Det var samma sak med filosofin , först hörde man att den fanns , lärde sig själv att filosofera , och sedan var man filosof.
Det är bara det att filosofins mening , för den som är i stånd att begripa den, ska för det mesta inte vara självutplånande , utan snarare självuppbyggande , ett självförsvar , främst , och sedan allting annat .
Varför tar jag upp detta ?
Jag vill hjälpa de självutplånande moralisterna ...
Jag tycker inte att någon är finare än jag bara för att han är mer altruistisk än jag , jag blir däremot avundsjuk , kanske , på de som är altruistiska och har en högre målsättning än jag har ,eller kan ha .
Om man tex ger sitt liv för att rädda en myra så är detta förkastligt jämfört med att ägna 10 minuter av sin tid för att rädda en by från svält.
När man blir attackerad och de psykologiska och filosofiska mekanismerna sätts in i försvar , då ska inte filosofin hos en vara sjukdomsalstrande , försöker jag att säga , inte fungera som någon slags psykosomatisk sjukdom ...
Några tankar ?
mvh