1) Kan ni ge exempel på någon människa som varit övertygande solipsist?
2) Kan en övertygande solipsist lida av social fobi eller rampfeber?
Solipsist/social fobi
Moderator: Moderatorgruppen
- Cosmic philosopher
- Inlägg: 597
- Blev medlem: 24 jan 2007 20:42
- Ort: Jämshög
Kan du ge exempel på någon som varit övertygande (vad det nu ska betyda?) om något filosofiskt perspektiv? Om någon religiös riktning?
Allt det där är teori, nihilism. Dessutom konvergerar de allihop i sin fundamentala essens (praktik) ändå.
Ta en scen för vad den reellt är, snarare än vad den sägs vara. Se med barnets ögon. Hemligheten är att det inte finns någon hemlighet.
Allt det där är teori, nihilism. Dessutom konvergerar de allihop i sin fundamentala essens (praktik) ändå.
Ta en scen för vad den reellt är, snarare än vad den sägs vara. Se med barnets ögon. Hemligheten är att det inte finns någon hemlighet.
Re: Solipsist/social fobi
Cosmic philosopher skrev:1) Kan ni ge exempel på någon människa som varit övertygande solipsist?
2) Kan en övertygande solipsist lida av social fobi eller rampfeber?
Äsch, jag tycker inte det finns anledning till att säga att en "solipsist" skulle skilja sig från annan människa på betydande sätt. Lika gärna kan väl alla vara solipsister. Liksom whatever.
Re: Solipsist/social fobi
Cosmic philosopher skrev:1) Kan ni ge exempel på någon människa som varit övertygande solipsist?
2) Kan en övertygande solipsist lida av social fobi eller rampfeber?
1 Nej
2 ja, fobier är ofta överdrivna fantasi rädslor, och en med 'solipsism' har ju en social värld, om än i sin inre verklighet.
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Re: Solipsist/social fobi
Cosmic philosopher skrev:1) Kan ni ge exempel på någon människa som varit övertygande solipsist?
2) Kan en övertygande solipsist lida av social fobi eller rampfeber?
Hej Cosmic philosopher
1. Nej, jag har aldrig träffat någon som påstått sig vara övertygad solipsist. De flesta har inte koll på vad det är! Däremot finns det säkert de som är övertygade solipsister men inte vet hur det ska beskrivas eller kanske känner att det inte är meningsfullt att förmedla det till omgivningen (eftersom det inte finns någon sådan enligt dem). Eftersom vi är sociala varelser och i ett "default-läge" har ett antagande om existensen av det annanpsykiska i oss torde en person som är övertygad solipsist även ha någon form av psykisk störning*. Men kanske (här är jag tveksam) kan man som "frisk" komma fram till en sådan slutsats genom ett extremt rationellt tänkande (?).
2. Ja, rädslor brukar inte vara logiska så det spelar nog i sak ingen roll. Antalet ögon riktade mot en och känslan över att vara i ett rum med massor med folk är ju lika påtaglig ändå. Lite som att man kan "skämmas å den andras vägnar" även om det är en film man ser etc (alltså att man vet att det inte är på riktigt). Å andra sidan är det (som jag tidigare skrev) antagligen ett sjukligt tillstånd och därmed finns det en risk att även andra psykologiska funktioner är satta ur spel.
*avser här den traditionella synen på psykologiska tillstånd och ingen avancerad filosofi kring denna.
Vad som kan poängteras (off the record) är att man inte behöver vara solipsist (dvs vara övertygad om att världen är solipsistisk) för att världen ska vara solipsistisk! Man kan alltså tänka sig en scenario att världen är solipsistisk och att den person (som då är världen) ändå går runt och tror att världen är icke-solipsistisk.
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Minded skrev:Ta en scen för vad den reellt är, snarare än vad den sägs vara. Se med barnets ögon. Hemligheten är att det inte finns någon hemlighet.
Hej Minded
Det ironiska med det du skriver här ovan (avsiktligt eller ej) är att den "common-sense-filosofiska naiva realismen" som du framhåller faktiskt ligger allra närmast just solipsismen (som världsbild) jämfört med andra antaganden om varldens beskaffenhet så som de religiösa och vetenskapliga i vilka man i båda måste trancendera utanför den direkta erfarenheten (det immanenta) för att "sy ihop" en koherent och något sånär trovärdig teori om tillvaron (det behöver man inte med solipsismen, ty det är ju en total frånvaro av transcendens).
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
freddemalte skrev:Minded skrev:Ta en scen för vad den reellt är, snarare än vad den sägs vara. Se med barnets ögon. Hemligheten är att det inte finns någon hemlighet.
Hej Minded
Det ironiska med det du skriver här ovan (avsiktligt eller ej) är att den "common-sense-filosofiska naiva realismen" som du framhåller faktiskt ligger allra närmast just solipsismen (som världsbild) jämfört med andra antaganden om varldens beskaffenhet så som de religiösa och vetenskapliga i vilka man i båda måste trancendera utanför den direkta erfarenheten (det immanenta) för att "sy ihop" en koherent och något sånär trovärdig teori om tillvaron (det behöver man inte med solipsismen, ty det är ju en total frånvaro av transcendens).
Tjipp tjipp på dig
Nja, njää, jag håller inte helt med dig. Jag ser din poäng, men jag håller inte med. Se en annan del av min post:
Minded skrev:Allt det där är teori, nihilism. Dessutom konvergerar de allihop i sin fundamentala essens (praktik) ändå.
Med betoning på sista meningen (den tidigare, kortare, är negeringen av den senare).
Det handlar om nivåer av perspektiv, hur pass djupt vs grundt (?) man ser i en disciplin. Någon som har studerat matematik under många år tenderar att se djupare samband än en som nyss börjat addera. För en som har kommit kortare på en viss väg (även om inte strikt sin egen - det vore att jämföra salt & peppar), tenderar fenomen att skilja sig från varandra. En matematiker kan tex se matematik i allting, whereas en lärare ser lärande överallt - förvisso, som man frågar får man svar, läraren uppenbarar sig när eleven är redo, osv. Ta ett bord och en klocka, och svensson tycker att det är stor skillnad. Ge desamma till en fysiker, och denne ser kombinationer av molekyer, atomer. Allting är kvantifierbart, thus, allting har också en minsta gemensamma nämnare.
Min övertygelse är att alla teknologier, i sig själva, går mot att vara manifest av samma sak - även om de just kan uttrycka sig i olika form. De är alla uppbyggda av atomer, av samma byggstenar. Thus, i viss mening (perspektiv), de är samma.
Alla ideologier, religiösa riktningar och trossystem, metafysik, är samma skrot och korn (utan negativ värdering). De kan alla benämnas olika, och de kan alla ge (effektivt) samma resultat. Det finns ingen perfekt teknik, det finns inget sätt som alltid fungerar - utan att ta hänsyn till kontexten. Det finns bara en slags perfektion, och den manifesteras i allting man gör - eftersom att man då själv inte längre kan sägas göra det. Här kommer vi in på just gudomlighet och sånt (den äkta varan), som vi diskuterade i en annan tråd förut. Och som jag och nuddle just nu diskuterar i en tråd här bredvid. Allting är ett.
Alltså, ytligt, visst, då har du en god poäng. Men eftersom det ytliga är snarare att följa det djupa (snarare än tvärt om), menar jag att det fundamentala perspektivet har större bäring.
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Hej MindedMinded skrev:freddemalte skrev:Minded skrev:Ta en scen för vad den reellt är, snarare än vad den sägs vara. Se med barnets ögon. Hemligheten är att det inte finns någon hemlighet.
Hej Minded
Det ironiska med det du skriver här ovan (avsiktligt eller ej) är att den "common-sense-filosofiska naiva realismen" som du framhåller faktiskt ligger allra närmast just solipsismen (som världsbild) jämfört med andra antaganden om varldens beskaffenhet så som de religiösa och vetenskapliga i vilka man i båda måste trancendera utanför den direkta erfarenheten (det immanenta) för att "sy ihop" en koherent och något sånär trovärdig teori om tillvaron (det behöver man inte med solipsismen, ty det är ju en total frånvaro av transcendens).
Tjipp tjipp på dig
Nja, njää, jag håller inte helt med dig. Jag ser din poäng, men jag håller inte med. Se en annan del av min post:Minded skrev:Allt det där är teori, nihilism. Dessutom konvergerar de allihop i sin fundamentala essens (praktik) ändå.
Med betoning på sista meningen (den tidigare, kortare, är negeringen av den senare).
Det handlar om nivåer av perspektiv, hur pass djupt vs grundt (?) man ser i en disciplin. Någon som har studerat matematik under många år tenderar att se djupare samband än en som nyss börjat addera. För en som har kommit kortare på en viss väg (även om inte strikt sin egen - det vore att jämföra salt & peppar), tenderar fenomen att skilja sig från varandra. En matematiker kan tex se matematik i allting, whereas en lärare ser lärande överallt - förvisso, som man frågar får man svar, läraren uppenbarar sig när eleven är redo, osv. Ta ett bord och en klocka, och svensson tycker att det är stor skillnad. Ge desamma till en fysiker, och denne ser kombinationer av molekyer, atomer. Allting är kvantifierbart, thus, allting har också en minsta gemensamma nämnare.
Min övertygelse är att alla teknologier, i sig själva, går mot att vara manifest av samma sak - även om de just kan uttrycka sig i olika form. De är alla uppbyggda av atomer, av samma byggstenar. Thus, i viss mening (perspektiv), de är samma.
Alla ideologier, religiösa riktningar och trossystem, metafysik, är samma skrot och korn (utan negativ värdering). De kan alla benämnas olika, och de kan alla ge (effektivt) samma resultat. Det finns ingen perfekt teknik, det finns inget sätt som alltid fungerar - utan att ta hänsyn till kontexten. Det finns bara en slags perfektion, och den manifesteras i allting man gör - eftersom att man då själv inte längre kan sägas göra det. Här kommer vi in på just gudomlighet och sånt (den äkta varan), som vi diskuterade i en annan tråd förut. Och som jag och nuddle just nu diskuterar i en tråd här bredvid. Allting är ett.
Alltså, ytligt, visst, då har du en god poäng. Men eftersom det ytliga är snarare att följa det djupa (snarare än tvärt om), menar jag att det fundamentala perspektivet har större bäring.
Jag förstå och håller med! Det är lite av detta jag försöker lyfta i denna tråd:
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=7990
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Mmm. Men sen vet jag egentligen inte heller om mitt sista sagda är helt relevant. I ett perspektiv är det distinkt så - men det verkar faktiskt vara ett exempel av exakt samma natur som jag själv alldeles nyss besvarade dig. Alltså, jag skulle i princip kunna svara mig själv med mitt eget svar, applicera kritiken på kritiken, liksom.
Jag vet ännu inte varför man bör gå den tekniska vägen, att djupare och djupare forska i detaljer, i den mån att de inte är uppenbara för svensson (även om det kan anses grundläggande [men egentligen alls inte självklart] att kunna ställa upp och logiskt räkna ut en förstagradsekvation). Den enda anledningen att jag gör det verkar vara effektivitet. Riktigt pragmatiskt och konkret alltså. Jag vill kunna tillämpa det jag håller på med, jag vill kunna känna att det ger en reell effekt förhållandevis snart. Och uppenbart för en medmänniska, jag vill kunna förklara det, visa en teknik, så att den andre och ska kunna upprepa det jag kommit fram tilll. Påminner i det om vetenskapen, faktiskt.
Förutom det, så lurar jag på om det egentligen inte finns någon speciell anledning alls att söka effektiv teknik, eller vad man vill kalla det. Det är förvisso en slags verklighetsflykt, nihilism. Vilket också i effekt är en direkt motsvarighet till droger och andra stimuli - med enda skillnad att det inte handlar om raffinerade kemiska substanser som jag tillför mig själv, varför det tydligen inte är lika påtagligt (!).
Spending my time, I guess. Accepting existance.
Jag vet ännu inte varför man bör gå den tekniska vägen, att djupare och djupare forska i detaljer, i den mån att de inte är uppenbara för svensson (även om det kan anses grundläggande [men egentligen alls inte självklart] att kunna ställa upp och logiskt räkna ut en förstagradsekvation). Den enda anledningen att jag gör det verkar vara effektivitet. Riktigt pragmatiskt och konkret alltså. Jag vill kunna tillämpa det jag håller på med, jag vill kunna känna att det ger en reell effekt förhållandevis snart. Och uppenbart för en medmänniska, jag vill kunna förklara det, visa en teknik, så att den andre och ska kunna upprepa det jag kommit fram tilll. Påminner i det om vetenskapen, faktiskt.
Förutom det, så lurar jag på om det egentligen inte finns någon speciell anledning alls att söka effektiv teknik, eller vad man vill kalla det. Det är förvisso en slags verklighetsflykt, nihilism. Vilket också i effekt är en direkt motsvarighet till droger och andra stimuli - med enda skillnad att det inte handlar om raffinerade kemiska substanser som jag tillför mig själv, varför det tydligen inte är lika påtagligt (!).
Spending my time, I guess. Accepting existance.
- freddemalte
- Inlägg: 3392
- Blev medlem: 04 mar 2006 20:04
Hej MindedMinded skrev:Mmm. Men sen vet jag egentligen inte heller om mitt sista sagda är helt relevant. I ett perspektiv är det distinkt så - men det verkar faktiskt vara ett exempel av exakt samma natur som jag själv alldeles nyss besvarade dig. Alltså, jag skulle i princip kunna svara mig själv med mitt eget svar, applicera kritiken på kritiken, liksom.
Jag vet ännu inte varför man bör gå den tekniska vägen, att djupare och djupare forska i detaljer, i den mån att de inte är uppenbara för svensson (även om det kan anses grundläggande [men egentligen alls inte självklart] att kunna ställa upp och logiskt räkna ut en förstagradsekvation). Den enda anledningen att jag gör det verkar vara effektivitet. Riktigt pragmatiskt och konkret alltså. Jag vill kunna tillämpa det jag håller på med, jag vill kunna känna att det ger en reell effekt förhållandevis snart. Och uppenbart för en medmänniska, jag vill kunna förklara det, visa en teknik, så att den andre och ska kunna upprepa det jag kommit fram tilll. Påminner i det om vetenskapen, faktiskt.
Förutom det, så lurar jag på om det egentligen inte finns någon speciell anledning alls att söka effektiv teknik, eller vad man vill kalla det. Det är förvisso en slags verklighetsflykt, nihilism. Vilket också i effekt är en direkt motsvarighet till droger och andra stimuli - med enda skillnad att det inte handlar om raffinerade kemiska substanser som jag tillför mig själv, varför det tydligen inte är lika påtagligt (!).
Spending my time, I guess. Accepting existance.
Ja, det är inte säkert att något speciellt förhållningsätt är det allena saliggörande. Det är nog ofta det specifika fallet och den specifika personen som får avgöra vad som passar bäst. Man kan ju helt enkelt bara göra så att man filosoferar för det höga nöjets skull och så tar man det "vardagliga" parallellt med det.
Vänligen
Fredrik
"Jag drömde att jag var, vaknade och var den jag drömde."
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
För mig är filosofi i princip likställt med ifrågasättandet av det vardagliga (common-sense) med det rationella tänkandet (analys och abstraktion), känsla och språket som huvudsakliga verktyg i en spännande samklang med fantasin drivet av en enorm nyfikenhet på världen vanligast manifesterad i en undran över hur andra människor upplever sin tillvaro, tänker och känner.
Påminner i det om vetenskapen, faktiskt.
Jag gillar distinktionen mellan 'vetenskap' och 'mysticism' genom att säga att den första söker bevara sina steg så att den kan visa det för andra medan den senare enbart söker nå "målet". Och här kan man fråga sig vad olika filosofers tal om att "kasta stegen man klättrar på" jmfr Wittgenstein tex gör för den vetenskapliga metoden. Dvs kan man nå utöver, transcendera, genom vetenskap, eller kan den bara sörja för det som ges som allmänobjekt i och med att en transcendens redan är nådd genom annan metod.
Det vetenskapliga handlar alltså inte mer om 'sanning' eller "objektivitet" utan söker helt enkelt bara redogöra för vägen den tagit för att nå dit den presenterar sig. Mystiken söker istället metod för att nå målet utan att redogöra för vägen. Den vill förlösa direkt medan vetenskapen söker bemedla för förlösning (emancipation).
Jag tror också att det sker en ständig dialektisk process här emellan. Det esoteriska, det som är vetbart enbart för fåtalet, består ofta i just sådana mystiska insikter. De som omtalar insikterna gör så utan definitiva begrepp. De gör det i en slags delad praxis. Vad många vetenskapsmetodiker sedan gör är att de tar vad de ser i form av "nådd insikt" och söker begripa den för att kunna förmedla, och genom insikten hos den man förmedlat till, bemedla till att nå det mystikern nått.
Ett konkret exempel är de som genom sitt leverne lär sig en god kosthållning. Sedan lär de ut praxis utan teori. När sedan deras praxis ifrågasätts kommer det en ad hoc teori. Sanningen finns där redan, men den uttecknas som logos i och med teorin.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
J R Auk skrev:Påminner i det om vetenskapen, faktiskt.
Jag gillar distinktionen mellan 'vetenskap' och 'mysticism' genom att säga att den första söker bevara sina steg så att den kan visa det för andra medan den senare enbart söker nå "målet". Och här kan man fråga sig vad olika filosofers tal om att "kasta stegen man klättrar på" jmfr Wittgenstein tex gör för den vetenskapliga metoden. Dvs kan man nå utöver, transcendera, genom vetenskap, eller kan den bara sörja för det som ges som allmänobjekt i och med att en transcendens redan är nådd genom annan metod.
Det vetenskapliga handlar alltså inte mer om 'sanning' eller "objektivitet" utan söker helt enkelt bara redogöra för vägen den tagit för att nå dit den presenterar sig. Mystiken söker istället metod för att nå målet utan att redogöra för vägen. Den vill förlösa direkt medan vetenskapen söker bemedla för förlösning (emancipation).
Jag tror också att det sker en ständig dialektisk process här emellan. Det esoteriska, det som är vetbart enbart för fåtalet, består ofta i just sådana mystiska insikter. De som omtalar insikterna gör så utan definitiva begrepp. De gör det i en slags delad praxis. Vad många vetenskapsmetodiker sedan gör är att de tar vad de ser i form av "nådd insikt" och söker begripa den för att kunna förmedla, och genom insikten hos den man förmedlat till, bemedla till att nå det mystikern nått.
Ett konkret exempel är de som genom sitt leverne lär sig en god kosthållning. Sedan lär de ut praxis utan teori. När sedan deras praxis ifrågasätts kommer det en ad hoc teori. Sanningen finns där redan, men den uttecknas som logos i och med teorin.
Intressant diskussion.
Frågar mig om det är sannolikhet eller logik som vetenskapen vill använda för att övertyga om att den insikt som nåtts. Visst, man beskriver en väg istället för simsalabim. Men det är ändå bara ett resonemang. Och varför resonerar man? Är det inte för att övertyga om att något stämmer? Eller är det mest sannolika? Så om vetenskap inte handlar om sanning, nog handlar det om sannolikhet?
Intuition är lite mitt emellan här. Det är ju lite av ett hokuspokus som bygger på erfarenheter. Jag tar väldigt ofta beslut i min yrkesutövning baserat på detta, och det har genom åren oftast fungerat väldigt bra. Men det är för att ta enskilda beslut om något som för tillfället behöver göras. Skall det här systematiseras till en process vill folk bli övertygade om att det är rätta vägen att gå. Ha en förklaring. Veta att det är den bästa paradigmen för tillfället.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
- Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5803
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 66 och 0 gäster