ljushastigheten och uppfattningar

[spottkamel]

hej,
ett av einsteins grundpostulat är att ljushastigheten är maxhastigheten. att komma ikapp ljushastigheten skulle innebära (som en konsekvens ljushastighetens konstans) att tiden stod stilla, dvs en person i detta 'tillstånd' skulle ha evigt liv för en observatör utifrån.. men hur skulle personen i det "eviga" inertialsystemet uppfatta sitt tillvaro? eller snarare, denna person skulle alltså leva förevigt enligt en observatör, men hur länge skulle personen faktiskt finnas till enligt han själv (om vi bortser från att han inte kan skapa en uppfattning om sig själv iom att han 'är' i frånvaro av tid) förvisso säger postulatet att detta är en omöjlighet och förmodligen inte ens värt att spekulera i, men vad skulle ni säga?  :wink:

[Soweto]

Jag tror inte personen skulle uppfatta det som evigt liv. Bara om någión reser runt i väldigt hög hastighet som ligger närma ljushastigheten i vad denne uppfattar som till exempel 10 år så har det för en utomstående observatör kanske gått 50 år.
Därför borde någon som reser i ljushastighet också uppfatta tiden som vanligt äben om det för utomstående uppfattas som om han har evigt liv. Fast det går ju inte riktigt ihop. Om han uppfattar det som vanligt borde han dö någon gång även om det tar lång tid. Det går ju inte ihop med evigt liv. Nu blev jag lite snurrig. Klurig fråga det där.

[Dura M]

hej,
ett av einsteins grundpostulat är att ljushastigheten är maxhastigheten. att komma ikapp ljushastigheten skulle innebära (som en konsekvens ljushastighetens konstans) att tiden stod stilla, dvs en person i detta 'tillstånd' skulle ha evigt liv för en observatör utifrån.. men hur skulle personen i det "eviga" inertialsystemet uppfatta sitt tillvaro? eller snarare, denna person skulle alltså leva förevigt enligt en observatör, men hur länge skulle personen faktiskt finnas till enligt han själv (om vi bortser från att han inte kan skapa en uppfattning om sig själv iom att han 'är' i frånvaro av tid) förvisso säger postulatet att detta är en omöjlighet och förmodligen inte ens värt att spekulera i, men vad skulle ni säga?  :wink:

Enligt relativitetsteorin kan en betraktare aldrig färdas med ljushastigheten relativt en annan betraktare. Däremot kan de komma godtyckligt nära. Den ena betraktarens tid kan därmed gå godtyckligt långsamt sett från den andras perspektiv men aldrig stå helt still. (Vet för övrigt inte om man skulle kalla detta för "evigt liv" då det vore ett "fryst" tillstånd där ingenting händer.)

Med det sagt så befinner man sig alltid i vila i förhållande till sig själv. Den "egna" tiden flyter därmed på som vanligt oavsett hur man rör sig i förhållande till andra. (Du kan ju vända på ditt resonemang. Låt den utomstående observatören betraktas av personen i rymdskeppet istället. Enligt personen i rymdskeppet är det den utomstående betraktarens tid som går långsamt och han undrar kanske hur tiden ter sig för honom. Situationen är alltså symmetrisk. Personen i rymdskeppen upplever inte sin tid annorlunda än den utomstående observatören upplever sin.)

[spottkamel]

hej,
ett av einsteins grundpostulat är att ljushastigheten är maxhastigheten. att komma ikapp ljushastigheten skulle innebära (som en konsekvens ljushastighetens konstans) att tiden stod stilla, dvs en person i detta 'tillstånd' skulle ha evigt liv för en observatör utifrån.. men hur skulle personen i det "eviga" inertialsystemet uppfatta sitt tillvaro? eller snarare, denna person skulle alltså leva förevigt enligt en observatör, men hur länge skulle personen faktiskt finnas till enligt han själv (om vi bortser från att han inte kan skapa en uppfattning om sig själv iom att han 'är' i frånvaro av tid) förvisso säger postulatet att detta är en omöjlighet och förmodligen inte ens värt att spekulera i, men vad skulle ni säga?  :wink:

Enligt relativitetsteorin kan en betraktare aldrig färdas med ljushastigheten relativt en annan betraktare. Däremot kan de komma godtyckligt nära. Den ena betraktarens tid kan därmed gå godtyckligt långsamt sett från den andras perspektiv men aldrig stå helt still. (Vet för övrigt inte om man skulle kalla detta för "evigt liv" då det vore ett "fryst" tillstånd där ingenting händer.)

Med det sagt så befinner man sig alltid i vila i förhållande till sig själv. Den "egna" tiden flyter därmed på som vanligt oavsett hur man rör sig i förhållande till andra. (Du kan ju vända på ditt resonemang. Låt den utomstående observatören betraktas av personen i rymdskeppet istället. Enligt personen i rymdskeppet är det den utomstående betraktarens tid som går långsamt och han undrar kanske hur tiden ter sig för honom. Situationen är alltså symmetrisk. Personen i rymdskeppen upplever inte sin tid annorlunda än den utomstående observatören upplever sin.)

precis som du säger så är detta ett omöjligt skeende, men Om vi förmodar att det faktiskt var en möjlighet, att detta "eviga liv" eller frusna tillstånd faktiskt skedde, vad skulle det då innebära? jo precis som du säger så är den "egna" tiden i takt med ens egen uppfattning och även kroppslig föråldring etc sker i ultrarapid. det är därför jag ställer frågan hur detta skeende skulle se ut från ett tredje, oberoende, intertialsystem (om vi antar att detta inertialsystem var oberoende av fysikens lagar, relativ rörelse etc, utan endast som en objektiv översikt över skeendet?)? förvisso är situationen symmetrisk.... måste vi då se detta orealistiska skede som en paradox? skulle bägge dessa observatörer hamna i ett "fruset tillstånd" i förhållande till varandra? vem(?) skulle ha "evigt liv"?

[Dura M]

precis som du säger så är detta ett omöjligt skeende, men Om vi förmodar att det faktiskt var en möjlighet, att detta "eviga liv" eller frusna tillstånd faktiskt skedde, vad skulle det då innebära?

När jag säger att det är omöjligt menar jag inte bara att det är praktiskt omöjligt utan att situationen överhuvudtaget inte låter sig beskrivas inom ramen för teorin. Ta en foton, en ljuspartikel, som exempel. Den rör sig med ljusets hastighet så denna hastighet är möjlig, för en foton. Men det finns enligt relativitetsteorin inget koordinatsystem i vilket fotonen befinner sig i vila. Det finns alltså inget sådant som ett "fotonens perspektiv" och därmed kan man inte tala om en "betraktare" som färdas med ljusets hastighet. Därmed kan man inte heller på något meningsfullt sätt "förmoda" en sådan möjlighet eller svara på vad det skulle "innebära" att vara en sådan betraktare. Däremot kan man som sagt tala om en betraktare som färdas godtyckligt nära ljushastigheten.

förvisso är situationen symmetrisk.... måste vi då se detta orealistiska skede som en paradox? skulle bägge dessa observatörer hamna i ett "fruset tillstånd" i förhållande till varandra? vem(?) skulle ha "evigt liv"?

Jag ser ingen paradox i detta. Saker ter sig olika från olika utsiktspunkter, that's all. Och det finns ingen utsiktspunkt som inte är en utsiktspunkt, dvs du kan inte trolla bort relativiteten från teorin och hitta ett absolut och oberoende "utifrånperspektiv" som talar om hur det "egentligen" förhåller sig.