Vem har patent på verkligheten?

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Basal
Inlägg: 178
Blev medlem: 05 aug 2010 02:07

Vem har patent på verkligheten?

Inläggav Basal » 05 aug 2010 02:52

Min fråga är; -Vem har patent på just DIN verklighet?
Kan den patenten ändras utan att DU märker det?


Människan är påverkbar - därmed kan ingen egentligen äga sin egen verklighet ens...??
:roll:
Intellektuella ansträngningar kan ibland vara ett hinder för djupare inre insikter.

http://video.google.com/videoplay?docid ... 413643126#

Användarvisningsbild
german.timofejev
Inlägg: 249
Blev medlem: 07 okt 2007 11:17
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav german.timofejev » 05 aug 2010 10:27

Jag tror att just jag har patent på min verklighet. Verklighet är en subjektiv upplevelse. Dock kan min verklighet ändras av aktörer runt omkring mig.
mvh
German Timofejev
e-mail:  germa.timofejev@gmail.com
www.rustravel.se

Användarvisningsbild
Basal
Inlägg: 178
Blev medlem: 05 aug 2010 02:07

Inläggav Basal » 06 aug 2010 00:59

Hos mig;
Skådespelare och statister samsas om samma roller på samma scen - igen.
Regissören har semester - igen.
Kaos - igen.
Och nu är huvudrollsinnehavaren mycket påverkad av statisternas åsikter - igen - ja. :roll:
Intellektuella ansträngningar kan ibland vara ett hinder för djupare inre insikter.



http://video.google.com/videoplay?docid ... 413643126#

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Re: Vem har patent på verkligheten?

Inläggav Algotezza » 06 aug 2010 10:43

Basal skrev:Min fråga är; -Vem har patent på just DIN verklighet?
Kan den patenten ändras utan att DU märker det?


Människan är påverkbar - därmed kan ingen egentligen äga sin egen verklighet ens...??
:roll:


Min verklighet speglar alla andras, mitt öde är en följd av dialektiken mellan mig och min omvärld. Det innebär att det ofta inte är någon enskilds vilja som fullt ut bestämmer världens eller någon individs öde... Kort sagt, ingens vilja bestämmer världens öde, och om vi menar att Gud bestämmer världens öde kan Gud sägas vara denna "ingen" - och finns därför ej som individ - utan det är en "ingen-kraft" som emergerar eller föds ur mötet mellan det totala viljespelet mellan all indiivider som ingår "i världen". Vore Gud en individ hade världens öde varit en följd av dialektiken mellan alla indivuders vilja och Guds. Men då måste först påvisas att en sådan person och vilja finns som gör sig gällande i världen. Då vi kan se att det är de iakttagbara individernas vilja som skapar ödet plus vad som sker i naturen och via jordklotet, behöver vi inte antaga att det finns en Gudaindivid, dår världens skeende fullt ut kan förklaras via det nämnda viljespelet. Vi kan dock mycket väl antaga att jordklotet och naturen är lebvanmde med egen vilja som ingår id et stora viljespelet. Jordklot och natur är iakttagbara och förändrar ej principen att Gud är "ingen" enligt beskrivning ovan.

Och då blir slutsatsen att "ingen" har patent på verkligheten, varken som helhet, eller min egen.

Livets evinerliga/ständiga makt- och viljekamp består i att som individ försöka erövra den hägrande "ingen"-positionen för att därmed kunna styra världen, då det ju är "ingen" som styr, enligt ovan. Men det är en position som är ouppnåelig för en individ. Man kan tävla om den men aldrig nå den. Når man den - om man tror det - har den i samma stund flytt bort. Alla strävar efter att få patent på verkligheten på detta sätt - men ingen kan nå dit... Ingen har redan denna position.

/Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Användarvisningsbild
Basal
Inlägg: 178
Blev medlem: 05 aug 2010 02:07

Inläggav Basal » 07 aug 2010 01:11

Wow, det var grejer det! Tack Algotezza!
Intellektuella ansträngningar kan ibland vara ett hinder för djupare inre insikter.



http://video.google.com/videoplay?docid ... 413643126#

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Inläggav Algotezza » 07 aug 2010 16:13

Basal skrev:Wow, det var grejer det! Tack Algotezza!


Tack - inget inspirerar mig så som ord, både egnas och andras...

Ord föder ord - och tankarna bakom...

/Algotezza
Algotezza aka Algotezza

Sceptisk
Inlägg: 2520
Blev medlem: 15 dec 2006 00:33

Re: Vem har patent på verkligheten?

Inläggav Sceptisk » 07 aug 2010 18:22

Basal skrev:Min fråga är; -Vem har patent på just DIN verklighet?
Kan den patenten ändras utan att DU märker det? Människan är påverkbar - därmed kan ingen egentligen äga sin egen verklighet ens...??
:roll:


Jag ska försöka att översätta denna fråga till en Sokratisk dialog mellan två fiktiva personer, Akash och Bahman, för att gå igenom de tankar som tycks komma upp i en sådan här fråga:

Akash: Frågan bygger på outsagda antaganden som vi förstå måste skärskåda. För det första, går det ens att definiera "verkligheten"?
Bahman: Jag tänker mig att det nog går att göra det.
A: Hur har du kommit fram till den tanken?
B: Jag vet inte, men det känns som att var och en har en bild eller upplevelse av verkligheten och att eftersom någon kan uppleva den så borde den gå att också definiera.
A: Men det du pekar på är själva upplevelsen av detta 'något' vi kallar för verkligheten, men hur många kan säga att dom upplever denna verklighet på exakt samma sätt?
B: Det har du förståss en poäng i, men om vi talar om föremålen i verkligheten så kan ju alla sunt funtade människor enas om vad som betraktar och upplever..
A: Förvisso, men det kräver ju att dom redan kommit överens om vad det är dom tittar på..
B: Hur menar du?
A: Har du varit på en riktigt bra konsert någon gång?
B: Jo det har jag, absolut!
A: Har du märkt att det finns två slags människor i förhållande till riktigt bra konserer?
B: Nja jag vet inte vad du syftar på här
A: Det finns dom som går på konseren för att dom tycker att den är riktigt bra, men så finns det också dom som inte går eftersom dom tycker att den är riktigt dålig
B: Jo, sant, men..
A: Om verkligheten vore densamma överallt så borde väl även dom som stannar hemma begripa att det var en riktigt bra konsert?
B: Fast dom kanske inte gillar den..
A: Hur kan man isåfall säga att konserten är riktigt bra?
B: Förstår inte hur du menar här, var och en tycker ju olika
A: Ja men grundantagandet var att konserten var riktigt bra, om alla människor har förmåga att kunna göra en utvärdering av verkligheten då borde ju alla också komma fram till samma slutsats, det är väl så logik fungerar?
B: Ja logik ja, men inte tycke och smak!
A: Varför inte? Varför skulle tycke och smak stå bortom saker som går att förstå på samma sätt som man kan förstå logik?
B: För att det är subjektivt...
A: Ändå så är det många som försöker att definiera sådant som är rent subjektivt..
B: Vad menar du?
A: Skulle du hålla med mig om att människan är en subjektiv varelse?
B: Javisst, jag upplever ju saker hela tiden och det är
A: Kan vi mäta subjektivitet?
B: Hmm... nja det tror jag inte, men är inte helt säker..
A: Vad kan vi mäta?
B: Vi kan mäta saker, föremål
A: Hur kommer det sig att vi kan mäta dom?
B: För att dom har gränser, för att dom har en vikt, form, storlek och så vidare, man kan applicera mängd på dom
A: Kan vi mäta upplevelse av musik?
B: Det tror jag inte går, var och en upplever ju musik olika
A: Kan vi mäta musik som sådan?
B: Jo det går ju, vi kan ju mäta volymen, antal trumslag per minut och så vidare, även om dessa mätningar inte ger oss någon större förståelse för musiken innan vi hört den
A: Alltså vi kan mäta föremålen i verkligheten, men själva upplevelsen då? Om nu människor kan uppleva musik olika som ändå går att mäta, kan vi då mäta subjektivitet som sådan?
B: Nej jag kan inte tänka mig att det skulle kunna gå.. om du inte menar att vi mäter de elektrokemiska reaktionerna i hjärnan
A: Men detta torde väl innebära ungefär samma sak som att mäta musik, vi skulle fortfarande tala om föremål inte om upplevesen som sådan
B: Jo det stämmer
A: Och alla som upplever verkligheten gör det på sitt subjektiva sätt, visst var det så vi sa?
B: Kan du upprepa vad vi sa..
A: Vi sa att tycke och smak var subjektivt och därför så kan vi inte vara säkra på att alla kommer att tycka om en viss konsert.
B: Just det.
A: Tror du att detta skulle gälla även i andra sammanhang där människor har upplevelser? Alltså att människor upplever verkligheten och de föremål som är i den, men på olika sätt?
B: Jo så är det nog, vi kan ju rimligen anta det eftersom inte alla gillar att gå på konserter till exempel, eller gillar samma slags mat.
A: Men samtidigt så är konserten en realitet som vi alla kan uppleva, inte sant?
B: Jo, så länge som vi har fysiska förutsättningar för det så..
A: Men om jag skulle fråga dig hur du upplever verkligheten, hur skulle du svara på det?
B: Jag vet inte vad du menar men om du menar hur min dag har varit så skulle jag kunna räkna upp saker jag varit med om och hur jag upplevde dessa..
A: Med andra ord du kan göra en bedömning av saker i din verklighet, men kan du förklara din verklighet som sådan?
B: Utan att räkna upp de saker som jag varit med om menar du? Nej det tror jag inte jag kan... det verkar som att jag ändå måste peka på föremål och händelser i det vi kallar för "verkligheten" men jag kan inte förklara själva "verkligheten" om du inte menar att det är den bild jag har av den.
A: En bild som är beroende av de föremål och händelser i verkligheten menar du?
B: Jo
A: Det är något jag verkar vara tvungen till också, alltså kan vi vara överens om att vi inte kan definiera "verkligheten" men vi kan ändå definiera föremål och händelser i verkligheten, även om vi reagerar olika på dessa, håller du med om det?
B: Jo det kan jag nog göra
A: För att kunna göra en utvärdering eller bedömning av något så måste man först kunna definiera det, om det inte går att definiera då är det omöjligt att även göra en bedömning. Så vad går att definiera? Vi kan bara definiera sådant som redan har gränser och det enda som vi kan finna gränserna för är föremål och händelser. Vi kan inte definiera sådant som inte är föremål. Vi kan inte säga att verkligheten är ett föremål, det går därför inte heller att sätta en gräns för vad som är verklighet eller inte.
B: Hur menar du med att sätta en gräns för vad som är verklighet och inte? Kan vi inte säga vad som är verkligt och vad som är overkligt?
A: Eftersom vi bara kan tala om föremål och händelser, saker som antingen finns eller inte finns eller skedde eller inte skedde, så blir själva begreppet "verklighet" bortom möjlighet att kunna bedöma, så ifall vi inte kan bedöma "verklighet" då kan vi ju inte heller bedöma "overklighet".
B: Det här verkar djupt, hur förklarar du isåfall människor som lever i vanföreställningar och pratar med osynliga människor och sånt? Detta är ju människor som uppenbarligen inte lever i verkligheten.
A: Har du redan glömt vad vi talat om? Ifall vi inte kan sätta en gräns för begreppet "verklighet" hur ska vi isåfall kunna sätta en gräns för "overklighet". Människor som pratar med varelser vi inte har någon uppfattning om är sådana som ren konvention bjuder oss att klassa som lidande av vanföreställningar, men det är ju för att vi inte kan uppfatta dessa saker, inte sant?
B: Menar du att det skulle finnas osynliga varelser som går att prata med??
A: Inte alls, men vi diskuterade ju saker som finns i "verkligheten", vi diskuterade föremål och händelser som alla sunda individer kan se och uppleva, även om de har olika uppfattningar om vad det är de ser och upplever. Det jag påpekar är att det är föremålen som vi har skilda uppfattningar om, inte om verkligheten.
B: Okej då tror jag att jag förstår vad du menar. Du verkar alltså mena att för att avgöra om en person lider av vanföreställningar eller inte då är det inte möjligt att använda sig av begreppet "verklighet".
A: Precis så, för vad skulle det innebära att man drar upp det begreppet varje gång man inte håller med någon annan om deras uppfattning av verkligheten..?
B: Det skulle innebära... vänta lite.. det skulle innebära att jag vet vad som är verkligt, medan de inte vet det.
A: Och vad skulle det betyda att just du vet vad som är verkligt och inte dom? Det borde göra dig ganska speciell inte sant?
B: Jo det skulle ju innebära att jag har något som dom inte har, jag har korrekt uppfattning av verkligheten och de har en felaktig uppfattning..
A: Med andra ord så..
B: Så skulle jag vara den som bestämmer vad som är verkligheten och inte, jag skulle isåfall ställa mig över precis alla andra som har en annorlunda uppfattning..
A: Och ändå så skulle du trots allt bara peka på föremål och händelser i verkligheten, utan att någonsin egentligen ställt dig över verkligheten
B: Jo det stämmer, det skulle isåfall betyda att det är jag som lever i en slags vanföreställning att jag kan diktera verkligheten för andra
A: Hur skulle du kunna hamnat i en sådan vanföreställning, vad skulle krävas för att du ska kunna vara den som dikterar verkligheten för andra?
B: Okej, det skulle väl bero på den konvention vi har tänker jag mig, vi använder ju detta sätt att resonera om de som har "sunt förnuft" och dom som "inte lever i verkligheten", det är så som vår konvention säger oss att vi ska tänka, därför har jag också tänkt så.. att vi, sk normala, har någon slags 'patent' på verkligheten, trots att vi egentligen bara är dom som håller med varandra om vad vi upplever eftersom vi råkar uppleva världen på liknande sätt..
A: Inte att vi egentligen vet vad själva verkligheten är, men vi har samma sätt att tänka om verkligheten, att verkligheten är ett föremål som man kan mäta och bedöma. Men eftersom vi kommit fram till att verkligheten inte är mer ett föremål för diskussion än vad osynliga varelser är, vad är isåfall skillnaden mellan hur vår konvention är och hur denna konvention bedömer sådana personer som talar med osynliga varelser som inte heller går att vare sig uppleva eller mäta?
B: Bra fråga.. det verkar som att konventionen talar emot sig själv.. men detta leder dock vidare till en annan fråga, hur det kommer sig att människor ändå kan komma överens i saker som ändå är av subjektiv natur.
A: Kanske subjektiv natur är ett felaktigt uttryck för vad de är överens om?
B: Hur så?
A: För vi har ju kommit överens om att subjektivitet inte går att definiera, precis som verklighet inte går att definiera heller, och för att kunna göra en bedömning av något så måste vi ju först kunna definiera det.
B: Okej, det verkar som att det finns 'nåt mer' som människor kan förstå, trots att det inte går att mäta och väga, något som är en del av att vara människa. Men jag känner mig inte bekväm i den frågan.
A: Hur kommer det sig?
B: För att det skulle liksom bli att man då försöker att klassificera en människa och behandla henne som ett föremål bland andra föremål och hon skulle inte kunna vara fri i sin upplevelse av livet, musiken och det vi kallar "verkligheten".
A: Det skulle förvisso vara ett problem om människan gjorde så mot sig själv, det vore även ett logiskt problem.
B: Hur kan man förstå det som ett logiskt problem?
A: Hmm.. har stött på denna fråga förut och har inte lyckats formulera något bra svar på den, men om man tänker sig att det är människan som gör bedömningen av verkligheten, om hon då skulle rikta denna bedömning tillbaka mot sig själv, då skulle det vara en bedömare som gör en bedömning av bedömaren, som ett cirkelresonemang. Vilket ändå också är en vanlig del av konventionen särskilt i vår filosofi.
B: Vilken del av filosofin skulle detta vara?
A: Egentligen den äldsta frågan som ställts och som hela den ontologiska filosofin bygger på, nämligen "Vem är jag?".
B: Okej, men hur menar du att detta skulle vara relevant och hur skulle det vara ologiskt?
A: Som vi sa, människan kan göra bedömningar av föremål, händelser och kanske också i viss mån upplevelser - förutsatt att hon har något i själva upplevelsen som hon kan peka på, om vi talar om något högst personligt som musik så kanske vi kommer att tala om genre, eller hur bra vi tycker en viss musik är. Men vi får direkt problem om vi ska kunna redovisa vad upplevelsen av musik som sådan är. På liknande sätt förhåller det sig till frågan "Vem är jag" för om människan nu bara kan bedöma föremål, då förutsätter ju en sådan fråga att hon också först betraktar sig själv som ett föremål som hon kan bedöma.
B: Jo men människan kan ju bedöma sina färdigheter, hon kan tala om vad hon tycker om att göra, sitt arbete, sin familj och så vidare.
A: Ja, men detta är ändå sk 'föremål' (inte vilka objekt som helst dock) i vår verklighet. Utan de andra i våra liv, så har vi inget att peka på för att visa vilka vi är. Men frågan "Vem är jag" är relaterad till frågan "vad är verkligheten" på så sätt att ingetdera går att egentligen säga något om eftersom det inte är föremål för bedömning. Men vad man gör när man försöker att definiera verkligheten så försöker man också att definiera människan och man kommer också att försöka definiera sig själv.
B: Jag förstår, om man definierar sig själv då dömer man också sig själv.. och ifall man försöker definiera verkligheten då kommer man att också till slut att börja definiera sig själv..
A: Hur tror du man kommer att bli som person ifall man då dömer vad som är verklighet och inte?
B: Kanske kommer man att bli ganska ofri, man kommer att döma andra som inte lever upp till ens egen bild av verkligheten men man kommer också att döma och kanske bestraffa sig själv.
A: Helt i onödan.. men det finns en sak till som är grundläggande för att förstå hur man kommer att döma sig själv. Vi sa ju tidigare att föremål i verkligheten går att mäta och bedöma, men för att kunna göra dessa bedömningar så behöver vi vad?
B: Vaddå?
A: Vi kan ju inte räkna och mäta och väga föremål i världen om vi inte har... vaddå?
B: Ja, ett mätsystem, en standard..
A: Precis, vi behöver ett regelsystem för hur vi bedömer saker i världen.
B: Ah, jag tror jag förstår
A: För att kunna säga hur mycket något väger så måste vi ha en standard att jämföra med, men var ska vi hitta en sådan standard?
B: Brukar vi inte bara hitta på en standard som vi tycker funkar?
A: Jo så brukar det göras, en meter är egentligen lika godtycklig som en aln, men förr använde man sig av kroppens lemmar för att göra mätningar, så människokroppen fick agera standard.
B: Det tror jag att jag visste men har inte tänkt på det..
A: För att kunna mäta och väga föremål i världen så behöver vi en standard för att kunna veta hur föremålen förhåller sig till varandra och även hur vi förhåller oss till dem, inte sant?
B: Jo, det stämmer. Genom att ha regler i världen för sakers avstånd och liknande så kan vi också beräkna ungefär var vi befinner oss i förhållande till dom.
A: Och detta gör ju att vi kan enas om hur föremålen i verkligheten är beskaffade? Det är så konventionen bjuder oss att göra eller hur?
B: Jo, även om vi bara har valt ett sätt att göra dessa beräkningar på så krävs det ändå att vi använder samma standard för att kunna enas om vad vi försöker bedöma.
A: Men vi har ju också redan sagt att vi inte kan mäta upplevelser eller subjektivitet, så hur förklarar du isåfall sådant som lagar och uppföranderegler?
B: Vasa? menar du att vi inte ska ha koder för uppförande?
A: Det är inte riktigt så jag menar, det jag försöker peka på är skillnaden mellan att ha en standard för sådant som går att mäta och att försöka applicera det på en subjektiv varelse.
B: Jo men vad skulle hända ifall människor inte hade lagar och regler?
A: Du hör inte på, vi kan ju mäta och bedöma och därmed också förhålla oss till saker som går att mäta och vi kan mäta dom tack vare att vi har ett regelsystem.
B: Jo
A: Men går det att mäta en subjektiv varelse?
B: Nej inte som vi sa tidigare
A: Men ifall man applicerar regler på något så innebär det väl att man kan göra en bedömning av det?
B: Jamen det är ju skillnad på..
A: Hur är det skillnad på att applicera regler på något och att vilja mäta och bedöma det?
B: ...
A: Vad tänker du på?
B: Jag kan inte förstå hur man skulle kunna göra på något annat sätt, vi måste ju ha regler och lagar annars skulle ju allting vara tillåtet och vi skulle inte kunna säga om någon beter sig dumt eller inte. Vi måste ha regler.
A: Ja absolut, jag håller med dig helt och hållet, det jag försöker peka på är skillnaden mellan att ha regler att förhålla sig till och att ha regler för att mäta en människa. Ta tid på dig, detta är inte helt enkelt att förstå, särskilt som att konventionerna är så pass starka på den här punkten, de är inbearbetade med åratal av upprepningar och även uppbackade av religioner och etik och jag tror samtliga filosofiska system. Alla är övertygade om att människan behöver regler, men vad detta egentligen innebär är att människan applicerar regler på sig själv och inte på sådant som hon har att förhålla sig till. Vi kunde ju sätta upp regler för föremål i världen och alltså även mäta och bedöma dom. Men vi har ju också sagt att det inte går att mäta eller bedöma subjektivitet, men ändå är det precis detta som konventionen bjuder oss att göra i fallet 'mänskligt uppförande'. Varför är det så tror du?
B: Ja för annars skulle människan inte veta hur hon ska bete sig förståss..
A: Men människor verkar ju ändå veta precis hur dom ska bete sig i förhållande till sina upplevelser, så varför skulle människan vara annorlunda i detta avseende?
B: Jag förstår inte..
A: Okej jag ska ge dig en hint, om människan vet hur ett föremål eller händelse är beskaffad, då förstår hon också hur hon ska förhålla sig till den, har du märkt det?
B: Ja jag kan säkert komma på något tillfälle där det stämmer, men är det alltid så?
A: Om det till exempel skulle bli en brand inne i en biosalong, då vet folk hur dom ska göra eftersom dom vet var nödutgången finns eller hur? Dom som inte vet eller förstår var nödutgången finns kommer inte heller att leta efter den och kanske också kommer att brinna inne. Detta är vad jag menar är samma sak som att ha regler att förhålla sig till. Men ifall man instället skulle ha förhållningsregler, istället skulle försöka applicera regler på människan själv, till exempel man skulle säga till folk att "Ifall det börjar brinna så får ni inte skada varandra, ni får inte trampa ner varandra, ni får inte slå varandra för sådana personer kommer att bötfällas" utan att berätta var nödutgången finns, vad skulle hända tror du?
B: Hmm.. intressant, ja dom skulle ju inte veta var nödutgången finns och eftersom branden blir värre och värre så utbryter väl snabbt panik och folk kommer att börja slå och trampa ner varandra i ren desperation.
A: Och detta skulle ju innebära att dom bröt mot reglerna eller hur?
B: Jo
A: Men utan att göra situationen bättre så har den bara försämrats, inte nog med att alla kommer brinna inne, alla kommer dessutom också att bli bötfällda för olämpligt uppförande! Så genom att applicera regler på person, som faktiskt är ett ad hom, så har man också redan i teorin också skapat ett belönings och bestraffningssystem där missdådare måste bestraffas eftersom reglerna kräver det. Trots att reglerna inte fungerade från början utan skapade bara allmän förvirring, så måste de som bryter mot dessa regler ändå bli bestraffade. Men ifall dom skulle få veta var nödutgången finns, då skulle dom åtminstone kunna veta vad de har att förhålla sig till. Skulle dom då plötsligt tappa alla koncept och inte veta hur dom ska göra ifall det blir brand?
B: Nja inte dom flesta, de absolut flesta skulle nog snabbt springa mot nödutgången.
A: Skulle det vara någon som stannar kvar i biosalongen och slår vilt omkring sig och springer åt fel håll eller springer åt andra hållet?
B: Kanske, isåfall någon som är gravt förvirrad eller som inte fått veta var nödutgången är, men det skulle ändå vara en väldigt ovanlig individ för han skulle ju inte kunna undgå att se vart alla andra tar vägen.
A: Finns det någon situation som du inte anser att denna liknelse går att använda sig av?
B: Jo jag har dock lite svårt att tänka mig att den skulle kunna användas generellt, hur ska man uppfostra barn till exempel ifall man inte får säga åt dom hur dom ska bete sig?
A: Om vi tittar igen på liknelsen, men vi gör om den något. Låt oss säga att det är ett barn som beter sig väldigt stökigt, är det då rimligt att säga åt det barnet att det inte får vara stökigt?
B: Det är ju så vi brukar göra..
A: Visst det brukar vi, men detta är också ett utslag att försöka definiera verkligheten och leder i slutändan tillbaka till att man definierar sig själv. Det ger inte heller något utrymme för barnet, vi vet ju inte vad som barnet tänker på eller känner, kanske barnet bara försöker försvara sig? Hade du upplevelsen i skolan att lärare brukade bestraffa fel barn, sådana som bara försökte försvara sig medan de kunde berömma sådana barn som du ansåg inte förtjänade det?
B: O ja, det har hänt.
A: Detta är menar jag ett typexempel på vad som händer när man försöker att definiera verkligheten och även försöker att definiera människan och följdaktligen också försöker att applicera beteenderegler på människan, utan att ge henne någon information om vad det är hon har att förhålla sig till. Som i exemplet med biosalongen, människor som vet var nödutgången är vet instinktivt hur dom ska göra för att ta sig ut, medan dom som inte vet drabbas av panik och börjar fäkta omkring sig. Regler som appliceras på människan fungerar på samma sätt när det gäller barnuppfostran, så länge som man säger åt barnet att "det" inte får uppföra sig hur som helst så ställer man egentligen bara upp en utmaning för barnet, om barnet inte lyckas att uppfylla denna utmaning då blir risken den att barnet bara känner sig misslyckat och kanske går in för att bara bryta så många regler som det kan i ren uppgörelse mot dom som försöker att fostra barnet. Detta har helt klart att göra med hur konventionen bjuder oss att försöka definiera verkligheten och hur konventionen också säger åt oss att uppföranderegler ska appliceras på människor. Med resultatet att man försöker att definiera människan och på så vis gör man också människan väldigt ofri. När man försöker att applicera beteenderegler på människan då leder det till att det till sist också bara finns ett korrekt beteende och detta beteende kallas då för att vara "det rätta". Det är då frågan om vad som är det rätta som filosofin ägnar så mycket tid åt att diskutera, man har hållit på i tre tusen år nu minst och fortfarande så har ingen kunnat komma överens om vad som faktiskt är "rätt". Man har försökt omformulera frågan och talar i termer av vad som är nyttigt, gott, lämpligt eller uppskattat och så vidare, men själva grundtanken om att det finns något som är "rätt" och att vi kan veta vad det är har inte förändrats, trots att detta har förändrats radikalt genom åren och fortfarande verkar folk inte kunna vara överens om vad som är rätt, på samma sätt som man kan säga att en matematisk formel är rätt. Problemet är att det finns så många människor och så många olika upplevelser av verkligheten att ingen någonsin har kunnat komma överens om vilket beteende som är "rätt" för allting förändrar sig ju också ständigt. Så det är en smått otrolig uppgift att försöka applicera regler på en person för då måste man också känna till exakt allting om verkligheten, detta är mycket otympligt och som vi kunnat se, fungerar inte heller.
B: Nej, sant.
A: Alltså kan vi förstå av detta att regler som är ad hom i detta exempel, faktiskt förutsätter att människor vill brinna inne, och gör det gärna trots att det är belagt med böter! Även om det låter otroligt i detta exempel så är det faktiskt precis samma sak man gör i det övriga samhället, man förutsätter att människor vill bete sig illa mot varandra och det enda som kan hindra dom är att dom hotas med bestraffning. Vad säger detta om konventionens människosyn?
B: Ja att människan är ondskefull, av naturen.
A: Så man definierar människan som ondskefull, skapar fler regler som vi vet hon kommer att bryta och när hon väl bryter dom så tar vi det som ett bevis för att människan är ond!
B: Ja så verkar det faktiskt.... Men hur kan man göra istället?
A: Återigen, i liknelsen med biosalongen, dom som vet var nödutgången finns kommer att hitta ett sätt att ta sig dit. Om människor vet vad dom har att förhålla sig till så kommer dom helt av sig själva att också komma på ett sätt att förhålla sig som fungerar. Så istället för att säga åt detta barn att det måste "bete sig rätt" (något ingen någonsin någonstans kommit fram till vad det faktiskt betyder) så kan man förklara för barnet vad det har att förhålla sig till, - de andra barnen - och lyfta fram det faktum att andra barn har också känslor och känner smärta och förstår saker lika bra som du. Eller själva rummet, vad har man att förhålla sig till i ett klassrum? Eller hemma, hur ska ett kök se ut? Eller i en relation, vem är det man har att förhålla sig till? Vem är denna person som jag lever med? En sådan taktik tar bort en massa onödigt lidande, reglerna hamnar i det gemensamma rummet istället för att appliceras på enskilda individer. Eftersom reglerna ligger i gemenskapen så är det regler som alla har att förhålla sig till, om någon ändå skulle bete sig illa mot ett annat barn så skulle man också kunna finna en rad nya anledningar till varför, ifall det handlar om att bara försöka försvara sig och att barnet kanske behöver bli tröstat, samtidigt som man ändå kan påminna om vad gemenskapen kräver av varje individ. Att förlägga reglerna i det gemensamma rummet gör också att det sociala umgänget underlättas. Ifall regler skulle appliceras på individer, då kan det lätt bli till en fråga om prestation och att göra läraren nöjd, vilket kan leda till konflikter och om vem som är bättre än andra. Men då man avhåller sig från att göra på det sättet, så fyller reglerna bara den funktionen att tala om för var och en var dom befinner sig i förhållande till varandra och det underlättar vänskap och gemensam respekt för var och en. Att förlägga reglerna i det gemensamma rummet istället för att applicera dom på personer innebär inte att man definierar verkligheten, eftersom dessa regler lämnar fältet fritt för individuella tolkningar och upplevelser av verkligheten. Däremot ifall man försöker applicera regler på personen, då gör man det psykologiska övergreppet att även försöka definiera verkligheten för den personen och då tar man ifrån denne alla möjligheter för att kunna utvecklas och hitta sin egen identitet och sin egen stil. Om man applicerar regler på personen, då isolerar man faktiskt denne från dennes upplevelse av verkligheten, man tar ifrån denne hans verklighet och ger honom en kod att följa istället som ett substitut. Men för att kunna täcka precis varje situation så kommer denna kod att bli oerhört omfattande, otymplig och opraktisk.
B: Det finns nog ändå många som skulle säga att människor måste ha regler för uppförande.
A: Jo det finns det alltid, men det jag försöker säga är att regler är nödvändiga, bara det att ifall man applicerar regler "ad hom" alltså på personen, då leder det till misslyckande, istället för om man låter reglerna finnas i det gemensamma rummet "ad ram" och istället förklarar för människor vad det är dom har att förhålla sig till, så kommer människor också att veta hur dom ska bete sig, de kommer inte att bete sig "rätt" (för hur skulle det gå till).
B: Jag förstår, de skulle inte bete sig "rätt" eftersom ingen har kunnat förklara vad det skulle vara, däremot skulle de ändå hitta sätt att bete sig på som gynnar gemenskapen och detta utan att behöva definiera verkligheten för någon, utan bara förklara vad i verkligheten vi har att förhålla oss till.

Användarvisningsbild
Basal
Inlägg: 178
Blev medlem: 05 aug 2010 02:07

Inläggav Basal » 07 aug 2010 23:26

:!: Wow!! :!:

Tusen Tack Sceptisk!! :!:


Verkligen intressant läsning, så bra!! (tycker jag!! :wink: )
Intellektuella ansträngningar kan ibland vara ett hinder för djupare inre insikter.



http://video.google.com/videoplay?docid ... 413643126#


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 29 och 0 gäster