Jaget?

[AmeliA]

Hej allihopa!

Jag har funderat lite på vad jaget egentligen kan vara. Vissa säger att det är en illusion? Vad tycker ni?

Här har ni lite följdfrågor

Vad är en individ?
Är vi mänskliga atomer?
Är jaget en själ?

[Jörgen]

Jag citerar mig själv från en annan tråd...

Den tillförda energin som driver kroppen
som upprätthåller medvetandet som således
är en del av den materiella världen utan att representera någon egen massa,
likt en krusning på en vattenyta som tar
emot och återger skenet - spelet i gallerian.

Ett medvetande är något som lägger märke till sig själv.
Det vet följande: det här är jag, och det där är inte jag,
men det kanske vi kan ändra på. Jag och Inte-jag.

Icke-jag: det jag inte har absorberat,
det må det vara mat, det må det vara ett annat medvetandets meddelande.

jaget är således krusningen på en vattenyta,
eller bilden i en spegel av vad spegeln uppfattar av omgivningen.

Jaget saknar massa men är lika verklig som den själv tycker,
eftersom jaget kan uppleva en verklighet där den ingår.

...

individ: den som definerar sig som det,
boningen för jaget som avgör var jaget börjar och var det slutar

mänskliga atomer? att en människa inte kan delas upp i flera människor?
nå, det går inte på en eftermiddag, det kan ta månader och så behövs det en medhjälpare.

jaget en själ? vad är en själ? är det inte 2 ord för samma sak?
Fast ena ordet bruks/missbruks av religiösa bedragare att erbjuda evigt liv till de godtrogna.

[Algotezza]

Hej allihopa!

Jag har funderat lite på vad jaget egentligen kan vara. Vissa säger att det är en illusion? Vad tycker ni?

Här har ni lite följdfrågor

Vad är en individ?
Är vi mänskliga atomer?
Är jaget en själ?

Freud har en psykologisk definition av jaget, egot, personligheten med super-ego och moral/samvete över och id och drifter under.

Martinus definierar jaget som en fast punkt av stillhet/ icke-rörelse som inte kan upplevas men som dirigerar vad det skall uppleva och göra i världen; det är det något som själv upplever och gör/handlar/skapar men som ej kan "se" sig själv, men kan se allt annat. Egot är för Martinus ett falskt jag, något skapat, kanske ett skydd mellan en själv och omvärlden, ett skydd för det som man upplever som känsligt och hemligt i ens personlighet.

Kant talar om det transcendentala jaget och det empiriska jaget - det första liknar Martinus jag och det senare Freuds jag och Martinus ego.

En individ är något som skiljer sig från omvärlden men också har likheter - med andra individer av analogt slag. Ofta har man en självbild som talar om att man är en individ - och man har självmedvetande som individ - man är medveten om att man är medveten.

Martinus menar att vi är hjärnceller i jordklotets hjärna.

Själ är väl detsamma som medvetande eller personlighet (den som vätter åt omvärlden), något som kan förändras, utvecklas via smaverkan med andra och är mer än bara "en fast punkt" (den kan ju ej vara fast om den kan förändras). Förändring = rörelse.

/Algotezza

[Vertumnus]

Med mänskliga atomer förstås ett tillstånd där vi liknar varandra som atomer, ett tillstånd där vi alla är fullt ut utbytbara. Atomisering följer där det offentliga rummet, den plats där vi kan ta del av varandras perspektiv och tankar och på så vis bli synliga för varandra och oss själva, förintas. Atomisering motsvarar ett tillstånd där alla vaktande på varandra och sig själva talar med en och samma tunga.

[Algotezza]

Med mänskliga atomer förstås ett tillstånd där vi liknar varandra som atomer, ett tillstånd där vi alla är fullt ut utbytbara. Atomisering följer där det offentliga rummet, den plats där vi kan ta del av varandras perspektiv och tankar och på så vis bli synliga för varandra och oss själva, förintas. Atomisering motsvarar ett tillstånd där alla vaktande på varandra och sig själva talar med en och samma tunga.

Atom betyder också odelbar grundenhet. Atomer bygger upp större helheter, först molekyler. Sedan alla övriga större materieansamlingar.

Allt och alla är utbytbara ur ett utifrånperspektiv. En sten kan ersättas med en annan sten av samma slag, ett träd av ett liknande träd, en människa som har samma förmågor/ställning/jobb/ status som en annan människa kan ersätta denna i dess position. Vissa människor behöver inte ens ersättas av någon annan - samhället skulle fungera ändå ur ett utifrånperspektiv. Ur ett utifrånperspektiv skulle samhället tom. fungera bättre utan vissa individer, alla de anses vara en belastning för samhället.

Men ur ett inifrånperspektiv, när vi ser världen med våra ögon, och först ser vår fysiska kropp och vad som omger den, då är vi inte utbytbara, ur vårt eget livsupplevande-perspektiv. Inget sådant perspektiv kan ersättas med ett annat. För att jag skall uppleva världen - måste jag kunna uppleva den - och allt upplevande är i sig perspektivbetingat.

/Algotezza

[Vertumnus]

Med mänskliga atomer förstås ett tillstånd där vi liknar varandra som atomer, ett tillstånd där vi alla är fullt ut utbytbara. Atomisering följer där det offentliga rummet, den plats där vi kan ta del av varandras perspektiv och tankar och på så vis bli synliga för varandra och oss själva, förintas. Atomisering motsvarar ett tillstånd där alla vaktande på varandra och sig själva talar med en och samma tunga.

Atom betyder också odelbar grundenhet. Atomer bygger upp större helheter, först molekyler. Sedan alla övriga större materieansamlingar.

Allt och alla är utbytbara ur ett utifrånperspektiv. En sten kan ersättas med en annan sten av samma slag, ett träd av ett liknande träd, en människa som har samma förmågor/ställning/jobb/ status som en annan människa kan ersätta denna i dess position. Vissa människor behöver inte ens ersättas av någon annan - samhället skulle fungera ändå ur ett utifrånperspektiv. Ur ett utifrånperspektiv skulle samhället tom. fungera bättre utan vissa individer, alla de anses vara en belastning för samhället.

Men ur ett inifrånperspektiv, när vi ser världen med våra ögon, och först ser vår fysiska kropp och vad som omger den, då är vi inte utbytbara, ur vårt eget livsupplevande-perspektiv. Inget sådant perspektiv kan ersättas med ett annat. För att jag skall uppleva världen - måste jag kunna uppleva den - och allt upplevande är i sig perspektivbetingat.

/Algotezza

Jag ser egentligen ingen motsättning. För att en atoms insida skall kunna synliggöras krävs också en plats där den kan tillåtas komma till uttryck. Mitt perspektiv blir synligt också för mig själv som perspektiv då jag tar del av och kan sätta det i relief mot andra perspektiv.

Världen erhåller dessutom en högre grad av verklighet då du får bekräftat att andra ser, om än ur andra perspektiv, samma sak som du ser. Däri ligger vårt behov av att meddela oss med andra: att få vår egen och världens existens som verklighet bekräftad.

[Algotezza]

Med mänskliga atomer förstås ett tillstånd där vi liknar varandra som atomer, ett tillstånd där vi alla är fullt ut utbytbara. Atomisering följer där det offentliga rummet, den plats där vi kan ta del av varandras perspektiv och tankar och på så vis bli synliga för varandra och oss själva, förintas. Atomisering motsvarar ett tillstånd där alla vaktande på varandra och sig själva talar med en och samma tunga.

Atom betyder också odelbar grundenhet. Atomer bygger upp större helheter, först molekyler. Sedan alla övriga större materieansamlingar.

Allt och alla är utbytbara ur ett utifrånperspektiv. En sten kan ersättas med en annan sten av samma slag, ett träd av ett liknande träd, en människa som har samma förmågor/ställning/jobb/ status som en annan människa kan ersätta denna i dess position. Vissa människor behöver inte ens ersättas av någon annan - samhället skulle fungera ändå ur ett utifrånperspektiv. Ur ett utifrånperspektiv skulle samhället tom. fungera bättre utan vissa individer, alla de anses vara en belastning för samhället.

Men ur ett inifrånperspektiv, när vi ser världen med våra ögon, och först ser vår fysiska kropp och vad som omger den, då är vi inte utbytbara, ur vårt eget livsupplevande-perspektiv. Inget sådant perspektiv kan ersättas med ett annat. För att jag skall uppleva världen - måste jag kunna uppleva den - och allt upplevande är i sig perspektivbetingat.

/Algotezza

Jag ser egentligen ingen motsättning. För att en atoms insida skall kunna synliggöras krävs också en plats där den kan tillåtas komma till uttryck. Mitt perspektiv blir synligt också för mig själv som perspektiv då jag tar del av och kan sätta det i relief mot andra perspektiv.

Världen erhåller dessutom en högre grad av verklighet då du får bekräftat att andra ser, om än ur andra perspektiv, samma sak som du ser. Däri ligger vårt behov av att meddela oss med andra: att få vår egen och världens existens som verklighet bekräftad.

Ser du ingen motsättning mellan de två perspektiven? Du menar att de sammanfaller? Självklart behövs båda och självklart kompletterar de varandra. Vi måste kunna både resonera subjektivt och objektivt, se världen inifrån oss själva och se den utifrån och kunna förstå att andra också har sina perspektiv, att det egna inte är det enda som finns. Och kunna bekräfta vår verklighetsbild via andra, genom språk och symboler.

Objektivt sett är jag utbytbar av någon som kan fylla min plats mer eller mindre väl, på jobb och i familjen, även vad gäller kvalitativa egenskaper och det immateriella, icke vägbara. Det blir en annan person med delvis andra erfarenheter och därmed andra egenskaper och förmågor, men jag kan vara utbytbar ändå, även om det är en viss skillnad mot den jag byts ut mot. Men det innebär inte att vare sig jag eller den jag byts ut mot har exakt samma egenskaper eller är utan egenskaper.

Jag är unik men utbytbar - jag kan bytas ut.

/Algotezza

[Vertumnus]

Jag menar naturligtvis inte att jag inte ser motsättningar mellan olika perspektiv. Vad jag menade var att din invändning inte träffade, att du alltså läst mig felaktigt. Jag talade om begreppet atomisering. Min definition har betydligt vidare konsekvenser än vad du observerat, din invändning träffar inte.

[Algotezza]

Jag menar naturligtvis inte att jag inte ser motsättningar mellan olika perspektiv. Vad jag menade var att din invändning inte träffade, att du alltså läst mig felaktigt. Jag talade om begreppet atomisering. Min definition har betydligt vidare konsekvenser än vad du observerat, din invändning träffar inte.

OK.

/Algotezza

[freddemalte]

Hej allihopa!

Jag har funderat lite på vad jaget egentligen kan vara. Vissa säger att det är en illusion? Vad tycker ni?

Här har ni lite följdfrågor

Vad är en individ?
Är vi mänskliga atomer?
Är jaget en själ?

Hej AmeliA

Den fråga (de frågor) du ställer är verkligen intressant(a) och spännande och inget som låter sig utredas på en kvart, dels då själva begreppen som sådana (”jaget”, ”själen” etc) inte är helt och tydligt definierade och antagligen har olika betydelser i olika kontext, dels då det råder så otroligt många uppfattningar kring denna typ av frågor i olika kulturer, kunskapsdiscipliner, erfarenheter och livsåskådningar, dels då det kan vara frågor som i sig faktiskt inte har något tydligt svar, då ”ett tydligt svar” kräver en slags ”sanning” eller ”objektiv värld” mot vilken svaret står i relation till – det är ju dock inte säkert att en sådan objektiv värld ens existerar.

Jag tolkar din fråga som en ”filosofisk fråga” mer än en ”psykologi-fråga” i kraft av det faktum att du har ställt den i ”Filosofi-delen” här på forumet. Vad gäller psykologin så är det en tämligen ung vetenskap och där finns mängder av olika teoribindningar kring det som i vardagligt tal kallas ”Jag”/”Jaget”. En annan disciplin, Naturvetenskapen, har sina ”svar” på vad ”jaget” är för något, och då är det främst inom Neruofysiologin och Neurokemin dessa svar (eller teorier) står att finna.

Men som sagt, mitt svar till dig (eller mina tankar) kommer först och främst ha sin grund i filosofin men tar antagligen avstamp i (överlappar) de andra kunskapsfälten. Jaget kan antagligen även analyseras och diskuteras i sociologiska-, samhällsvetenskapliga- och humanistiska termer och om man ska ta in alla aspekter kommer frågan att växa sig ganska så stor, varför jag då håller mig till den filosofiska (först och främst).

Mina funderingar kring detta
Jag kan först och främst förtydliga att min utgångspunkt för mitt svar kommer att ”baseras” på det enda ”jag” som jag har en ”direkt” (förstapersonspersketivs) tillgång till, dvs mitt eget ”jag”, och vidare kommer jag sedan även att ”försöka” att transcendera (överskrida) detta erfarenhetsfält genom abstraktion, slutledning, fantasi och erfarenhet, försöka att ”tänka mig in i” det annanpsykiska (den andre) och därvid utgå ifrån att ”andras jag” är något som i mångt och mycket är av samma karaktär eller ”natur” som ”mitt jag”. Jag kommer även (så som du ser att jag hittills har gjort) att använda mig av begreppet ”jag” i denna text i en vardaglig och trivial mening trots att det just är ”detta jag” som ifrågasätts. Detta beror på att det helt enkelt inte finns något annat begripligt sätt att uttrycka sig på för att nå en något sånär tydlig text. Det är bara att acceptera att man i denna typ av ”metautredande” texter hamnar i sådana semantiska loopar.

Nåväl: I det egna upplevandet och medvetande erfar man något som man skulle kunna kalla för sin "jagkärna", en utblickspunkt som i någon mening aldrig förändras, utan som enbart observerar och erfar en förändring i omgivningen, dvs först och främst ”riktar sin uppmärksamhet” mot det vi i vardagligt tal kallar ”den yttre välden” och vilket då kan ”inta” olika mentala tillstånd, förhållningssätt och relationer etc. Denna "jagkärna" är "det som är själva upplevaren".

Utifrån detta tolkar jag sedan dina frågor som att du:

1) Undrar om denna ”utblickpunkt” eller ”upplevare” egentligen är ett ”eget objektivt fenomen i världen” eller om det faktiskt är en slags ”epifenomenal” (bieffekt) av ”andra fenomen i världen”, på ett sådant sätt att det ”framträder som om vore det ett eget jag”, men att det egentligen inte är något ”eget fenomen i sig”?

2) Undrar om detta ”upplevande” eller denna ”jagkärna” (utblickspunkten)/”betraktaren av världen” är det som brukar kallas för ”en själ”?

3) Undrar huruvida det som utgör en människa (eller för den delen ”ett jag”) är detsamma som ”de fysikaliska strukturer” (t ex relationerna mellan de atomer, elementarpartiklar, vågfunktioner, molekyler etc) som den ”verkar vara” sammansatt av?

Jag kommer nu att svara utifrån det sätt som jag har uppfattat din fråga och om det var misstolkat så återkommer jag med svar efter ditt förtydligande.

Mitt svar: Det här med identitet är något som verkligen går att problematisera, då i strikt mening något enbart kan vara identiskt med sig själv här och nu. Så fort vi ändrar något, så som tiden, platsen eller någon annan aspekt så är det inte längre identiskt. Så A kan bara vara A om A är i samma tid, plats och övrig konfiguration - vilket helt enkelt blir enbart med sig själv. Annars (om dessa kriterier inte är uppfyllda) kan det enbart vara extremt likt eller oerhört svårt att skilja, kanske t ex A från A*

Så mitt svar på din fråga är att "det som upplever sig som ett jag" är under en ständig förändring i både tid och/eller rum, vilket i grunden innebär att det inte är detsamma hela tiden. Däremot ger ju vårt minne oss en känsla av en kontinuitet och beständighet trots den nämnda förändringen, vilket gör att vi upplever oss själva (och även andra) som en och samma person genom livet.

Vad gäller identitet skulle jag vilja sammanfatta det på följande sätt:

Identiteten för ett objekt beskrivs vardagligen nästan enbart i generella termer, ty det finns alltid en detaljnivå som man inte kan hantera vad avser kravet på beskrivning av objektet/fenomenet. Om jag tar min bil som exempel, den består av en mängd komponenter som tillsammans utgör det fenomen som jag refererar till när jag avser ”min bil”. Detta är dock en mental konstruktion då någon skulle kunna byta ut den mot en extremt lik bil, byta lås och registreringsskyltar, utan att jag hade märkt något (förutsatt att likheten är extrem – eftersom jag har argusögon). Då kan man ju anse att jag inte längre kör runt med den bil jag refererar till när jag avser min bil, eller så går man med på att, så länge kraven är uppfyllda för att jag ska uppfatta det som min bil, så är det min bil. Så här är ju då frågan om bilens identitet är kopplat till dess chassinummer, registreringsnummer, till dess komponenter etc? När jag lämnar in bilen på verkstad byter de (oftast) ut några delar på bilen. Då brukar jag inte uppfatta det som att jag har fått en ny bil, men dock möjligtvis en förändrad bil. Här kan vi ju då definiera bilen som att ha fått en ny identitet (t.ex. bättre komfort) eller så refererar vi begreppet identitet till helhetsobjektet (vilket till stora delar är samma komponenter). Antagligen är det så att det finns flera olika sorters identitet som vi lätt blandar ihop, dels identitet i form av vad ett fenomen (t.ex. en bil eller en människa), utgör i relation till andra strukturer i sin omedelbara närhet (jag kallar detta fortsättningsvis för ”yttre identitet"), dels identitet i kraft av en "inre" (för egen del) bevarad helhet (idé) över tid. Om jag lämnar min bil (vilken förvisso kan ha en intrinsikal kärna av vara, men dock inte ett medvetande) och fokuserar på människan istället så utgör ju min identitet, dels den jag uppfattas som av min omgivning, vilket bibehålls genom en rad egenheter (egenskaper - eller vad man nu ska kalla det), t.ex. utseende, beteende, personlighet, gemensamma minnen med mera. Ju fler av dessa som förändras kraftfullt, desto svårare för omgivningen att se den röda tråden i den "yttre identiteten". Vidare har vi då den identitet som man skulle kunna kalla den "inre identiteten", dvs när medvetandetillståndet hos person A refererar till sin egen identitet är detta säkert väldigt komplicerat och handlar, dels om hur den "yttre identiteten" hålls vid liv i kombination med att det finns en sammanhängande röd tråd av minnen och kontext i själva medvetandetillståndet. Med andra ord kräver den "inre identiteten" att personen har ett väl fungerande minne samt ser en kontext i hur denne lever sitt liv. Om man rotar ordentligt i hjärnforskningens historia kan man säkert hitta några fall där personer fått skador, tumörer eller blodproppar som lett till att personen förlorat förmågan att uppfatta sin egen person som en egen individ, dvs blivit identitetslös. Vidare kan man tänka sig att t.ex två enäggstvillingar som uppfostras utan någon åtskillnad av deras person får en betydligt svagare "inre identitet" än vad gemene man har (?). Det finns ytterligare en identitet (som jag var inne på tidigare) och det är den unika identiteten, dvs att något kan enbart vara sig själv och inget annat. Vad jag avser här, med ”unik identitet” är då att om vi tänker oss att det på en planet långt bort finns en person som både till inre- och yttre identitet är oskiljaktig från mig, så är ändå den personen inte jag. På samma sätt med en bil med exakt samma kvantfysiska strukturella konfiguration som min bil kan ändå inte vara min bil då min bil är unik. ”Hemligheten” i detta är två faktorer. Tid och rum. Om ett fenomen A sker i tidpunkten t och på platsen Z så kan det inte finnas något annat fenomen som är identiskt med A utan att vara strukturellt likadant som A samt ske i tidpunkten t på platsen Z. Om något av dessa kriterier inte är uppfyllda är det andra fenomenet (låt oss kalla det A*) antagligen extremt likt, men dock inte identiskt med A.

Så för att sammanfatta texten ovan ser jag tre tydliga identitetsbegrepp:

1. Inre identitet (upplevelseberoende: minne, psyke etc)

2. Yttre identitet (definitionsberoende: sociala processer, hierarkiska detaljnivåer)

3. Unik identitet (a priori)

Så svaret på frågan ”vem jag är” blir då:

1. Den jag upplever mig vara

2. Det som omgivningen definierar mig som

3. Den jag är

Hur "den andre" erfar sitt liv kommer alltid att vara dolt för mig så även vad gäller djuren. Här kan jag bara göra olika antaganden och gissningar baserat på eventuella utsagor, beteenden, etc. Huruvida djur erfar något som skulle kunna liknas vid "ett jag" är inte lätt att veta. Kanske behövs det ett rekursivt, självreflekterade system för den erfarenheten. Frågan är då om djur har ett sådant system. Svårt att svara på rakt av. Det kräver nog sin egen tråd.

För att då titta närmare på vad ett, i filosofisk mening, ”jag” är, kan jag tänka mig följande: Att vara jag är identiskt med mina fenomenella erfarenheter. Låt mig ta ett exempel där jag i exemplet enbart extraherar ut ett enda kvalia/attribut ("rödhetens utseende"), som får stå som symbol för den totala upplevelsen i just denna beskrivning.

När det som erfar mitt jag, det som för mig synes vara Fredrik, själva kärnan och den subjektiva utblickspunkten, är i en upplevd relation till något, så som en blommas rödhet, så förleds "jag" att tro och antaga att det finns något eget "jag" som tittar ut på världen och erfar rödheten hos blomman. Jag menar att så inte är fallet, utan själva det fenomenella erfarandet av rödhetens utseende i den givna stunden utgör just mitt "jag", den jagkärna jag talade om. Så när jag nu sitter här och skriver, tänker, känner, formulerar mig, ser datorn framför mig etc - så är just summan av de erfarenheterna detsamma som det "jag" vi talar om. Vi går, så att säga på, ett hjärnans nyck och trix, när vi får känslan av att summan av våra direkta erfarenheter (upplevelser) i realtiden, beskådas av något isolerat och eget, när det i själva verket utgör detta jag-fenomen, det vi i vardagligt tal kallar "jaget". I och med detta existerar det inte heller något sådant som "ett ständigt identiskt Fredrik-jag", som enbart observerar omgivande förändringar, utan detta jag är identiskt med själva observationen som sådan. Observera att "observationen som sådan" inte enbart gäller "externa kvalia", utan så även interna sensationer så som känslor, minnen etc. Enklare uttryckt är inte ”jaget” ett ”något” som blickar ut mot omvärlden (intentionalitet) utan jaget ”är” själva intentionaliteten som sådan, dvs beskådandet (processen att erfara) är själva jaget. Det existera alltså inte något som erfar i sig, utan jaget är själva erfarenheten. Så i någon mening kan man kanske säga att jaget är en slags illusion på så sätt att det bara ”existerar” eller ”gör sig gällande” när denna, ovan nämnda uppmärksamhet, riktas mot själva ”uppmärksammandet” i stil med ”nu upplever jag” och då framträder ett jag som i var stund denna metauppmärksamhet inte är ”påslagen” ej heller finns.

Detta är semantiskt lurigt och kan mycket väl missuppfattas, men genom att hålla en dialog i detta och ställa motfrågor, kan det kanske slutligen klarna, något som är mycket viktigt och oftast avgörande när det kommer till filosofi, dels då själva kommunikationsverktyget (språket) som sådant står under lupp, dels då vi i just ett forum som detta enbart har tillgång till vad ”den andre” skriver och inte dennes kroppsspråk, miner, tonlägen, etc.

Ja, som sagt, detta är mycket klurigt och det gäller att väga varje ord på en mycket fin våg innan man uttalar sig om detta, då det så lätt kan bli komplicerade missuppfattningar och semantiska ihoptrasslanden av det man skriver. Jag ska ge mig på ett försök att förklara vad jag menar. Om något verkar luddigt, oklart eller svårtillgängligt så återkom gärna med önskemål om förtydliganden och motfrågor.

Detta (jag-upplevelsen/medvetandet) är antagligen oerhört komplext och det som gör det ”värre” än att försöka förstå sig på en dator, ett träd eller en bil etc, är ju det faktum att systemet eller fenomenet som är objektet för studien eller förståelsen är samma system som det som ska försöka förklara det. Det är som att en dator eller bil skulle försöka beskriva sig själv. I detta har jag alltså med mig insikten om att det kanske, per definition, är omöjligt att, så att säga, ”utreda sig själv” (svara på frågan vad ”jag är”). Med sig själv menar jag även alla andra människor, eftersom vi får (i detta resonemanget) utgå i från att systemet fungerar ungefär likadant. Om det nu existerar något ”mig själv”

Jag kommer att utgå från följande premisser i mitt fortsatta resonemang:

1. Det existerar en yttre värld i termer av något objektivt (sant) fysiskt som vi alla kan ta del av med våra sinnen, ty om vi lämnar den ”grundbulten” blir diskussionen antagligen allt för omfattande och komplex för att på ett vettigt sätt kunna ”ge något”.

2. Det existerar liknande fenomen som jag (andra människor) i termer av upplevande och medvetenhet. Enklare uttryck lämnar jag helt idén om solipsismen i denna frågeställning.

3. Den vardagliga, vetenskapliga (common-sense-/vardagsförnufts-) modellen av hur världen är beskaffad gäller.

Nåväl, nu tillbaka till själva frågeställningen. Jag kommer att använda ”mig själv” (vad nu det är?) som exempel för enkelhetens skulle. Jag kommer så även att använda ordet eller begreppet ”jag”/”jaget” även om detta är ganska så utslitet, odefinierat och ”nedlortat” med gammal skåpmat från den forna psykologins tider. Anledningen till detta är att jag ändå gissar att förståelsen av det jag skriver blir som högst då. När jag, i denna text, talar om ”jag” eller ”Jaget” (som objekt) avser jag det självreflekterande fenomen som genom utblickspunkten av sinnena, känslorna, förnimmelserna, minnena, framtidsutsikterna, och de sociala interaktionerna, upplever sig som och är medveten om sig själv som ett slags isolerat system i relation till allt annat. Det är även så jag har uppfattat din fråga. Alltså att du undrar ehuru denna ”jagkärna” (det som, så att säga ”vardar genom livet”) är beskaffat, om det finns och hur det förhåller sig till ”andra fenomen i världen”.

Jag vill först hålla fram att jag upplever det som att Fredrik-jagkärnan, är en och samma som den Fredrik-lilla-pojken-jaget var och som jag har en känsla av att Fredrik-den-gamla-gubben-i-framtiden-jaget kommer att vara. Här finns alltså en slags beständighet. Så, så långt är det inget snack om saken. Jag upplever det som att jag har en jagkärna och att det enda som förändras är olika förutsättningar eller omständigheter omkring eller ”för” denna jagkärna. Mitt svar vad gäller just detta är att jag misstänker att alla ”friska” människor, uppfostrade i en likande tradition och kultur som vår också upplever det så.

I slutet av inlägget kommer jag beskriva hur jag tror att jag själv hade upplevt världen om jag inte hade vuxit upp bland andra utan enbart med en mor under några år för att sena leva öde på t ex en ö. Jag kommer att kalla den texten för: Epilog.

Min teori gällande ”det som upplever mitt jag” är som följer:

Vi har genom årmiljonerna under evolutionens gång utvecklat ett allt mer sofistikerat system för detektion av vår omgivning i samklang med förmågan att minnas tidigare detektioner samt för att förutse (simulera) framtida dito. Detta har lett fram till den hjärna som vi har idag. Den mänskliga hjärnan med förmåga att hantera stora mängder sinnesdata samtidigt som den sköter mängder med andra aktiviteter i kroppen. Så om vi först börjar titta på det grundläggande och rudimentära i dessa aktiviteter och processer och för enkelhetens skull enbart håller oss till kvaliat ”rödhetens utseende” för att sedan gå vidare ”högre upp” i de mentala hierarkierna och systemen så kan vi då kanske se det på följande sätt.

Låt säga att jag står på en stege och målar min sommarstuga röd. I detta skeende existerar det en, via mina ögon och hjärnan detekterande av en viss våglängd (i detta fallet ~ 625–740 nm). Här är det då många som tror att ”något där inne i hjärnan, kallat jaget” sedan erfar denna detektion. Här menar då jag att själva den aktiviteten/processen/tillståndet i just den stunden är detsamma som upplevelsen av ”rödhetens utseende”. Vi behöver så att säga inte lägga till någon entitet eller funktion för detta. Tänkt dig nu in i att det inte enbart är ”rödhetens utseende” som detekteras i var given stund (i detta fallet vid målandet av sommarstugan), utan även ”känslan att hålla i penselns utseende”, ”ljudet av vinden i trädkronornas utseende” etc, ”det kurrar i magen av hungerns utseende”, ”oron för om jag ska hinna måla innan det börjar regnas utseende” etc. Med andra ord, alla sinnes och mentala aktiviteter i hjärnan betraktas inte av ett ”jag” där inne, utan utgör detta jag i stunden, men (och detta är mycket viktigt), framträder inte som ”ett jag” fören uppmärksamheten först och främst riktas mot just känslan av ”att jag upplever” det jag just nu ”upplever” och att i var stund som denna ”metaupplevelse” (eller rekursivt reflekterande) är aktiv, är även ”feelingen av att ha ett jag” aktivt. Övrig tid är den passiva upplevelsen av tillvaron ej fokuserad på ”jag-är-jag-här-och-nu-känslan” á la nattdrömstillståndets frånvaro av en exklusiv ”vara-jag-agent”, vilket då (i praktiken) innebär att det inte heller existerar ett ”jag”.

Låt mig utveckla detta om rekursiviteten (jag-loopen): Jaget verkar vara rekursivt. Det är inte bara så att jag står på stegen och upplever det ovan nämnda, utan dessutom verkar det som att denna sammansatta funktion av kvalia/attribut (som jag menar utgör jaget) även i rekursiv mening betraktar denna sammansatthet. Här blir det då mycket komplext och det är detta jag menar att vi kanske har svårt för att förklara med hänvisning till svårigheten för ett system att förklara sig själv.

Hur som helst. Här följer min teori om jagkärns förmåga till medveten självreflektion:

Jag skulle kunna tänka mig att det ligger till som så att man, sedan man var bäbis, för var dag som går genom kontakt med världen och sin omgivning, så att säga ”lärs att förstå” eller ”förhålla sig till” världen på ett sådant sätt att ”det som utgör den sammansatta summan av kvalia medvetenhet” om sin utblickspunkt och relation till omgivningen på ett sådant sätt att ett rekursivt jag uppstår.

När det lilla barnet märker att dennes egna handlingar (loopat) är kopplat till vad den själv erfar samt att dennes medmänniskor hanterar denne som ett eget fenomen så underbygger och aktiverar denna reflexiva medvetenhet (om det egna jagets existens). Så om vi går tillbaka till mitt målande av sommarstugan, så har jag genom min erfarenhet lärt mig att kvaliat ”en hand framför mig styrker färg på väggen” har sin orsak i kvaliat ”jag kanske borde stryka färg på väggen”. Denna sinnes-loop-ger en ”känsla av” ett jag. Så genom att detektera sina egna handlingar (som emanerar ur samma system som detektorn) tillsammans med faktumet att man av omgivningen behandlas som en enskild individ både språkligen (t ex att man har ett namn, samt orden jag/du) och ur andra aspekter, framträder ett fenomen som för individen gör att denne upplever sig som ett jag.

Antagligen har även ”populärkulturella” fenomen så som spegeln, det elitistiska individfokuserade betygsbaserade och karriärbaserade samhället tillsammans med företeelser så som ljudinspelning, videoinspelning och fotografering ytterligare accentuerat och karvat fram denna jag-feeling (?).

Nu kommer vi till ytterligare en lurig bit i detta. Jag kommer att använda ”blinda fläcken” i synfältet som en metafor för det jag vill ha sagt nu. Vi har ju en blind fläck i vardera ögas synfält. Det är där de optiska nerverna skickar signalerna från näthinnan till syncentrum. Således kan där inte finnas några stavar och tappar just där. Vi är helt enkelt blinda mitt upp i synfältet. Men om vi bara tittar med ett öga så ser vi ju inte att det fattas syninformation någonstans. Hur kommer sig det? Jo, hjärnan fyller i (interpolerar och extrapolerar) informationen så att det område som utgör den blinda fläcken får samma sorts mentala status som omgivande synintryck, en slags ”fenomenologins retuschering”. Man kan dock testa detta genom att titta på en fix punkt och därigenom se att en annan fix punkt försvinner etc.

Hur som helst så menar jag att ”jaguppelvelsen” är lika flyktig som ersättandet av ”blinda fläcken” fast i vårt medvetande istället. Med andra ord får vi en känsla av att vi ständigt har ett jag och när vi tänker tillbaka på situationer i våra liv, eller tänker oss in i tänkbara framtida scenarion så gör vi det med känslan av att vi (i de stunder vi tänker på) har ett självreflekterande jag. Här menar jag att hjärnan gör en likande interpolering i medvetandet precis som med ersättandet av blinda fläcken. Egentligen är vi inte jagmedvetna för fem öre under en stor del av vår vakna tid, utan antagligen mer något som liknar det passiva drömtillståndet. Det är enbart i de få, momentana stunder då, vår uppmärksamhet just har fokus på vårt eget detekterande, som känslan av jaget framträder. Resten av tiden är det borta.

Där med blir svaret på din grundfråga, att det (åtminstone) inte ”existerar” ett t ex Fredrik-jag ”hela tiden”, utan enbart en ”skenbar”, Vara-Fredrik-Jaghet, i de stunder då uppmäksamheten riktas mot just själva utblickspunktens detekterande av tillvaron, ty det du avser med jaget ”dyker bara upp” i just de stunder som det ”tänker på sig själv” och i de stunderna jaget ”dyker upp” får det en indikation om att det är samma jag som tidigare, då inget nämnvärt har förändrats ”för att det ska uppfatta det på annat sätt”.

Det är självklart svårt, om inte omöjligt, att beskriva det jag vill ha sagt i en helt vanlig text utan att kunna förklara exakt vad jag avser med det jag skriver. Men om jag har tur så tolkar du mig på det sätt som jag försöker få fram. Det återstår att se. Kom gärna med mycket motfrågor så ska jag, i den mån det är möjligt, förklara vad jag menar.

Så till frågan om själen & jaget

Om man med begreppet själ enbart avser "mentala tillstånd" i stil med psyke, medvetande, upplevande etc kan jag väl inte annat än (utan filosofisk problematisering) svara ja på din fråga, dvs ”jaget” = ”själen”.

Om man med själ menar t ex "något som är skilt från kroppen” och/eller ”lever vidare efter döden” etc, ja då har jag inga rationella och/eller empiriska skäl att svara ja, men skulle möjligtvis kunna ställa mig svagt agnostisk till frågan, med hänvisning till att jag rent teoretiskt skulle kunnat ha missuppfattat hela mitt livs erfarenhet till den grad att jag egentligen inte vet eller förstått något alls osv. Det kan dock tyckas att en sådan reservation blir aningen absurd eller åtminstone ad hoc.

Jag reserverar mig självkart inför det faktum att jag inte är säker på vad ”de som använder ordet själ” egentligen avser med det begreppet – när de väl har förklarat det, är det kanske enklare att besvara din fråga på ett mer fördjupat sätt.

Som du kunde notera utgick jag från tre grundläggande premisser i mitt svar här ovan och enligt dessa premisser verkar det inte finnas utrymmer för ett ”utomkroppsligt psyke”, ett ”jag som fortsätter efter att man har dött” etc, så med utgångspunkt från de premisserna (och givet att det är detta som avses med begreppet själ) så är inte jaget detsamma som själen. Om premisserna inte stämmer, ja då hamnar vi antagligen i en annan ”filosofisk” sits.

Svar på fråga om atomer
Ja, det finns inget som tyder på något annat än att ”det som upplever sig som jaget Fredrik” är detsamma som de ”fysikaliska strukturer” som utgör Fredrik, på ett sådant sätt så om vi t ex utsätter de ”fysikaliska strukturer” som utgör Fredrik för kemisk, fysikalisk påverkan/åverkan á la t ex skada, sjukdom, droger, mediciner etc, ja då får vi motsvarande förändringar i ”det som 'upplever sig som Fredrik'-jaget”, med slutsatsen att denna korrelation då kan tolkas som att ”vara-Fredrik-fenomenet” är identiskt med det ”fysikaliska-vara-Fredrik-systemet”.

Så till min Epilog i vilken jag gör ett försök att tänka mig in i vad det rent fenomenellt hade inneburit att växa upp i en värld utan de för oss så givna, vardagliga, ”bekräftelsefenomenen”, dvs: Om hur jag hade upplevt världen om jag inte hade haft någon relation till någon annan förutom min mor under de första levnadsåren:

Antagligen hade jag fått någon slags baskänsla för min relation till min mor – en känsla av trygghet, en känsla av att vara någon, vid sidan av att vara ett med världen, en känsla av att vara omtyckt, som hade grundat sig helt på hennes existens, hennes dofter, hennes omhändertagande värme, famn och givande av mat och dryck. Jag hade så sakteliga fått en relation till omgivningen genom att träffa på olika varelser, att känna att berg är hårda, stenar är hårda, vatten smakar på ett visst sätt, ger blöthet, känna solens värme, se månljuset på natten etc. Jag hade inte byggt upp en förståelse för dessa fenomen så som jag ens kan föreställa mig. Jag tror inte att jag hade förstått att månen, solen, molnen och himlen var så långt borta – de hade varit en nära del i min fenomenologi. Jag hade, så att säga, haft de lika nära som vad annars som helst. Jag hade fått en nära koppling till havet, sanden, ljuden från träden, djuren och börjat förstå deras sätt att kommunicera, vad som komma skall, vad om har hänt och vad som händer fast i ett slag ständigt flöde utan specifika begrepp så som tidsenheter, avstånd eller andra relationer.

Jag hade självklart haft en medfödd inre drivkraft att söka upp mat, skydd samt andra varelser – i någon mening vet vi nog att vi kan fortplanta oss – vilket kräver en av motsatt kön. Jag hade antagligen sökt efter det utan att riktigt veta vad jag sökte efter. Jag tror att mina drömmar hade varit betydligt mer ihopvävda med min verklighet – jag kanske inte ens hade skilt på fantasi, dröm och verklighet på det sätt som jag gör nu. Detta då jag inte hade haft någon direkt grund för det. Min världsbild hade så sakteliga växt fram genom en slags erfarenhet och relation till de fenomen jag stött på. Frånvaron av min moder hade åter fört in mig i en enhet med världen. Jag hade vant mig vid dygnets växlingar, väderfenomenen, temperaturerna, känslan att röra mig i olika terräng – men jag hade nog inte skilt ut dem som något specifikt i den meningen som jag nu har gjort. Eftersom vår hjärna har en kapacitet för språk hade jag antagligen internt och rudimentärt bygg upp en slags ”begreppsbank” av de fenomen jag behövt fundera över. Jag hade antagligen inte på något sätt tänkt i de banor som jag nu gör utan gissningsvis något, för mig nu, helt omöjligt att stätta mig in i. Den begreppsmässiga kategorisering som jag nu är van vi, så som berg, träd, strand, hav, moln, ilska, glädje, förvåning, levande, död, etc hade inte funnits hos mig, utan sett helt annorlunda ut.

Min världsbild hade inte med nödvändighet varit enklare i termer av relationer mellan mig och omvärlden, men dock inte lika tydliggjort och färdig som den är nu. Jag hade nog inte sett mig som en enskild individ utan en del av helheten på något sätt. Jag hade nog blivit vän med fenomen som jag nu inte ens kan urskilja som något att kunna bli vän med. Nä . . . jag hade nog inte varken utvecklat någon slags vetenskaplig syn på världen eller för den delen religiös, ty dessa är konstruktioner som uppstått genom en lång tid hos många människor och kulturer. Det är inte ens säkert att de existentiella frågorna hade dykt upp på det sättet. Den åtskillnad som vi tenderar att göra mellan andligt och fysiskt, logiskt och flummigt etc hade nog inte växt fram – den typen av funderingar kräver nog internsubjektiva erfarenheter och diskussioner.

Det vi kallar för yttre och inre värld hade antagligen flutit ihop – jag hade gissningsvis inte skilt på det som är mina egna tankar och det som sker omkring mig. I strikt mening hade man nog faktiskt blivit en solipsist på riktigt – det finns ju faktiskt ingen andning för mig, i en sådan situation, att anta att världen är något annat en mig själv, men inte i den strikta mening som vi känner till fenomenet nu, utan helt i frånvaro av känslan av ett jag. Jag är övertygad om att vår jag-upplevelse kräver den andre, socialistring och intersubjektivitet för att öht växa fram. Jag hade nog känt en slags sorg och saknad efter min mor, men med tiden inte riktigt förstått vad det var. /Slut på Epilog.

Hälsar Fredrik

[AmeliA]

Tack för alla superintressanta svar

[SigurdV]

Intressant inlägg fredde ...