Kunskapsteoretisk Solipsism

[kl]

Hej!

Jag hittade hit genom google och jag skulle vilja dela med mig av några tankar jag har kring kunskapsteoretisk solipsism, och eftersom jag inte fann någon tråd specifikt inriktad på det så skapar jag en egen, hoppas det är okej.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut med att skriva här, kanske mest bara att dela med mig för någon annans möjliga behållning. Men det skulle vara kul att höra vad för tankar som väcks runt ämnet...!


Kunskapsteoretisk Solipsism (av latinets  solus ipse, jag ensam) är uppfattningen att de enda storheter man kan ha kunskap om är ens egna upplevelser. Detta är den typ av solipsism som jag kommer att ägna mig åt att titta närmare på i denna text.
Till att börja med vill jag belysa skillnaden mellan de två kanske vanligaste formerna av solipsism, kunskapsteoretisk solipsism och metafysisk solipsism som följande:
I metafysisk solipsism så tror ställningstagaren att den och dess upplevelser är de enda som existerar, medan den kunskapsteoretiska solipsisten inte tror att den är den enda som existerar, utan istället att den inte kan veta om något annat än den själv och dess upplevelser existerar.
Metafysisk solipsism bygger således på tro, spekulation att jag är den enda som existerar, medan kunskapsteoretisk solipsism egentligen inte kräver någon tro för att konstatera att det enda jag med säkerhet kan veta är att jag och mina upplevelser existerar.

Kunskapsteoretisk solipsism är en intressant ståndpunkt därför att om man köper den, så är den absolut. Den lämnar inget rum för förhandling. Exempel på intressanta frågeställningar är:
Vad i min upplevelse är jag och vad är inte jag?
Är jag den här kroppen?
Styr jag den här kroppen?
Är de här tankarna mina?
Tänker jag den här tanken?
Frågan, finns det ett, eller två ”jag”, blir plötsligt lustig att ställa sig själv då ett mentalt jag upplevelsemässigt kan påstås finnas, och samtidigt att detta mentala jaget inte nödvändigtvis är samma jag som jaget som upplever det. Till detta kan tilläggas att det enda jaget som upplevs kunna agera (vara aktivt) är det mentala jaget, medan det upplevande jaget, vilket måste ses som det sanna jaget då utan vilket det inte skulle finnas något jag som upplevde det mentala jaget, inte tycks kunna göra annat än att uppleva (vara passivt).
Dessa är intressanta saker att fundera över, men om man ska hålla sig till sanningen av vad man verkligen vet, som kunskapsteoretisk solipsism, ”KS”, handlar om, så är det enkla svaret på frågan ”ett eller två jag?” att det inte finns något svar.

Detta för mig vidare till något som jag tror berör anledningen till att ett ämne som kunskapsteoretisk solipsism knappt skrivs om inom filosofi i Sverige; det saknas ett tydlig förståelse för på vilket sätt ett kunskapsteoretiskt solipsistiskt ställningstagande är intressant och användbart för en människa på planeten jorden, vars hela existens bygger på att tron på dess existens är sann, vilket enligt KS inte kan bevisas.
Svaret på frågan varför det är intressant och hur det är användbart är inte enkelt, och det kan inte bli annat än högst personligt:
Jag känner intuitivt en sorts tvekan, ett tvivel inuti mig själv att någonting, eller kanske allting, som har med världen och min identitet att göra inte stämmer, inte håller, har ett hål, saknar tyngd, trovärdighet, verklighet, och kanske till och med är helt och hållet falskt.
Enligt KS är detta en helt rationell tanke eftersom min mentala identitet, att jag är människa, en person med ett namn på planeten jorden, inte kan verifieras och att jag inte kan vara säker på att någonting överhuvudtaget av det jag tagit för givet eller trott är sant, är sant.
För att än en gång referera till det personliga så var det när jag förstod att min depression, som var föranledd ovanstående tvivel, inte var irrationell, som den försvann. Belysning av KS har alltså möjlighet att föra med sig någonting positivt i frågor som har med liknande problem att göra då samhället idag ofta, på ett obildat sätt, ignorerar faktumet att ett sådant problem kan vara fullt rationellt och inte nödvändigtvis bör ses som något som är ”fel”.



Detta leder mig vidare till nästa svåra frågeställning, kan kunskapsteoretisk solipsism ligga till grund för ett rationellt andligt sökande?

Truth realization and abiding non-dual awareness.

Jag väljer att använda de engelska termerna då de är de etablerade inom de kretsar dessa benämningar används, dvs. spiritualism, mysticism och religion.
Truth realization and abiding non-dual awareness, som egentligen mer korrekt bör kallas ”un-truth un-realization” då det inte handlar om att inse någon sanning, annan än den KS belyser, utan istället att mycket noggrant skärskåda det man oifrågasatt håller för sant och på så sätt "väcka" sin sanna identitet, det upplevande jaget. Genom att göra detta går det att avidentifiera sig med sin, enligt KS, irrationella tro på sin egen mentala identitet och sin syn på världen, då varken ens identifikation med det mentala jaget, den mänskliga kroppen eller den allmänt accepterade synen på verkligheten i verkligheten har någon särskild trolighet eller grund i verkligheten. Att lyckas med detta är ovanligt, men de få trovärdiga fall som påstås ha lyckats och dokumenterat det påstår att det är möjligt att anlända i ett stadium av ihållande icke-dualistiskt medvetande, med andra ord ett varande där du upplever dina upplevelser utan att ta för givet, eller tro, att de är något de inte är och därmed inte tro att någon separation existerar, väl nämnt, även utan att tro att någon form av enighet eller singularitet - att jag är den enda som existerar - existerar. Detta - no self, inget jag - stadium sägs av de som upplevt det vara det upplevande jaget, ditt sanna jags, naturliga stadium av varande.
Trots att detta stadium endast sägs kunna uppnås genom att helt och hållet ifrågasätta, se igenom och avfärda sin identifikation med det mentala jaget - egot - och alla ”band” till den yttre verkligheten, så kan den som uppnått det, när det uppnåtts, fortfarande välja att vara ett mentalt jag, en person i den relativa verkligheten, men då utan att tro att någonting av det är verkligt, ”i kostymen, men inte av kostymen” som en påstådd upplyst människa beskriver det.

Huruvida detta kan ses som en seriös användning av KS kan jag inte säga eftersom jag själv inte kan bekräfta att un-truth un-realization är möjlig. Men min slutsats är att den här typen av tankar inte bör avfärdas som mystik eller ses som rent spirituella, än heller tas på orden för sanna, men helt enkelt ges en erkänd grund genom filosofin och KS, varifrån var och en själva enkelt kan utgå ifrån och använda sina nyfikna intellekt och ta reda på vad som är sant och inte, fortsätta framåt, istället för att ta för givet att det som tidigare generationer trott på är sant och riskera att stå still med något som brister i sömmarna.

[Lill-Leif]

Tja jag får väl ta på mig rollen som den del av dig som består av att projicera fram bilder av andra personer och dessas svar på ett forum. Men i och med att det inte finns något rum för förhandling så för du ju denna diskussion med dig själv och inte med mig. Känns det inte lite tröstlöst?

[kl]

Leif, jag tyckte jag gjorde klart för att denna text inte handlade om metafysisk solipsism, dvs, jag har ingen aning om du och resten av verkligheten är en produkt av mitt undermedvetna eller ej, enligt kunskapsteoretisk solipsism är det omöjligt att veta. det är sant att kunskapsteoretisk solipsism inte lämnar något rum för förhandling vad gäller vad man verkligen kan veta, men ett sådant ställningstagande behöver inte omöjliggöra diskussion om världen och verkligheten. den enda skillnaden är väl bara då just att det uppmärksammas att det inte finns något rätt och fel, sant eller falskt.

jag misslyckades kanske att framhäva mina diskuter-bara funderingar: varför pratas det så lite om kunskapsteoretisk solipsism?
hur kan det vara intressant och användbart, kanske tillochmed fördelaktigt för en människa att adaptera ett sådant synsätt på verkligheten?

[Johan Ågren]

Solipsismtrådar finns det nån, och även några halvgalningar här, inklusive jag själv, som överväger solipsism. Freddemalte här på forumet talade tidigare i filosofiska rummet om just solipsism. Kan du lyssna på här: http://www.ronnebybokhandel.se/sound/solipsism.mp3

Nu ska jag hitta trådarna också. Sådär ja:

http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... c&start=30

http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=239

"- Det finns förresten en förening för solipsister på nätet... Hur nu det går ihop."  :)

[J R Auk]

Jag antar en epistemologisk solipsism.

För mig är det självklart att jag inte kan veta något utan att jag vet det medlat genom det som är "jag" annars vore jag inte "i mig" utan "i världen". Jag ser liksom inte någon öppning i vårt vara där kunskapen läcker ut i världen eller världen in den. Snarare så verkar det rimligt att anta att det hela är självreferentierande, så som handen inte avslöjar ytan på ett ting utan handen i förhållande till sig självt. Att jag inte kan trycka handen genom en vägg säger inget om väggen, utan något om handen. Men det är också vad som är relvant för oss prima facie.