Jagets utveckling

[Anders Westberg]

(inledning och första delen av 4 i en tentamen (idehistoria) som ska behandla jagets historia från romantiken till nutid, och som ska lämnas in om ett par veckor. Är det en tanke som är gångbar? Är det något viktigt jag har glömt, är min avgränsning okej? Är väldigt tacksam för respons vad gäller språk, avgränsning, idé och tolkning. Betänk att texten bara ska vara 19000 tecken lång, alltså ungefär 3 gånger så långt som jag har skrivit) TACK!




Finns jag, eller är jag vi?
- Essä om jagets historia från romantiken till 2000-talet  -

Genom stora delar av idéhistorien har ”jaget” snarast existerat i skuggan av ett annat mer allmänt begrepp: individ, som kan definieras som en del av ett större sammanhang, alltså inte jaget som ett upplevande subjekt, utan jaget som en del av ett politiskt system eller liknande. När upplysningens tankar formulerades var det inte grundat på någon form av subjektivitetsupphöjande, inte heller var det rätten till, eller en förklaring av det subjektiva upplevandet av världen, undantaget, om man nu räknar honom till upplysningens författare är Kant som med sin lära om dualismen mellan ting och upplevande är ett oundvikligt namn i sammanhanget. Det finns emellertid en lång tradition av kunskapsteorier med Descartes som kändaste namn, som tar sitt utgångsläge från det upplevda för att förklara saker som skall vara objektiva, och som på så vis ändå krediterar det självupplevda som sant – ”je pense, donc je suis” vilket jag hoppas kunna visa som en av utgångspunkterna för bilden av jaget. En annan utgångspunkt är de religiösa och idealistiska, romantiska och vad jag upplever till stor del deduktiva förklaringarna av jaget som en del av större krafter, begrepp som Gud, Världsvilja, Libido osv. Under 1800/1900-talet fördes även ett nytt utgångsläge till förklaring av jaget som vuxit ur de nya upptäckterna inom vetenskapen, exempelvis Darwins biologi och Marx ekonomi – jaget som en underordnad del till människan som massa, kollektiv eller ett jag präglat av oförmåga att bryta sig loss från dess strukturer och traditioner. Man kan enligt min uppfattning, vid sidan av den kronologiska ordningen, självklart förenklat då de ofta flyter ihop, se de senaste 200 årens utveckling jaget som en ibland tydlig, ibland en mer abstrakt konflikt mellan dessa tre utgångspunkter om jaget:

• Ideologiska/mystiska - jaget härleds ur transcendenta drifter eller panteistiska/deistiska idéer.
• Kunskapsteoretiska jaget härleds ur möjligheten till kunskap om oss själva och andra.
• Sociologiska/strukturalistiska jaget härleds ur de strukturer, de traditioner och sammanhang vi ingår i.

Upplägget jag valt är att någorlunda kronologiskt gå igenom företrädarna för de olika traditionerna och diskutera vad de olika tänkarna har gemensamt och hur de skiljer sig.

Romantiken

Romantiken är ett aningen luddigt begrepp för att beskriva en period av idealism och vad man kanske kan se som längtan efter mer estetiska, metafysisk och antirationella synsätt. En flykt som följde upplysningens och dess kulmination i revolutionen. Det är en period mindre präglad av politiska tankar med det främsta undantaget i Hegels konservatism och vänsterhegelianerna efter honom. Fichte stod politisk för något som Svante Nordin jämför med en form av socialism, men han fick större inverkan på historian i hans ”tal till nationen” och den tyska nationalism han väckte. Istället ägnades blicken mot mer transcendentala och idealistiska synsätt på människan och samhället i allmänhet, och likaså bilden av jaget vilket jag är det jag ska avgränsa mig till här. Sten Högnäs uttrycker det så här i sin text ” Det är som om Descartes kända fras – jag tänker alltså finns jag till – nu i det sena 1700-talet har ersatts med – jag känner, alltså finns jag till”  Vad han åsyftar borde vara Immanuel Kants distinktion mellan det passiva, mottagande (sinnligheten) och det aktiva (förståndet) som tillsammans bildar det som kan kallas kunskap. Vårt medvetande tolkar utifrån premisser givna a priori de intryck vi får av det materiella. Häri och framförallt den omvandling som Fichte i texten om hans vetenskapslära gör då han ”förkastar allt tal om ting i sig och om en passiv sida hos jaget” vilket lämnar kvar det aktiva förståndet.  Denna idealism som är så typisk för vår bild av romantiken är den viktigaste aspekten för det enskilda jaget under denna tid eftersom idén om människan som ett aktivt skapande medvetande, där kunskapen är skapad av vår inbillningskraft, lämnade luckan öppen för den genikult och kraven på konstnärlig originalitet som följde. De stora idéerna blev mer personliga och knutna till upplevelsen.
G.W. F Hegel står tydligt med en fot i det ”ideologiska jaget”, och i den ”kunskapsteoretiska”. Den är till skillnad från Fichtes ”subjektiva idealism”  mer ”kollektivt” inriktad, han ser hellre människan som del av kulturer – folkandar och några få ”heroer” underordnade världsandens framåtgång. Jag vill istället för att vidare beskriva Hegels dialektik, visa på den effekt den kan få för uppfattningen om jaget. Konsekvensen av hans historiesyn blir en konservativ och pessimistisk syn på den enskilda människan. Det är människan som kollektiv och framförallt genom en elit som för den dialektiska principen framåt – undantaget, och ett viktigt sådant, är just de historiska heroerna – Napoleon, Ceasar osv. alltså minst sagt starka och despotiska ledare. Alltså har jaget hos Hegel, och då borträknat de mer existentiella och således mer subjektivt upplevda teorierna om herre/dräng-principen, mer eller mindre inräknad i den överstående dynamiska framåtgången efter ett särskilt mål, jag uppfattar hans ideologi som teleologisk och hans jagsyn som underordnad det högre målet.

(nästa kapitel ska hete: Driftskrafter eller fri vilja?)

Freuds libido, Schopenhauers världsvilja, Nietzsches vilja till makt VS Heidegger, Kirkegaard, Husserls fenomenologi, Sartres existensialism)

[Anders Westberg]

Förresten så är det väldigt mycket en första grundskrivning jag har gjort ikväll.. så kritik svider inte så hårt.

[Zokrates]

Avgränsningen, att börja med romantiken känns lite väl sent, tycker att det vore bättre att börja med nationalstaternas födelse i Europa, hur det sedan påverkade individernas formande av jaget.

100 års kriget vore kanske en bättre utgångspunkt men än bättre Jean Bodins verk http://www.constitution.org/bodin/bodin_.htm .

[Anders Westberg]

(inledning och första delen av 4 i en tentamen (idehistoria) som ska behandla jagets historia från romantiken till nutid)

Alltså, det ingår i uppgiften att det SKA börja med romantiken, eller med andra ord perioden som direkt följer den franska revolutionen och Robespierres välde. Självklart går jagbegreppet längre bak i tiden. Nationalstaterna som uppkom under 1800-talet, tyskland, italien osv kan ju däremot vara värt att nämna.