Begreppsförståelsens fenomenella ontologi

[Logos]

Jag gör härmed ett försök att komma vidare i diskussionen om begreppens ontologi.
Så... vad är ett begrepp? Och hur ser vår eventuella förståelse av omvärlden ut?

Det tycks mig (med flera) som om vi levande organismer med medvetande har ett behov av att kategorisera världen och som om detta behov leder till en typ av påverkan kring hur vi uppfattar saker och ting i vår vardag. Om jag till exempel går in på Ikea så vet jag att varje paket glödlampor är avgränsat från ett annat paket glödlampor, trots att de står staplade bredvid varandra, medan ett bord samtidigt kan bestå av flera paket utan att det är något konstigt med det. Genom någon typ av process har jag fått tillgång till en begreppsförståelse som jag delvis verkar vara överens om med andra, av mig själv oberoende existerande individer (eller?).

Redan den nyfödde har tillgång till vissa begrepp i sin orientering i världen. Antagligen kommer sig detta av vissa observerade skillnader mellan olika företeelser (ljust-mörkt, tryggt-otryggt etc). Från våra sinnen får vi intryck, och dessa intryck associerar vi med vissa känslor (som kanske även dem kan liknas vid sinnesintryck). Barnets ”förs-språkliga” begreppsapparat är här naturligtvis inte ofullständig, den är vad den är i ett ständigt blivande.  Att se barnet som en ofullständig vuxen som värderas utifrån sin tänkta potential känns som teleologiskt och egentligen ointressant.

Enter språket. Rimligen inser barnet relativt tidigt att det kan dela sina erfarenheter med en yttervärld och därigenom få sina drifter tillfredsställda (gråt ger tutte etc).  När barnet även upptäcker språket så banar det säkerligen väg för insikten att världen kan delas in i en begreppsbaserad värld. En ”pippi” har något gemensamt med andra ”pippisar”. En mamma kan liknas vid andra mammor. Den här typen av kategorisering är ofta riktigt intressant för barnet (liksom för oss vuxna) och det logiska mönstertänkandet sätter in. Ser man två stora daggmaskar och en liten i en bok är det givetvis mamma-pappa-barn etc.

Här är ju språket så oerhört intressant då det ju framförallt handlar om att få ihop sin begreppsförståelse med andras i en social samvaro. Jag som bebis har vissa sinnesintryck och vissa känslor ihopkopplade med tex katten hemma. Nu lär jag mig att koppla ihop detta med det både vardagligt reella och abstrakta begreppet ”katt”. Denna katt är av samma typ som katterna i mina böcker, på film, som ett gosedjur eller som en bild på en lyktstolpe. En kategorisering är gjord.
När sedan språket väl är inlärt (eventuellt kan man säga att det finns där från första början men i en annan form) så kan det ju inte ”tas bort”. Det kommunikativa sätt som jag har att förmedla mina intryck, känslor, tankar och funderingar är ju språket. Det är intressant att se hur otroligt sociala vi verkar vara. Genom språket lär vi oss att tala om det som vi kontinuerligt upplever i det Nietzschianska blivandet.

Vad som är intressant här är ju även att man efter en viss tid (när tidsförståelsen har sjunkit in) lär sig att kommunicera genom att berätta det som redan har skett (jag gick över gatan etc). Kommunikationen blir av en historisk karaktär. Min beskrivning av hur jag upplever ett visst skeende blir en beskrivning av hur jag tänker mig att jag upplevde eller skulle ha upplevt ett dylikt skeende. Och det är väl ett av människans villkor. När jag kommunikativt via språket beskriver något så är det något som redan har skett.

Hur fungerar då min upplevelse av världen? Jag tror här att Heidegger har rätt då han menar att vår fundamentala utgångspunkt alltid måste vara att vi befinner oss i världen. Den egna avgränsingen från världen är inlärd och konstruerad, men den är konstruerad i social samvaro med andra. Jag lär mig vad mina känslor och sinnesintryck är för något och den begreppsvärld som jag skapar mig präglas av alla möjliga typer av intryck. I denna mån kan det vara befogat att prata om språket som ett slags extra sinne, som påverkar min begreppsbaserade uppfattning om världen.

För att ta Avantgardets exempel i en annan tråd så är det givetvis så att jag omedelbart förstår begreppet bil när jag går över gatan och även så att jag förstår bilens förmodade egenskaper, men är detta verkligen en språklig förståelse? Är det inte bara en förståelse utifrån vissa begrepp som rimligen är påverkade av språket men även av andra intryck? En sorts flytande begreppsapparat som jag anpassar efter den verklighet (det vara) som jag för stunden befinner mig i? Varför skulle den vara just språklig?

Jag tror att min upplevelse av världen inte är renodlat språklig, utan den består av en sorts holistisk upplevelse, en samling av olika intryck och knutet till dessa, en kategorisering. Det filosofiska problemet blir att vi är bundna av språket för att kunna beskriva denna begreppsbaserade uppfattning av verkligheten. Inte minst lär detta gälla för filosofer som är vana att formulera sig skriftligt i ett syfte att kommunicera sådant som annars är svårt att kommunicera. Språket är otroligt viktigt, men det är inte det enda som konstituerar den begreppsbaserade förståelsen.

[wat]

Jag tror som jag försökt förklara i annan tråd. Att det finns "grundtanke" vad saker är.

Vi har våra sinnen som vi ser, hör, smakar, känner och luktar på vår omvärld. De ger en förståelse av grundtanken i sig själv. Om jag känner lukten från t.ex. en bil så associerar mina sinnesintryck mig direkt till "grundtanken".  Men för att finna förklaring för grundtanken använder man språket. Jag får en bild i mitt huvud av en bil, men för att finna förståelse för vad jag ser i mitt huvud kallar jag denna bild en bil. Ett begrepp på en grundtanke; Förståelse genom att använda språket. .

Men lite av vad jag tycker vår värld är begränsad av. Jag kan bara förstå saker jag förstår, om jag inte vet vad en bil är kan jag bara förklara vad jag vet om bilen genom min redan uppbyggda begreppsförståelse. Jag kan säga bilen rör sig, är av metall m.m. men jag kan inte förklara själva grundtanken vad en bil egentligen är. Alltså en bil. Utan bara begreppen runt omkring som bildar grundtanken om bilen.  

Vi människor försöker hela tiden hitta "orsaker" till saker och ting. När vi inte förstår något försöker vi finna förklaringar på det. Så vi diktar upp förklaringar genom språket. Vi vet inte hur jorden skapades, vi kan inte förmedla grundtanken. Då använder vi vårt språk och diktar upp teorier för att försöka förklara skapelse. Men vi kan inte förmedla skapelse, ge oss skapelse alltså visa upp den. Utan det enda vi kan är genom vårt språk försöka finna förståelse om hur skapelse var.

Lite av det jag menar med språket.

Men sen det senaste när jag läser på detta forum blir jag förvirrad gällande vad grundtanken och förståelsen är. Min förståelse är baserad på andra människors förståelse. Jag använder ett språk som jag själv inte har skapat utan det är andra människor som har skapat när jag ska kommunicera till andra människor. Det gör att hela min uppfattning av världens "begrepp" kan bara ske om jag själv förstår grundtanken bakom begreppet.

I debatter på detta forum hänvisar man ofta till andra än sin egen förståelse av ett begrepp. Man tar de stora tänkarna: Heidegger, Sokrates, Aristoteles, Kant, Nietzsche m.m. och citerar de ordagrant gällande förståelse av ett begrepp.  Där man själv inte har funnits förståelse utan förståelse är bara förståelse av andras förståelse. Därför blir begreppbaserad förståelse en svår fråga då man hela tiden bara "kan" hänvisa till andra förståelse när det gäller den kommunikation. När man själv inte förstår ”grundtanken”. Vi tolkar andra personers prat. Om jag skulle hänvisa till och försöka förklara vad någon tänkare menar med det. Kan jag inte förmedla hans förståelse (om jag inte citerar personen och då måste jag citera originalet annars citerar jag bara en annan persons förståelse av personens förståelse) utan det enda jag gör är att förklara min egen förståelse för vad personen är.  

Därför vill jag själv skilja mellan språk och språk. Att det inte finns ett språk. Vi alla här pratar svenska, men vi formulerar oss inte på samma sätt eller använder samma ord eller beskrivningar för samma saker. Det gör att vi har olika förståelse av förståelsen av svenskan. Men vi har en gemensam förståelse för förståelsen om grundtanken bakom vad vi försöker beskriva. Vi beskriver samma grundtanke men vi har olika förståelse för den då vi inte pratar samma språk. Det gör att även om vi inte pratar samma eller använder samma ord kan vi förstå. För det är samma grundtanke som ligger bakom.

Sen tror jag att det finns direkt förbindelse till grundtanken genom sinnesintrycken m.m. men då vi inte kan förmedla sinnesintryck. Vi kan bara ge en förståelse av en känsla. Gör att vi i själva tänket inte har någon direkt kontakt med grundtanken.

Jag har inte läst någon filosofibok av någon av de stora tänkarna än. Det gör att jag är begränsad till min egen förståelse av vad jag tror språket är.  Men egentligen är jag inte begränsad. Läste något citat ur en citatbok var något i stil med detta (fast inte i närheten av detta): Det är när en person börjar tänka själv som det skapas problem.

[Logos]

Har dina grundtankar en egen objektiv existens? Handlar det egentligen om att du "förstår" skeenden? Tolkar du de inte bara?

[wat]

[quote="Logos"]Har dina grundtankar en egen objektiv existens? Handlar det egentligen om att du "förstår" skeenden? Tolkar du de inte bara?[/quote

Jag anser att tankar existerar för sig själv i en objektiv existens.

Jag själv kan inte förstå något skeenden jag måste först förstå vad det är något. Jag kan inte veta något som man inte förstår.

Nej, eller det beror definitionen av ordet tolka innebär och vad förståelse är.  Jag anser genom språket gör man en subjektiv förståelse för grundtanken, man bildar en förståelse för att man själv ska kunna förstå det. Det är grunden en fråga om tolkning. Men det är lite som om jag ska läsa något på ett språk jag inte förstår översätter jag språket till ett språk jag kan förstå. Det handlar om en tolkning av vad personen säger, men i grunden är det för att bilda sig en egen förståelse för vad det står.

[Avantgardet]

Aha, du snöade på det spåret du, Logos. Kul med lite nyansskillnader. Hur ska man formulera en sådan ("begreppsförståelsens fenomenella ontologi") koppling tillfredsställande? Jag tycker du är ganska rätt ute när du talar om språket som ett "sinne", men lite missvisande kan jag ändå tycka att det är. För mig tycks språket snarare vara nåt i stil med att andas, eller att gå, eller egentligen vilken "naturlig" eller (åtminstone) kroppsegen funktion som helst. Men helt klar är det så att språket upplåter varat åt oss på ett sånt sätt att det strukturerar redan vår perception av världen - och det är väl ett annat sätt att säga att det här rör sig om vad vi vanligtvis kallar erfarenhet. Vi hanterar världen utifrån den begreppsapparat vi har tillgänglig, som vi hunnit tillskansa oss osv. Kulturen levererar en begreppsapparat åt oss, såväl som alla andra "koder" som den rymmer (och som alla faller under det utsträckta textbegreppet), dessa är vanligtvis transparenta och därför osynliga, ända tills dess vi konfronteras med det annorlunda. Tror det var Goethe som sa att man inte kan nåt språk alls förrän man kan minst två. För att det skall bli synligt, det egna (transparenta), måste detta annorlunda till.

Vad gäller detta med att återberätta upplevelser, så kan det väl göras i presens också, men du har rätt så tillvida att det alltid måste vara genomlevt innan det kan återberättas. Du har varit inne på detta tidigare, är inte säker på att jag förstår varthän denna fundering leder. Tycker annars att Derridas konception av en ursprunglig urledvridning av tiden - som dess själva möjlighetsvillkor (en icke-urledvriden tid vore absolut stillhet) - som alltjämt kommer oss tillmötes framifrån, trots detta att den så att säga alltid-redan skett, är ganska kul.

[Logos]

Du har varit inne på detta tidigare, är inte säker på att jag förstår varthän denna fundering leder. Tycker annars att Derridas konception av en ursprunglig urledvridning av tiden - som dess själva möjlighetsvillkor (en icke-urledvriden tid vore absolut stillhet) - som alltjämt kommer oss tillmötes framifrån, trots detta att den så att säga alltid-redan skett, är ganska kul.

Jag fick Of Grammatology i födelsedagspresent, ska sätta mig in i den efter Deleuze som jag just nu läser. Det där liknar lite det som jag menar. Vad jag har förstått när jag har läst om Derrida så verkar han ju mena att vi ständigt lever i nuet (nåt slags nietzshieanskt blivande?). Verkar helt klart läsvärt.

Vad jag är ute efter är följande: Det finns en anledning för oss att vara källkritiska kring det som vi ofta använder som grund för vår fenomenella upplevelse av varat, nämligen minnet. Bara det att säga "Jag sitter framför datorn just nu" refererar ju i viss mån till ett redan upplevt tillstånd som man tänker sig hör samman med ditt tillstånd i stunden.

Givet är ju iofs att tidsuppfattningen i sig är ett fenomen som är givet av en viss begreppsförståelse och vars grund ligger i språket, så i viss mån får jag ge dig rätt. Det är ju svårt att på något meningsfullt kunna prata om icke-språklig begreppsförståelse. Men det är en epistemologisk begränsning och det betyder ju inte att vi inte kan ha icke-språklig begreppsförståelse. Och varför hålla sig till pragmatism?

[Avantgardet]

Nja, jag skulle säga som så att det nietzscheanska blivandet (i synnerhet i Deleuzes tolkning) är ett slags positivistisk metafysisk läsning av differentieringen, medan Derrida skulle insistera på att vi absolut inte får gripa detta som en positiv entitet (eller kraft eller vilja eller what not) utan som ett spår, alltså något som väsentligen fattas som en frånvaro. Det är egentligen frågan om en subtil, men i min mening mycket viktig, skillnad här. I "Rösten och fenomenet" (following Husserl), säger Derrida:

Man märker snart att det varseblivna nuets närvaro bara kan uppträda som sådant om det är kontinuerligt sammansatt [tycker detta borde få ett ögonbryn att höja sig på Auken - min anm.] med en icke-närvaro och en icke-varseblivning, det vill säga med det primära minnet och den primära förväntan (retention och protention). Dessa varseblivningar läggs inte till det aktuellt varseblivna nuet i vissa fall, utan de är oundgängligen och essentiellt delaktiga i dess möjlighet.

Längre fram:

... denna relation till icke-närvaron överrumplar, omger eller döljer inte närvaron hos en ursprunglig impression, utan tillåter tvärtom denna impression att framträda i sin ständigt pånyttfödda oskuldsfullhet. Men den upplöser på ett radikalt sätt varje möjlighet till enkel självidentitet... Denna närhet mellan närvaron och icke-närvaron, alteriteten och närvaron hotar själva grundvalen för påståendet att tecknet skulle vara obehövligt i självrelationen.

Nuet är alltså beroende av repetitionen, för att alls kunna vara detsamma, för att kunna återkomma. Nuets form börjar ha många år på nacken med andra ord, och är vad som öppnar nuet mot oändligheten - som återkomsten av detsamma. Och där gränsar vi till Nietzsche igen...

Kul att du ska läsa Of Grammatology förresten, och grattis i efterskott, kolla också in Spivaks förord som faktiskt är fruktansvärt upplysande.

[Logos]

Hmm jag hade förstått Nietzsches blivande som en sorts fortsättning på Herakleitos evigt transformerande värld, där det varaktiga enbart är en mänsklig konstruktion. Men jag har inte rätt böcker med mig här på jobbet, jag återkommer senare.

[Logos]

Vilket ju förstås är ett metafysiskt antagande, men positivistiskt? Hur menar du?

[Avantgardet]

Jag kan givetvis vara fel ute i fråga om Nietzsche här, och finns det överhuvudtaget en Nietzsche (vilket är vad vi ju också ifrågasätter med vad vi här dragit upp)? Men låt oss ta Herakleitos. Det är ett bra exempel, i dubbel bemärkelse. Å ena sidan så erkänner han ju ingen fast värld, utan allting flyter, men å andra sidan så står han i våra historieböcker som instiftaren av Logos. Den allombekanta "flodliknelsen" gör sig påmind. Tar vi "floden" (varat) såsom en egen entitet, i positiv bemärkelse, så har vi ju, om än blott med begreppen, institutionaliserat detta som ett närvarande. Ett närvarande som måhända ständigt är skiftande, men själva dess form förefaller oss evig. Således kan också Hegel åberopa Herakleitos som en föregångare. Men Derrida, å sin sida, skulle istället vilja föra in différance, av samma skäl som den sene Heidegger kom att att genomstryka vissa ord - till exempel varat (fast genomstruket, med ett fett kryss, förstås). Det får inte förstås som ett namn, som "floden", utan föregår varje bestämning, varje identitet (smiter ur Logos grepp med andra ord, om jag får uttrycka mig vulgärt). Ur föreläsningen om detta "icke-begreppsliga" begrepp (har citerat samma stycke förr):

”Older” than Being itself, such a difference has no name in our language. But we ”already know” that if it is unnameable, it is not provisionally so, not because our language has not yet found or received this name, or because we would have to seek it in another language, outside the finite system of our own. It is rather because there is no name for it at all, not even the name of essence or of Being, not even that of “différance,” which is not a name, which is not a pure nominal unity, and unceasingly dislocates itself in a chain of differing and deferring substitutions.

När det gäller Nietzsche är jag mindre säker, och jag kan som sagt ha fel . Det tycks som Nietzsche i min tolkning hamnar ganska nära Hegel här (på just denna punkt), vilket förstås inte nödvändigtvis behöver vara fel men likväl tycks mig proximiteten något suspekt.

[Logos]

Alla söker vi väl Logos? Även alltings relativitet och skiftande är ju en form av Logos. Det finns faktiskt ett bra fragment av just Herakleitos:

You will not find the boundaries of the soul by travelling in any direction

Jag tror egentligen att vi är överens om det mesta, förutom om huruvida den begreppsliga uppfattningen till sin natur är språklig eller ej. Men det har nog egentligen att göra med hur man definierar språket. Om all begreppsuppfattning är språklig så är vår upplevelse av varat språklig. Klart är att vi är fast i språket för att kunna beskriva den (om man inte räknar bilder, konstverk etc). Tingen-i-sig förblir dolda, som en annan död tysk skulle ha sagt. Och om jag förstår dig rätt så menar du att Derrida menar att även detta är en språklig upplevelse? Intressant, jag får läsa in mig och återkomma.[/quote]

[Avantgardet]

Ja, fast då bör man ju ha i åtanke att jag inte talar om språk i den vanliga snäva bemärkelsen, utan talar om all form av "kommunikation", eller "kod", och som på inget sätt utesluter det som också djur sysslar med osv. Men jag håller inte med om att alla skulle söka Logos, åtminstone inte dekonstruktören - som ibland tolkas som föraktfull när han eller hon talar om just "logocentrism" och dylikt. För att sätta Herakleitos fragment i kontext, vad Derrida syftar till är just att visa på denna "själens" gränser - men inte genom något försök att kliva bortom dem, utan genom att artikulera dem just som själen själv avslöjar sig i rörelse. Alltså inifrån.

[Logos]

Alla har vi våra sanningar, däribland kan räknas avsaknandet av sanningar. Man kan lägga ett metaplan på allt. Svårt att bygga system eller ifrågasätta system utan antaganden. Om fransosen lyckas med det så är jag imponerad, men det låter otroligt.

[Avantgardet]

Det beror ju förstås på vad man menar med "lyckas" i ett sådant sammanhang. Om man med "lyckas" menar ett positivt utlåtande som "det finns inga sanningar" så kan man inte säga att Derrida lyckas, då det skulle innebära att vi bara tillgriper till en ny metafysisk position i förhållande till den gamla.

Men för att återvända till huvudfåran. Är vi eniga vad gäller begreppens subsumering i handlandet? Att de redan är med och strukturerar vårt erfarande, utan att ens behöva artikuleras? Eller hade du reservationer där?

[Logos]

Ja det känns givet. Det är huruvida detta är en i sig språklig upplevelse som jag ifrågasätter.