Metafysik och vetenskap; referenssystem

[Cezario]

Det är onekligen intressanta tankegångar som började gro tillsammans med Einsteins teorier; det tycks i synnerhet som att tanken om referenssystem kan lösa många metafysiska problem förvisso ter det sig som att materialismen har fått en mäktig allierad (även om det inte är otänktbart att tanken skulle kunna förenas med en dualism, jag har hursomhelst inte läst något om sådana teorier).

Låt oss beakta följande välkända problem och därefter se hur tanken om referenssytem kan lösa problematiken som uppstår.

Vi antar en fullständigt materiell värld där alla fenomen allmänt accepterat kan reduceras till fysikaliska betingelser; i en sådan värld; låt oss beakta ett objekt i synnerhet, tinget y1. Vi frågar oss: vad består y1 utav? Eftersom vi känner till att världen är helt och hållet materiell vet vi att vad y1 består utav måste vara något materiellt, det följer enkelt ur modus ponens (MPP) (för alla entiteter x gäller att x är materiell, C är en entitet, alltså: C är materiell); det råkar vara så att y1 består utav y2.

Vad innebär det för y1 att y1 består utav y2? Det tycks ha något med våra grundläggande uppfattningar gällande materias natur att göra, att varje materiellt objekt består utav något annat som inte är sig självt; vi vill inte gärna hävda att något som inte består utav något annat ändå kan klassas som ett materiellt objekt (notera: den moderna fysiken har inte bevisat motsatsen).

Okej, så vi känner till att y1 består utav y2 och vi har kunskap om ett grundläggande kriterium för materia. Låt oss fortsätta tillämpa MPP på y2; vilket givetvis ger slutsatsen att också y2 består utav något annat än y2, låt oss för enkelhetens skull kalla detta något för y3. (De flesta förstår nog vart jag vill komma nu.) Åter: MPP på y3, på y4, ..., ad infinitum.

Vi har stött på en regress, och vidare kanske även något absurt måhända ligger det till och med en paradox där någonstans. Det enda vi behöver inse är att vi stött på ett problem med materialismen.

Hur tillämpas således tanken på referenssystemet här och vad kan det tänkas lösa för problem? Om vi omarbetar vår syn på världen, nämligen beaktandet av materia (var lugn! vi behöver inte ändra vårat kriterium) till en sådan som i grunden innehåller ett referenssytem får vi grovt hugget något liknande följande:

Materia är precis som vi tror att det är; har sådana egenskaper som vi intuitivt känner men det har den därför och enbart därför att det finns fler av den! Betänk något, z, som (detta är svårt) är helt och hållet ett ting och ensamt i en egen värld. I en sådan värld; hur ska vi ställa oss till frågor som, (ii) vad består z utav? (Ty han kan onekligen inte bestå utav något annat än sig själv; och (viktigt) vi har trots att vi inte kan besvara frågan tänkt oss z som ett materiellt objekt!!) (ii) Var befinner sig z i rum och tid? (Ty vi kan inte peka på en plats och säga, där fanns z igår, men idag är han inte där.)

Ha samma värld i åtanke och stipulera sedan in ännu ett objekt i världen, tinget x. Kan vi nu hantera frågorna? Lått oss se efter. Vad består z utav? Vi kan nu inte längre acceptera att z består utav sig självt, för vad består då x utav? Inte kan x också bestå utav sig självt för då ter det sig omöjligt att både x och z är materia (när de har absolut inget med varandra i likhet), antingen är en utav dem det eller så är ingen det, vilket vi inte får förutsätta i scenariot.

Vad händer med den andra frågan? Var befinner sig z i rum och tid? Nu känns frågan helt befogad och föga svår att besvara, vi jämför helt enkelt z med x för att besvara var z är, både i tid och rum (det blir nästan godtyckligt vilken tidsteori man väljer); vid tidpunkten t var z till P om x, osv.

Nu är vi snart klara; så om vi antar att vår faktiska värld så som vi upplever den faktiskt ter sig som den gör (vi har åtminstone förstått ett par problem som har med 'hur världen ter sig' att göra) för att världen är sådan att den innefattar ett referenssystem av beskriven typ så klarar vi också av att enkelt förklara den problematiska regressen; den uppstår helt enkelt för att våra (tydligen inte ofelande) sinneserfarenhetsmöjligheter begränsar oss till att uppleva världen enbart genom referenssystemet. Om det inte hade varit så, så hade vi enkelt sett att y1 till slut består utav ett objekt som enbart är sig självt (och trots allt är materia); och vi hade insett att det objektet är vad som skapar y1, som vi upplever y1.

Känner ni till några andra problem som tanken om referenssystem löser, eller ser ni några problem med tanken?[/i]