Är kärlek bara ett påstående?

[KritanGraham]

Den där känslan av trygghet alla pratar om, och fjärillar i magen. Hittar man bara på det flr att ha ett eget litet "centrum" att dra sig till, för att göra sig själv till det där speciella man annars aldrig känt sig som?
Lurar man först i sig själv att man är kär i den andra tills man tillslut inte han skilja på lögn och verklighet?
Många "fungerande" förhållanden behöver inte ens visa några tecken på känslor jämtemot varandra inför andra för att de ska säga att de är så kära och tycker verkligen om varandra. Ens egna äkta känslor vet man juh enbart själv. Om då andra kommer och påstår samma, kan det då inte lika väl vara en illusion? Allas känslor är olika... Ändå beskrivs just kärlek lika av nästan alla man frågar!
Det vi kallar kärlek är en effekt av att hormon som utsöndras. Borde vi då inte reagera olika på det? Som olika preparat, deras listor över biverkningar är inte bara tre saker. Snarare hundra. Och då känner vissa bara av vissa.
Alla kämpar och jagar efter kärlek nästan som ett spel, en dag har de en partner, nästa är det slut. Sen börjar det om igen. Om kärlekn var äkta skulle det inte lättare hålla då? Många otrohetsskandaler, tex på film bortförklaras med sinnesförvirring och prat om att man trodde man tappat sina känslor och funnit andra för den nya. Men att det senare visar sig att det inte alls stämmer, utan ens känslor var fast på samma person hela tiden. Visar inte det desperation, någon som verkligen vill uppleva kärleken som alla andra pratar om?

Om äkta kärlek finns, varför finns då otrohet?

[M.L]

Om äkta kärlek finns, varför finns då otrohet

Trohet utesluter otrohet endast i fallet med trohet. Om ett par har kärlek vid en tidpunkt så innebär det inte att de vid en annan tidpunkt inte har den, även om de vid den senare tidpunkten kan framställa det de har som kärlek.

Om man applicerar din fråga till andra känslor så får man t.ex. "om glädje finns, varför finns då sorg?".

[freddemalte]

Om äkta kärlek finns, varför finns då otrohet?

Hej KritanGraham

Tja, om A älskar B men är otrogen med C kan det ju beror på att A inte älskar B hela tiden, utan uppelver det som starkast när A umgås med B. Vidare kan det ju vara så att A de facto blir förälskad i C trots att A känner krälekskänslor för B på ett mer grundläggande plan á la älska sina barn, vänner och föräldrar-planet. . . . (något som kan växa fram i en relation efter lite längre tids förhållande).

Om du dock, med äkta kärlek menar att A med nödvändighet måste älska B hela tiden, ja då visar väl det antingen att A är otrogen med C därför att A egentligen inte älskar B, eller därför att otroheten som sådan helt enkelt bygger på helt andra känslor likt sexualdrift, spänning eller verklighetsflykt etc, och därmed inte i sak har med A:s kärlek till B att göra.

Vänligen

Fredrik

[Lill-Leif]

Den där känslan av trygghet alla pratar om, och fjärillar i magen. Hittar man bara på det flr att ha ett eget litet "centrum" att dra sig till, för att göra sig själv till det där speciella man annars aldrig känt sig som?
Lurar man först i sig själv att man är kär i den andra tills man tillslut inte han skilja på lögn och verklighet?
Många "fungerande" förhållanden behöver inte ens visa några tecken på känslor jämtemot varandra inför andra för att de ska säga att de är så kära och tycker verkligen om varandra. Ens egna äkta känslor vet man juh enbart själv. Om då andra kommer och påstår samma, kan det då inte lika väl vara en illusion? Allas känslor är olika... Ändå beskrivs just kärlek lika av nästan alla man frågar!
Det vi kallar kärlek är en effekt av att hormon som utsöndras. Borde vi då inte reagera olika på det? Som olika preparat, deras listor över biverkningar är inte bara tre saker. Snarare hundra. Och då känner vissa bara av vissa.
Alla kämpar och jagar efter kärlek nästan som ett spel, en dag har de en partner, nästa är det slut. Sen börjar det om igen. Om kärlekn var äkta skulle det inte lättare hålla då? Många otrohetsskandaler, tex på film bortförklaras med sinnesförvirring och prat om att man trodde man tappat sina känslor och funnit andra för den nya. Men att det senare visar sig att det inte alls stämmer, utan ens känslor var fast på samma person hela tiden. Visar inte det desperation, någon som verkligen vill uppleva kärleken som alla andra pratar om?

Om äkta kärlek finns, varför finns då otrohet?

Klart vi reagerar olika. En del blir alldeles tokiga och vet inte vad de ska ta sig till när de är riktigt kära. Vissa får ångest. Andra blir aggressiva. Somliga njuter.

Ang. otrohet - det kanske är möjligt att känna äkta kärlek till flera personer?

[Marko]

vad är lust ?... inlärt eller medfött ?

om det är medfött så borde vi rimligen njuta lika mycket när vi njuter.

jag svarade ja på att jag upplevt kärlek.
Det händer inte ofta, men när det händer är det äkta.

[KritanGraham]

"Om du dock, med äkta kärlek menar att A med nödvändighet måste älska B hela tiden."

Om kärlek finns, borde det inte vara ovillkorligt? Att ja... Älska den andra hela tiden, vare sig personen är på andra sidan jorden eller i samma rum. För det är väl isf personen man älskar och är kär i och inte sällskapet. Om man inte kan hålla känslorna fasta när personen inte är omkring så går det tillbaka till det jag sa om att skapa sitt egna lilla centrum. Att det då inte handlar om den man älskar utan om sig själv. Man uppfyller sina egna behov för att kanske vara så dum som att fördriva tiden.


"Vad är lust ?... Inlärt eller medfött ?
Om det är medfött så borde vi rimligen njuta lika mycket när vi njuter."

Lust är en djurisk känsla, om du tar till Frueds teorier med våra olika drifter. Detet, Jaget och Överjaget. Detet är våra djuriska drifter, Överjaget är våra inlärda moraiska tankegångar, Jaget medlar emellan Detet och Överjaget. Resultatet, våra handlingar, är när Jaget medlar.
Ja det kan vara medfött, men man har ändå en moralisk medvetenhet om vad man gör. Och gäller det kärlek eller lust, enligt mig två skilda saker.
Kärlek handlar om när du hyser starkare känslor till just en av andra könet eller det kön man attraheras av beroende på sexualitet.
Lust är när man för stunden attraheras av en av andra könet eller det kön man attraheras av beroende på sexualitet. För att just då få ut kroppslig njutning.

Kärlek emellan familjemedlemmar är inte samma som man upplever i ett förhållande, du utelämnar många små faktorer. Tex kyssar och smek, kroppslig kontakt. Du går hellre och håller hand med din partner än din förälder. Visst jag kan inte helt svara för alla på den delen, men det är min uppfattning.
Finns det inte någon som du känner som någon gång sagt att nej jag var aldrig riktigt kär? Eller som kommit på att det inte var kärlek PÅ RIKTIGT. Själv vet jag att jag själv övertalat mig om att ta en annan när jag var olyckligt kär i en kille. Jag fick uppmärksamhet av en (som jag tyckte då) snäll kille. Han ville umgås och pussas och kramas. Jag ville ha det. Jag intalade mig själv att det inte kunde bli något med honom den andra som ”svept omkull mig” först. Allt handlade om att jag sa till mig själv att jag var kär i den nya, sen så kunde jag inte längre se skillnaden. Inte ens när han behandlade mig som skit… (Ursäkta språket) Jag var i åldern när alla skulle ha en kille. Det handlade om jakten av just förhållande.

[kab]

Svårt ämne detta. Jag tror att för att svara på frågan som tråden belyser bör ordet och begreppet Kärlek i sig undersökas. Vad betyder det? vad är Kärlek?
Jag tänkte lite på vad vad författaren inledde med att "om kärlek finns, varför finns då otrohet?" Min tanke är att dessa inte alls behöver vara motsatspar, de behöver överhuvudtaget inte ha med varandra att göra! De är två ord som har en konstruerad mening! T.ex. Äkta kärlek är att älska någon och vara denna någon trogen! Därmed vänder vi vår Kärlek till en person. Men vi skulle lika gärna kunna visa eller känna samma kärlek till fler människor eller till alla människor, då får begreppet kärlek en annan innebörd men är fortfarande samma uttryck för en känsla, samtidigt faller begreppet otrohet!
Ja, det kanske blev lite luddigt men jag försöker att lyfta begreppet kärlek till en större kontext.
Det finns ju ett ordspråk som säger "att älska någon är att släppa denna någon fri" vilket inte är helt lätt, vi hamnar lätt i en ägande och kontrollfunktion när vi älskar någon av "äkta kärlek"

Mvh kab

[rara-gossen]

Intressant ämne som alltid är aktuellt.
Mina tankar rör sig kring det ni har pratar om endel:

Dels så tror jag att om det finns något som "äkta kärlek" är den nog omöjligt att bekräfta och fastsälla. Det handlar nog om att ha tro på den, vilket ingen kan säga något mot. Tron på den äkta kärleken och att den kan innehas är ju en väldigt ljus och positiv tanke som egenligen man aldrig kan bli motbevisad i.

En tanke kan ju vara att all kärlek är äkta i det ögonblick man känner den, en ganska normal tanke. Då spelar det ingen roll om den varar för evigt eller försvinner när ögonblicket är över.

Att vara kär i någon tycker jag även är ett väldigt nyanserat ord. Man kan vara kär mer eller mindre i någon, det är en benämning som inte gör ett anspråk på en bestämd punkt. Olikt det snarlika att "älska någon". För "älska" är väl ändå ett nyansfritt ord?
Man kan väl inte älska någon mer eller mindre, då blir det väl ändå ganska språkligt obegripligt? Jag likställer älskar med kärlek till 100%. Likt hur något som är fullt inte kan vara annat än fullt för att inte tappa sin benämning.

Angående din fråga kan jag nog bara instämma med föregående inlägg: om äkta kärlek finns, och den kärlek åt en person man kände svalnar, så var det inte äkta kärlek. Om otrohet förekommer behöver det inte ha något med den äkta kärleken att göra, det är inget som säger att den äkta kärleken skall blekna om otrohet förekommer. Ett ögonblicks felsteg behöver inte betyda att kärleken för den anda är borta eller har svalnat. Tvärtom har den väl oerhörd potential att växa om kärleken övervinner tiden efter otroheten?

Dock tror jag egentligen kärlek är vår inneboende strävan efter att hitta något att fylla oss som person med.
Enligt många moderna tänkare föds vi med ett sug efter identitet, som vi är satta här på jorden för att försöka tillfredställa. Dock är alla de tillfredställande känslorna övergående, flyktiga.
Det är bla därför vi alltid strävar efter utveckling, vilket egentligen kan likställas med uppfyllnad av oss själva. Men vi kan nog aldrig uppnå den nöjda känslan som vi vill åt, mer än i sekvenser. sedan går vi genast över till nästa sak vi eftersträvar.


Platon hade en fin tanke angående kärlek, han sa att människorna innan de blev satta på Jorden var sammansatt med sin andra hälft. Innan människan uppstod på Jorden fanns endast fyra personer: han/han, hon/hon, han/hon, hon/han. Då var vi tillfredställda och lyckliga, i tid och otid. Sedmera splittrades de fyra och sattes ner på Jorden, förgäves sökandes efter sin andra hälft tog de fel gång på gång, födde mer och mer avkommor, som levde på samma sätt: sökandes efter sin äkta hälft.

Och här är vi nu: på jakt efter den äkta kärlek och eviga tillfredställelse som finns här, någonstans