Att försvara sig - med våld?

[Johan Ågren]

Ska man vända andra kinden till om någon tar sig in i ens hem och börjar missandla familjen? Är det Ok att förbereda sig inför dylika scenarion och mobilisera ett försvar? Är det fel att ha maktsystem som värnar svaga inom och utanför gränser? Jag frågar om principen, inte huruvida redan etablerade system fungerar eller ej. Inte heller ifrågasätter jag värdet av att först ta till alla tillgängliga medel för att lösa konflikter utan våld, och även så långt som möjligt försöka förankra en sådan medvetenhet.

Själv har jag haft funderingar på att både beväpna mig och studera och lära mig och praktisera självförsvar, detta som en ansvarsfull handling inför en oviss framtid, där möjligheten finns att jag måste försvara människor jag känner ansvar för (som mina barn).

Jag är medveten om att utspridningen av ett sådant tänkande fungerar som en självuppfyllande profetia. Som jag skriver ovan så anser jag att man ska utgå från att förvänta sig gott om andra, och att detta minimerar våld. Men samtidigt så finns det potentiellt en situation som jag kan ställas inför och som jag vill vara förberedd på.

Hur ska jag tänka och agera?

/Johan

[anvandarn]

Ska man vända andra kinden till om någon tar sig in i ens hem och börjar missandla familjen? Är det Ok att förbereda sig inför dylika scenarion och mobilisera ett försvar? Är det fel att ha maktsystem som värnar svaga inom och utanför gränser? Jag frågar om principen, inte huruvida redan etablerade system fungerar eller ej. Inte heller ifrågasätter jag värdet av att först ta till alla tillgängliga medel för att lösa konflikter utan våld, och även så långt som möjligt försöka förankra en sådan medvetenhet.

Själv har jag haft funderingar på att både beväpna mig och studera och lära mig och praktisera självförsvar, detta som en ansvarsfull handling inför en oviss framtid, där möjligheten finns att jag måste försvara människor jag känner ansvar för (som mina barn).

Jag är medveten om att utspridningen av ett sådant tänkande fungerar som en självuppfyllande profetia. Som jag skriver ovan så anser jag att man ska utgå från att förvänta sig gott om andra, och att detta minimerar våld. Men samtidigt så finns det potentiellt en situation som jag kan ställas inför och som jag vill vara förberedd på.

Hur ska jag tänka och agera?

/Johan

Vad menar du med maktsystem?

Jag anser att det i princip är fel och till och med ansvarslöst att betrakta framtiden som oviss som du gör.

Försvaret sker nästan alltid på någon annans bekostnad.

När man bygger försvar skruvar man upp paranoia-nivån genom att visa omvärlden att den är misstrodd, vilket inte heller är bra.

Försvaret, misstron och paranoian skapar våldsverkare i nästa generation.

Så om man ska se det i  ett större perspektiv (och det ska man!) så ska man alltid vända andra kinden till.

[Johan Ågren]

anvandarn,

Tycker det framkom även i min text att jag har samma inställning. Problemet kvarstår dock hur man hanterar rådande missförhållanden så att enskilda individer inte blir lidande på bekostnad av att man förhåller sig så. Rent konkret så skulle jag ha svårt att bara prata om någon misshandlade min son, och sedan hänvisa till att jag agerar ur ett "större perspektiv".

Är även "defensiva" försvar av ondo?

/Johan

[Zokrates]

Det mesta våldet står ju egna familjemedlemmar för inom familjen, så frågan är, hur skyddar du dem från dig själv?

[FIG]

anvandarn, får väll hålla med Johan, du är väll lite väll snäll.
det du säger är lätt. men skulle du själv kunna godtar det, ett exmpel är ju bara, tänk ifall en inbrottsjuv kommer till dig, och försöker ta saker från ditt hus, skulle du inte då göra vad du kan för att stoppa han/hon då?

Det mesta våldet står ju egna familjemedlemmar för inom familjen, så frågan är, hur skyddar du dem från dig själv? :wink:

Du har nog kanske rätt, se väll bara på han i österrike, som hade spärrat in sitt egna barn.
Men bara för att det finns röttägg, så bör man verkligen inte avstår vad en familj nu innebär.

Och som Johan skriver, är det rätt och skydda det som man håller kärt?
Jo vill jag säga, men problmet är ofta att när vi gör det så gör man det med mer medel som är verkligen nödvändigt.

Men som sakt en svår fråga

/ FIG

[Fication]

Jag ser ogärna i termer om rätt och fel här, snarare orsak och verkan. Och än en gång hittar jag mycket användbart inom spelteorin.

Man har alltid en viss mängd försvar, individ, familj eller nation. Hur mycket man investerar i försvaret beror ju på hur man uppfattar omgivningen, men också i vilken riktning man vill påverka omgivningen. Om man uppfattar omgivningen som hotfull så ökar man investeringen i försvaret. Men samtidigt sänder man ut signaler till omgivningen: "Nu ökar Johan sin försvarsberedskap." Då drar omgivningen slutsatsen att läget blivit hotfullare och så trappas det upp i en kapprustning.

Om man vill styra omgivningen mot en nedtrappning så kan man ju minska försvarsinvesteringarna. Då sänder man ut signalen att man uppfattar omgivningen som tryggare och då bidrar man ju också till det.

Med försvarsinvestering menar jag inte bara järndörr och antal handeldvapen, det kan ju vara enkla saker som kroppsspråk och kontakttagande med främlingar och omgivningen. Och en försvarsinvestering måste ju inte sända ut negativa vibbar. Att lära sig ett självförsvar, typ aikido, gör ju snarare att man sänder ut tryggare vibbar för att man känner tillförsikt att man bättre klarar en viss situation.

En fin tanke är ju att avskaffa alla försvar och ta ner garden helt, men det kan gå snett. Om man då blir straffad av någon som ser det som självklart att utnyttja det som uppfattas som svagt, så drar omgivningen slutsatsen att världen är ond och försvar är nödvändigt.

Det här blev ganska rörigt. Synd, det var så fint och välstrukturerat i mitt huvud.
Slutsats: Hur är hotbilden? Hur objektiv är bedömningen av hotbilden? Vilka signaler vill man sända ut? Hur vill man påverka omgivningen? Vilka försvarsinvesteringar sänder ut vilka signaler?

Själv är jag nog beredd att sitta av tid för övervåld om min familj angrips.

[FIG]

Det här blev ganska rörigt. Synd, det var så fint och välstrukturerat i mitt huvud.
Slutsats: Hur är hotbilden? Hur objektiv är bedömningen av hotbilden? Vilka signaler vill man sända ut? Hur vill man påverka omgivningen? Vilka försvarsinvesteringar sänder ut vilka signaler?

Jag skulle vilja påstår att det du sa nyss var väldigt klartäkt, jag förstod prisis vad du mena, tro jag minstånde.  Den som försvara sig skapa på det viset fiende.

Men som du säger, vi har valet och agera eller inte arge.
Oberoende på vad så finns det alltid något som inte gilla ens ställ tagande.
Det är väll bara och kolla på hela vår värld. Och dessa här menings lösa så kalla "lands gränser" som människan sätter så stort värde på.

/ FIG

[J R Auk]

Det är enbart den starke, hur nu denna styrka tar sig uttryck, som kan upprätthålla det överenskomna, och alltså bör man vara stark.

Vad det gäller våldet, eller medel till våld, så ser jag inte problemet. Det blir ju ditt ansvar att göra något gott av det du begagnar.
Det är bisarrt att tro att man kan låta sig köras över för någon högre princip. Det man däremot kan göra är att kämpa utan hat, slå någon utan ilska. Förlåta den man besegrat osv.

Själv anser jag i och för sig att mina ord är mina bästa vapen, de har besegrat både muskler och stål, så frågan är hur man bör rusta sig, inte om man bör det.

[Avantgardet]

...frågan är hur man bör rusta sig, inte om man bör det.

Och därmed var egentligen allt viktigt sagt. Inte helt ovanligt att denne Auk kommer med sådana obestridliga förnuftigheter.

Om man menar sig tro att "våld är sista utvägen" så skall väl överhuvudtaget aldrig frågan om att rusta sig på den vägen aktualiseras i ens egna reflektioner kring problemen?

Livet är annars allt för kort för att gå omkring och vara paranoid. Jag tänker hellre i andra banor, och råkar lustigt nog aldrig ut för situationer där jag ens skulle behöva våld. Inbillar mig att det där med "beredskap" bara skapar situationer där beredskapen behövs, som en ond cirkel. Att tro gott om människor är en livslögn jag kan kosta på mig (om det ens är det).

[Algotezza]

Styrka är att våga vara svag.

Våld föder våld. Dem du besegrar rustar sig för att bli starkare så de kan besegra dig nästa gång.

Kan krig övervinnas med krig?

Pennan övervinner svärdet
- genom giftigt bläck.



Den som förväntar sig att han måste bruka fysiskt våld i framtiden, försätter sig ofta genom denna förväntan i situationer som bekräftar det riktiga i hans farhågor.

Den som tror alla om gott får sällan på käften.

Med vänlig hälsning

Algotezza

PS Jag har själv alltid varit en verbal stridis, sällan eller aldrig fysisk. DS

[Chloe]

Om det är en absolut sanning att våld föder våld hade mänskligheten utrotat sig själv för länge sedan i en eskalerande våldsspiral.

Hitler stoppades med våld och judar försvann upp i rök oberoende av hur gott de tänkte om sina bödlar.

[Johan Ågren]

Om det är en absolut sanning att våld föder våld hade mänskligheten utrotat sig själv för länge sedan i en eskalerande våldsspiral.

En lite tunn slutsats tycker jag; då du inte kalkylerar med aspekter av livet som motverkar en sådan utveckling. Något kan inte eskalera om det samtidigt motverkas av krafter som har samma potential. Men detta är också anledningen till att mänskliga kontrakt är så viktiga; då utvecklingen verkligen eskalerar om det uppstår en obalans. Mänskligheten utrotar sig själv där det uppstår våldsspiraler; där våld verkligen föder våld. Men skeenden begränsas.

Jag anser spontant att det är rätt att använda våld för att försvara de som på omoraliska grunder utsätts för någon form av förtryck. Men att det då samtidigt är viktigt att betona insatsen som neutral så långt som möjligt, och inte involvera urskiljningslöst våld.

Tror Aikido är modellen. Där kan man inte heller tävla mot andra, för det går inte själv att angripa. Att ställa sig i vägen och styra bort aggressiviteten måste vara ett ideal. Men det kanske inte fungerar mot kulor...

/Johan

[Chloe]

Om det är en absolut sanning att våld föder våld hade mänskligheten utrotat sig själv för länge sedan i en eskalerande våldsspiral.

En lite tunn slutsats tycker jag; då du inte kalkylerar med aspekter av livet som motverkar en sådan utveckling. Något kan inte eskalera om det samtidigt motverkas av krafter som har samma potential. Men detta är också anledningen till att mänskliga kontrakt är så viktiga; då utvecklingen verkligen eskalerar om det uppstår en obalans. Mänskligheten utrotar sig själv där det uppstår våldsspiraler; där våld verkligen föder våld. Men skeenden begränsas.

Jag anser spontant att det är rätt att använda våld för att försvara de som på omoraliska grunder utsätts för någon form av förtryck. Men att det då samtidigt är viktigt att betona insatsen som neutral så långt som möjligt, och inte involvera urskiljningslöst våld.

Tror Aikido är modellen. Där kan man inte heller tävla mot andra, för det går inte själv att angripa. Att ställa sig i vägen och styra bort aggressiviteten måste vara ett ideal. Men det kanske inte fungerar mot kulor...

/Johan

Jo korrekt, men det var ju precis vad jag kalkylerade eftersom vi fortfarande är vid liv. Du missförstod mig rätt.

[Johan Ågren]

...frågan är hur man bör rusta sig, inte om man bör det.

Och därmed var egentligen allt viktigt sagt. Inte helt ovanligt att denne Auk kommer med sådana obestridliga förnuftigheter.

Om man menar sig tro att "våld är sista utvägen" så skall väl överhuvudtaget aldrig frågan om att rusta sig på den vägen aktualiseras i ens egna reflektioner kring problemen?

Livet är annars allt för kort för att gå omkring och vara paranoid. Jag tänker hellre i andra banor, och råkar lustigt nog aldrig ut för situationer där jag ens skulle behöva våld. Inbillar mig att det där med "beredskap" bara skapar situationer där beredskapen behövs, som en ond cirkel. Att tro gott om människor är en livslögn jag kan kosta på mig (om det ens är det).

Jag vet inte jag. Känns som att stoppa huvudet i sanden; med tanke på att våldet är ytterst aktualiserat. Skulle till och med kunna tolkas som om man inte brydde sig om de utsatta i samhället. Verkar som om många blundar för den aspekt som jag finner problematisk. Jag tror vi måste skilja på hur det vore idealiskt att agera, och hur vi nödgas agera när idealen inte uppfylls. Är offren nödvändiga på vägen? Det blir nämligen det konkreta ställningstagandet. Och ytterst så måste detta offer accepteras även hos de egna nära och kära.

Vi kanske måste skilja på:

1. Att bejaka och bruka våld i en utsatt situation (ja/nej)

2. Att rusta sig och vara förberedd på en sådan situation (ja/nej).

/Johan

[Avantgardet]

Nja, jag hävdar ju att alla människor (och allting) är vårt ansvar, på ett fundamentalt plan. Händer det dina barn något medan du är på jobbet så är det, in effect, ditt fel (men inte bara). Så jag vill nog påstå att gå och förutsätta att tråkigheter kan ske, och fernissa lite med att lära sig karatesparkar, det är att stoppa huvudet i sanden - om man bibehåller samma handlingsmönster som lämnade dessa "luckor" i "försvaret" tidigare. Vi får inte låta människor driva ut i periferin, ensamma, värnlösa. Oavsett om det är "förövare" eller "offer". Vi måste finnas på plats. Det är ett gemensamt problem - i ordets fulla bemärkelse. Den moderna staden är i sig en styggelse, en alienerande inrättning. Men så länge den tas som "naturlig" så kvarstår problematiken. Det är vad jag skulle peka på i sammanhanget.