Existentialistiska citat/symboler?

[stolpioni]

Har ni några kända/sköna existentialistiska citat eller symboler att dela med er av? Som t.ex. "L'enfer, c'est les autres" - Helvetet är dem andra.

Tips, Tips, Tips

Tack!

[Isabella]

"cogito, ergo sum" - (grovt översatt till svenska) "Jag tänker, därför existerar jag" ^^

René descartes =)

[Anders]

Nu får elitserien här ge mig på moppo, men jag tolkar Heidegger ungefär så här och skapar ett citat.

"Man blir riktigt medveten om ett verktygs existens då man saknar det"

[Avantgardet]

Nu får elitserien här ge mig på moppo, men jag tolkar Heidegger ungefär så här och skapar ett citat.

"Man blir riktigt medveten om ett verktygs existens då man saknar det"

Helt rätt, och en central insikt överhuvudtaget.

Kan ge ett litet längre citat kring Levinas "the face of the Other" (som en plats för den absoluta nakenheten och utsattheten som tar oss moraliskt i anspråk). Som kontrast till det där bedrövliga Sartre-citatet från trådskaparen.

But, in its expression, in its mortality, the face before me summons me, calls for me, begs for me, as if the invisible death that must be faced by the Other, pure otherness, separated, in some way, from any whole, were my business. It is as if that invisible death, ignored by the Other, whom already it concerns by the nakedness of its face, were already ‘regarding’ me prior to confronting me, and becoming the death that stares me in the face. The other man’s death calls me into question, as if, by my possible future indifference, I had become the accomplice of the death to which the other, who cannot see it, is exposed; and as if, even before vowing myself to him, I had to answer for this death of the other, and to accompany the Other in his mortal solitude. The Other becomes my neighbour precisely through the way the face summons me, calls for me, begs for me, and in so doing recalls my responsibility, and calls me into question.

[Andreasg]

Det där Sartre-citatet cirkulerar i huvuden på folk som inte känner till något annat än just det citatet av Sartre. Sartre har aldrig menar att Helvetet är de andra. Det är ett citat ur en pjäs och utsägs av en fiktiv person, inte av Sartre själv. Sartre har uttryckligen sagt detta, eftersom alla går runt och citerar frasen. Sartre filosofi kring de andra, d.v.s. med-varons ontologiska dimension, är beundransvärd. (Kanske krävs det en skicklig romanförfattare för att ha känsla för denna). Inte minst hur denna kommer till oss – även om Sartre (om jag inte missminner mig) korrekt hävdar att ”tillvaron” alltid-redan är med-varo (som ju Heidegger lär) – genom den andre blick. En snyggt uppbyggd scen där han beskriver hur någon spionerar på någon genom ett nyckelhål, och hur en tredje plötsligt iakttar spioneraren. Denne blir nu medveten om sig själv. Genom denna enkla scen torde det stå klart för alla hur självmedvetenhet (identitet) kräver de andra.

Lévinas tycks önska sig en moral. Jag kan inte se hur den faktiskt finns i den andres ansikte.

[Logos]

Det där Sartre-citatet cirkulerar i huvuden på folk som inte känner till något annat än just det citatet av Sartre. Sartre har aldrig menar att Helvetet är de andra. Det är ett citat ur en pjäs och utsägs av en fiktiv person, inte av Sartre själv. Sartre har uttryckligen sagt detta, eftersom alla går runt och citerar frasen. Sartre filosofi kring de andra, d.v.s. med-varons ontologiska dimension, är beundransvärd. (Kanske krävs det en skicklig romanförfattare för att ha känsla för denna). Inte minst hur denna kommer till oss – även om Sartre (om jag inte missminner mig) korrekt hävdar att ”tillvaron” alltid-redan är med-varo (som ju Heidegger lär) – genom den andre blick. En snyggt uppbyggd scen där han beskriver hur någon spionerar på någon genom ett nyckelhål, och hur en tredje plötsligt iakttar spioneraren. Denne blir nu medveten om sig själv. Genom denna enkla scen torde det stå klart för alla hur självmedvetenhet (identitet) kräver de andra.

Lévinas tycks önska sig en moral. Jag kan inte se hur den faktiskt finns i den andres ansikte.

Tack för informationen! Jag har läst en hel del Sartre men aldrig hittat det där citatet, som jag alltid har ansett gått dåligt ihop med hans övriga filosofi. Vet du förresten vilken pjäs det rör sig om?

[Andreasg]

Tror det är "Inför lyckta dörrar".

[Avantgardet]

Som jag förstått Levinas så säger han att i och med att medvetandet är intentionalt (drawing on Husserl med andra ord) så föregår inte jag själv (som objekt) på något sätt den Andre (jag har ingen förrangsställning per automatik), vi framträder båda för medvetandet på en och samma ontologiska nivå. Därför blir etiken den första filosofin - att välja att se till sig själv först eller till den Andre är just ett etiskt val. Etiken föregår på så sätt ontologin, enligt Levinas (även om man kan argumentera för att Levinas i detta kan förutsätter en viss ontologi).

Om vi tar Sartre - jag förstår förövrigt alls inte varför ni tycker det där citatet stämmer dåligt överens med resten av hans filosofi - så resonerar han ju väldigt annorlunda på den punkten. Han behåller det cartesianska cogitot rakt av (som han grundlägger redan i "Egots transcendens"), och till och med mindre än Heidegger hörsammar han sin egen kategori av "med-varo" (vars implikationer Heidegger negligerade att ta hänsyn till). Andra är något helt och hållet externt för Sartre (annars blir väl det existentiella ansvaret i frågan om min essens inte alls en fråga om mitt val på samma sätt, utan kontingent och beroende av andra faktorer som ligger bortom min påverkansförmåga? dvs. det klyvs i själva sitt i-sig utav den sociala dialektiken, och vi kan inte med samma övertygelse säga att "existensen föregår essensen"), egot är hans ontologiska primat och etiken kommer in först i andra hand. I själva verket så skulle jag säga att "hell is other people" är ganska träffande för hur Sartre ser på egots relation till omvärlden. Om än en del kan ha dragit överdrivna växlar på det så är det helt i linje med hans filosofi. Att man blir medveten om sig själv som ett objekt för andra (hos Sartre) är inte samma sak som t.ex. självmedvetande hos Hegel. Sartre förutsätter ett "rent", och för sig självt genomskinligt, medvetande som föregår den sociala dialektiken.

Den som däremot utvecklar en intressant existentialistisk etik (vid sidan av Levinas) är Simone de Beauvoir (i "För en tvetydighetens moral"), och det gör hon inte minst för att "rädda" Sartres filosofi. Jag skulle i själva verket hävda att oförmågan för hans existentialistiska filosofi att ta hänsyn till den Andre är skälet till att han övergav den och med tiden blev mer och mer utav en marxist. Men där spekulerar jag lite, är inte tillräckligt påläst för att kunna uttala mig säkert.

Hittade följande, Andreasg, som kan vara lite kul och intressant för dig (och dina Becket-studier):

http://www.mediafire.com/?zizzyeymnqm
http://www.mediafire.com/?zjnt3tlhitn
http://www.mediafire.com/?dibyc2yznmj
http://www.mediafire.com/?jwmymw2yn1c
http://www.mediafire.com/?ywyamwmgzzm
http://www.mediafire.com/?kzzwxzldzmq
http://www.mediafire.com/?kmtmiljtwzl
http://www.mediafire.com/?mmttjij5t2t
http://www.mediafire.com/download.php?i2mywnzv5ze
http://www.mediafire.com/?4z2yrindlnt
http://www.mediafire.com/?nmjjwtzimlm
http://www.mediafire.com/?nqynm0gm4ie
http://www.mediafire.com/?3drzgkgjznd
http://www.mediafire.com/?onmg2bt2w2z
http://www.mediafire.com/?u1dtdg1izm1
http://www.mediafire.com/?4yymkzjmwmm
http://www.mediafire.com/?kzzkddjzxhn

[J R Auk]

Men Sartre säger ju att vi upptäcker jaget, eller egot, (han talar om egot, så som du här talar om jaget, om jag inte missminner mig) i världen.

Så det är så att det finns en medvetandets primat, men detta är redan på plats, och inte något som föregår, det är genom att detta redan är upprättat, existensen är före essensen, som vi sedan finner oss (för att fånga jag och den andre) i världen.

Medvetandet är måhända genomskinligt. Men det är i sig ingenting alls, det har inget annat än detta upptäckande inför sig.

[J R Auk]

Kanske är dags för övrigt att analysera cogito ergo sum, som ju vulgariserats o det grövsta.

För vad synes det vara, och vad vore rimligt, om inte en mer direkt översättning.

Dvs något i stil med, tänkande och därav en summa.

Dvs tankar, och med det en enhet, tänkandet. Tänkandet, som ett "jag", ställt mot en kropp som ett "mig". Två enheter hänförda på samma substans, i den monistiska världen. Men detta med dualism eller monism är inte ett antagande vi måste göra innan, vi kan istället ta det som en distinktion, att "jag" och "mig" är beskrivningar av något som upptäcks, inte något som redan är där. Genom att relatera dem, mig till jag, ser vi att vi i tanken kan separera "jag" från "mig", som tanken från kroppen, men inte "mig" från "jag", och behålla "jag" som det partikulära, enskilda jag men inte mig som det partikulära och enskilda jag utan mig. I "mig" ställt mot "jag" i avsaknad av "jag" blir "mig" allmän. Det blir inte ett "mig" här utan ett "mig" rent allmänt.

Så kommer ju det också att bli senare, ett jag som följer tanken, och inte ett jag som är tanken. Tänkandet är alltid redan närvarande inför "jag" inte tvärt om.

Det skall ju inte glömmas vad som från början var ansatsen till det som ledde till uttalandet om cogito ergo sum. Det var en fråga om vad som kan betvivlas, och hänsyn måste tas till inom vad tvivlet existerar. Slutsatsen är slarvig när den tas som att: jag kan inte tvivla på mig själv i tanken och alltså finns jag. Slutsatsen måste tas, för att vara rimlig, som att "jag" finns även i tvivlet, varför "jag" inte kan skiljas från, och vara utan frågandet, tänkandet, i det förutan finns det inte. Det finns alltså inget jag utanför tvivlet, tanken, men heller inget tvivel utan "jag". Distinktionen rör vad som redan är antaget i och med tvivlet, det är gränsen för metoden. Det är fundamentet och proberstenen för vad som sedan antas kunna göras gällande genom metoden.

Det är ju en kritik av metoden som antas, en kritik som sedan skall garantera metoden då den grundlagt omfånget, definierat strukturen. Metoden ges form i kritiken.

Så först kom tvivlet, det var redan antaget redan motiverat om än utan motivation för just den motivationen, sedan kom tvivlet på tvivlet, tvivlet på skepticismen. Vid tvivlet av skepticismen så avslöjas sig dess orimliga nihilism, det finns inget intet att nå i tvivlet. Enbart om en föreställning om ett annat kan intet ta plats, "jag" kan inte föreställas som ett annat och därav inte som ett intet, utan är föreställningen som gör möjligt just denna negation.

Det är en epistemologisk och inte ontologisk undersökning. Det är inte vad som är som efterfrågas, utan vad som jag kan veta om det som är. Om det ens kan sägas att något är. Upptäckten är att det för alla tankar om det som är krävs ett "jag" som relaterar det ena med det andra, en summa av de olika, är och icke-är, tvivlet och det betvivlade.

[Isabella]

Kanske är dags för övrigt att analysera cogito ergo sum, som ju vulgariserats o det grövsta.

Ojdå, då får jag väl citera det lite noggrannare: "Cogit ergo sum": "Jag sätter saker i rörelse, därför finns jag."

[J R Auk]

Kanske är dags för övrigt att analysera cogito ergo sum, som ju vulgariserats o det grövsta.

Ojdå, då får jag väl citera det lite noggrannare: "Cogit ergo sum": "Jag sätter saker i rörelse, därför finns jag."

Tja nu var det inte direkt översättning till termer jag avsåg utan snarare hur de ingående begreppen definieras och vad deras sammantagna mening kan definieras som.

En sak är ju också vad Descartes må ha velat att hans slutsatser sade, som han tydligt deklarerar om man skall tro inledningen till hans meditationer, en annan är vad det kan sägas visa på för slutsatser det han sagt. Vi behöver inte anta Descartes anförande som något som rymmer hans mening, där "hans" tas som vad han inför författandet anger som anledning till författandet. Vi kan undersöka meningen utan detta riktande mot att visa på själens bestående och separation från kroppen, osv.

But I will show hereafter how, from the consciousness that nothing besides thinking belongs to the essence of the mind, it follows that nothing else does in truth belong to it.

Det ryms slutsatser som sedan ideologin sveper bort till och med från författaren.

I am, I exist, is necessarily true each time it is expressed by me, or conceived in my mind. - Ego sum, ego existo, quoties a me profertur, vel mente concipitur, necessario esse verum.

Thinking is another attribute of the soul; and here I discover what properly belongs to myself. This alone is inseparable from me. I am--I exist: this is certain; but how often? As often as I think; for perhaps it would even happen, if I should wholly cease to think, that I should at the same time altogether cease to be. - Cogitare? Hîc invenio: cogitatio est; hacc sola a me divelli nequit. Ego sum, ego existo; certum est. Quandiu autem? Nempe quandiu cogito; nam forte etiam fieri posset, si cessarem ab omni cogitatione, ut illico totus esse desinerem.

Så tänkandet är själens attribut? Utan det antagandet så gäller den ovanstående glömda slutsatsen. Tänkandet är bara sina tankar. Medvetandet ger enbart tankar och inte något tänkande tankar. Det "jag" som följer tanken är när det tänker.

Utan antagandet av själen blir det också absurt att definiera sig ut ifrån tänkandet. Varför det då skulle bli det mera psykologiska, det tänks, och med det får "jag" leva. Alltså en psykologisk dualism istället för en ontologisk.

[Isabella]

En sak är ju också vad Descartes må ha velat att hans slutsatser sade, som han tydligt deklarerar om man skall tro inledningen till hans meditationer, en annan är vad det kan sägas visa på för slutsatser det han sagt. Vi behöver inte anta Descartes anförande som något som rymmer hans mening, där "hans" tas som vad han inför författandet anger som anledning till författandet. Vi kan undersöka meningen utan detta riktande mot att visa på själens bestående och separation från kroppen, osv.
[/quote]

Personligen tolkar jag hans citat som "ett bevis" för att man existerar. Det bevisar inte att min omvärld inte är inbillning eller att jag kanske lever i en datavärld som i matrix, men min existens måste finnas för att jag ska tvivla och tänka.
"Jag tror därför existerar jag" - jag tror att jag lever i den värld mina sinnen ger intryck av. Även om jag inte skulle kunna bevisa detta måste det finnas en källa någonstans som tror detta.

[Andreasg]

Drawing on Husserl säger du, men det är väl rimligare att säga att han bygger på Heidegger? Intentionaliteten innebär ju inte att den andre har någon förrangsställning framför vilket ting som helst. Det blir emellertid en annan sak om man översätter den med Heideggers omsorg, en omsorg som dock inte gäller det varande, men varat. Och den andre hos Levinas tycks mer eller mindre identiskt med varat. Notera f.ö. att Heidegger i Brev om humanismen säger att man i icke-metafysisk (metafysikkritisk) mening inte kan skilja på etik och ontologi. Vilket väl Levinas i så fall tycks bevisa. Jag är böjd att hålla med om att ”Jag” inte har någon förrangställning framför den andre, men det nödvändiggör ingen etik. Varför skulle inte jag mörda mig själv? Inget är mer lockande.

Sartres medvetande är dels ett medvetande om medvetandet, dels ett medvetande om världen. Det första beskrivs som omedelbart, men är aldrig utan det andra (intentionaliteten). Medvetandet är intet. Det är världens negation. Därav sloganen att medvetandet är vad det inte är och är inte vad det är. Det är varken sig själv eller det andra (och samtidigt båda). Man kan väl säga att jag är både subjekt och objekt, båda med nödvändighet (och samtidigt undanglidande dem böda). Och det är jag som objekt som förmedlas av den andre (och upplevelsen av detta objekt som är jag är antingen stolthet eller skam, och eftersom stolthet inte har mycket med helvetet att göra tycks det inte vara en nödvändighet att helvetet är de andra, även om det naturligtvis är en möjlighet – det kan inte någon gärna förneka). Det är sant att jag som subjekt, förstått som medvetandet om medvetandet (det icke-positionella), tycks vara ursprungligt hos Sartre. Men medvetandet befinner sig alltid i en värld, d.v.s. är ett medvetande om något. Jag är faktiskt denna som den andre ser mig vara (och samtidigt inte). Annars skulle den andres blick inte beröra mig och vi skulle hamna i en solipsism som Sartre inte företräder. Kan man då säga att detta är något yttre? Det är mer komplicerat än så. Det yttre är någon oväsentligt, men det är inte varat för den andre. Det är inte något man kan bortse ifrån. Men jag erkänner att jag inte är tillräckligt insatt och att jag kanske uttryckte mig förhastat i förra inlägget. ”Sartre förutsätter ett "rent", och för sig självt genomskinligt, medvetande som föregår den sociala dialektiken.” Ja, men kanske på samma sätt som Hegel. Subjektet börjar med sitt intet och dras in i världen, måste dras in i världen och är därför inget yttre (existensen är ju i världen som Auk säger). Och kan man egentligen säga att medvetandet är genomskinligt om det är ett intet?

Jag lyckades inte öppna de filer vars sidor du angav, Avant. Hur gör man det? Vilket program måste man ha? Är det hela böcker? Jag känner igen titlarna. Jag har f.ö. läst någonstans att det efter Shakespeare och Bach inte har skrivits mer om någon konstnär än Beckett. Låter överdrivet, men det kan vara sant. Det finns en otrolig mängd böcker om honom.

[J R Auk]

En sak är ju också vad Descartes må ha velat att hans slutsatser sade, som han tydligt deklarerar om man skall tro inledningen till hans meditationer, en annan är vad det kan sägas visa på för slutsatser det han sagt. Vi behöver inte anta Descartes anförande som något som rymmer hans mening, där "hans" tas som vad han inför författandet anger som anledning till författandet. Vi kan undersöka meningen utan detta riktande mot att visa på själens bestående och separation från kroppen, osv.

Personligen tolkar jag hans citat som "ett bevis" för att man existerar. Det bevisar inte att min omvärld inte är inbillning eller att jag kanske lever i en datavärld som i matrix, men min existens måste finnas för att jag ska tvivla och tänka.
"Jag tror därför existerar jag" - jag tror att jag lever i den värld mina sinnen ger intryck av. Även om jag inte skulle kunna bevisa detta måste det finnas en källa någonstans som tror detta.[/quote]

"Man" vilken man? Man som i du? Är du då dina tankar enbart?

Det är poängen jag söker lyfta fram, det är rationalismens svaga punkt, detta att definiera sig som sitt resonemang, istället för som det som ger resonemanget relevans, ett korpus för resonemanget.

Jag erkänner alltså det giltiga i slutsatsen; (som följer av argumentet; vid varje tanke finns ett "jag" och när det tvivlas tänks det) vid tänkande/tvivel så finns "jag", men väljer att tala om begreppet "jag" snarare än en entitet svarande mot detta "jag" (vilket jag skulle uttryckt genom blott, jag).