Hur lever vi?

[Nothingman]

Låt oss säga att du är ute och går i skogen, helt ensam. Helt plötsligt kommer det ett rymdskepp från ingenstans. Ett par främmande varelser kommer ut ur skeppet. De säger på flytande svenska/engelska/zwahili (whatever) att de inte vill något illa, de vill bara veta lite om Jorden. Du går med på att gå ombord på deras skepp och svara på lite frågor. När du kommer ombord är den första frågan de ställer : "hur lever ni?". Vad är svaret på det? Jag menar, vi andas och vi äter men mer?

[Fry]

"Vi människor inkräktar och parasiterar på alla andra djurarter på planeten, och vi gör allt vi kan för att förstöra miljön på snabbast möjliga sätt. Om det inte skulle gå tillräckligt snabbt har vi byggt kraktfulla bomber som kan förinta Jorden på kort tid. Men det finns hopp för vi lägger miljarder och åter miljarder kronor för att utforska nya planeter att förstöra. Dessa pengar hade kunnat användas till att stoppa miljöförstöringen eller skapa bättre förhållanden för allt liv på Jorden, men eftersom det finns så många beboeliga och resursfyllda planeter i närheten så kan vi förstöra denna bäst vi vill. Förresten, har ni en planet vi kan bosätta oss på?"

[Nothingman]

Lite väl depressivt för min smak, ganska roligt dock, tack för svaret  8)
Vad jag ville ha är nog mest en formulering av att vi växer upp, lär oss av de äldre och sedan lär de yngre när vi blir äldre.

[Liam]

Jag har mina tvivel på att alla kärnvapen på jorden verkligen kan utrota jorden. Utrota människan kanske men det är en helt annan sak.

Jag menar, Jorden har klarat massor med smällar med flygande rymd saker förut. Och då menar jag inte mesiga små stenar som man tror utplånade dinosaurierna (som hade kraften åt massor med tusen hiroshima bomeber) utan snarare Orpheus kom flygande, krockade med jorden och skapade månen, det sved nog en hel del eftersom Oprheus var ungefär lika stor som mars. Dinodödarn var bara några kilometer/någon mil.

Ja hur lever vi. Vi är vane-djur. Ovanligheter är misstänksamma och ogillas. Vi kopierar våra föräldrar och försöker bli bättre. Vi lever ovanligt länge men fruktar döden. Att förlänga vår livslängd är ett mål som många (ironiskt nog) har spenderat medparten av sina liv för att uppnå.

[Oddjob]

Vi är planetens mest kreativa varelser som älskar våra idéer och våra verktyg.
Jag skulle berätta om språket, matematiken och internet. Och de skulle förmodligen vara ganska lika oss om de lyckats bygga rymdskepp osv,
skaparlusten är universums urkraft.

[Nothingman]

Tack så hemskt mycket! Min törst är för tillfälet släckt tror jag!

[Algotezza]

Låt oss säga att du är ute och går i skogen, helt ensam. Helt plötsligt kommer det ett rymdskepp från ingenstans. Ett par främmande varelser kommer ut ur skeppet. De säger på flytande svenska/engelska/zwahili (whatever) att de inte vill något illa, de vill bara veta lite om Jorden. Du går med på att gå ombord på deras skepp och svara på lite frågor. När du kommer ombord är den första frågan de ställer : "hur lever ni?". Vad är svaret på det? Jag menar, vi andas och vi äter men mer?

Vi skiter och sover också. Samt hotar allt biologiskt liv på jorden, inklusive vårt eget, genom det sätt som vi lever eftersom vi tämligen hänsynslöst utnyttjar vår hemplanet. Vår självbild är dock annorlunda: vi kallar oss den visa människan, homo sapiens sapiens. Någon som vet varför?


Vi omvandlar vår föda till avföring (gödsel) samt luften vi andas till koldioxid (utandningsbajs).  Vår gödsel kan användas som växtnäring, koldioxiden vi andas ut till växtnäring också.


Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Vi skiter och sover också. Samt hotar allt biologiskt liv på jorden, inklusive vårt eget, genom det sätt som vi lever eftersom vi tämligen hänsynslöst utnyttjar vår hemplanet. Vår självbild är dock annorlunda: vi kallar oss den visa människan, homo sapiens sapiens. Någon som vet varför?

Jag tänker att det är helt enkelt så vi fungerar. Vi måste ha skäl för att alls kunna lyfta på arslet. Rationalisering är alltså nödvändigt. Men vi behöver också, på ett annat plan, vårt raison d'être. Sen ser jag inte att där skulle finnas tanke och vilja. Utan varje tanke är redan en typ av viljande, och med tankens förändring förändras också viljandet i förhållande till det tänkta objektet. I ungefär såna termer skulle jag förklara det hela. Det är alltså inte bara frågan om rättfärdigande i moralisk mening, utan som incitament överhuvudtaget. Och det säger ju sig självt, ju mer vi vet om vår skadliga inverkan på omgivningen desto mindre vill och kan vi fortsätta på samma sätt.

[Algotezza]

Vi skiter och sover också. Samt hotar allt biologiskt liv på jorden, inklusive vårt eget, genom det sätt som vi lever eftersom vi tämligen hänsynslöst utnyttjar vår hemplanet. Vår självbild är dock annorlunda: vi kallar oss den visa människan, homo sapiens sapiens. Någon som vet varför?

Jag tänker att det är helt enkelt så vi fungerar. Vi måste ha skäl för att alls kunna lyfta på arslet. Rationalisering är alltså nödvändigt. Men vi behöver också, på ett annat plan, vårt raison d'être. Sen ser jag inte att där skulle finnas tanke och vilja. Utan varje tanke är redan en typ av viljande, och med tankens förändring förändras också viljandet i förhållande till det tänkta objektet. I ungefär såna termer skulle jag förklara det hela. Det är alltså inte bara frågan om rättfärdigande i moralisk mening, utan som incitament överhuvudtaget. Och det säger ju sig självt, ju mer vi vet om vår skadliga inverkan på omgivningen desto mindre vill och kan vi fortsätta på samma sätt.

Människan idag är Homo Comfortablicus (eller nåt) = den  bekväma människan. Vi gör bara det vi måste göra - när klockan blivit fem över tolv. Ingen kan ju veta  exakt när det är för sent att göra något åt "världens tillstånd" - man kan kanske alltid tänja på't en bit till...

När döden på allvar börjar nafsa även ledarna vid köttgryttorna i hälarna och den rika världens privilegierade (inte bara de fattiga och svältande medmännskorna i världem) då kommer något att ske. Men först då.

Eller vrider sig Tellus i konvulsioner och gör sig av med  cancersvulsten mänskligheten i ett svep...

Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Det är inte en oriktig beskrivning, men jag är lite skeptisk till det där språkbruket. Det där med "bekvämlighet". Jag tror inte det så mycket handlar om att vi bara gör det vi "måste" göra som det handlar om att vi helt enkelt gör det vi kan göra. Bekvämligheten i sig är ett inlärt beteende. Och i själva verket är vi ju ständigt i rörelse, precis som allting i universum, men sen har vi begränsade resurser i termer av erfarenheter och kunnande. Och detta menar jag vara grunden till ideologins problem. Alla rättfärdigar sin tillvaro, det måste man väl om inte annat för att stå ut med den (men jag tror ju det är mer genomgripande än så, som jag skrev i förra inlägget). Eller om man ska tala med Hannah Arendt så kan man säga att förklaringar som utgår från nåt slags "kraftsbegrepp" är meningslösa så vitt de inte går att kvantifiera. När det gäller lättja och liknande så skulle det förvisso gå att kvantifiera, om man beaktar näringsintaget, men hela den moraliserande aspekten skulle gå förlorad, vilket i sig knappast skulle vara en förlust.

Ett visst mått av "tvång", eller kanske snarare "nöd" och "nödvändighet", finns i varje problem. "Lösningens" logik uppenbarar sig själv när problemet väl en gång blivit ordentligt formulerat. Så det kommer an på att uppmärksamma det, och uppmärksamma det på rätt sätt (vilket inte är det lättaste att veta).

[Algotezza]

Det är inte en oriktig beskrivning, men jag är lite skeptisk till det där språkbruket. Det där med "bekvämlighet". Jag tror inte det så mycket handlar om att vi bara gör det vi "måste" göra som det handlar om att vi helt enkelt gör det vi kan göra. Bekvämligheten i sig är ett inlärt beteende. Och i själva verket är vi ju ständigt i rörelse, precis som allting i universum, men sen har vi begränsade resurser i termer av erfarenheter och kunnande. Och detta menar jag vara grunden till ideologins problem. Alla rättfärdigar sin tillvaro, det måste man väl om inte annat för att stå ut med den (men jag tror ju det är mer genomgripande än så, som jag skrev i förra inlägget). Eller om man ska tala med Hannah Arendt så kan man säga att förklaringar som utgår från nåt slags "kraftsbegrepp" är meningslösa så vitt de inte går att kvantifiera. När det gäller lättja och liknande så skulle det förvisso gå att kvantifiera, om man beaktar näringsintaget, men hela den moraliserande aspekten skulle gå förlorad, vilket i sig knappast skulle vara en förlust.

Ett visst mått av "tvång", eller kanske snarare "nöd" och "nödvändighet", finns i varje problem. "Lösningens" logik uppenbarar sig själv när problemet väl en gång blivit ordentligt formulerat. Så det kommer an på att uppmärksamma det, och uppmärksamma det på rätt sätt (vilket inte är det lättaste att veta).

Bekvämlighet har två sidor. Dels slöhet/ lättja - något man kan moralisera om, om man vill. Dels är den en drivkraft när det gäller att finna lösningar som underlättar livet i en annars rätt hård värld. Uppfinningarnas moder, fadern är tänkandet, fantasin...Hade vi inte sökt bekvämlighet hade vi inte ens tänt eldar i grottorna (etc.) utan då hade vi suttit kvar och gnagat i oss rått kött, nöjda med livet.

Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Det är inte en oriktig beskrivning, men jag är lite skeptisk till det där språkbruket. Det där med "bekvämlighet". Jag tror inte det så mycket handlar om att vi bara gör det vi "måste" göra som det handlar om att vi helt enkelt gör det vi kan göra. Bekvämligheten i sig är ett inlärt beteende. Och i själva verket är vi ju ständigt i rörelse, precis som allting i universum, men sen har vi begränsade resurser i termer av erfarenheter och kunnande. Och detta menar jag vara grunden till ideologins problem. Alla rättfärdigar sin tillvaro, det måste man väl om inte annat för att stå ut med den (men jag tror ju det är mer genomgripande än så, som jag skrev i förra inlägget). Eller om man ska tala med Hannah Arendt så kan man säga att förklaringar som utgår från nåt slags "kraftsbegrepp" är meningslösa så vitt de inte går att kvantifiera. När det gäller lättja och liknande så skulle det förvisso gå att kvantifiera, om man beaktar näringsintaget, men hela den moraliserande aspekten skulle gå förlorad, vilket i sig knappast skulle vara en förlust.

Ett visst mått av "tvång", eller kanske snarare "nöd" och "nödvändighet", finns i varje problem. "Lösningens" logik uppenbarar sig själv när problemet väl en gång blivit ordentligt formulerat. Så det kommer an på att uppmärksamma det, och uppmärksamma det på rätt sätt (vilket inte är det lättaste att veta).

Bekvämlighet har två sidor. Dels slöhet/ lättja - något man kan moralisera om, om man vill. Dels är den en drivkraft när det gäller att finna lösningar som underlättar livet i en annars rätt hård värld. Uppfinningarnas moder, fadern är tänkandet, fantasin...Hade vi inte sökt bekvämlighet hade vi inte ens tänt eldar i grottorna (etc.) utan då hade vi suttit kvar och gnagat i oss rått kött, nöjda med livet.

Hilsen fra Algotezza

Ja, det är ju ett sätt att teoretisera det hela. Själv finner jag bilden av människan som primärt ett kreativt och görande väsen mer övertygande. Alltså med fokus på praxis helt enkelt.

Sen är jag ju sådär halvknepig att jag tycker om lite bakhalka, vill att det ska ta emot och göra lite ont att leva. Tycker det är lätt att hamna i trista förenklingar om man hela tiden återför allt på nåt slags lust- och olustprincip. Men visst, jag finner ibland själv bekvämlighet vara den rimligaste förklaringen till vissa företeelser.

[Algotezza]

Det är inte en oriktig beskrivning, men jag är lite skeptisk till det där språkbruket. Det där med "bekvämlighet". Jag tror inte det så mycket handlar om att vi bara gör det vi "måste" göra som det handlar om att vi helt enkelt gör det vi kan göra. Bekvämligheten i sig är ett inlärt beteende. Och i själva verket är vi ju ständigt i rörelse, precis som allting i universum, men sen har vi begränsade resurser i termer av erfarenheter och kunnande. Och detta menar jag vara grunden till ideologins problem. Alla rättfärdigar sin tillvaro, det måste man väl om inte annat för att stå ut med den (men jag tror ju det är mer genomgripande än så, som jag skrev i förra inlägget). Eller om man ska tala med Hannah Arendt så kan man säga att förklaringar som utgår från nåt slags "kraftsbegrepp" är meningslösa så vitt de inte går att kvantifiera. När det gäller lättja och liknande så skulle det förvisso gå att kvantifiera, om man beaktar näringsintaget, men hela den moraliserande aspekten skulle gå förlorad, vilket i sig knappast skulle vara en förlust.

Ett visst mått av "tvång", eller kanske snarare "nöd" och "nödvändighet", finns i varje problem. "Lösningens" logik uppenbarar sig själv när problemet väl en gång blivit ordentligt formulerat. Så det kommer an på att uppmärksamma det, och uppmärksamma det på rätt sätt (vilket inte är det lättaste att veta).

Bekvämlighet har två sidor. Dels slöhet/ lättja - något man kan moralisera om, om man vill. Dels är den en drivkraft när det gäller att finna lösningar som underlättar livet i en annars rätt hård värld. Uppfinningarnas moder, fadern är tänkandet, fantasin...Hade vi inte sökt bekvämlighet hade vi inte ens tänt eldar i grottorna (etc.) utan då hade vi suttit kvar och gnagat i oss rått kött, nöjda med livet.

Hilsen fra Algotezza

Ja, det är ju ett sätt att teoretisera det hela. Själv finner jag bilden av människan som primärt ett kreativt och görande väsen mer övertygande. Alltså med fokus på praxis helt enkelt.

Sen är jag ju sådär halvknepig att jag tycker om lite bakhalka, vill att det ska ta emot och göra lite ont att leva. Tycker det är lätt att hamna i trista förenklingar om man hela tiden återför allt på nåt slags lust- och olustprincip. Men visst, jag finner ibland själv bekvämlighet vara den rimligaste förklaringen till vissa företeelser.

Ja, vill man vara riktigt abstrakt kan man säga såhär:

livet innebär att göra/skapa och förnimma/uppleva. Vilket också är dess mening.

I skapandet ingår både att skapa i tanken, tänka, fantisera, minnas, och med händerna och resten av den fysiska kroppen.

I upplevandet ingår det som våra fem-sex sinnen rapporterar för oss om omvärldens processer och förlopp och upplevande av inre processer, tankar, känslor, minnen, fantasier...

Människan är väl någon som ibland gör, ibland inte gör. Ibland konstruerar ibland destruerar.

Hilsen fra Algotezza

[Avantgardet]

Ja, eller frågan är om vi förmår upprätthålla de binära paren aktivitet-passivitet, konstruera-destruera, eller what have you. Är lite godtrogen jag, till syvende och sist, och tror på nåt slags inneboende förstånd hos människan. Men verktygen måste ju avpassas till verksamheten - och inte som min klåpare till "chef" som bänglar med en bautarörtång till vanlig skruv. Att ha många verktyg kan nog vara bra, och också att veta hur valet av verktyg kommer inverka på arbetet.