Skulle du förändra ditt liv?

[Cosmic philosopher]

Föreställ dig att du fick besked av läkaren om att du hade bara 7 månader kvar att leva av en mystisk sjukdom. Denna sjukdom gjorde dig oförmögen att fysiskt röra dig det sista dygnet. De sista timmarna gjorde dig så oerhört sömnig så du dog i sömen. Men alla de andra dygnen tidigare efter beskedet, d vs de tidigare 6 månaderna och 30 dagarna var du lika vid gott skick fysiskt och kunde röra dig som du gör just nu.
1)Hur hade du reagerat vid detta besked från läkaren?
2)Med handen på hjärtat - skulle du förändra ditt liv? I så fall - hur mycket - och vad skulle du ändra på?
3)Hade din syn på döden förändrats tror du?
4)Hade du försökt att inte tänka på döden mer än du gör just nu? Eller hade du tvärtom satt dig in i döden ännu mera genom läsning av människors erfarenheter av döden,nära-döden-upplevelser, tibetanska dödsboken etc?

Frågar Cosmic philosopher

[freddemalte]

Föreställ dig att du fick besked av läkaren om att du hade bara 7 månader kvar att leva av en mystisk sjukdom. Denna sjukdom gjorde dig oförmögen att fysiskt röra dig det sista dygnet. De sista timmarna gjorde dig så oerhört sömnig så du dog i sömen. Men alla de andra dygnen tidigare efter beskedet, d vs de tidigare 6 månaderna och 30 dagarna var du lika vid gott skick fysiskt och kunde röra dig som du gör just nu.
1)Hur hade du reagerat vid detta besked från läkaren?
2)Med handen på hjärtat - skulle du förändra ditt liv? I så fall - hur mycket - och vad skulle du ändra på?
3)Hade din syn på döden förändrats tror du?
4)Hade du försökt att inte tänka på döden mer än du gör just nu? Eller hade du tvärtom satt dig in i döden ännu mera genom läsning av människors erfarenheter av döden,nära-döden-upplevelser, tibetanska dödsboken etc?

Frågar Cosmic philosopher

Hej igen Cosmic philosopher! Åter spännande frågor

1)Hur hade du reagerat vid detta besked från läkaren?

Antagligen kan man inte veta det men en gissning kan man ju alltid kosta på sig. Jag beskriver då hur jag tror att jag skulle reagera inte vad jag känner inför tanken just nu (lurigt, men en avsevärd skillnad). Jag gissar att jag först hade blivit väldigt skrämd eller oroad inför tanken på att jag inte skulle få uppleva mer av livet, att jag inte skulle ha en möjlighet att få se min dotter växa upp, att jag inte skulle få möjligheten att uppleva mer av det fantastiska liv som jag hittills har fått erfara. Efter att den känslan lagt sig - om den nu hade gjort det (kanske gradvis sjunker bort och övergår i andra känslor) - hade jag nog börjat bli väldigt sensibel inför livets små detaljer, inför det som jag annars tar för givet.

2)Med handen på hjärtat - skulle du förändra ditt liv? I så fall - hur mycket - och vad skulle du ändra på?

Ja, det tror jag! Jag hade nog börjat fokusera på sådant som jag annars inte fokuserar på och tvärt om, sådant som är mycket viktigt för mig nu, kanske inte hade varit lika viktigt då etc. Hur smakar verkligen jordgubbar, vad känner jag för en viss människa, hur känns regnet mot min kind, vad uppskattar jag och varför, vad är det jag egentligen ogillar i det som jag vardagligen ogillar? Jag hade nog bett mina nära och kära att ta ledigt från det de gör och sedan följt med mig på en resa till massor med intressanta platser. Blandat med denna njutning och starka upplevelse av livet hade antagligen en smärtsam sorgsenhet över att allt snart är slut gjort sig påmind vid olika tillfället. Kan tänka mig att vissa panikattackter (som jag hittills aldrig har upplevt) hade infunnit sig etc. Jag kanske också hade "vågat mig på" lite halvgalna och ohämmade saker som jag (på grund av en långvarig socialisering) inte annars brukar göra.

3)Hade din syn på döden förändrats tror du?

Ja, det tror jag faktiskt, men jag kan inte för min vildaste fantasi komma på hur!

4)Hade du försökt att inte tänka på döden mer än du gör just nu? Eller hade du tvärtom satt dig in i döden ännu mera genom läsning av människors erfarenheter av döden,nära-döden-upplevelser, tibetanska dödsboken etc?

Jag tror att det hade gått i skov och intervaller, både och alltså - fördjupning blandat med förnekelse etc. Just nu, i min vardag (och utan fördjupad eftertanke) synes mig döden (alltså min egen död) som något väldigt avlägset och overkligt, men inte mer dramatiskt eller konstigt än att somna. Tanken att inte finnas är ju faktiskt inte så lätt att ta till sig när allt kommer omkring.

Vänligen

Fredrik

[german.timofejev]

1)Hur hade du reagerat vid detta besked från läkaren?
2)Med handen på hjärtat - skulle du förändra ditt liv? I så fall - hur mycket - och vad skulle du ändra på?
3)Hade din syn på döden förändrats tror du?
4)Hade du försökt att inte tänka på döden mer än du gör just nu? Eller hade du tvärtom satt dig in i döden ännu mera genom läsning av människors erfarenheter av döden,nära-döden-upplevelser, tibetanska dödsboken etc?

Frågar Cosmic philosopher

1. Jag tror att jag skulle blivit chockat
2. Jag skulle försöka bli bättre människa gentemot andra. Hjälpa andra så gått jag kan. Jag skulle nog blivit mer religiös.
3. Jag tror att jag skulle grubbla mer över döden än jag gjort tidigare. Jag tror att jag hade fått starkare tro på livet efter döden.
4. Jag tror att jag skulle tänka på döden mer och jag skulle göra allting för att få hamna i paradiset.

[J R Auk]

Föreställ dig att du fick besked av läkaren om att du hade bara 7 månader kvar att leva av en mystisk sjukdom. Denna sjukdom gjorde dig oförmögen att fysiskt röra dig det sista dygnet. De sista timmarna gjorde dig så oerhört sömnig så du dog i sömen. Men alla de andra dygnen tidigare efter beskedet, d vs de tidigare 6 månaderna och 30 dagarna var du lika vid gott skick fysiskt och kunde röra dig som du gör just nu.
1)Hur hade du reagerat vid detta besked från läkaren?
2)Med handen på hjärtat - skulle du förändra ditt liv? I så fall - hur mycket - och vad skulle du ändra på?
3)Hade din syn på döden förändrats tror du?
4)Hade du försökt att inte tänka på döden mer än du gör just nu? Eller hade du tvärtom satt dig in i döden ännu mera genom läsning av människors erfarenheter av döden,nära-döden-upplevelser, tibetanska dödsboken etc?

Frågar Cosmic philosopher

1. Åhhh äntligen den ultimata ursäkten. Tack!

2. Jag skulle inte ge mig utrymme och reflektera, alltså vara en glad typ.

3. Nej hoppas jag verkligen inte, det är mitt hopp, mitt käraste, det som håller galenskapen stången!

4. Jag hade tänkt precis så mycket på den som jag gör nu, vilket är inte alls, eller jag skulle tänka på livets mödor som något som är meningsfullt i ljuset av dess befrielse.

I mångt och mycket så tror jag att jag skulle bli mer produktiv. För nu vet jag att jag kan göra lite vad som, det finns alltid tid.

Och så tror jag att jag skulle lysas upp av än mer fanatisk glöd vilket skulle kunna göra att jag inte ens behövde vara så blyg som jag är. Plus att jag skulle låna pengar osv, så att jag skulle vara rikare än någonsin, vilket skulle ge goda tider till många, osv. Så döden som dom är nog bra för många. Jag vägrar alltså tro mig ensam.

[Justin Case]

Föreställ dig att du fick besked av läkaren om att du hade bara 7 månader kvar att leva av en mystisk sjukdom. Denna sjukdom gjorde dig oförmögen att fysiskt röra dig det sista dygnet. De sista timmarna gjorde dig så oerhört sömnig så du dog i sömen. Men alla de andra dygnen tidigare efter beskedet, d vs de tidigare 6 månaderna och 30 dagarna var du lika vid gott skick fysiskt och kunde röra dig som du gör just nu.
1)Hur hade du reagerat vid detta besked från läkaren?

Jag hade inte trott på det, utan kämpat för att överleva, med vadhelst till buds stående medel. I sista hand hade jag sett till att få kryoniseras vid min så kallade "död", så att chansen fanns att jag skulle kunna återföras till livet i ett senare skede. Ingen läkare har den framtidskunskapen att han kan säga 100-procentigt säkert att hans patient kommer att dö. Folk borde sluta tro så förbaskat blint på sina läkare. Läkare har alldeles för mycket makt över folks medvetanden idag. Ingen, vare sig läkare eller några andra människor, kan veta om en annan människa att han/hon kommer att dö.

[Johan Ågren]

1)Hur hade du reagerat vid detta besked från läkaren?

Jag har ju innerst inne en dödslängtan som jag ständigt arbetar utifrån. Så en del skulle bli lättad, främst därför att jag i mitt liv ännu inte överkommit de brister jag har. Jag har en del kvar att göra innan jag blir hel, och döden har liksom alltid varit det där sköna tillståndet som man känner när man vaknar upp med ett ryck på morgonen men inser att det är Lördag och att man lungt kan somna om en stund till. Just då när man vänder tillbaka in i sömnen och just har släppt tanken på att man skulle kasta sig upp ur sängen och åka till jobbet, det är en skön död.

2)Med handen på hjärtat - skulle du förändra ditt liv? I så fall - hur mycket - och vad skulle du ändra på?

Jag skulle nog få fart på att rusta här hemma, så att det inte är ser så rörigt ut, och att andra måste fixa till det jag inte hunnit. Känns inte som jag skulle börja inleda någon krystad "quality time" annat än det som kommer av den intensifiering som uppstår med vissheten om döden. Det får komma spontant.

3)Hade din syn på döden förändrats tror du?

Nej. Jag vet att vår kultur har en sned syn på vad döden innebär, och att jag själv har sett längre. Det kommer inte att ändras. Har ganska bra koll, en av mina gåvor här i livet.

4)Hade du försökt att inte tänka på döden mer än du gör just nu? Eller hade du tvärtom satt dig in i döden ännu mera genom läsning av människors erfarenheter av döden,nära-döden-upplevelser, tibetanska dödsboken etc?

Endast den sista veckan skulle jag börja sjunka in i döden och lämna de uppgifter jag inte hunnit med. Känns viktigt att jag ska kunna dö utan att vara frustrerad över att jag är halvfärdig med något. Så jag måste få lite tid till att släppa de lösa trådarna, och acceptera dem. Känns viktigt att kunna dö och helt gå in i upplevelsen utan att haka upp sig vid detaljer. Det ska kännas som att släppa ned sig i en flod och föras med, utan att man börjar simma, plaska och bekymra sig. Döden är en del som vi måste överlämmna oss till utan förutfattade meningar. Annars är det som att försöka somna när man är stressad och tänker för mycket på vad man ska göra, och det blir oroligt och kryper i kroppen. Den tibetanska dödsboken är faktiskt bra. Ovanligt vettig. Den har helt klart skrivits av "hemvändare" och de som utforskat gränslandet på riktigt. Att "dö innan vi dör", ja det är det viktigaste.

[Cosmic philosopher]

Hej!

Här är får man se en cancersjuk 17-årig kille, Zach Soboech, som bara har månader kvar i sitt liv, tillsammans med hans nära och kära och hur han/de hanterar detta:



En verkligen tänkvärd video. Kommentarer?

[freddemalte]

Videon kändes genuin och äkta. Verkade förmedla många av de känslor och erfarenheter som man går igenom både som den som ska dö och anhörig till denne. Var människa har sin egen historia, sina agna preferenser, sin egen livssituation, sina egna känslor och tankar, vilket gör alla sådana sammanhang unika för var individ. Det är dock antagligen så att mycket av det som framkom i videon även gäller vem som helst annars - givet att det inte är någon extremt ovanlig eller extrem faktor med i spelet. Det som slår mig när jag ser videon, vilket jag även noterat i andra sammanhang, är just faktumet att vi i vår vardag - när inte livet står på spel, verkar ha långt till våra känslor och därmed långt till glädje, uppskattning och kärlek. Det är naturligtvis väldigt synd att man ska behöva genomleva cancer för att verkligen leva med ett vaket och öppet sinne.

Hälsar Fredrik

[Cosmic philosopher]

Videon kändes genuin och äkta. Verkade förmedla många av de känslor och erfarenheter som man går igenom både som den som ska dö och anhörig till denne. Var människa har sin egen historia, sina agna preferenser, sin egen livssituation, sina egna känslor och tankar, vilket gör alla sådana sammanhang unika för var individ. Det är dock antagligen så att mycket av det som framkom i videon även gäller vem som helst annars - givet att det inte är någon extremt ovanlig eller extrem faktor med i spelet. Det som slår mig när jag ser videon, vilket jag även noterat i andra sammanhang, är just faktumet att vi i vår vardag - när inte livet står på spel, verkar ha långt till våra känslor och därmed långt till glädje, uppskattning och kärlek. Det är naturligtvis väldigt synd att man ska behöva genomleva cancer för att verkligen leva med ett vaket och öppet sinne.

Hälsar Fredrik

Trevligt att du såg videon och tack för kommentaren.
Killen verkade utåt sett ha en karisma, vara (levnads)glad,varm och positiv - trots sitt öde. (Men visst är det så att man inte ser allt heller utifrån den korta videon. Vem känner sin grannes hemliga sorger och bitterhet etc?).

Ja, man kan tycka att det är trist att det ska till något drastiskt för att människan ska "vakna upp" och ha tillgång till kärleken och sina känslor som du skrev. Tar man en promenad ute på stan så ser man tyvärr inte så få känslokalla stenansikten eller "döda människor" - trots allt som de egentligen har men som de då inte tycks se eller uppskatta. Frågan är då vad som kan "väcka" dessa till att bli riktigt levande - att se så mycket de egentligen har och att de är tacksamma för det och livet i sig självt.

Utifrån Martinus kosmologi är alla sjukdomar ett plus, ett erfarenhetsberikande och en karma, ett resultat av hur man levat tidigare (orsak- verkan). Men självklart kan sjukdomar vara något mycket svårt när man är mitt uppe/inne i en sådan process. Men kan man se det på tillräckligt lång sikt så (att man inte bara tittar på sjukdomen som en isolerad enhet/företeelse utan vad den kan ge för positiva följder på lång sikt) så blir det kanske lättare att ta sjukdomen och t om lära något av den m m. Tron på reinkarnation kan kanske trösta någon som är ung och döende i sjukdom (som killen på videon). Men en materialist kan nog också ta samma sjukdom lika bra förutsatt att han/hon inte värderar det hela (men det är kanske inte så lätt).

[freddemalte]

Javisst är det antagligen så att videon har en förskönad bild av denna unge mans sista månad i livet och visst är det så att han, vissa dagar, antagligen skrek ut sin dödsångest, sorg och bitterhet över både oretvisan, skräcken och ovissheten inför både de förestående men även döden som sådan.

Jo, vi människor är tämligen små i sinnet och vänjer oss snabbt vid de liv vi lever och tar det för givet. Undra om vi någonsin kommer vakna och bara ha det fint tillsamans och uppskatta varandras närvaro och kärlek istället för att spela vår vardagliga och fåniga socialiserade teater?

Det är nog som du skriver, att ens livsåskådning och tro delvis avgör hur man mår och känner sig inför en förstående död. Men det mest avgörande är nog vilken personlighet man har och vilket livskontext men lever i.

Hälsar Fredrik

[Cosmic philosopher]

Javisst är det antagligen så att videon har en förskönad bild av denna unge mans sista månad i livet och visst är det så att han, vissa dagar, antagligen skrek ut sin dödsångest, sorg och bitterhet över både oretvisan, skräcken och ovissheten inför både de förestående men även döden som sådan.

Ja, eller att han kanske hade svårt för att uttrycka sig själv och därmed vara i kontakt med sina känslor. En psykologisk profil gällande cancersjuka/cancerpatienter som man observerat och gjort på dessa är att de ofta just förtrycker sina känslor, att de inte kan hantera stress så bra, att de känner hopplöshet,hjälplöshet och orättvisa. Man har observerat att cancersjuka ofta är melankoliska, bittra och känner innåtvändig vrede (mot sig själv).

Killen på videon framträder ju till synes inte som bitter. Men som sagt - man kan ju inte se allt utifrån denna video. Vem vet - killen på videon kanske stämmer överens med den psykologiska profilen vad gäller cancersjuka.

En teori om cancers uppkomst (av många andra) kan vara att man utvecklar en sådan stress av att förneka eller dölja något antiapti/motstånd som man känner genom att lägga på en överdriven glad mask. Men det är inte säkert det gäller killen på filmen. Vem vet.

Jo, vi människor är tämligen små i sinnet och vänjer oss snabbt vid de liv vi lever och tar det för givet. Undra om vi någonsin kommer vakna och bara ha det fint tillsamans och uppskatta varandras närvaro och kärlek istället för att spela vår vardagliga och fåniga socialiserade teater?

Bra fråga. När till synes inget annat hjälper kanske detta med att gå igenom en sjukdom (och övervinna denna) kan göra att man börjar uppskattar livet igen. Men visst vill man minimera det obehagliga i tillvaron.

Det är nog som du skriver, att ens livsåskådning och tro delvis avgör hur man mår och känner sig inför en förstående död. Men det mest avgörande är nog vilken personlighet man har och vilket livskontext men lever i.

Ja, antagligen. Så personligheten har inget alls att göra med vilken världsbild man har?

[freddemalte]

Ja, antagligen. Så personligheten har inget alls att göra med vilken världsbild man har?

Nä, inte direkt. Personlighet är mer sådant som om man är utåtriktad eller inåtvänd, positiv eller negativ (i vardagen), vänlig eller ovänlig, underhållande eller torr, blyg eller framåt, lättskrämd eller våghalsig och tuff, moraliskt försiktig eller skrupelfri, orolig eller lugn, ärlig eller svekfull etc. Men visst, om personligheten ligger på en axel och ens livsåskådning på en annan så kan säkert positionen på var man befinner sig på ena axeln delvis styras av positionen på den andra och tvärt om. Eller vad tror du?

Hälsar Fredrik

[förstår mig själv]

Jag ser det som att vi har vårt väsen.
Vi kan kalla det Vårat naturliga sätt att vara. Vi vilk göra vårt "jobb"/uppgift". Vi "vill" även att andra ska vara fria att vara sitt väsen. Om man "hjälper" andra att nå dit så närmar man sig själv sitt väsen. Psamhället ser inte ut såhär utan antingen vill man förändra människor så att de blir lika en själv. Detta leder till motstånd, depression slutar leva. Absolut tolerans mot andra leder till energi utveckling och frihet. Detta handlar inte om tro utan är ren naturvetenskap.

[klorofyll]

Olika människor har olika förväntningar på livet, jag lever efter att alla mina drömmar kommer gå i uppfyllelse om jag bara kämpar tillräckligt... och att jag har lyckats för att jag lever.

[Cosmic philosopher]

Ja, antagligen. Så personligheten har inget alls att göra med vilken världsbild man har?

Nä, inte direkt. Personlighet är mer sådant som om man är utåtriktad eller inåtvänd, positiv eller negativ (i vardagen), vänlig eller ovänlig, underhållande eller torr, blyg eller framåt, lättskrämd eller våghalsig och tuff, moraliskt försiktig eller skrupelfri, orolig eller lugn, ärlig eller svekfull etc. Men visst, om personligheten ligger på en axel och ens livsåskådning på en annan så kan säkert positionen på var man befinner sig på ena axeln delvis styras av positionen på den andra och tvärt om. Eller vad tror du?

Hälsar Fredrik

Jo, jag är nog inne på samma spår.