Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.
(Kan som vanligt läsas i sin helhet på: http://maxexhact.wordpress.com/2010/03/ ... -du-laser/)
Denna tanke slog mig faktiskt när jag läste Haruki Murakamis ”Kafka on the Shore”.
Men om vi tar steget bort från bokens värld in i verkligheten skulle vi fortfarande kunna hävda att: Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, kommer vi vanligtvis också att uppfatta att det är så.
Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis den vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade. Eller vilka böcker vi väljer eller blir tilldelade. Det är givetvis detta som är den tändande gnistan i alla bokbål. Innan Gutenberg var det mer vanligt med andra bål.
Följdriktigt kan också tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.
Och det finns säkert många berättelser som aldrig sett ljuset. Sådana som aldrig passat in i den rådande världsordningen.
”Det finns en god princip som skapat världsordningen, ljuset och mannen och en ond ande som skapat kaos, mörkret och kvinnan”. (Citatet är från Pythagoras, och återfinns i inledningen till Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet.)
Pythagoras är nu bara en i mängden av berättare som mässat i samma tonart. Och han befinner sig i en lång succession av (framförallt) män som gjort det till sin främsta mission att föra just denna berättelse vidare. Dessa personer har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara. Vanligtvis hyser de också övertygelsen att de står i förbindelse med ett högre förnuft och är dennes utsände.
Det är rätt skrattretande alltsammans – samtidigt är det inget att skratta åt!
Det är skrattretande...
Moderator: Moderatorgruppen
Det är skrattretande...
Si vis pacem, para bellum
Re: Det är skrattretande...
maxexhact skrev:Dessa personer har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara.
Tack för att du delar med dig av sanningen.. :wink:
Re: Det är skrattretande...
Minded skrev:maxexhact skrev:Dessa personer har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara.
Tack för att du delar med dig av sanningen.. :wink:
Det är ingen "sanning" kära du! Snarare ett försök till en beskrivning av en uppfattning om hur något möjligen skulle kunna vara... Det är en väsentlig skillnad!
Si vis pacem, para bellum
Det är det trovärdiga en författare vill få läsaren att ta del av oavsett genre, att få läsaren att ta del av en alternativ möjlighet som kan uppfattas som verklig. Sanningen däremot måste alltid hävdas utifrån det sanningen gör gällande att vara hos det självupplevda jaget. Har det med konsekventa berättelser att göra, nej. Trovärdigheten däremot har med konsekvens att göra, en författare som inte knyter an sina trådar får en haltande text som riskerar att tappa sin trovärdighet, läsaren hänger till slut inte med och alstret blir ej trovärdigt som berättelse och därmed ges ingen inlevelse i det framförda. Sanningen däremot är en viljekonstruktion, en vilja att se sanningen behöver inte ha en sammanhängande berättelse, men det säljer i sin tur inte böcker.
Att som du påstå att vi därmed skulle uppfatta dessa sanna berättelser som lögner är likvärdigt med att säga att barnet som inte lärt sig räkna, uppfattar summan som en lögn. Det är möjligt att majoriteten inte har lärt sig att skilja på fiktion och verklighet, på sanning och lögn, men sanningen är inte beroende i sig på en demokratisk process, sanningen är inget vi röstar fram genom ett majoritetsbeslut även om det är så domstolarna avgör skuldbördan hos en enskild.
Sanningen är inget som är jämförligt med något annat än just det sanningen representerar, absolut sanningen är heller aldrig relativ, det skulle i så fall vara en självmotsägelse då det som är inte kan vara just dess motsattsförhållande i någon verklig aspekt, annat än hos någon eller någras enskildas subjektiva värdeomdömen som intalar dem att det som sägs vara inte är det det är utan något helt annat och orsaken till det är ju den bekvämliga tillvaron som folk i allmänhet föredrar på grund av sin lata natur, de orkar helt enkelt inte med att sätta sig in i djupare komplexiteter som kräver att de aktiverar sina sinnen, sin känsla, sitt egna inneboende förnuft. De som väljer den lätta vägen, har ju redan gett upp sin självständighet och därmed sin frihet, det är med andra ord inget unikt med att vara slö i dagens samhälle, där Ockhams rakkniv och tron på att allt är relativt helt enkelt gjort folk så pass blinda att en man som Reinfeldt fått lov att styra landet, det är skrattretande.
Att som du påstå att vi därmed skulle uppfatta dessa sanna berättelser som lögner är likvärdigt med att säga att barnet som inte lärt sig räkna, uppfattar summan som en lögn. Det är möjligt att majoriteten inte har lärt sig att skilja på fiktion och verklighet, på sanning och lögn, men sanningen är inte beroende i sig på en demokratisk process, sanningen är inget vi röstar fram genom ett majoritetsbeslut även om det är så domstolarna avgör skuldbördan hos en enskild.
Sanningen är inget som är jämförligt med något annat än just det sanningen representerar, absolut sanningen är heller aldrig relativ, det skulle i så fall vara en självmotsägelse då det som är inte kan vara just dess motsattsförhållande i någon verklig aspekt, annat än hos någon eller någras enskildas subjektiva värdeomdömen som intalar dem att det som sägs vara inte är det det är utan något helt annat och orsaken till det är ju den bekvämliga tillvaron som folk i allmänhet föredrar på grund av sin lata natur, de orkar helt enkelt inte med att sätta sig in i djupare komplexiteter som kräver att de aktiverar sina sinnen, sin känsla, sitt egna inneboende förnuft. De som väljer den lätta vägen, har ju redan gett upp sin självständighet och därmed sin frihet, det är med andra ord inget unikt med att vara slö i dagens samhälle, där Ockhams rakkniv och tron på att allt är relativt helt enkelt gjort folk så pass blinda att en man som Reinfeldt fått lov att styra landet, det är skrattretande.
Zokrates skrev:. De som väljer den lätta vägen, har ju redan gett upp sin självständighet och därmed sin frihet, det är med andra ord inget unikt med att vara slö i dagens samhälle, där Ockhams rakkniv och tron på att allt är relativt helt enkelt gjort folk så pass blinda att en man som Reinfeldt fått lov att styra landet, det är skrattretande.
Ockhams rakkniv är en bra princip. Vi använder den dagligen. Var la jag nycklarna? Varför kokar det i kylaren....etc så det har inget med relativism att göra.
Reinfeldt vs Sahlin hugget som stucket. Ingen större praktisk skillnad i vad de vill göra och det fattar de flesta. Därmed handlar det om personliga egenskaper och där ligger Mona i lä. Vi får väl se vad som händer. Vi snackar ju knappast naturvetenskap här utan på vilket sätt vi uppfattar och vill forma samhället. Ty det står en massa val till buds. Det ena inte mycket mer rätt eller fel än det andra (eftersom de i princip är lika).
p.s jag tror att medborgarna är myndiga att göra avväganden och sina egna val. Finns inget förblindande med borgarnas politik. Typisk vänsternoja och vänsterelitism att antyda sådant.
Fridens Liljor
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Det är skrattretande...
Intressant, frågan är bara vem man ska fråga för att få den "rätta bilden" och ännu mer svårlöst, var på bedrägeriets skala befinner vi oss?maxexhact skrev:Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.
(Kan som vanligt läsas i sin helhet på: http://maxexhact.wordpress.com/2010/03/ ... -du-laser/)
Denna tanke slog mig faktiskt när jag läste Haruki Murakamis ”Kafka on the Shore”.
Men om vi tar steget bort från bokens värld in i verkligheten skulle vi fortfarande kunna hävda att: Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, kommer vi vanligtvis också att uppfatta att det är så.
Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis den vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade. Eller vilka böcker vi väljer eller blir tilldelade. Det är givetvis detta som är den tändande gnistan i alla bokbål. Innan Gutenberg var det mer vanligt med andra bål.
Följdriktigt kan också tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.
Och det finns säkert många berättelser som aldrig sett ljuset. Sådana som aldrig passat in i den rådande världsordningen.
”Det finns en god princip som skapat världsordningen, ljuset och mannen och en ond ande som skapat kaos, mörkret och kvinnan”. (Citatet är från Pythagoras, och återfinns i inledningen till Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet.)
Pythagoras är nu bara en i mängden av berättare som mässat i samma tonart. Och han befinner sig i en lång succession av (framförallt) män som gjort det till sin främsta mission att föra just denna berättelse vidare. Dessa personer har även med stor iver predikat att det bara finns en sanning – som de dessutom är utsedda att försvara. Vanligtvis hyser de också övertygelsen att de står i förbindelse med ett högre förnuft och är dennes utsände.
Det är rätt skrattretande alltsammans – samtidigt är det inget att skratta åt!
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Re: Det är skrattretande...
freddemalte skrev:Intressant, frågan är bara vem man ska fråga för att få den "rätta bilden" och ännu mer svårlöst, var på bedrägeriets skala befinner vi oss?
Fredrik
Precis, vem tusan ska man fråga? Jag tror nog att vi får nöja oss med att lyssna på en mängd olika röster och därav försöka gallra och välja efter bästa förmåga... Använda oss av det som vi kanske kan uppfatta som ett slags sunt förnuft! Som i Wikipedia ungefär... Tyvärr är det nog den enda lösning som är rationell försvarbar – som jag ser det!
Si vis pacem, para bellum
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 29 och 0 gäster