Husserl och idealism/solipsism

[dasein]

Jag sitter och brottas med Husserl, och undrar ifall någon här skulle kunna hjälpa mig. Här är min frågeställning: Edmund Husserl förespråkar ju en metod som utgår från mentala akter (upplevelser, känslor, tankar etc) beskrivna från ett första-persons-perspektiv. Hur menar han sig kunna undvika att hamna i idealism och t.o.m solipsism?

[Andreasg]

Husserl tar väl egentligen inte anstånd från idealismen. Man brukar ju benämna honom transcendental idealist. Men Husserl har aldrig gjort något metafysiskt ställningstagande huruvida världen existerar, han sätter dess existens inom parentes såsom ointressant för hans väsensvetenskap.
I viss mening kan man kanske kalla Husserl solipsist; egot kallar han för monad (utan fönster). Den andre är emellertid konstitutiv för världen, den andre existerar med nödvändighet eftersom världen hänvisar till honom. Världen är redan från början utlagd, meningsfull, d.v.s. utlagd av andra. Hoppas att jag inte blandat in Heidegger alltför mycket här…

[Anarkoman]

Haha, det råkar inte vara en tentauppgift i teoretisk filosofi, grundkurs? Tänker på detta, som är formulerat exakt som din fråga:

http://kursportal.student.gu.se/data/FT ... -tenta.pdf

Föreslår att du läser Husserlmaterialet. Räcker inte det, så föreslår jag att du lånar något filosofilexikon.. I vilket fall, om någon svarar här rekommenderar jag dig inte att klippa svaret rakt av, då läraren hittar det på två sekunder.. Därmed inte sagt att det är fel att fråga  :wink:

[dasein]

Hej!

Tack för svar!

Denna fråga ställdes av en studiegrupp som hade fastnat, inget som kommer kopieras till ett svar.

[J R Auk]

Vad läser ni för något i studiegruppen?

Jag sitter själv och läser Cartesianska Meditationer av Husserl för tillfället.

Och jag var tvungen att avbryta för att jag kom att tänka på frågeställningen här.

Jag tror att varför Husserl menar sig undkomma solipsism är för att det inte är frågan om ett 'jag' i den meningen att det kan konstituera sig självt. Vilket måste vara fallet för att vi skall kunna tala om en meningsfull solipsism.

Det är väl arvet från Brentano som leder en till att förstå honom synes det mig. Detta att medvetandet, jaget, alltid är riktad mot, innehåller en intentionalitet.

Detta cogitatum qua cogitatum kan aldrig föreställas som något färdigt och givet; det kan klargöras först genom denna utläggning av horisonten av och av de nya horisonter som oavlåtligt aktualiseras. Själva föregripandet är visserligen alltid ofullkomligt, men i sin obestämdhet har det likväl en bestämd struktur."

Jag tänker alltså att intentionliteten kräver något att vara riktad mot, alternativt att detta 'jag' som tänks husera solipsismen inte tas så strikt att det avskärmar världen till "att vara hos".

Han talar ju om att det att följa den skeptiska reduktionen placerar en i solipsismen, men säger att han skall tråckla sig ur det. Har inte direkt sett något explicit om hur det sker än, men har inte läst hela verket heller.

Sen finns det ju denna distinktion mellan noetisk och noematisk. Dvs det som varseblir och det varseblivna som omöjliggör en naiv solipsism, för även om det vore så att det bara var jag och mina upplevelser som existerar så existerar 'jag' under en annan karakteristik än 'mina upplevelser', taget i bred mening.

Kanske inte helt klart vad jag menar här, men ingen idé att lägga ut det vidare om nu ingen läser, vilket återstår att se i replikering, anser jag.

[J R Auk]

På så vis hör till varje medvetande, som medvetande om något, inte bara den väsentliga egenskapen att överhuvudtaget kunna övergå till nya medvetandemodi som medvetande om ett  och samma föremål, som i syntesens enhet på ett intentionalt sätt innebor i dessa modi som en identisk föremålslig mening, utan också att dessa övergångar bara kan ske genom horisontinaliteter. Föremålet är så att säga en identitetspol, som alltid hör till medvetandet som en föregripen mening som skall förverkligas. I varje medvetandemoment är föremålet index på en noetisk intentionalitet som som tillhör det med avseende på dess mening, en intentionalitet som kan utforskas och utläggas. Allt detta är konkret tillgängligt för forskningen.

Tänkte skriva vart referatet kom ifrån, men valde att göra ett tillägg som bättre fångar det jag menar skänker förklaring.

[J R Auk]

Husserl tar väl egentligen inte anstånd från idealismen. Man brukar ju benämna honom transcendental idealist. Men Husserl har aldrig gjort något metafysiskt ställningstagande huruvida världen existerar, han sätter dess existens inom parentes såsom ointressant för hans väsensvetenskap.
I viss mening kan man kanske kalla Husserl solipsist; egot kallar han för monad (utan fönster). Den andre är emellertid konstitutiv för världen, den andre existerar med nödvändighet eftersom världen hänvisar till honom. Världen är redan från början utlagd, meningsfull, d.v.s. utlagd av andra. Hoppas att jag inte blandat in Heidegger alltför mycket här…

Han benämner sig själv som transcendental idealist. Hans bruk av epoche är att just sätta världens existens inom parantes som ett medel för att förstå den.

Ville bara stärka dina något vaga påståenden till något faktiskt uttryckt av Husserl själv, så ta det inte som något jag anmärker, snarare något jag stärker.

Jag är dock osäker på "andra" i sammanhanget. Jag tror inte att Husserl anser sig behöva det. Hans tal om vårt "animaliska" jag fyller den platsen vad jag kan se.

För övrigt följer han Kant vad jag kan se. Vilket väl också ges i hans beskrivning av sin filosofi som en transcendental idealism.

Heidegger tar väl snarare avstånd från det.