...
En uppfattning som jag upplever råder i samtiden, är att det det går att "nå en slags kunskap eller vetskap om något", i meningen av att denna 'vetskap' som en kontrast till att det "inte är fiktion".
Det jag vill betona här, är jag i denna tråd, EXPLICIT UNDANBEREDER en diskussion om (eventuella uppfattningar vi har kring begrepp som) "subjektivitet" eller "objektivitet".
Vi skulle kunna kalla detta för ett "epistemologiskt ideal".
...
Formulerat på ett annat sätt: Vårat "epistemologiska ideal" är att nå "sanning" kring en händelse. Och när vi upplever att vi når "sanning", så blir konsekvensen även att vi genom detta kan "skipa rättvisa".
...
Jag kan ta ett exempel:
Anta att någon (vi kan kalla henne Jane Doe), Jane blir mördad. Så länge du inte har 'vetskap' om vem mördaren är, som upplever du att "rättvisa i världen inte kan skipas". Frånvaro av 'vetskap' skapar alltså något vi kan kalla 'ovisshet'.
Ett annat exempel:
Vi känner inte till "fysikens lagar", konsekvensen av detta gör att våran teknik är begränsad. Det finns en uppfattning kring att när vi väl förstår "fysikens lagar", så kommer plötsligt alla "problem att lösas".
...
Summan av detta, är att med "Vetskap och Teknik", "så löser vi alla problem" - och detta är vårat "epistemologiska ideal".
Men kanske kan vi se detta ur ett annat ljus: kan det vara så, att det kanske inte är möjligt att nå absolut "vetskap och teknik".
Att det kanske finns ett annat "epistemologiskt ideal"? Där idealet inte är att nå sanning utan mening.
Anledningen att jag tänker på detta, är att jag tagit del av endel H.P. Lovecraft alster (som främst handlar om kosmisk alientation, mystiska/sinnes sjukdomar, att sökandet efter vetskap driver oss till vansinne). Trots att dessa alster "bara är fiktion" (kring elända), så känner jag att dessa skänker mig mer mening, än att läsa dagstidningar om dagens elände. Antagligen kan man klassa det jag gör som "verklighetsflykt".
Men denna "verklighetsflykt" tar avstamp i den alienation som jag upplever att jag känner, då jag upplever att samhället, till större delen, intresserar sig för konsumtion (jag tänker främst på konsumtion av fysiska varor, inte immateriella, vilket jag anser vara "legitimerad verklighetsflykt").
Men frågan är då? Varför anses inte konsumtion som verklighetsflykt? Är det mer "verkligt" att handla ett plagg på H&M än att läsa en bok.
Eller är mina Lovecraft studier, även dessa, en form av konsumtion?
Frågan är då, är det även konsumtion att agera-ut/skapa egen konst (om ingen efterfrågar den)?
Formulerat på ett annat sätt: Anses något endast att vara produktion, då någon annan efterfrågar det jag gör?
Det räcker inte att vara en konstnär som är högst produktiv i sin ensamhet, eftersom även detta ses som en form av "egenkonsumtion"/verklighetsflykt?
...
Religioner anklagas ofta för att vara vidskepelse, och detta för att de innehåller inslag av fiktion. Denna "fiktion" skapar "mening", men är inte "sanning".
Kanske är det så, att skillnaden, är att tanken att innehållet i sanning, inte bara är något man konsumerar, utan faktiskt något man kan använda i produktion? Dvs, scientologin är inte vetenskap, eftersom den inte lär oss något om våra naturlagar, och därför går att "reducera till fiktion".
Men även fiktion går i någon mening att sälja, scientologin är ju ett bevis på att människor söker mening och inte sanning.
Så, om "fiktion" är mer "säljbar" (för att den har mer mening än sanning) är "sanning", betyder det isf att "fiktion" är viktigare än "sanning"? Eller är det bara sanning som har en roll att spela?
Som jag ser det, så är det skadligt att bara ta del av fiktion (ala. scientologi), men samtidigt är det farligt att förneka att fiktion har ett värde (nämligen mening), genom att "i vetenskapens namn" hävda att sanning är viktigare (mer eftersträvansvärt) än fiktion, så skapas "ett svart hål", dit halvlegitimerat/vetenskaps-inspirerat skräp fyller: materiell-konsumtion/scientologi/the-secret-osv.
Jag själv, menar att religion (ej institutionaliserad religion syftar jag på här), fortfarande har ett syfte att fylla. Just eftersom den INTE har materiella anspråk, samtidigt som den istället har anspråk på mening.
...
Ett annat problem som jag ser, är att, vi förutsätter att det som förändras, är vår "vetskap och teknik" inte "världen i sig" - dvs, universums och jordens lagar är statiska (oföränderliga, dvs. "står stilla"), och att eftersom de är statiska, så kan vi nå vetskap om dem (dvs, "de springer inte ifrån oss", dvs. "nästa gång vi tittar, så är de på samma ställe").
Och med begreppet "Världen" eller "Naturen", så innefattas både Universum och Jorden - och här tror jag vi har ett problem... Vi tror, att eftersom världen/naturen är oföränderlig, så är vår påverkan på världen/jorden väldigt marginell.
(Dvs. trots att vi har kunskap om Universum, så kommer Universums lagar aldrig att sluta upphöra - undantaget är det vi fruktar mest (i alla fall i alla fysikfilmer man ser på tv), dvs. "Universums Undergång").
Här är en kortfattad kronologi om våran världsbild ("vetenskapens och sanningens historia"):
K1. Big bang (skapande av naturlagar och Universum) ->
K2. "Mänsklighet med religion och vidskepelse " ->
K3. "Mänsklighet med verktyg för förståelse mot (K1) (dvs."vetenskap och sanning")" ->
K4. "Mänsklighet som 'kan tämja naturen/världen' utifrån förståelse av (K1)" ->
K5. "Universums Undergång".
Med tillhörande hierarki:
H1. Naturlagar i universum
H2 Natur eller "Naturliv" (Växt och Djurliv)
H3. Mänsklighet
Just nu är vi alltså i K3, och försöker förstå K1.
Och samtidigt så upplever vi att vetenskapens historia INTE är fiktion, utan sanning. Varför?
...
Ett alternativt sätt att se på naturlagar, är att de faktiskt inte är absoluta, utan att "naturlagar" är "relativa till sin egen historia, dvs punkt då de skapades", dvs. att "ju längre en lag ha funnits, desto mer stabil är den".
Med detta synsätt, så kan nya lagar introduceras i världen, naturlagar kan alltså "utgå". Naturlagar är alltså ett "spektrum" av hierarkier som växer fram genom världens kronologin.
Detta betyder, att vetskap om (K1) kanske inte är tillräckligt för att "tämja naturen/världen", att vi även är beroende av "jordens klimat", dvs. "naturen".
Dvs. det kanske inte räcker med att ha kunskap om hur vi bygger kolonier på Mars.
Att det som faktiskt spelar roll är en slags "livsbas", dvs. "förutsättningar för liv", snarare än "vetskap om naturlagar"? Att "det statiska universum" faktiskt inte är så fullt statiskt så vi trott, vilket både medför att vi inte kan nå full vetskap om den, och att vi dessutom kan sabba förutsättningarna för liv.
Vi kan tänka oss, säg att vi vid K4 (då vi får förståelse för K1) helt enkelt "kört slut på (mänsklighetens förutsättningar att leva kvar på) Jorden". Då kanske "vetenskap och sanning" om K1 plötsligt inte anses vara lika viktigt?
...
Jag tror att genom att vi har detta "epistemologiska ideal" som premierar "sanning", så vill vi i domstolen kunna avgöra "vad som hänt" (fakta) och på så sätt "skipa rättvisa".
Men saken är den, att jag tror att många människor fortfarande upplever ett meningsvakum efter ett domstolsbeslut. Jag tror att, trots att vi får vetskap i vem som mördade Jane, så fyller inte denna vetskap vårat behov av mening - dvs. det Jane tillförde i vårat liv, som nu gått miste, är inte "vetskap om Jane" utan just meningsutbytet med Jane. Det enda "värde" vetskapen har här, är att vi vet att Jane nu är död.
...
Jag själv är väldigt skeptisk till dagens klimatdebatt, för 10 år sedan såg jag det som ett problem, men idag gör jag det inte.
...
Så är den glädje/tröst jag känner i Misantropin i H.P Lovecrafts alster, "verklighetsflykt"?
http://sv.wikipedia.org/wiki/MisantropiMisantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet, eller har en disposition som innebär ett ogillande eller en brist på tillit till andra människor. Ordet kan härledas från det grekiska prefixet miso- (som betyder hata, förakta) och anthropos (som betyder människa). Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i.
Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten.