Jag brukade själv vara utilitarist, (många av mina äldre inlägg på forumet vittnar härom) men har ändrat uppfattning.
Kärnan i Mills position kan sammanfattas:
Det finns ett minsta någonting - säg A - sådan att all frivillig mänsklig aktivitet kan knytas till den. A kallar vi 'lycka'. Detta är sant, därför att vi definierar A sådan att den uppfyller kriteriumet.
Att han broderar ut det hela med empiriska anekdoter och lösa resonemang är endast för att övertyga oss psykologiskt. Satsen, såsom den framförs, är klart analytisk (tautologisk), sålänge vi undviker att som van Quine ställa frågor om hur satsen förhåller sig till det stora hela.