"Epistemologiska Ideal": 'Fiktion', 'Vetskap' &

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
nytt namn
Inlägg: 782
Blev medlem: 23 okt 2009 06:42

"Epistemologiska Ideal": 'Fiktion', 'Vetskap' &

Inläggav nytt namn » 19 nov 2010 18:23

(Ursäktar för det fragmentariska upplägget i tråden, flera olika spår som jag försöker knyta samman... )

...


En uppfattning som jag upplever råder i samtiden, är att det det går att "nå en slags kunskap eller vetskap om något", i meningen av att denna 'vetskap' som en kontrast till att det "inte är fiktion".

Det jag vill betona här, är jag i denna tråd, EXPLICIT UNDANBEREDER en diskussion om (eventuella uppfattningar vi har kring begrepp som) "subjektivitet" eller "objektivitet".

Vi skulle kunna kalla detta för ett "epistemologiskt ideal".

...

Formulerat på ett annat sätt: Vårat "epistemologiska ideal" är att nå "sanning" kring en händelse. Och när vi upplever att vi når "sanning", så blir konsekvensen även att vi genom detta kan "skipa rättvisa".

...

Jag kan ta ett exempel:
Anta att någon (vi kan kalla henne Jane Doe), Jane blir mördad. Så länge du inte har 'vetskap' om vem mördaren är, som upplever du att "rättvisa i världen inte kan skipas". Frånvaro av 'vetskap' skapar alltså något vi kan kalla 'ovisshet'.

Ett annat exempel:
Vi känner inte till "fysikens lagar", konsekvensen av detta gör att våran teknik är begränsad. Det finns en uppfattning kring att när vi väl förstår "fysikens lagar", så kommer plötsligt alla "problem att lösas".

...

Summan av detta, är att med "Vetskap och Teknik", "så löser vi alla problem" - och detta är vårat "epistemologiska ideal".

Men kanske kan vi se detta ur ett annat ljus: kan det vara så, att det kanske inte är möjligt att nå absolut "vetskap och teknik".

Att det kanske finns ett annat "epistemologiskt ideal"? Där idealet inte är att nå sanning utan mening.

Anledningen att jag tänker på detta, är att jag tagit del av endel H.P. Lovecraft alster (som främst handlar om kosmisk alientation, mystiska/sinnes sjukdomar, att sökandet efter vetskap driver oss till vansinne). Trots att dessa alster "bara är fiktion" (kring elända), så känner jag att dessa skänker mig mer mening, än att läsa dagstidningar om dagens elände. Antagligen kan man klassa det jag gör som "verklighetsflykt".

Men denna "verklighetsflykt" tar avstamp i den alienation som jag upplever att jag känner, då jag upplever att samhället, till större delen, intresserar sig för konsumtion (jag tänker främst på konsumtion av fysiska varor, inte immateriella, vilket jag anser vara "legitimerad verklighetsflykt").

Men frågan är då? Varför anses inte konsumtion som verklighetsflykt? Är det mer "verkligt" att handla ett plagg på H&M än att läsa en bok.

Eller är mina Lovecraft studier, även dessa, en form av konsumtion?
Frågan är då, är det även konsumtion att agera-ut/skapa egen konst (om ingen efterfrågar den)?
Formulerat på ett annat sätt: Anses något endast att vara produktion, då någon annan efterfrågar det jag gör?
Det räcker inte att vara en konstnär som är högst produktiv i sin ensamhet, eftersom även detta ses som en form av "egenkonsumtion"/verklighetsflykt?

...

Religioner anklagas ofta för att vara vidskepelse, och detta för att de innehåller inslag av fiktion. Denna "fiktion" skapar "mening", men är inte "sanning".

Kanske är det så, att skillnaden, är att tanken att innehållet i sanning, inte bara är något man konsumerar, utan faktiskt något man kan använda i produktion? Dvs, scientologin är inte vetenskap, eftersom den inte lär oss något om våra naturlagar, och därför går att "reducera till fiktion".

Men även fiktion går i någon mening att sälja, scientologin är ju ett bevis på att människor söker mening och inte sanning.

Så, om "fiktion" är mer "säljbar" (för att den har mer mening än sanning) är "sanning", betyder det isf att "fiktion" är viktigare än "sanning"? Eller är det bara sanning som har en roll att spela?

Som jag ser det, så är det skadligt att bara ta del av fiktion (ala. scientologi), men samtidigt är det farligt att förneka att fiktion har ett värde (nämligen mening), genom att "i vetenskapens namn" hävda att sanning är viktigare (mer eftersträvansvärt) än fiktion, så skapas "ett svart hål", dit halvlegitimerat/vetenskaps-inspirerat skräp fyller: materiell-konsumtion/scientologi/the-secret-osv.

Jag själv, menar att religion (ej institutionaliserad religion syftar jag på här), fortfarande har ett syfte att fylla. Just eftersom den INTE har materiella anspråk, samtidigt som den istället har anspråk på mening.

...


Ett annat problem som jag ser, är att, vi förutsätter att det som förändras, är vår "vetskap och teknik" inte "världen i sig" - dvs, universums och jordens lagar är statiska (oföränderliga, dvs. "står stilla"), och att eftersom de är statiska, så kan vi nå vetskap om dem (dvs, "de springer inte ifrån oss", dvs. "nästa gång vi tittar, så är de på samma ställe").

Och med begreppet "Världen" eller "Naturen", så innefattas både Universum och Jorden - och här tror jag vi har ett problem... Vi tror, att eftersom världen/naturen är oföränderlig, så är vår påverkan på världen/jorden väldigt marginell.

(Dvs. trots att vi har kunskap om Universum, så kommer Universums lagar aldrig att sluta upphöra - undantaget är det vi fruktar mest (i alla fall i alla fysikfilmer man ser på tv), dvs. "Universums Undergång").

Här är en kortfattad kronologi om våran världsbild ("vetenskapens och sanningens historia"):
K1. Big bang (skapande av naturlagar och Universum) ->
K2. "Mänsklighet med religion och vidskepelse " ->
K3. "Mänsklighet med verktyg för förståelse mot (K1) (dvs."vetenskap och sanning")" ->
K4. "Mänsklighet som 'kan tämja naturen/världen' utifrån förståelse av (K1)" ->
K5. "Universums Undergång".

Med tillhörande hierarki:
H1. Naturlagar i universum
H2 Natur eller "Naturliv" (Växt och Djurliv)
H3. Mänsklighet

Just nu är vi alltså i K3, och försöker förstå K1.

Och samtidigt så upplever vi att vetenskapens historia INTE är fiktion, utan sanning. Varför?

...

Ett alternativt sätt att se på naturlagar, är att de faktiskt inte är absoluta, utan att "naturlagar" är "relativa till sin egen historia, dvs punkt då de skapades", dvs. att "ju längre en lag ha funnits, desto mer stabil är den".

Med detta synsätt, så kan nya lagar introduceras i världen, naturlagar kan alltså "utgå". Naturlagar är alltså ett "spektrum" av hierarkier  som växer fram genom världens kronologin.

Detta betyder, att vetskap om (K1) kanske inte är tillräckligt för att "tämja naturen/världen", att vi även är beroende av "jordens klimat", dvs. "naturen".

Dvs. det kanske inte räcker med att ha kunskap om hur vi bygger kolonier på Mars.

Att det som faktiskt spelar roll är en slags "livsbas", dvs. "förutsättningar för liv", snarare än "vetskap om naturlagar"? Att "det statiska universum" faktiskt inte är så fullt statiskt så vi trott, vilket både medför att vi inte kan nå full vetskap om den, och att vi dessutom kan sabba förutsättningarna för liv.

Vi kan tänka oss, säg att vi vid K4 (då vi får förståelse för K1) helt enkelt "kört slut på (mänsklighetens förutsättningar att leva kvar på) Jorden". Då kanske "vetenskap och sanning" om K1 plötsligt inte anses vara lika viktigt?

...

Jag tror att genom att vi har detta "epistemologiska ideal" som premierar "sanning", så vill vi i domstolen kunna avgöra "vad som hänt" (fakta) och på så sätt "skipa rättvisa".

Men saken är den, att jag tror att många människor fortfarande upplever ett meningsvakum efter ett domstolsbeslut. Jag tror att, trots att vi får vetskap i vem som mördade Jane, så fyller inte denna vetskap vårat behov av mening - dvs. det Jane tillförde i vårat liv, som nu gått miste, är inte "vetskap om Jane" utan just meningsutbytet med Jane. Det enda "värde" vetskapen har här, är att vi vet att Jane nu är död.

...

Jag själv är väldigt skeptisk till dagens klimatdebatt, för 10 år sedan såg jag det som ett problem, men idag gör jag det inte.

...

Så är den glädje/tröst jag känner i Misantropin i H.P Lovecrafts alster, "verklighetsflykt"?


Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet, eller har en disposition som innebär ett ogillande eller en brist på tillit till andra människor. Ordet kan härledas från det grekiska prefixet miso- (som betyder hata, förakta) och anthropos (som betyder människa). Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i.

Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Misantropi

J R Auk
Inlägg: 8233
Blev medlem: 19 apr 2004 00:44
Ort: En borgerlig miljö

Inläggav J R Auk » 19 nov 2010 19:49

Har du lyssnat på ljudbanden med Ernst Hugo Järegård där han läser H.P Lovecraft? Skräckens labyrinter. Inledningen är bara för oerhörd, en bit in: "Utleda på de alldagliga händelserna i en prosaisk värld där till och med kärlekens och äventyrlighetens glädje snart blir fadd, hade saint John och jag entusiastiskt gått med i varje estetisk och intellektuell rörelse som utlovade befrielse från vår mördande leda"  Gör det annars, han är så jävla bra Ernst Hugo! Får rysningar vid den där meningen, den är så jävla meningsfull i en absurd värld. Jag undrar bara vart dessa rörelser finns idag....


Nåväl.

Eller är mina Lovecraft studier, även dessa, en form av konsumtion?
Frågan är då, är det även konsumtion att agera-ut/skapa egen konst (om ingen efterfrågar den)?
Formulerat på ett annat sätt: Anses något endast att vara produktion, då någon annan efterfrågar det jag gör?
Det räcker inte att vara en konstnär som är högst produktiv i sin ensamhet, eftersom även detta ses som en form av "egenkonsumtion"/verklighetsflykt?


Det är inte att någon efterfrågar det du gör som gör det till produktion, det är att det skapar ett behov. Så som konsumtion är produktion då det skapar "det konsumerade".

Nu är ju det ett statiskt, eller i det närmaste, som du konsumerar, så även om det är produktion så kommer du inte erkännas för det. Och så är det också med de esoteriska kunskaperna. De syftar till utveckling, alltså frihet, framför behov, och konsumerar inte, producerar inte, utan gör om intet dessa fattigdomar.

Och här har vi också statens problem. Den bemedlar inte, utan den gör om intet de medel som är oss naturgivna. Den omintetgör vår situation, och ersätter den med en konstruktion. Staten är central i alieneringen då den precis som livsuppehållande åtgärder håller döden stången. Men på bekostnad av livet.

Vi lever en dödskult!

Tar vi frågan om universums väl och ve så ser vi hur den når näring i vårt samhälle. Den söker göra sig relevant genom den sensationalism som deras kunskaper felapplicerat innebär. Ingen skulle bry sig om universums död om man inte lyfte den ur sitt sammanhang (X antal miljarder år) eller det faktum att vi, livet, dör bra mycket tidigare.

Sen vill jag bara kommentera en sak till. Det är inte så att man inom vetenskapen tror att universum är statiskt, eller att det går att nå absolut epistemoli, teckna en karta. Tvärt om är man om man ser till de sant vetenskapliga (de som inte föreställer sig och gör populärt) snarare just problematiken.

BIG BANG, är en singularitet. Det är inte en point of creation, utan en point of no return. Förhållandena blir så extrema så att även de mest fundamentala "lagarna" har kollapsat. Det är alltså ett symmetriskt brott inför vår kunskap. Vi stå "här" och försöker se ett "där" som kräver att vi ser från en punkt som kan efterlikna detta "där". Men det kan vi inte.

Alla osäkerhetsprinciper handlar om detta också. Observationens såväl som stipulationen, Heisenberg och Gödel.

Men detta är inte skeptiskt, utan snarare rationellt. Dvs det anger vad vi kan veta, inte vad vi inte kan veta. Det normerar kunskapen.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno

kort
Inlägg: 529
Blev medlem: 21 maj 2010 20:18

Re: "Epistemologiska Ideal": 'Fiktion', 'Vetskap'

Inläggav kort » 21 nov 2010 02:10

Du har ett fantastiskt upplägg på din text! Tror det är få som kan lägga ut den röda tråden som du gjort i detta inlägg.

Om naturlagar kan utgå, det är frågan om huruvida allt är möjligt eller inte. Jag tror inte man kan svara på det. Men låt oss säga att t.ex. allt kol (grundämet) utplånades (ändrade form till ett annat ämne) i hela universum, och vi säger att kol hade en viss inverkan på universum, så försvann därmed kolets inverkan på universum och om vi kan likna den inverkan vid en naturlag så hade den naturlagen utgått, dess formel fanns kanhända nedtecknad i någon antecknngsbok på planeten tellus och en dag återinför den excentriske vetenskapsmannen möjligtvis den rätta ordningen igen.

nytt namn skrev:Anledningen att jag tänker på detta, är att jag tagit del av endel H.P. Lovecraft alster (som främst handlar om kosmisk alientation, mystiska/sinnes sjukdomar, att sökandet efter vetskap driver oss till vansinne). Trots att dessa alster "bara är fiktion" (kring elända), så känner jag att dessa skänker mig mer mening, än att läsa dagstidningar om dagens elände. Antagligen kan man klassa det jag gör som "verklighetsflykt".
nytt namn skrev:Kanske är det så, att skillnaden, är att tanken att innehållet i sanning, inte bara är något man konsumerar, utan faktiskt något man kan använda i produktion? Dvs, scientologin är inte vetenskap, eftersom den inte lär oss något om våra naturlagar, och därför går att "reducera till fiktion".
nytt namn skrev:Att det kanske finns ett annat "epistemologiskt ideal"? Där idealet inte är att nå sanning utan mening.

Jag tänker att detta handlar om illusion och verklighet. Om man lever i "verkligheten" så vill man spontant uppleva, om man lever i "illusionen" så vill man upptäcka djupet av sin själ, men om man står högst upp på bergstoppen med illusionernas dimmiga dal under sig för att i fjärran skåda en bergstopp där det lyser ett ljus över verklighetens karta, så gör man allt för att medvetet ta sig dit.


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 23 och 0 gäster