det räcker för att det ska vara egoistiskt rationellt (och därmed utilitaristiskt rationellt) att bry sig oändligt mycket mer om vad som gäller om universum (mot förmodan) är oändligt, än vad som gäller om det inte är det. Om du bara äger en krona, vill bli rik, och erbjuds delta i ett hasardspel med en kronas insats där du med 1% sannolikhet kan vinna en triljon kronor och med 99% sannolikhet kommer att förlora en krona, gissar jag att du deltar, inte sant? Byt ut triljon mot oändlighet, så blir analogin med min tes giltig.
Alldeles bortsett från detta argument, som i sig är tillräckligt, är väl dessutom tanken, på att universum skulle ha en ände, eller gå runt, runt i sig själv och på så sätt vara ändligt, minst lika svår att köpa som tanken på att universum är oändligt? Antalet tänkbara kardinaliteter antalet kvarkar i universum kan ha om universum är oändligt är oändligt många gånger större än antalet tänkbara kardinaliteter dito kan ha om universum är ändligt (till sin mängd materia). Det ger att det statistiskt sett torde vara väldigt osannolikt att universums antal kvarkar skulle ligga inom det sistnämnds spannet av tänkbara kardinaliteter, med tanke på att detta sistnämnda spann är oändligt många gånger mindre än det förstnämnda. Finns det något skäl att tillmäta någon av de tänkbara kardinaliteter antalet kvarkar i universum kan ha en större sannolikhet för att vara universums sanna kardinaltet av kvarkar, än någon annan av dem? Inte vad jag kan se. Detta argument talar, upplever jag, ytterligare starkt för att universum är oändligt.
Och även om universum är ändligt, finns alltid möjligheten att vi kan skapa oändligt många jättelyckliga examplar av oss (och en massa annat jättelyckligt) över tid ändå, genom att existera i evighet och ständigt utveckla alltmer fantastiska teknologier. Teorin The Big Chill, d.v.s. att universum kommer att fortsätta utvidgas i evighet och till slut vara nere i så gott som absoluta nollpunkten precis överallt, är en teori som inte tar mänsklighetens potential till fortsatt accelererande teknologiutveckling med i beräkningen. Vi kan gott och väl komma att lära oss kontrollera en avsevärd del av universum för all framtid, med framtida metoder vi ännu inte kan föreställa oss. Vi ska inte vara rädda för att räkna med att vi i framtiden kan komma att hitta på saker vi inte kunde komma på idag. Det vore ju liksom inte något nytt fenomen för oss som art. Vi har ju faktiskt gjort så gång på gång på gång. När ska vi lära oss på allvar att det är så vi tenderar bete oss som art, och börja ta med den faktorn i våra framtidsprognoser, även våra framtidsprognoser för universum som helhet?
Att tid och rum uppstod här i vår "bubbla" (den del av universum som uppstod av vår Big Bang) av att just denna "bubbla" blev till behöver inte betyda att inte tid och rum finns / har funnits / kommer att finnas annorstädes i universum, vid andra tillfällen, och/eller på andra värden i den fjärde, femte, sjätte (och uppåt) dimensionen. Jag vet att fysikerna säger att det inte är meningsfullt att tala om tid och rum utanför vår bubbla, då existensen av vår bubbla är det enda som föranleder något tal om tid och rum överhuvudtaget. Men om det vid ett tillfälle finns en civilisation som blivit tekniskt kapabel att någonstans i sin rumtid skapa en händelse liknande den Big Bang som var upphovet till vår tid och rum, varför skulle då inte vår bubbla vara en sådan bubbla skapad av någon civilisation inuti den civilisationens rumtid? Man vet inte vad det finns för partiklar inuti kvarkarna i vår värld. Kanske finns i varje kvark hela världar av liv, ungefär som vår bubbla innehåller oss? Och nivå inuti nivå, kanske i oändlighet både uppåt och nedåt? På samma sätt som att vi människor strävar efter att skapa nya former av liv genom att skapa artificiell intelligens i våra datorer och mixtra med DNA i våra laboratorier, är det väl rimligt att tänka sig att någon skapat liv genom att skapa vår bubbla med sin egen värld som mall? As above, so below, tycks gälla i många sammanhang. As below, so (fairly possibly) above, är en logisk slutsats av det, tycker jag. Och som jag sagt ovan, räcker det med att det är "fairly possible", ja, det räcker med att det är större än oändligt liten sannolikhet (för att universum/multiversum/världsalltet är oändligt stort), så är det oändligt mycket viktigare att fokusera på vad som gäller då, än vad som gäller om universum är ändligt.
Därmed inte sagt att den som skapat vår bubbla skulle ha valt särskilt detaljerat vad som skulle komma att hända inuti denna bubbla, eller vad den ska komma att utvecklas till. Vi väljer ju inte med en exakthet ned på kvarknivå hur de nya livsformer vi försöker skapa ska komma att vara beskaffade. Jag tvivlar därför på att den som skapat vår bubbla bryr sig särskilt mycket om oss eller ens känner till vår existens (även om det kanske inte helt kan uteslutas).
Det är vidare tänkbart att vår "bubblas" framtid inte behöver vara begränsad till en kylningsdöd genom utspädning ut i evigheten (som man verkar tro idag) utan kan innefatta att vi och/eller andra civilisationer i denna bubbla skapar s.k. babyuniversa som avknoppningar utanpå denna bubbla, och att dessa i sin tur kan komma att innehålla civilisationer som väljer att låta dessa avknoppa sig på liknande eller andra sätt, osv i evighet. Om sådan avknoppning redan förekommit i evighet, är det inte särskilt stor risk för att samtliga universa skulle dö (t.ex. utspädningsdöden) någon gång utan att lämna babyuniversa efter sig. Särskilt inte som antalet babyuniversa lätt kan växa exponentiellt när någon civilisation väl lärt sig skapa dem.
Att vi inte funnits i evighet om man tittar bakåt i tiden behöver inte betyda att vi inte kan komma att finnas i evighet framåt i tiden. Ljus som lämnar jorden kan teoretiskt fortsätta hur långt som helst ut i universum, trots att det inte färdats hur långt som helst ännu. Tid antas vara analogt med materias färd genom rymden, och kan därför tänkas fungera på liknande sätt när det kommer till sådant som oändlig räckvidd/varaktighet trots endast ändligt lång historia.
Att vi inte funnits i en evighet är för övrigt bara ett annat sätt att säga att vi inte minns något av det som hänt oss före fosterstadiet. Oändligt många exemplar av sådana som vi var som foster har dock föregångare som haft medvetanden i stil med vårat nuvarande (och identiska med detta, och även i många fall väldigt annorlunda etc), och vi skulle ha mints att vi varit dessa varelser om det inte vore för det faktum att minnen inte lagras så effektivt i nybefruktade ägg på ett sådant sätt att sådana som vi kan återkalla dem och uppleva dem som minnen av en tid då vi varit medvetna varelser. I ett oändligt stort universum med oändligt mycket materia måste det för övrigt finnas allt möjligt - inklusive t.ex. sådana som vi som bl.a. inte kommer ihåg något av vår existens före fosterstadiet. Detta är om man ser på vår personskapskontinuitet som något som följer med materian. Detta är dock en problematisk syn. Se nedan.
Att en människa som dör på en plats överlever genom att uppstå i ett identiskt exemplar på en annan plats är inte konstigare än att man kan överleva en lång tids koma. De som legat i koma i sju år har ibland vaknat upp, och ingen av den materia de bestod av när de hamnade i koma består de av när de vaknar. De är alltså en helt ny klump materia. Vad är det då som gör att de är samma person som tidigare? Jo, endast mönstret i hur hjärnan (och i viss mån resten av kroppen) tenderar bete sig - en uteslutande immateriell egenskap. Den som vaknar ur en sju års koma är inte heller på samma plats som när han föll i koma - jorden förflyttar sig t.ex. långt i universum under sju år. Går man ned på kvarknivå behöver vi inte ta till koma för att visa att det inte är platsbunden, kontinuerlig existens av materian en människa består av som gör att det är fråga om en person som existerar över tid. Vi existerar över tid trots att vi från ögonblick till ögonblick ständigt består av helt ny materia på helt nya platser i universum. Kontinuiteten i vårt personskap, om vi alls har någon, sitter alltså rimligen uteslutande i likheten i mönster i fråga om beteende (agens) (häri innefattar jag främst det beteende som äger rum innanför skallbenen hos de kroppar vi existerar i) från ett ögonblick av medvetande till nästa ögonblick av medvetande. Människor är i denna mening att betrakta som datorprogram. En kopia av ett datorprogram är detsamma som originalet. Om originalet förstörs varje gång en kopia görs, existerar programmet över tid, bara i olika lagringsmedia från tidsperiod till tidsperiod. Så är det med oss också.
Om vi då till detta lägger att vi finns i oändligt många exemplar i universum, innebär det att vi i varje ögonblick förgrenar oss till att bli en väldig massa nästan identiska individer samtidigt. Dock upplever vi oss tydligen som endast en av dessa individer i taget. Ja, det är väl liksom självklart, annars skulle vi behöva ha alla de upplevelserna i en och samma hjärna, och sådant har nog evolutionen sållat bort i de flesta fall då det uppstått, då det varit platskrävande i vår skalle utan att som kompensation ge tillräcklig överlevnadsfördel för att det ska ha varit värt det - givet vår specifika historia som primater, stenåldersmänniskor etc som haft vissa förutsättningar som avgjorde vilka fortsättningar som blev vanligast.
Dock finns det i ett oändligt universum även varelser som utgörs av grupper om flera människor som alla var och en hela tiden upplever hur det är att vara alla de andra samtidigt. Men nu är vi tydligen inte sådana. Under perioder i framtiden kommer vi att vara det.
Låt oss konkretisera vad vi talar om genom att tänka oss två tänkbara sätt som saker kan utvecklas på från och med nu och in i evigheten. Naturligtvis finns det många fler sätt som saker kan utveckla sig på, men vi får föreställa oss att dessa två liksom är "genomsnitt" av två huvudriktningar i vilka utvecklingen kan gå. Vi överförenklar tills vidare, bara för att göra principen för det här oändlighetslyckotänket tydlig.
Anta att om du lever på sättet A1, ökar sannolikheten för utveckling B1 jämfört med om du lever på sättet A2, då istället sannolikheten för utveckling B2 ökar.
Utveckling B1 ser ut så här:
70% av de oändligt många exemplaren av dig lever, på sitt respektive exemplar av jorden, under de närmaste hundra åren, på sådana sätt som gör att mänskligheten på dessa exemplar av jorden dör ut under de närmaste tusen åren. Endast en 10^10^10^10^10-dels procent av dessa exemplar av dig överlever mer än hundra år från nu, och de flesta av dem av dessa överlevare som därefter överlever de därpå följande tusen till triljarder åren överlever genom att råka återuppstå gång på gång i form av slumpmässiga sammanträffanden av kvantfluktuationer av Hawkingstrålning i närheten av svarta hål. Dessa exemplar av dig går oftast en snabb och plågsam död till mötes ute i den tomma rymd där de råkat uppstå, men en på 10^10^10^10^10 av dem fortsätter leva i triljarder år, mestadels i återkommande svåra plågor, genom att råka återuppstå gång på gång på sådana hemska sätt mitt ute i tomma rymden. Vartefter som allt större del av de delar av universum vi talar om här blir fyllda av utomjordiska civilisationer (eller postmänskligheter från delar av universum där exemplar av mänskligheten överlevt och fortsatt utvecklas) kommer alltmer av de delar av universum vi här talar om att bli fyllda med nya varelser, av vilka en allt större andel med tiden kommer att vara identiska med fortsättningar av dig, d.v.s. vara fullgoda fortsättningar av dig. Det kommer aldrig att helt sluta uppstå exemplar av dig genom slumpmässiga sammanträffanden av kvantfluktuationer, men andelen sådana kommer att minska, och andelen lyckliga, av intelligenta, humana, kärleksfulla civilisationer skapade exemplar av dig kommer att öka med tiden. Alltså i de delar av universum vi här talar om. De delar där de 70% av dig existerar som är fortsättningar på de förgreningar där du valt att leva på sätt som gjorde att mänskligheten gick under mellan år 2008 och 3008.
Utveckling B2 ser ut så här:
70% av de oändligt många exemplaren av dig lever, på sitt respektive exemplar av jorden, under de närmaste hundra åren, på sådana sätt som gör att mänskligheten på dessa exemplar av jorden både med råge överlever och dessutom fortsätter ha en alltjämt accelererande teknologiutveckling, eller i vart fall en teknologiutveckling som går framåt åtminstone hyfsat mycket varje årmiljon, i genomsnitt. Du kommer då att, om inte annat av säkerhetskäl, kopiera upp dig i ett enormt antal exemplar per kubikljusår, och tillsammans med mänskligheten kolonisera mer och mer av universum för att få ännu mer materia av vilken ni kan skapa ännu fler lyckliga kopior av er själva. Även om den mest extrema formen av egoism kanske inte medger hänsyn till en kopia av en själv som hunnit bli aningen annorlunda en själv, är det troligt att en egoist tjänar på att ingå en pakt med sina (något olika) kopior om att så fort någon av dem dör, återskapa en exakt kopia av den, för att neutralisera den händelsen. I de delar av universum som vi talade om i det förra stycket kommer med detta styckes utveckling en mycket större andel av de levande exemplaren av dig som befinner sig inom dessa volymer rymd att vara till enormt mycket större andel nästan ständigt enormt lyckliga människor. Färre exemplar av dig kommer i denna trevligare utveckling att tillåtas lida i mer än någon nanosekund efter att ha uppstått av kvantfluktuationer i livsfientliga miljöer, och långt fler exemplar av dig kommer att leva långa, lyckliga liv istället.
Om vi översätter din mångfaldigade existens i rummet med en motsvarande mångfaldigad existens i tiden, blir det tydligt att det kan ha betydelse hur många kopior av de lyckliga respektive olyckliga exemplaren av dig det finns inom en viss tidsrymd inom en viss volym rymd i en viss del av universum. Anta t.ex. att du finns i tre exemplar under en timme inom samma kubikljusår. Om du istället skulle finnas i endast ett exemplar men vid tre tillfällen a en timme inom samma kubikljusår - nämligen i tre på varandra följande timmar - så skulle du kalla det för att du är lycklig i tre timmar. Såvida det är egoistiskt rationellt att föredra att vara lycklig i tre timmar framför att vara lycklig i en timme, och såvida rum och tid är interkompatibla, vilket väl var vad Einstein visade, är det även egoistiskt rationellt av dig att kopiera upp dig så att du finns i tre lyckliga exemplar under en timme från och med ett givet ögonblick inom en given volym rymd om en kubikljusår (i en given del av universums rymd) hellre än att endast existera i ett enda exemplar i en timme från och med nämnda ögonblick inom samma kubikljusår rymd (samma del av universum).
Detta förutsätter visserligen att det är rationellt att öka sin (eller andras) lycka per ändlig tidsenhet och volym rymd, trots att universum redan är oändligt och alltså innehåller oändligt mycket lycka även om man inte utför någon sådan lyckoökning. Det måste rimligen vara bättre för mig att vara lycklig t.ex. varje måndag till lördag och olycklig varje söndag, i en evighet, än att vara vice versa i en lika lång evighet. Detta trots att båda alternativen skulle innebära att jag får uppleva både oändligt mycket lycka och oändligt mycket lidande och att de på så sätt utifrån just den synvinkeln kan tyckas vara likvärdiga. Att man har oändligt med lyckligt och oändligt med olyckligt liv att se fram emot är inte den enda rimliga synvinkeln. En minst lika rimlig synvinkel är enligt min mening att se på hur mycket lycka i förhållande till lidande man får uppleva per ändlig tidsrymd i genomsnitt, under den evighet man lever.
Det är alltså inte så att överlevnad per se skulle vara det viktiga, något du tycks förutsätta i din kritik. Det som gör det önskvärt för dig, rationellt egoistiskt sett, att mänskligheten överlever i (slarvigt uttryckt) "så många som möjligt" av de exemplar av "vår" portion rymd (t.ex. Vintergatan) där du överlever, är att det gör att en större andel av de exemplar av dig, som överlever, då överlever på grund av att mänskligheten överlever (istället för på grund av plågsamma kvantfluktuationer) än om mänskligheten inte överlever i så många av de exemplar av "vår" portion rymd (t.ex. Vintergatan) där du överlever. Ju större andel av den sammantagna kardinaliteten exemplar av dig som är lyckliga, desto bättre för dig. Det är därför rationell egoism liksom utilitarism ger att man bör sätta mänsklighetens överlevnad framför allt annat, inte för att man skulle överleva i olika grad eller olika länge eller med olika sannolikhet beroende på hur det går för mänskligheten. Det är alltså för att maximera differensen mellan lycka och lidande (som t.ex. du upplever) per ändlig tidsrymd per ändlig rumslig mängd rymd som det är rationellt (t.ex. egoistiskt rationellt för dig) att maximera livskvantiteten (antalet exemplar av t.ex. dig) per ändlig tidsrymd per ändlig rumslig mängd rymd i universum.
Slutligen stämmer inte ditt påstående att rationell egoism och utilitarism skulle komma till samma handlingsslutsatser även om vi inte kan överleva enormt länge. Låt säga att du verkligen tror att du inte har minsta chans att leva längre än t.ex. max 140 år oavsett hur du lever. Anta vidare att du nästa år får en möjlighet att avstyra ett världskrig som med stor sannolikhet annars skulle kunna radera ut hela mänskligheten, men att det sätt du måste göra det på är ett sådant sätt som tyvärr som bieffekt kommer att reta upp en diktaturregim så att risken är stor att den låter lönnmörda dig som hämnd. Det kan då vara utilitaristiskt sett din plikt att utföra en handling som du emellertid som rationell egoist statistiskt sett gör klokast i att avstå från.
Det krävs en möjlighet till kanske inte oändligt lång, men i vart fall möjlighet till väldigt, väldigt, väldigt lång överlevnad för mänskligheten för att sådana scenarior helt ska kunna uteslutas. Jag har inte räknat på hur många år det rör sig om, men genom att universum har åtminstone hyfsad sannolikhet för att vara oändligt är sådana uträkningar inte heller nödvändiga.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Svalka skrev:Ok, visst.
Nämen ge inte upp nu! Jag hade hoppats på respons på mina argument! Om jag har fel någonstans, vill jag väldigt gärna veta var jag tänker fel och hur man istället ska tänka och varför. Och om jag har rätt, vill jag gärna veta om andra förstår det, och om de förstår varför jag har rätt, eller om de bara inte bryr sig. Jag behöver inget beröm för min självkänslas skull eller något sådant, däremot tror jag att mitt utgångsläge för att förbättra världen blir bättre av om jag får veta att många försökt hitta fel i mitt resonemang men inte lyckats (vilket innebär att mitt resonemang är relativt troligt rätt), än om jag svävar i ovisshet om hur det ligger till med den saken.
Om du lever moraliskt och enbart handlar utefter vad som förefaller uppenbart rätt, agerar altruistiskt vid de tillfällen som kräver detta, då finns möjligheten att du kommer att må så bra att du utan samvetskval kan blicka tillbaka på ett liv utan ånger och orättfärdighet, helt enkelt dö tillfredsställd. Om nu denna döden är lyckligare, än en död i vetskap att du istället varit ett egoistiskt hänsynslöst svin, utan tanke på dina medmänniskor, så förefaller det som om det är svårare för en egoist att släppa tanken på att upphöra att existera, trots allt jäkelskap denne gjort sig skyldig till, men dödsångesten beror ju inte på samvetsbetänkligheter över elakheter begågna mot andra, utan endast på det faktum, att denne egoistens eget liv snart är över.
Varför leva längre om det endast är för att berika sig själv? Det förefaller mig som om tidsaspekten, om det är 10 år, eller en miljon år, sett till en evighet, då är betydelselös.Låt anta att du har ett val, göra en god gärning och leva i en dag, eller göra tio dåliga gärningar och leva i tio dagar, vad som sker är att i det första fallet så ökar du lyckan med en del, men i det andra fallet så sänker du lyckan med tio delar. Du själv som skall dö oavsett vilket blir ju då inte lyckligare av att leva längre så tillvida du inte njuter av att göra elakheter OCH här kommer poängen, en egoist är en elak person i och med att den värderar sin egen lycka högre än andras, det kommer du aldrig ifrån.
Förslag
Sälj dina aktier och skänk pengarna till våldtagna kvinnor i Kongo, så blir fler lyckligare, fler blir lyckligare, fattar du!
Varför leva längre om det endast är för att berika sig själv? Det förefaller mig som om tidsaspekten, om det är 10 år, eller en miljon år, sett till en evighet, då är betydelselös.Låt anta att du har ett val, göra en god gärning och leva i en dag, eller göra tio dåliga gärningar och leva i tio dagar, vad som sker är att i det första fallet så ökar du lyckan med en del, men i det andra fallet så sänker du lyckan med tio delar. Du själv som skall dö oavsett vilket blir ju då inte lyckligare av att leva längre så tillvida du inte njuter av att göra elakheter OCH här kommer poängen, en egoist är en elak person i och med att den värderar sin egen lycka högre än andras, det kommer du aldrig ifrån.
Förslag
Sälj dina aktier och skänk pengarna till våldtagna kvinnor i Kongo, så blir fler lyckligare, fler blir lyckligare, fattar du!
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Zokrates skrev:Sälj dina aktier och skänk pengarna till våldtagna kvinnor i Kongo, så blir fler lyckligare, fler blir lyckligare, fattar du!
Jag har inte sagt att jag har aktier. Men anta för diskussionens skull att jag har det. Anta även att jag är egoist och tror att jag bara har några årtionden kvar att leva. Hur kan du då vara så säker på att jag inte blir lyckligast av att ha just aktier? Jag kanske älskar att handla med aktier! Många aktiehandlare gör det. Eller jag kanske har något tidskrävande nöje som jag älskar, t.ex. dansa salsa eller spela bridge, och jag kanske är bra på att tjäna mitt uppehälle genom aktiehandel, det kanske spar tid för mig jämfört med att försöka överleva på något annat sätt. Tack vare mitt aktiehandlande kanske jag därigenom får maximalt med tid över varje dag till att spela bridge och dansa salsa. Tack vare det, kanske jag är väldigt lycklig med mitt liv. Jag kanske har provat att handla mer altruistiskt, och märkt att jag inte blir lika lycklig av det, eftersom det inte passar min läggning. Skulle jag sälja alla mina aktier och skänka alla mina pengar till våldtagna kvinnor i Kongo, skulle jag inte ha pengar till mat efter det, och skulle därför antagligen behöva jobba många timmar om dagen för min egen brödföda efter det, och då skulle jag inte få lika mycket tid över till sådana aktiviteter om jag älskar. Kanske skulle jag även bli sjuk, och då ångra att jag inte sparat en rejäl summa pengar för den händelse att de skulle komma att behövas till att skaffa så bra medicin till mig som möjligt. Vissa sjukdomar rår nämligen den skattefinasierade sjukvården inte på lika bra som vissa alternativa - men dyra - terapier gör. Att vara fysiskt sjuk kan vara ett lidande som förstör livsglädjen. Pengar kan - även i detta f.d. "folkhem" - komma väl till pass om man blir sjuk. Alltså behåller jag mina aktier för säkerhets skull.
Och även om du skulle ha rätt i den meningen att det är möjligt för mig ("möjligt" i betydelsen att det kanske, med en rejäl portion tur, skulle kunna råka bli så att jag lyckas med) att lära mig vara lycklig genom att sälja min egendom och sluta ägna många timmar om dagen åt aktiehandel, bridge och salsa så måste man ju ta hänsyn till att sannolikheten för att jag skulle lyckas med det, hur mycket jag än försökte, kanske är så låg att det statistiskt sett ändå lönar sig för mig att fortsätta leva som jag lever. Jag menar, även om det är möjligt att du vinner en miljon på lotto innan det här året är slut, om du spelar på lotto varje dag från och med idag (vinner du en miljon, kan du ju hjälpa våldtagna kvinnor i Kongo ännu mer tack vare att du då har mer pengar), betyder ju inte det automatiskt att du bör spela på lotto, eller hur? Sannolikheten är avgörande.
Och även om en egoist kanske skulle kunna - kunna med så stor sannolikhet att det utifrån hans egennytta skulle löna sig att försöka - lära sig vara lika lycklig utan sina hittillsvarande favoritnöjen, så återstår problemet: hur får du ens en försvinnande liten bråkdel av världens alla egoister att inse det?
Jag tänker att det kanske är effektivare att tilltala mänsklighetens egoisters egoism, som de ju redan har, och motivera dem utifrån den, än att försöka motivera dem utifrån [erfarenheter av att altruism kan göra en väldigt lycklig] som kanske Moder Theresa-typer har men som nästan inga egoister har.
I viss mån kan man få egoister att leva på ett mer världsförbättrande sätt utifrån ren egoism, även utan att prata om evigt liv. De kan fås att köpa utsläppsrätter för att stiga i aktning i sin omgivnings ögon. De kan byta ut nötköttssteken mot kyckling för klimatets skull en dag i veckan. De kan ta tåget istället för bilen någon gång ibland. Sådant kan de njuta av (genom att känna sig "duktiga" eller genom att stiga i aktning hos andra). Och liknande. Men de ger inte upp sina älskade nöjen bara för att det finns andra saker de skulle kunna göra som skulle förbättra världen mycket mer. Det måste du väl ha märkt? Du märker väl hur folk är mest? Folk är inte beredda till särskilt stor uppoffring. Det finns en gräns. Den gränsen kan man dock kanske flytta rejält i riktning mot mer världsförbättrande beteende, om man får folk att förstå att de kan komma att leva i evighet och att deras beteende idag får konsekvenser, via hur de påverkar mänsklighetens framtid, och därigenom indirekt på dessa individers enskilda individuella framtid på riktigt lång sikt.
Således vidhåller jag att det spelar stor roll, för möjligheten att få folk (den stora massan alltså) att agera mer altruistiskt än de gör idag, huruvida man kan visa för dem att universums oändlighet innebär att de tjänar på att leva på ett mycket mer långsiktigt sätt än de hittills trott att de tjänar på.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Zokrates skrev:Om du lever moraliskt och enbart handlar utefter vad som förefaller uppenbart rätt,
För mig förefaller ingenting vara uppenbart rätt att göra. Dock tror jag att det som är rätt oftast är en handling, inte passivitet. I varje enskilt ögonblick, låt oss ta som exempel detta nu, kan jag tänka mig ett stort antal handlingar av vilka en eller flera kan vara rätt handling. Ingen av dem förefaller vara uppenbart den bästa handlingen. Enligt utilitarismen är endast den eller de allra bästa handlingarna (eller underlåtelsena) rätt.
Jag kan:
- gå och lägga mig (det är sent, jag är trött).
- äta (jag är även hungrig och kanske inte kan somna på tom mage nu).
- göra lite gymnastik (jag är stel efter alldeles fö lång tid i sträck vid datorn)
- skriva upp vad jag tror är bäst för mig att fokusera på i mitt liv, nu när detta fokus dykt upp i mitt medvetande för tillfället (det gör det tyvärr sällan).
- försöka utnyttja min sömnighet till att medelst självhypnos försätta mig i trance och där få insikter som kan komma att göra att jag förbättrar världen mer hädanefter, än vad som annars blir fallet.
- ringa någon som tänker ungefär som jag, och lägga upp en plan för maximal världsförbättring nu genast medan jag är inne på tanken.
- läsa på Internet om hur man tjänar en massa pengar på aktier, nu när jag kom på den tanken.
- skriva färdigt det här inlägget.
Som du ser finns det allid många tänkbara vitt skilda handingar, utav vilka det inte alls är så lätt att urskilja vilken eller vilka som är de/den allra bästa och därmed rätt handling(ar) att utföra i det innevarande ögonblicket.
Justin Case skrev:Svalka skrev:Ok, visst.
Nämen ge inte upp nu!
Eftersom jag ärligt talat inte iddes mer än skumma igenom ditt inlägg, och inte är särskilt förtjust i att få ord (eller påståenden för den delen) lagda i munnen kände jag att jag inte hade något att tillföra. Kan ju inte bemöta motinvändningar jag inte satt mig in i, det vore ju dumt.
Hur som helst, jag håller inte med dig beroende på invändningarna listade ovan (varav vilka du kanske lyckats tillbakavisa en del, jag har som sagt inte orkat se efter) och dels för att teknologin verkar förutsätta att cartesiansk AI fungerar -- vilket omöjligt kan vara fallet, eftersom bl a "sunt förnuft" (dvs common sense) inte kan översättas till programspråk. En herre vid namn Douglas Lenat har försökt göra det i 20 år nu, men projektet rör sig överhuvudtaget inte ur fläcken om man får tro Dreyfus. Att det inte fungerar beror på att substansdualism inte fungerar. Fast det hör kanske inte hit.
Men om du kunde kondensera uppsatsen till några maximer och koncist förklara varför oändlighet (i båda betydelser plus evigt liv) har någonting med saken att göra, tar jag gärna del av det sen. Måste plugga vidare nu.
-
The Thinker
- Inlägg: 4
- Blev medlem: 29 nov 2008 23:01
- Ort: Trelleborg
- Kontakt:
Om man antar att universum är oändligt (vilket förefaller mest troligt) så har allting som kan hända redan hänt, händer just nu och kommer att hända med undantag för allting som har en oändligt liten chans att hända. Ett av dessa undantag är oändligt liv då det finns en chans att man dör av olycks händelser och att chansen att du inte ska drabbas av en dödlig lycka under en oändligt lång tid är lika med ett mot oändligheten så finns det alltså bara en människa som kommer att leva i oändlighet.
Om man också antar att det alla partiklar består av mindre partiklar och så vidare i alla oändlighet (vilket också verkar troligt) så är chansen för att det finns en jag som ser exakt likadan ut som jag igen ett mot oändligheten, så med andra ord finns det bara en enda som är exakt likadan som mig själv nämligen jag.
Problemen med att räkna i oändligheter är att en oändlighet är ett tal som på grund av sin natur är omöjligt att förstå. Inget kan vara större än en oändlighet därför är en oändlighet plus en annan oändlighet fortfarande lika stor som en oändlighet. Detta skapar problem när man ska jämföra oändligheter mot varandra som jag skrev innan så är allting möjligt i ett oändligt universum så länge som chansen att detta ska hända inte är oändligt liten.
Om man också antar att det alla partiklar består av mindre partiklar och så vidare i alla oändlighet (vilket också verkar troligt) så är chansen för att det finns en jag som ser exakt likadan ut som jag igen ett mot oändligheten, så med andra ord finns det bara en enda som är exakt likadan som mig själv nämligen jag.
Problemen med att räkna i oändligheter är att en oändlighet är ett tal som på grund av sin natur är omöjligt att förstå. Inget kan vara större än en oändlighet därför är en oändlighet plus en annan oändlighet fortfarande lika stor som en oändlighet. Detta skapar problem när man ska jämföra oändligheter mot varandra som jag skrev innan så är allting möjligt i ett oändligt universum så länge som chansen att detta ska hända inte är oändligt liten.
"Allting kan lösas med en slägga och lite finnes!"
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
Svalka skrev:Hur som helst, jag håller inte med dig beroende på invändningarna listade ovan (varav vilka du kanske lyckats tillbakavisa en del, jag har som sagt inte orkat se efter) och dels för att teknologin verkar förutsätta att cartesiansk AI fungerar -- vilket omöjligt kan vara fallet, eftersom bl a "sunt förnuft" (dvs common sense) inte kan översättas till programspråk.
Hur vet du att det aldrig kommer att bli möjligt?
En herre vid namn Douglas Lenat har försökt göra det i 20 år nu, men projektet rör sig överhuvudtaget inte ur fläcken om man får tro Dreyfus.
AI rör sig visst "ur fläcken". Alltmer människolik AI skapas varje år. Några exempel på AI som existerar idag är autopiloten i flygplan, självständigt navigerande gräsklippare, program som spekulerar på börsen, etc. Jag medger att AI-utvecklingen har väldigt långt kvar när det gäller vissa mänskliga färdigheter, men det betyder inte att man aldrig kommer att nå dit.
Att det inte fungerar beror på att substansdualism inte fungerar. Fast det hör kanske inte hit.
Förklara gärna varför substansdualism gör att medveten AI inte går att bygga.
Enligt Wikipedia är substansdualism "en ovanlig ståndpunkt såväl i historien som i samtiden, som innebär att världen består av två urämnen eller substanser".
Hur kan du förvänta dig att jag ska uppleva substansdualism, definierad på det sättet, som värd att grunda en uppfattning om AI:s potential på?
Men om du kunde kondensera uppsatsen till några maximer och koncist förklara varför oändlighet (i båda betydelser plus evigt liv) har någonting med saken att göra, tar jag gärna del av det sen.
Du må tro att jag har försökt, men resonemanget är, för att kunna vara övertygande, beroende av en väv bestående många enskilda var och en för sig i de flestas ögon vid första åtanken kontraintuitiva och/eller urluftentagna byggstenar. Det enda sättet att visa hur alltsammans hänger ihop är att gå igenom varenda byggsten och förklara hur den hänger ihop med de byggstenar den hänger ihop med på de relevanta sätten, och varför, och varför de många tiotals invändningar, som läsaren ofelbart genast kommer på, inte håller. Struntar jag i någon av dessa byggstenar eller vederläggningar av invändningar, verkar bygget inte alls vara välgrundat. Det är av dessa skäl väldigt svårt att bevisa riktigheten i hela bygget utan att texten sväller iväg. Jag är den första att beklaga att det är så.
-
Justin Case
- Inlägg: 3552
- Blev medlem: 31 mar 2007 17:46
The Thinker skrev:Om man antar att universum är oändligt (vilket förefaller mest troligt) så har allting som kan hända redan hänt, händer just nu och kommer att hända med undantag för allting som har en oändligt liten chans att hända. Ett av dessa undantag är oändligt liv då det finns en chans att man dör av olycks händelser och att chansen att du inte ska drabbas av en dödlig lycka under en oändligt lång tid är lika med ett mot oändligheten så finns det alltså bara en människa som kommer att leva i oändlighet.
Det stämmer inte, för eftersom människan är endast ändligt komplex sertt till hur många olika (unika) kombinationer av kvarkar som kan utgöra en människa, medan det finns oändligt många kvarkar i universum, måste varje kombination av kvarkar existera på oändligt många ställen i varje ögonblick, om inte annat så på grund av rena sammanträffanden av kvantfluktuationer. Därigenom finns det alltid, i evighet, minst en sådan som du skulle ha varit om du hade överlevt. Med andra ord: du finns i evighet.
Om man också antar att det alla partiklar består av mindre partiklar och så vidare i alla oändlighet (vilket också verkar troligt) så är chansen för att det finns en jag som ser exakt likadan ut som jag igen ett mot oändligheten, så med andra ord finns det bara en enda som är exakt likadan som mig själv nämligen jag.
Det spelar ingen roll att det kan finnas hur små partiklar som helst. Betänk att även inom loppet av en nanosekund så försvinner rätt många kvarkar från din hjärna, och ersätts med helt nya, utan att du för den skull upphör att existera. Det finns endast ett ändligt antal kvarkar i din hjärna vid varje tidpunkt. Det betyder att en persons identitet, för att existera kontinuerligt över tid, inte behöver förändras oändligt lite, utan rentav kan få förändras rätt mycket, på nolltid, och är ändå samma person. Därmed är andelen möjliga partikelkombinationer, som skulle utgöra en sådan varelse som vore du, en större än oändligt liten andel av det totala antalet möjliga partikelkombinationer, som kan existera inom den volym rymd en person som du kan uppta.
Förutsättningen för din fortsatta existens vid varje givet ögonblick är alltså att jämföra med att någon som kastar ett oändligt antal t.ex. sexsidiga tärningar och att vid varje kast minst en av tärningarna blir en sexa. Det kommer absolut aldrig att råka bli så att ingen av tärningarna blir en sexa. Det är oändligt osannolikt. Därför är du garanterad evigt liv.
Problemen med att räkna i oändligheter är att en oändlighet är ett tal som på grund av sin natur är omöjligt att förstå. Inget kan vara större än en oändlighet därför är en oändlighet plus en annan oändlighet fortfarande lika stor som en oändlighet.
Om du skulle veta att du hade ett evigt liv framför dig, och att du skulle komma att vara lycklig varje måndag av denna evighet, men olycklig (lida) övriga veckodagar, skulle du då finna det egalt huruvida du började vara lycklig även alla övriga veckodagar utom söndagar? Det borde du, om en oändlig mängd av något är densamma som [sig själv multiplicerad eller dividerad med vilket tal som helst, t.ex. sex]. Personligen finner jag det absurt att ett liv bestående av sex lyckliga dagar och en lidandedag i veckan inte skulle vara ett bättre liv än det omvända, bara för att det är ett oändligt långt liv. Att mitt liv är evigt gör inte plötsligt att det slutar spela roll huruvida jag oftast är lycklig eller oftast lider. Detta tvingar mig till (och accepterar lättad) slutsatsen att oändliga mängder faktiskt måste kunna vara olika stora.
Detta skapar problem när man ska jämföra oändligheter mot varandra som jag skrev innan så är allting möjligt i ett oändligt universum så länge som chansen att detta ska hända inte är oändligt liten.
Ja, men chansen för att en sådan som är exakt som du, d.v.s. du, ska råka börja existera på grund av rent slumpmässiga kvantfluktuationer inom en godtycklig ändlig volym rymd på oändligt många platser i universum i varje ögonblick är inte oändligt liten utan oändligt nära 100%, tack vare din begränsade komplexitet. Din hjärnas komplexitet är oändligt mycket mer lik en endaste bit i en dator, eller antalet möjliga utfall vid ett tärningskast med en sexsidig tärning, än vad den är lik ett universum med oändlig storlek och oändlig komplexitet.
-
The Thinker
- Inlägg: 4
- Blev medlem: 29 nov 2008 23:01
- Ort: Trelleborg
- Kontakt:
Men hur vet du att kvarkar är den minsta beståndsdel något kan bestå av?
Själv tror jag att man kan fortsätta dela kvarkar tills man får oändligt små partiklar. Då det finns oändligt många oändligt små partiklar på vilken volym som helst så är chansen för att du helt slumpmässigt skapas någon annan stans oändligt liten (då du består av oändligt många oändligt små partiklar).
Vår åsikt verkar gå isär då jag anser att det borde finnas mindre partiklar änn kvarkar, men om det inte finns något mindre änn kvarkar så är ditt resonemang helt korrekt.
Det är här det problemet jag talade om innan uppstår. En oändlighet är helt enkelt ett tal för stort för att man ska kunna förstå.
Låt mig ge dig ett exempel: Säg att du fick leva i all oändlighet men att du skulle vara olyckliga i 10 år för varje lycklig dag. Nu, skulle du tacka ja? Tänk efter, du får oändligt många lyckliga dagar och oändligt många olyckliga dagar hur du änn räknar på det, så du kan vara lycklig i ett oändligt antal dagar och sen vara olycklig i ett oändligt antal dagar.
Det grundläggande problemet är att ingen levande varelse ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur mycket en oändlighet är.
Här är ett till exempel (mitt favorit exempel när det handlar om oändligheter): Ta fram en bok, och lyft upp den. Denna handling har nu påverkat universum nästan (oändligt nära) lika mycket som att spränga hela jorden. Man kan försumma skillnaden då den är oändligt liten och helt enkelt säga att lyfta en bok har lika stor inverkan på universum som att spränga jorden.
Själv tror jag att man kan fortsätta dela kvarkar tills man får oändligt små partiklar. Då det finns oändligt många oändligt små partiklar på vilken volym som helst så är chansen för att du helt slumpmässigt skapas någon annan stans oändligt liten (då du består av oändligt många oändligt små partiklar).
Justin Case skrev:Det spelar ingen roll att det kan finnas hur små partiklar som helst. Betänk att även inom loppet av en nanosekund så försvinner rätt många kvarkar från din hjärna, och ersätts med helt nya, utan att du för den skull upphör att existera. Det finns endast ett ändligt antal kvarkar i din hjärna vid varje tidpunkt. Det betyder att en persons identitet, för att existera kontinuerligt över tid, inte behöver förändras oändligt lite, utan rentav kan få förändras rätt mycket, på nolltid, och är ändå samma person. Därmed är andelen möjliga partikelkombinationer, som skulle utgöra en sådan varelse som vore du, en större än oändligt liten andel av det totala antalet möjliga partikelkombinationer, som kan existera inom den volym rymd en person som du kan uppta.
Vår åsikt verkar gå isär då jag anser att det borde finnas mindre partiklar änn kvarkar, men om det inte finns något mindre änn kvarkar så är ditt resonemang helt korrekt.
Justin Case skrev:Om du skulle veta att du hade ett evigt liv framför dig, och att du skulle komma att vara lycklig varje måndag av denna evighet, men olycklig (lida) övriga veckodagar, skulle du då finna det egalt huruvida du började vara lycklig även alla övriga veckodagar utom söndagar? Det borde du, om en oändlig mängd av något är densamma som [sig själv multiplicerad eller dividerad med vilket tal som helst, t.ex. sex]. Personligen finner jag det absurt att ett liv bestående av sex lyckliga dagar och en lidandedag i veckan inte skulle vara ett bättre liv än det omvända, bara för att det är ett oändligt långt liv. Att mitt liv är evigt gör inte plötsligt att det slutar spela roll huruvida jag oftast är lycklig eller oftast lider. Detta tvingar mig till (och accepterar lättad) slutsatsen att oändliga mängder faktiskt måste kunna vara olika stora.
Det är här det problemet jag talade om innan uppstår. En oändlighet är helt enkelt ett tal för stort för att man ska kunna förstå.
Låt mig ge dig ett exempel: Säg att du fick leva i all oändlighet men att du skulle vara olyckliga i 10 år för varje lycklig dag. Nu, skulle du tacka ja? Tänk efter, du får oändligt många lyckliga dagar och oändligt många olyckliga dagar hur du änn räknar på det, så du kan vara lycklig i ett oändligt antal dagar och sen vara olycklig i ett oändligt antal dagar.
Det grundläggande problemet är att ingen levande varelse ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur mycket en oändlighet är.
Här är ett till exempel (mitt favorit exempel när det handlar om oändligheter): Ta fram en bok, och lyft upp den. Denna handling har nu påverkat universum nästan (oändligt nära) lika mycket som att spränga hela jorden. Man kan försumma skillnaden då den är oändligt liten och helt enkelt säga att lyfta en bok har lika stor inverkan på universum som att spränga jorden.
"Allting kan lösas med en slägga och lite finnes!"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster