Vad är lagom?

[* KYREUS *]

Är det någon som kan lyckas förklara för Kadmos vad lagom betyder? Och för det andra: vad är för mycket, kan någon reda ut det? Jag är rätt nyfiken på vad människor menar - egentligen - när de använder vad vi kallar vedertagna begrepp. "Vedertagna" av vem, förresten? Statens Normalitetskommission om den nu finns...

/Kadmos

[J R Auk]

Lagom är när man tror man hamnat mellam för lite och för mkt.

För mkt är, beroende på kriteriet av vad, mer än lagom.

[* KYREUS *]

Din beskrivning saknar något i kadmos tolkning: alltså det du säger. Det du hävdar är då - jämfört med vad?

/Kadmos

[archaxe]

Pratar Kadmos alltid om sig själv i tredje person?

"Vedertaget begrepp x" tror Iotopaflas betyder något i stil med "såhär brukar folk vanligtvis använda begreppet x" - alltså en pragmatisk definition av hur ett ord används. Inget mer fancy.

Lagom: nöjaktig mängd. Tillräckligt och nödvändigt, kanske. Inget överflöd, inget underskott, utan lagom.

Eller?

/Third Man

[* KYREUS *]

Läst skriften den Nikomachiska Etiken, författare Aristoteles? Annars, gör det! Förlag: Daidalos. En intressant genomgång av väsentliga fenomen och begrepp, tex "Förträffligheten - en karaktärsställning". Där finner vi resonemang som på vissa sätt tangerar detta med lagom, ett uttryck en exil-grek med glimt i ögat översatte till "mesotes".

Från Aristoteles, alltså:
"Av allt som är sammanhängande och delbart är det möjligt att ta en större, mindre eller proportionerlig del antingen med hänsyn till sakens egna proportioner eller i förhållande till oss själva. Proportionerligt är då det som är intermediärt mellan överskott och brist. Med det intermediära inom en företeelse avser jag det som befinner sig på lika avstånd från vardera ytterligheten......
.......Därför undviker också varje kunnig person överflöd och underskott
och uppsöker det mellanliggande och väljer det fastän det inte i och för sig behöver vara ´intermediärt ´i och för sig - utan endast i relation till honom själv."

Lagom - upp till oss själva, alltså. Och ändå inte, eller?


/Kadmos

[Makterna]

Är det någon som kan lyckas förklara för Kadmos vad lagom betyder? Och för det andra: vad är för mycket, kan någon reda ut det?

Lagom betyder väl "rätt avvägning", och vad som är "rätt" är relativt till något underförstått. Om vi tar hällande av saft från en tillbringare i ett glas som sedan ska drickas, som exempel, så är det underförstått att syftet är att fylla glaset så mycket som möjligt, utan att det fördenskull uppstår spillrisk. Det är alltså inte "lagom" att hälla i ända upp till glasets kant, och inte heller lagom att bara fylla i så lite saft att det bara blir till en halv klunk.

På din fråga vad som är för mycket, så är det också relativt till vad du menar. Man kan inte säga att något är för mycket utan att fördenskull säga vad man pratar om. Lika lite som man kan svara ja eller nej innan man vet vad frågan är.

Puh, jag lyckades skriva hela den här förklaringen utan att vara otrevlig...

[* KYREUS *]

Brukar du vara otrevlig när du svarar? Nåväl det hoppas vi inte. Ditt svar anknyter till min avsikt: alla utsagor måste relateras till något. Ståndpunkter har alltid sina kopplingar. Kadmos tes: många av dessa kopplingar förblir o-utsagda, och vips går kommunikationen snett. Se fö mitt citat från Aristoteles Nikomachiska Etiken där samma perspektiv tangeras. (=Alltså lagom anknyter till något).

/Kadmos

[Joahn]

Har hört att ordet kommer från att man ska gå "laget om". Om man sitter vid ett matbord så ska man ta lagom mycket så att det räcker laget om, alltså så att det räcker till alla.

[J R Auk]

Varför blir det alltid denna förvirring kring subjektet?

Klart att om jag säger att det är lagom stor portion, åt mig själv, så är den vad jag vill ha. Kort och gott varken mer eller mindre.

Men om jag sen säger att portionen är lagom åt min, låt oss säga son, son, så talar jag om lagom av andra anledningar. Lagom mycket näring, lagom lite fett, lagom dyrt att laga alla dessa lagom kan vara inbakade i mitt uttryck lagom.

Ordet har en riktning, en pil, den pekar på en mening och håller denna mening i sin innebörd. Så är det med allt.

[* KYREUS *]

Det är ingen förvirring, endast en spegling av livets komplexitet. Alltså sfären runt den subjektiva människan.
Sedan dina slutsatser kring begreppet lagom har viss signifikans!!

/Kadmos

[archaxe]

Av nån anledning så verkar det finnas en korrelation mellan vilka delkurser som grundkurserna i filosofi vid SU som läses vid en viss tidpunkt, och vilka ämnen som blir aktuella på forumet. Är detta en chimär, eller finns den korrelationen "på riktigt"? Snarare; är det en ren slump?

[Makterna]

Det är ingen förvirring, endast en spegling av livets komplexitet. Alltså sfären runt den subjektiva människan.
Sedan dina slutsatser kring begreppet lagom har viss signifikans!!

/Kadmos

Motfrågor:
1. Finns det intelligenta (intellektuella) och ointelligenta (pseudointellektuella) frågor? Eller är alla frågor intellektuella om man t.ex. citerar Aristoteles?
2. Är det roligaste med filosofi att hitta svar, eller att ställa frågor?
3. Finns det nåt skönt?

Dagens musiktips: "Utan att fråga" med Doggy Bag, Rally-gänget

[* KYREUS *]

Det är nog snarare så, att livet som helhet är en - chimär.


/Kadmos

[* KYREUS *]

Svar på dina frågor. Alltså mina svar:

1a. Alla frågor som känns viktiga för den som ställer dem har väl något slags värde i en sk åsiktsdemokrati. Varför måste man värdera? Vad är man då ute efter? Mot vilken norm jämför man förresten mot då?

1b. Varför citerar man? Rimligtvis för att det man citerar uppfattas av den som citerar som intressant i sammanhanget? Varför brukar du själv citera?

2. Vad är roligast med filosofi? Allt som hör till. Alla som är här på detta forum är olika med olika intressen och kvaliteter. Det är ju summan av alla olikheter som lyfter. Själv tycker jag att frågandet är intressantare än svarandet. Du själv kanske anser svarandet mest meningsfullt? Så bra, då kan vi - och andra - komplettera varandra. Det är väl bra? (=Filosofisk reflektion.)

3. Finns det något skönt? Ja: Livet i dess mångfald; människan i hennes mångfald.

Med vänlig hälsning/Kadmos

[Makterna]

1a. Alla frågor som känns viktiga för den som ställer dem har väl något slags värde i en sk åsiktsdemokrati. Varför måste man värdera? Vad är man då ute efter? Mot vilken norm jämför man förresten mot då?

Tack för svaret. Följdfråga: Förekommer det att du ställer frågor för att de "känns" viktiga, även om du inser att de egentligen inte ÄR viktiga?

1b. Varför citerar man? Rimligtvis för att det man citerar uppfattas av den som citerar som intressant i sammanhanget? Varför brukar du själv citera?

I en annan tråd som heter "Icke-flummig filosofi, finns den?" eller nåt sånt, efterlyser jag en sorts tänkande men som inte är flummigt, vilket det som kallas filosofi ofta brukar vara. Men då invände någon att filosofi inte alls är flummigt. Men detta upplever jag vara flum. Filosofi blir lätt en mystisk livsstil där frågeställandet blir ett självändamål och där citerandet av auktoriteter inom livsstilen blir status...