Vad betyder ett löfte?

Justin Case · Inläggav **Justin Case** » 13 apr 2011 07:45

Anta att du och jag träffats vid några tillfällen, lärt känna varandra lite, fått ett hyfsat hum om varandra.
Anta att jag därefter lovar dig att jag kommer att ringa dig i morgon.

Vad betyder då det löftet?

Betyder det att jag kommer att ringa dig i morgon?
Nej. Jag kan bli påkörd av en lastbil och kola vippen idag, och då kommer jag inte att ringa dig i morgon.

Men betyder det åtminstone att jag (när jag gör uttalandet) tänker ringa dig i morgon?
Ja, om jag är en "god" människa som "håller mitt ord" betyder det rimligen det, men tänker jag göra det under vilka förutsättningar som helst? Nej. Anta att jag under morgondagen råkar ut för något fruktansvärt livshotande problem som jag måste ägna hela dagen åt att lösa för att ha någon rimlig chans att överleva. Och anta att jag faktiskt vid ett tillfälle under dagen kommer ihåg att jag lovat ringa dig, men prioriterar att överleva framför att ringa dig. Jag bryter då mitt löfte, och det visar sig att mitt löfte inte betydde att jag ens tänkte [oavsett omständigheter ringa dig i morgon]. Ändå skulle du nog inte anse mig ha någon skyldighet att efterleva mitt löfte, om omständigheterna var tillräckligt allvarliga.

Vad löftet "jag lovar ringa dig i morgon" betyder tycks alltså vara detta:

"Jag tror nu att jag, om omständigheterna i morgon är gynnsamma, kommer att ringa dig i morgon."

Varför inte då säga det istället för att lova?

Likadant med trohetslöften. Äktenskap. Varför lova att man kommer att leva tillsammans med en annan människa i hela resten av sitt liv, när man inte kan veta 100% säkert att man kommer att göra det? Och objektivt sätt kan väl ingen människa som gifter sig veta något sådant? Det kan alltid uppkomma saker som kan förändra ens vilja. Till exempel att den man gift sig med visar sig vara någon helt annan än man trott. Bara för att ta ett exempel.

Varför någonsin lova någon något alls?

Varför inte bara lägga fram sannolikhetsbedömningar? Vore inte det mycket ärligare, egentligen?

Visst, det vore mindre romantiskt, måhända. Men nog vore det likväl ärligare?

transversal · Inläggav **transversal** » 13 apr 2011 10:03

Ångest över att du inte ringt någon tjej? :wink:

german.timofejev · Inläggav **german.timofejev** » 13 apr 2011 10:51

Jag tror att när du lovar någon att ringa skapar personen som du lovar till förväntningar. Antingen kommer personen ha höga förväntningar eller inte.Det som avgör personens förväntningar är nog hur mycket personen tycker om dig och vilka erfaranheter personen har av sådan löften.

När det gller sanolikheten i löften så vet du ju i förveg någorlunda hur kommer morgondagen att se ut för din del.Hur offta händer nånting oförutsägbar?

Justin Case · Inläggav **Justin Case** » 13 apr 2011 18:02

transversal skrev:Ångest över att du inte ringt någon tjej? :wink:

Haha, nej, frågeställningen är rent principiell, den handlar inte om någon särskild situation.

Justin Case · Inläggav **Justin Case** » 13 apr 2011 18:16

german.timofejev skrev:Jag tror att när du lovar någon att ringa skapar personen som du lovar till förväntningar. Antingen kommer personen ha höga förväntningar eller inte.Det som avgör personens förväntningar är nog hur mycket personen tycker om dig och vilka erfaranheter personen har av sådan löften.

När det gller sanolikheten i löften så vet du ju i förveg någorlunda hur kommer morgondagen att se ut för din del.Hur offta händer nånting oförutsägbar?

Ett problem med att lova är att det skapas så obehagliga känslor - hos båda parterna - när löftet bryts. Det är synd, eftersom det ibland faktiskt är bättre att bryta ett löfte än att hålla det - om än kanske sällan. Då menar jag att det hade varit ärligare och mer lyckofrämjande att istället för att lova bara ge en sannolikhetsbedömning. Även sannolikhetsbedömningar kan skapa de förväntningar du pratar om och som jag antar att man anser vara av godo - men utan att skapa den där obehagliga känslan av att vara tvungen att hålla något löfte, och utan att riskera orsaka den speciella sorts lidande som "löftesbrott" kan orsaka. Om jag säger att jag ska ringa dig i morgon, och sedan faktiskt ringer dig i morgon, ska det väl helst inte vara för att jag känner en skyldighet att hålla mitt löfte, utan för att jag faktiskt vill ringa dig? Varför låta sig styras av skyldighetskänsla när man kan låta sig styras av god vilja istället? Och om jag ringer dig enbart för att jag lovat, och inte för att jag vill, vad är då mitt ringande värt, egentligen? Då är jag väl en sorts "slav" snarare än en vän? Och det är väl vänner vi vill ha, i första hand?

Likadant med löften om att vara tillsammans med någon livet ut (äktenskap). Om man känner att förhållandet inte är så bra, men fortsätter vara tillsammans bara för att man lovat, grundar sig samvaron på känsla av skyldighet, och jag har svårt att se något gott komma av det. Ska man vara ihop ska det väl vara för att man verkligen vill det, oavsett om man lovat eller inte. Varför då lova?

Anna Sara · Inläggav **Anna Sara** » 13 apr 2011 19:25

transversal · Inläggav **transversal** » 13 apr 2011 19:57

Tycker att det känns lite fyrkantigt detta med sannolikhetsbedömningar, eller egentligen hela frågan. Det är ju inte som att du inte kommer att få en reaktion om du presenterar "sannolikhetsbedömningen", så antagligen går "obehaget" på ett ut. Och hur ska du räkna ut sannolikheten för övrigt? Tror att du tänker med fel del av hjärnan, den överdrivet rationella, när du gör den typen av spekulationer. Det ger samma vibbar som när man börjar diskutera om notan på en första dejt, därför att det "i princip" är viktigt - förtar liksom "glädjen" och får alla romantiska känslor att flyga hej vilt.

Generellt tycker jag att man ska respektera löften och inte vara så snabb med att lova en massa. Gör sannolikhetskalkylen inför dig själv istället, och bestäm dig för att om sannolikheten når över/under ett visst tal så låter du bli att lova. Du kanske sätter din gräns vid 97% sannolikhet. Då har du täckt in eventuella oförutsedda händelser, och minimerat risken för att bryta löftet, men slipper diskussionen som kommer att följa på presentationen av "kalkylen". De flesta upplever dig antagligen som ganska up tight om du säger att du med 67% sannolikhet kommer att ringa imorgon. Det är ingen socialt smidig lösning och ger antagligen inte mycket till positiva känslor tillbaka.

Löftesbrytning är heller aldrig smickrande, ger i princip aldrig goodwill. Ofta tolkas det nog om att en person har svårt att stå för vad han/hon egentligen tycker och tänker. Ibland kan det ju tolkas som att en person inte känner sig själv i den utsträckningen att han/hon kan avgöra vad som är rimligt att planera in, som med tidsoptimister. Eller ibland som att personen är evil eller självisk förstås. Ingen människa som man får förtroende för i alla fall.

Marko · Inläggav **Marko** » 13 apr 2011 20:09

hur många nyårslöften har brutits ?

löften skapar förhoppningar och krav.
detta hör mer hemma på en arbetsmarknad och inte på hemmaplan.
man ska ju leva utan press och stress i hemmet.
jag lovar att inte lova något när jag e hemma : )

Anna Sara · Inläggav **Anna Sara** » 13 apr 2011 20:28

Jo, det finns faktiskt en bisarr (upphöjd) konst också.. det finns en kristen dualitet som utmejsalar arketyperna: som utgår från gruppen som ett stadie, en annan slags kärlek som ligger intimt i förhållande till löften. Det kan verka avskräckande/skrämmande, men det verkade ju vara det som frågan innehöll här. Den ondska som går över vet inte skillnad mellan rollerna (inom en grupp ~massan), bristen på respekten som ett handikapp ("personlig resurs") gör att den inte har "något där" att prata med; därför spinner en naturlig/enhetlig rörelse igång som påminner oss om våran karma -vår pin, för att vi genom ett intimt förslag ska få en förståelse för det här. Löftet är helt enkelt en push/utvecklande framåt, det är nåden från förvirringen.

monstret · Inläggav **monstret** » 13 apr 2011 23:29

Jag känner mig främmande inför det här överrationaliserandet av vardagliga sociala fraser. Jag kan förstå undran om man enbart beaktar de ord som utbyts, men som med så mycket annat inom språk så är ju även sammanhanget av stor vikt. Relationen mellan er, i vilket ärende du lovar att ringa, ditt tonfall och de allmäna förväntingarna av ett liknande löfte kommer att spela in.

Det du tar upp som talar emot att du ringer i morgon, är redan inbakat som en brasklapp i löftet. Det tillhör våra allmäna förväntningar. Alla förstår att du inte kommer ringa om du blir akut sjuk. Därför blir det också redundant och jobbigt att ständigt påpeka det vid varje liknande löfte.

Justin Case · Inläggav **Justin Case** » 14 apr 2011 00:04

transversal skrev:Tycker att det känns lite fyrkantigt detta med sannolikhetsbedömningar, eller egentligen hela frågan. Det är ju inte som att du inte kommer att få en reaktion om du presenterar "sannolikhetsbedömningen", så antagligen går "obehaget" på ett ut.

Jag tänker mer långsiktigt, jag tänker så här: hur vore det om kutymen när det gäller löften ändrades i hela samhället, så att folk slutade lova och började leverera sannolikhetsbedömningar istället, så att det sistnämnda blev det vanliga, så att folk vande sig vid det och började uppleva det som det normala? Då tror jag att folk skulle må bättre, med tiden.

Och hur ska du räkna ut sannolikheten för övrigt?

Tja, hur gör någon som slår vad om något? Anta t.ex. att jag sätter en hundring på att du är en kvinna. Hur räknar jag ut att det är värt (för mig, givet min ekonomi och givet vad jag "vet" om dig) att sätta just en hundring, och inte mer, och inte mindre, på det? Jag går på intuition. Likadant när jag ska sätta en sannolikhetssiffra på hur troligt jag kommer att göra tjänsten x för någon eller ringa någon etc. Jag går på intuition. Liksom människor gör i nästan alla sina val.

Tror att du tänker med fel del av hjärnan, den överdrivet rationella,

Överdrivet rationell? Hur kan man vara det? Kan du tänka dig ett gäng byggjobbare säga "den här arkitektens uträkningar är för korrekta, vi kan inte jobba efter dem, vi vill att de ska vara mer felaktiga!" Jag tror inte man kan vara "alltför rationell". Däremot kan man missa att väga in viktiga faktorer på rätt sätt i sitt tänkande. Det har inget med "överdriven rationalitet" att göra. Om t.ex. en känd konstnär målade fantastiskt men var känd för att vara dålig på matematik, var det inte för att han var dålig på matematik som han målade fantastiskt, utan för att han hade andra kvalitéer. Han hade inte målat sämre om han förutom de kvalitéer han hade dessutom hade varit bättre på matematik än han var. Likadant med rationalitet. Inte heller rationalitet kan man ha för mycket av. Däremot kan man ha för lite av annat.

när du gör den typen av spekulationer. Det ger samma vibbar som när man börjar diskutera om notan på en första dejt, därför att det "i princip" är viktigt - förtar liksom "glädjen" och får alla romantiska känslor att flyga hej vilt.

Tycker man om att betala den andres mat på dejten, t.ex. därför att man är masochist, ska man göra det. Tycker man inte om det ska man inte göra det. Om kvinnor förväntar sig få middagen betald av mannen på dejter, och blir sura och vägrar låta romantiken spira om den förväntningen inte infrias, varför ska de då ha lika hög lön som männen? Ska de ha lika hög lön, och dessutom bli bjudna på middagen, får de ju sammanlagt mer pengar än männen. Varför ska de ha det? Vad sägs om att införa en tradition som säger att det är oromantiskt att en kvinna har lika hög lön som en man? Vore en sådan tradition orimlig? Lika orimlig är i så fall traditionen som säger att det är oromantiskt av mannen att inte betala för kvinnan på dejten. Jag ser verkligen ingen principiell skillnad.

Vad som är romantiskt är upp till oss människor. Så länge folk klamrar sig fast vid en gammal dogm om att mannen måste betala alltsammans för att en dejt ska kunna bli romantisk, kommer de att sitta fast i den dogmen. Men de behöver inte klamra sig fast i den. Vi människor är formbara, vi kan vänja oss vid att se helt andra saker som romantiska istället, om vi vill.

Generellt tycker jag att man ska respektera löften och inte vara så snabb med att lova en massa. Gör sannolikhetskalkylen inför dig själv istället, och bestäm dig för att om sannolikheten når över/under ett visst tal så låter du bli att lova. Du kanske sätter din gräns vid 97% sannolikhet.

I så fall kommer i tre fall av hundra någon bli besviken på mig. Är inte det rätt onödigt? Är det inte bättre att helt enkelt låta bli att lova, men ändå beskriva hur troligt man tycker att det verkar vara att man kommer att göra det man skulle kunna lova göra?

Då har du täckt in eventuella oförutsedda händelser, och minimerat risken för att bryta löftet,

Nej. Enda sättet att minimera den risken är att bara lova när man är 100% säker på att man kommer att hålla löftet, d.v.s. aldrig.

men slipper diskussionen som kommer att följa på presentationen av "kalkylen".

När folk vant sig vid den kutym jag föreslår att samhället tillämpar, kommer det med tiden inte att följa någon diskussion. Och jag förstår inte varför du kallar det för "kalkyl". En sannolikhetsbedömning behöver inte vara medvetet kalkylerad, den kan basera sig helt på intuition. I och för sig kanske intuitionen alltid kalkylerar, omedvetet, men i så fall är det väl inget att hymla med, ty i så fall kalkylerar ju alla hela tiden.

De flesta upplever dig antagligen som ganska up tight om du säger att du med 67% sannolikhet kommer att ringa imorgon.

Ja, och det gör de fel i. Det är de som ska ändra sig. Inte jag. Det är inget fel på att jag berättar hur sannolikt jag tycker att det verkar vara att jag kommer att ringa imorgon. Jag är bara ärlig. De som stör sig på det är irrationellt intoleranta mot ärlighet, de är irrationellt intoleranta mot siffror avsedda att uttrycka något ärligt. Att tracka någon bara för att han använder en och annan procentsiffra som komplement till ord är som att diskriminera någon bara för att han pratar med någon ovanlig dialekt. Det är mobbing och bör avskaffas. Du ställer dig på mobbarnas sida. Jag vet inte varför.

Det är ingen socialt smidig lösning

Nej, men det är inte mitt fel, det är deras fel som inte är socialt smidiga nog att acceptera min "dialekt".

och ger antagligen inte mycket till positiva känslor tillbaka.

Det är upp till dem. Om det enda alternativet till det jag föreslår är att låtsas som om man vet att man kommer att göra x (det är ju det man underförstår när man lovar att göra x) fastän man inser att man kanske inte kommer att göra x, ja, det är inget alternativ, det är för oärligt. Och om alla vet att man med "jag lovar" bara menar något i stil med 97%, hur kan det då skada att säga 97%, när de redan vet att man menar det? Poängen med att säga siffran är att folk inte alltid vet ungefär hur hög sannolikhet man underförstår när man säger "jag lovar". Och, som sagt, i de fall då de vet det, ser jag inte hur det kan skada att säga siffran ändå.

Löftesbrytning är heller aldrig smickrande, ger i princip aldrig goodwill. Ofta tolkas det nog om att en person har svårt att stå för vad han/hon egentligen tycker och tänker. Ibland kan det ju tolkas som att en person inte känner sig själv i den utsträckningen att han/hon kan avgöra vad som är rimligt att planera in, som med tidsoptimister. Eller ibland som att personen är evil eller självisk förstås. Ingen människa som man får förtroende för i alla fall.

Bland annat därför är jag kritisk till handlingen att lova.

Justin Case · Inläggav **Justin Case** » 14 apr 2011 00:14

monstret skrev:Det du tar upp som talar emot att du ringer i morgon, är redan inbakat som en brasklapp i löftet. Det tillhör våra allmäna förväntningar. Alla förstår att du inte kommer ringa om du blir akut sjuk. Därför blir det också redundant och jobbigt att ständigt påpeka det vid varje liknande löfte.

Problemet är att människor i praktiken i många fall får skuldkänslor när de lovat ringa och därefter något som den där underförstådda "brasklappen" täcker inträffar. Detta eftersom brasklappen inte synliggörs i löftet. Hur mycket man än vet att den andra kommer att acceptera ens ursäkt eftersom den täcks av den underförstådda brasklappen, känns det ändå någonstans som om man gjort fel. Felet man gjorde var att lova något man inte kunde hålla, plus att man i lovandet tolkar in en sorts "måste" som på något sätt ignorerar den där brasklappen du talar om, samtidigt som man hycklande påstår att den finns där underförstått. Det här lovandet och skuldkänslorna vid brutna löften är som ett gift i människors relationer. Dåligt samvete över brutna löften är en folksjukdom. Jag skulle vilja se att man utrotade den folksjukdomen, genom att utrota löftena.

transversal · Inläggav **transversal** » 14 apr 2011 00:30

Justin Case skrev:
transversal skrev:Tycker att det känns lite fyrkantigt detta med sannolikhetsbedömningar, eller egentligen hela frågan. Det är ju inte som att du inte kommer att få en reaktion om du presenterar "sannolikhetsbedömningen", så antagligen går "obehaget" på ett ut.

Jag tänker mer långsiktigt, jag tänker så här: hur vore det om kutymen när det gäller löften ändrades i hela samhället, så att folk slutade lova och började leverera sannolikhetsbedömningar istället, så att det sistnämnda blev det vanliga, så att folk vande sig vid det och började uppleva det som det normala? Då tror jag att folk skulle må bättre, med tiden.

Och hur ska du räkna ut sannolikheten för övrigt?

Tja, hur gör någon som slår vad om något? Anta t.ex. att jag sätter en hundring på att du är en kvinna. Hur räknar jag ut att det är värt (för mig, givet min ekonomi och givet vad jag "vet" om dig) att sätta just en hundring, och inte mer, och inte mindre, på det? Jag går på intuition. Likadant när jag ska sätta en sannolikhetssiffra på hur troligt jag kommer att göra tjänsten x för någon eller ringa någon etc. Jag går på intuition. Liksom människor gör i nästan alla sina val.

Tror att du tänker med fel del av hjärnan, den överdrivet rationella,

Överdrivet rationell? Hur kan man vara det? Kan du tänka dig ett gäng byggjobbare säga "den här arkitektens uträkningar är för korrekta, vi kan inte jobba efter dem, vi vill att de ska vara mer felaktiga!" Jag tror inte man kan vara "alltför rationell". Däremot kan man missa att väga in viktiga faktorer på rätt sätt i sitt tänkande. Det har inget med "överdriven rationalitet" att göra. Om t.ex. en känd konstnär målade fantastiskt men var känd för att vara dålig på matematik, var det inte för att han var dålig på matematik som han målade fantastiskt, utan för att han hade andra kvalitéer. Han hade inte målat sämre om han förutom de kvalitéer han hade dessutom hade varit bättre på matematik än han var. Likadant med rationalitet. Inte heller rationalitet kan man ha för mycket av. Däremot kan man ha för lite av annat.

när du gör den typen av spekulationer. Det ger samma vibbar som när man börjar diskutera om notan på en första dejt, därför att det "i princip" är viktigt - förtar liksom "glädjen" och får alla romantiska känslor att flyga hej vilt.

Tycker man om att betala den andres mat på dejten, t.ex. därför att man är masochist, ska man göra det. Tycker man inte om det ska man inte göra det. Om kvinnor förväntar sig få middagen betald av mannen på dejter, och blir sura och vägrar låta romantiken spira om den förväntningen inte infrias, varför ska de då ha lika hög lön som männen? Ska de ha lika hög lön, och dessutom bli bjudna på middagen, får de ju sammanlagt mer pengar än männen. Varför ska de ha det? Vad sägs om att införa en tradition som säger att det är oromantiskt att en kvinna har lika hög lön som en man? Vore en sådan tradition orimlig? Lika orimlig är i så fall traditionen som säger att det är oromantiskt av mannen att inte betala för kvinnan på dejten. Jag ser verkligen ingen principiell skillnad.

Vad som är romantiskt är upp till oss människor. Så länge folk klamrar sig fast vid en gammal dogm om att mannen måste betala alltsammans för att en dejt ska kunna bli romantisk, kommer de att sitta fast i den dogmen. Men de behöver inte klamra sig fast i den. Vi människor är formbara, vi kan vänja oss vid att se helt andra saker som romantiska istället, om vi vill.

Generellt tycker jag att man ska respektera löften och inte vara så snabb med att lova en massa. Gör sannolikhetskalkylen inför dig själv istället, och bestäm dig för att om sannolikheten når över/under ett visst tal så låter du bli att lova. Du kanske sätter din gräns vid 97% sannolikhet.

I så fall kommer i tre fall av hundra någon bli besviken på mig. Är inte det rätt onödigt? Är det inte bättre att helt enkelt låta bli att lova, men ändå beskriva hur troligt man tycker att det verkar vara att man kommer att göra det man skulle kunna lova göra?

Då har du täckt in eventuella oförutsedda händelser, och minimerat risken för att bryta löftet,

Nej. Enda sättet att minimera den risken är att bara lova när man är 100% säker på att man kommer att hålla löftet, d.v.s. aldrig.

men slipper diskussionen som kommer att följa på presentationen av "kalkylen".

När folk vant sig vid den kutym jag föreslår att samhället tillämpar, kommer det med tiden inte att följa någon diskussion. Och jag förstår inte varför du kallar det för "kalkyl". En sannolikhetsbedömning behöver inte vara medvetet kalkylerad, den kan basera sig helt på intuition. I och för sig kanske intuitionen alltid kalkylerar, omedvetet, men i så fall är det väl inget att hymla med, ty i så fall kalkylerar ju alla hela tiden.

De flesta upplever dig antagligen som ganska up tight om du säger att du med 67% sannolikhet kommer att ringa imorgon.

Ja, och det gör de fel i. Det är de som ska ändra sig. Inte jag. Det är inget fel på att jag berättar hur sannolikt jag tycker att det verkar vara att jag kommer att ringa imorgon. Jag är bara ärlig. De som stör sig på det är irrationellt intoleranta mot ärlighet, de är irrationellt intoleranta mot siffror avsedda att uttrycka något ärligt. Att tracka någon bara för att han använder en och annan procentsiffra som komplement till ord är som att diskriminera någon bara för att han pratar med någon ovanlig dialekt. Det är mobbing och bör avskaffas. Du ställer dig på mobbarnas sida. Jag vet inte varför.

Det är ingen socialt smidig lösning

Nej, men det är inte mitt fel, det är deras fel som inte är socialt smidiga nog att acceptera min "dialekt".

och ger antagligen inte mycket till positiva känslor tillbaka.

Det är upp till dem. Om det enda alternativet till det jag föreslår är att låtsas som om man vet att man kommer att göra x (det är ju det man underförstår när man lovar att göra x) fastän man inser att man kanske inte kommer att göra x, ja, det är inget alternativ, det är för oärligt. Och om alla vet att man med "jag lovar" bara menar något i stil med 97%, hur kan det då skada att säga 97%, när de redan vet att man menar det? Poängen med att säga siffran är att folk inte alltid vet ungefär hur hög sannolikhet man underförstår när man säger "jag lovar". Och, som sagt, i de fall då de vet det, ser jag inte hur det kan skada att säga siffran ändå.

Löftesbrytning är heller aldrig smickrande, ger i princip aldrig goodwill. Ofta tolkas det nog om att en person har svårt att stå för vad han/hon egentligen tycker och tänker. Ibland kan det ju tolkas som att en person inte känner sig själv i den utsträckningen att han/hon kan avgöra vad som är rimligt att planera in, som med tidsoptimister. Eller ibland som att personen är evil eller självisk förstås. Ingen människa som man får förtroende för i alla fall.

Bland annat därför är jag kritisk till handlingen att lova.

Ok, men det är ju lite som att säga att om människor hade naturligt blått hår så hade det varit snyggt med gula skjortor. Du plockar ut hela resonemanget ur ett sammanhang.

Zokrates · Inläggav **Zokrates** » 14 apr 2011 00:37

Lova, är inte det en synonym till tro, Das glaube ich.

jag är jag · Inläggav **jag är jag** » 14 apr 2011 08:42

Justin Case skrev:

Vad löftet "jag lovar ringa dig i morgon" betyder tycks alltså vara detta:

"Jag tror nu att jag, om omständigheterna i morgon är gynnsamma, kommer att ringa dig i morgon."

Varför inte då säga det istället för att lova?

Likadant med trohetslöften. Äktenskap. Varför lova att man kommer att leva tillsammans med en annan människa i hela resten av sitt liv, när man inte kan veta 100% säkert att man kommer att göra det? Och objektivt sätt kan väl ingen människa som gifter sig veta något sådant? Det kan alltid uppkomma saker som kan förändra ens vilja. Till exempel att den man gift sig med visar sig vara någon helt annan än man trott. Bara för att ta ett exempel.

Varför problematisera? Om jag inte kan ringa så kan jag ju maila att jag ringer en annan gång för jag har fått förhinder. Jag kan skicka SMS eller t o m ringa och säga att jag har inte tid att prata. Men jag hör av mig. Har jag dött så löser det sig av sig själv när det blir allmänt bekant.

Att gifta sig tycker jag bara man skall göra om man vill ha barn. Men att lova att man skall leva ihop i "evighet" kan man utelämna. Och sen gör man så gott man kan och talar om hur man känner under äktenskapet så man håller varandra informerade om några problem dyker upp.
Att ständigt prata om att problem kan uppstå gör bara motparten osäker och orolig.

Min åsikt är att det är onödigt att ständigt föra in ett orosmoment som ger motparten negativa förväntningar och avslöjar ens egen osäkerhet.

Filosofiforum

Vad betyder ett löfte?

Vad betyder ett löfte?

Vilka är online