Drawing Down The Moon skrev:
Varför skulle man vilja uppnå en varaktig fred mellan nationer och raser?
Den frågan tycker jag du själv skall ställa dig.... vad tror du själv
Demokrati eller diktatur?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Avatar Bhima Gir
- Inlägg: 113
- Blev medlem: 17 jun 2005 16:14
- Ort: gbg & Himalaya Indien
- Kontakt:
Den frågan tycker jag du själv skall ställa dig.... vad tror du själv
Totalt obunden av tid, inga gränser vad det gäller kapacitet, ingen rädsla för döden, en stark känsla som styr över allt annat kärlek, ett stort hjärta av äventyr och glädje.
För varjer resa jag gör försvinner en Illusion
För varjer resa jag gör försvinner en Illusion
drawing: För judar är det materialistiska det enda naturliga - vad blir då din tanke applicerad på dem?
va?hurså?källa?argument?belägg?
...just det, kadmos tyckte ju inte vi skulle prata i hans tråd..har du något emot, om jag ber dig ännu en gång, att här och nu förklara på vilket vis du inte är nazist?
...för att du inte aktivt utövar en förintelse, för tillfället?
jag trodde mest det var kristna som gav sig på judar..men jag trodde/tror inte du är någon fundamentalistiskt kristen, am i right?
va?hurså?källa?argument?belägg?
...just det, kadmos tyckte ju inte vi skulle prata i hans tråd..har du något emot, om jag ber dig ännu en gång, att här och nu förklara på vilket vis du inte är nazist?
...för att du inte aktivt utövar en förintelse, för tillfället?
jag trodde mest det var kristna som gav sig på judar..men jag trodde/tror inte du är någon fundamentalistiskt kristen, am i right?
Drawing Down The Moon
"Gäsp...nyliberalism, Ayn Rand och nattväktarsamhällen - nya modet. "
Kan nog så vara eftersom vi numera har i ganska färskt minne vad maktgalningar som Stalin och Hitler kan åstadkomma.
Men vänta bara ett antal år ska du se det nya modet blir att ge politiker mer makt, ge en politiker all makt. Sen är skiten igång igen.
"Gäsp...nyliberalism, Ayn Rand och nattväktarsamhällen - nya modet. "
Kan nog så vara eftersom vi numera har i ganska färskt minne vad maktgalningar som Stalin och Hitler kan åstadkomma.
Men vänta bara ett antal år ska du se det nya modet blir att ge politiker mer makt, ge en politiker all makt. Sen är skiten igång igen.
Re: Demokratin som kapitalets gemenskap
En provisorisk kritik av demokratin
De förkapitalistiska politiska doktrinerna baserade sig på andliga begrepp och religiösa uppenbarelser, och hävdade att övernaturliga krafter tilldelat individerna olika platser och uppgifter i samhället. Kyrkan förklarade för den livegna bonden att feodalherren givits sin särskilda ställning av Gud. Ingen suveränitet stod över Gud och sålunda klargjordes den samhälleliga ordningen för att vara det naturliga tillståndet. Feodalherrens politiska och ekonomiska makt fick rätten på sin sida. Denna metafysik skulle skenbart ha lämnats i historien med den demokratiska filosofins uppkomst vid tiden för de borgerliga revolutionerna. I det feodala samhället var den ekonomiska och politiska makten intimt sammankopplad på individnivå: statsapparaten formades utifrån de rika jordägarna. Ägandet av det huvudsakliga produktionsmedlet, jorden, gav naturligt geografiskt avgränsade områden för statsmaktens utövande. Men varurelationernas utbredning bröt upp de feodala geografiska enheterna. Med kapitalismens utveckling koncentrerades produktionsmedlen till fabriken, samhället urbaniserades, varuflödet mellan kapitalister och från kapitalister till omedelbar konsumtion, och vice versa från de omedelbara producenterna till kapitalister, blev den kritiska punkten för realiserandet av värdet. Borgarklassen behövde en ny politisk mekanism för att utöva sitt herravälde. Den skulle visa sig vara just demokratin. Med den gamla metafysiken bakom sig introducerades istället en ny metafysik med individen som den suveräna enheten. Amadeo Bordiga förklarar:
Istället för att bedöma värdet hos individens åsikter utifrån hans sammansatta existensbetingelser, dvs. det förhållande han står i till andra, så slås detta värde fast a priori genom hypotesen om individens "suveränitet". Det hela mynnar alltså ut i ett förnekande av att det mänskliga medvetandet är ett konkret uttryck för de materiella existensbetingelserna
– – –
Utan tvivel är individen en enhet ur biologisk synpunkt, men man kan inte betrakta individen som den samhälleliga organiseringens grundval utan att hamna i metafysiskt nonsens. Ser man saken utifrån ett samhälleligt perspektiv, betyder ju inte alla individ-enheterna lika mycket. Kollektivet uppstår ur relationer och grupperingar i vilka den enskilda individens ställning och verksamhet inte kommer sig av en individuell funktion, utan av en kollektiv funktion som bestäms av många olika slags inverkan från den sociala miljön.
– – –
Gud skaparen – eller något annat slags allmakt som styr universums öde – har skänkt varje enskild individ den elementära egenskapen att vara en autonom, väldefinierad molekyl, utrustad med medvetenhet, fri vilja och eget ansvar inom det sociala sammanhangets ram, oberoende av vissa faktorer som kommer sig av omgivningens och miljöns fysiska påverkan.
Den borgerliga metafysiken förstår demokratin som en allmängiltig princip – som ideologi – och den förväntas således vara ett begrepp som omfattar samhällets alla aspekter. Den framställs som synonymt med marknadsekonomi, tolerans, öppenhet osv. Den demokratiska ideologin bygger på illusionen om att rätt förmedlande procedurer ger individerna i samhället största möjliga kontroll över sina liv. Demokratin mystifierar därför vår förståelse av världen. Utifrån Bordigas kritik mot Tredje internationalens "demokratiska centralism", skulle vi säga att det döljs att demokratin är en organisatorisk mekanism som är alltigenom betingad av det innehåll den opererar med. Demokratismen lägger sig som en dimridå: den får oss att titta efter vilka beslut som tas om förhållandena, istället för att se hur de samhälleliga förhållandena bestämmer de beslut som tas. I varje institution, i den statliga såväl som i vänsterorganisationen, är besluten tagna utanför den innan ordföranden slagit klubban i bordet och förklarat mötet öppnat: institutionen förmedlar ett inflöde av mellanmänskliga relationer. (Detta är något grovt uttryckt, besluten är naturligtvis inte absolut determinerade i förväg. Men huvudpoängen är att institutionen inte är autonom från det sammanhang den verkar i. Den demokratiska institutionen är ingen suveränitet utan en del av den kapitalistiska totaliteten och med detta är det senare den förras förutsättning). Med en sådan utgångspunkt kan man vare sig förkasta eller bejubla demokratin, utan blott se den som ett instrument i givna situationer. Men att behandla demokratin som en form som kan innesluta väsensskilt innehåll, ger i slutändan inte mer än en partiell kritik av alienationen. Demokratin har ett från formen oskiljbart innehåll – något som inte är särskilt häpnadsväckande eftersom den moderna demokratin växte fram parallellt med det moderna samhällets utveckling – som vi förhoppningsvis här kan komma några steg närmare. När borgarklassen införlivade demokratin i det politiska livet var det något exklusivt ämnat för borgarna. Demokratin var inte "demokratisk" (eller snarare var den vare sig mer eller mindre demokratiskt än dagens demokrati) – politiken var frånskild arbetarklassen – det blev den först senare, med början i 1800-talets andra hälft, i och med arbetarklassens kamp för inflytande. Samhällets demokratisering genom arbetarrörelsen var en del av klassens integrering i staten. En klass som undertrycker sig själv är mer lätthanterlig än en klass som måste förtryckas ovanifrån. När arbetarnas sociala vara alltmer determineras av kapitalet blir den politisk-demokratiska aktiviteten ofarlig. Demokratin har givit arbetarna lika stort inflytande över politiken som de har över arbetet. Demokratiseringen kan på så sätt ses som en politisk aspekt av kapitalets reella underordnande (subsumtion) av arbetet.
En kritik av kapitalismen för dess avsaknad av demokrati innebär inte mer än en kritik av kapitalismen i sin nuvarande konkreta form – ingalunda en kritik av kapitalismen som sådan. Det är endast en politisk kritik, inte en samhällelig dito. Vårt mål är inte ekonomisk demokrati – självförvaltning – det vill säga demokratins utvidgning till ekonomin. Ett sådant synsätt innebär att demokratin ska börja operera med ett oförändrat innehåll: kapitalet ska förvaltas demokratiskt istället för av fristående kapitalister. Men förvaltningen förändrar inte kapitalets generella rörelselagar. Det av arbetare förvaltade företaget kommer till exempel att stå under samma press av marknadsmekanismerna som det typiska kapitalistägda företaget. Produktionen begränsas till den allmänt rådande arbetsorganisationen och tekniken: den teknologi arbetarna har till förfogande är en kapitalistisk teknologi, den arbetsorganisation som är konkurrenskraftig är en kapitalistisk arbetsorganisation. Det är inte kapitalisten som styr kapitalet, det är kapitalet som styr kapitalisten. På samma sätt kan det aldrig vara arbetarna som styr kapitalet, det kommer alltid vara kapitalet som styr arbetarna. Arbetarna kan förgöra kapitalet genom att förgöra sig själva som klass, men inte kontrollera och styra det utanför kapitalets egen logik. Varje försök till att överta kapitalet för att styra in det i en riktning som ska tjäna hela mänskligheten, blir i praktiken kontrarevolutionärt då det hämmar alla försök till kommunism.
Den samhällskraft som kan spränga kapitalet i bitar är inte upprättandet av demokratiska val- och beslutsmekanismer i produktionen, oavsett om de göder eller stryper kapitalet, men proletärernas vägran i dess rudimentära och mer utvecklade former. Således är inte den brännande frågan vem som förvaltar utan vad som förvaltas.
Det intressanta är kritiken av demokratins axiom: uppstyckningen av livet i skiljda verksamheter som alieneras från varandra. Medan kapitalrelationen i sig innebär en sådan separering är demokratin en fördjupning som nedärvs från dess förutsatta produktionssätt. Kapitalet grundlägger förhållandena produktiv–reproduktiv, arbete– fritid (något som blev reellt konkretiserat först under 1800-talet), ekonomi–politik osv. Demokratin skapar i sin tur en annan separering på ett redan avskiljt område: den styckar upp det alienerade politiska livet ytterligare. Aktiviteten att forma oss själva och världen begränsas av formella procedurer. Om du vill förändra din omgivning ska du vända dig till politikern. Det ligger på dennes bord. Och om du väljer att gå den demokratiska vägen är politikern bara tillgänglig en dag var fjärde år. Din egen uppgift är bestämd som lönearbetare, hemmafru, arbetslös, student osv. Möjligheterna för skapande verksamhet är fastställda inom de mest snäva ramar. Den kommunistiska kritiken av demokratin utgår från att beslut och handling måste integreras i varandra till en helhetsprocess av det mänskliga livet. Kommunismen förutsätter förmedlingarnas upplösning.
Klasskampen ses av många socialister som en kamp om makten. Men vilken makt? Den uppfattas allt som oftast som den politiska makten eller som makten över produktionsmedlen. Det talas om en formell makt som mystifierar proletärens verkliga existensbetingelser. Kampen reduceras till en strid om principer. Detta gäller för ett ensidigt ekonomiskt självförvaltningsperspektiv såväl som för ett politiskt perspektiv där gripandet av den politiska makten tillmäts den avgörande betydelsen. Klassens kamp tar sin utgångspunkt i våra omedelbara behov och begär, i nödvändigheten. Den ständiga motsättningen i våra liv, som särskilt tydligt illustreras utifrån och manifesteras på arbetsplatserna, mellan våra liv och vår kreativitet och kapitalets strävan efter fortsatt och accelererande kapitalackumulation, mellan vår, som människor, utifrån tilldelade plats, i förhållande till maskinen, i arbetsorganisationen, och vår strävan att bryta alienationen och övervinna de hinder som satts i vägen för att ta kontrollen över vår skapande verksamhet. Vi tillåts existera, men förvägras livet självt. Proletariatets verkliga situation visar oss att kampen gäller makten över vår livsaktivitet. Den frihet som eftersträvas i en sådan kamp är ingen juridisk, moralisk eller metafysisk frihet. Det är en reell frihet i våra dagliga liv. Friheten att bestämma vad och hur mycket som ska produceras och framförallt hur man ska producera. Det vill säga hur och i vilka sociala sammanhang vi omsätter vår skapande verksamhet.19 En sådan frihet i våra dagliga aktiviteter innebär erövrandet av det mänskliga livet. Det kommunistiska projektet innebär alltså att bryta all isolation och separering i våra liv, att olika aspekter av vår tillvaro åtskiljs som separata verksamheter; där produktionen av våra existensmedel är den ytterst bestämmande specialiserade aktiviteten. Detta är innebörden av att kommunismen är den materiella mänskliga gemenskapen. Den demokratiska synpunkten uppfattar blott behovet av att erövra det politiska och ekonomiska livet. Demokratin visar sig vara otillräcklig inför alienationen och framträder i motsättning till kommunismen som en förmedling mellan människor i ett samhälle där vi är isolerade från varandra – med andra ord som en förmedlad gemenskap i en värld av kapital. Mot demokratism och självförvaltningsfetischism måste vi därför förstå kommunismen inte som demokratins utvidgning till ekonomin, utan som förgörandet av bådadera så som vi känner dem idag.
För mer läsning om demokratin, se Leo Björks text i senaste Riff-Raff.
De förkapitalistiska politiska doktrinerna baserade sig på andliga begrepp och religiösa uppenbarelser, och hävdade att övernaturliga krafter tilldelat individerna olika platser och uppgifter i samhället. Kyrkan förklarade för den livegna bonden att feodalherren givits sin särskilda ställning av Gud. Ingen suveränitet stod över Gud och sålunda klargjordes den samhälleliga ordningen för att vara det naturliga tillståndet. Feodalherrens politiska och ekonomiska makt fick rätten på sin sida. Denna metafysik skulle skenbart ha lämnats i historien med den demokratiska filosofins uppkomst vid tiden för de borgerliga revolutionerna. I det feodala samhället var den ekonomiska och politiska makten intimt sammankopplad på individnivå: statsapparaten formades utifrån de rika jordägarna. Ägandet av det huvudsakliga produktionsmedlet, jorden, gav naturligt geografiskt avgränsade områden för statsmaktens utövande. Men varurelationernas utbredning bröt upp de feodala geografiska enheterna. Med kapitalismens utveckling koncentrerades produktionsmedlen till fabriken, samhället urbaniserades, varuflödet mellan kapitalister och från kapitalister till omedelbar konsumtion, och vice versa från de omedelbara producenterna till kapitalister, blev den kritiska punkten för realiserandet av värdet. Borgarklassen behövde en ny politisk mekanism för att utöva sitt herravälde. Den skulle visa sig vara just demokratin. Med den gamla metafysiken bakom sig introducerades istället en ny metafysik med individen som den suveräna enheten. Amadeo Bordiga förklarar:
Istället för att bedöma värdet hos individens åsikter utifrån hans sammansatta existensbetingelser, dvs. det förhållande han står i till andra, så slås detta värde fast a priori genom hypotesen om individens "suveränitet". Det hela mynnar alltså ut i ett förnekande av att det mänskliga medvetandet är ett konkret uttryck för de materiella existensbetingelserna
– – –
Utan tvivel är individen en enhet ur biologisk synpunkt, men man kan inte betrakta individen som den samhälleliga organiseringens grundval utan att hamna i metafysiskt nonsens. Ser man saken utifrån ett samhälleligt perspektiv, betyder ju inte alla individ-enheterna lika mycket. Kollektivet uppstår ur relationer och grupperingar i vilka den enskilda individens ställning och verksamhet inte kommer sig av en individuell funktion, utan av en kollektiv funktion som bestäms av många olika slags inverkan från den sociala miljön.
– – –
Gud skaparen – eller något annat slags allmakt som styr universums öde – har skänkt varje enskild individ den elementära egenskapen att vara en autonom, väldefinierad molekyl, utrustad med medvetenhet, fri vilja och eget ansvar inom det sociala sammanhangets ram, oberoende av vissa faktorer som kommer sig av omgivningens och miljöns fysiska påverkan.
Den borgerliga metafysiken förstår demokratin som en allmängiltig princip – som ideologi – och den förväntas således vara ett begrepp som omfattar samhällets alla aspekter. Den framställs som synonymt med marknadsekonomi, tolerans, öppenhet osv. Den demokratiska ideologin bygger på illusionen om att rätt förmedlande procedurer ger individerna i samhället största möjliga kontroll över sina liv. Demokratin mystifierar därför vår förståelse av världen. Utifrån Bordigas kritik mot Tredje internationalens "demokratiska centralism", skulle vi säga att det döljs att demokratin är en organisatorisk mekanism som är alltigenom betingad av det innehåll den opererar med. Demokratismen lägger sig som en dimridå: den får oss att titta efter vilka beslut som tas om förhållandena, istället för att se hur de samhälleliga förhållandena bestämmer de beslut som tas. I varje institution, i den statliga såväl som i vänsterorganisationen, är besluten tagna utanför den innan ordföranden slagit klubban i bordet och förklarat mötet öppnat: institutionen förmedlar ett inflöde av mellanmänskliga relationer. (Detta är något grovt uttryckt, besluten är naturligtvis inte absolut determinerade i förväg. Men huvudpoängen är att institutionen inte är autonom från det sammanhang den verkar i. Den demokratiska institutionen är ingen suveränitet utan en del av den kapitalistiska totaliteten och med detta är det senare den förras förutsättning). Med en sådan utgångspunkt kan man vare sig förkasta eller bejubla demokratin, utan blott se den som ett instrument i givna situationer. Men att behandla demokratin som en form som kan innesluta väsensskilt innehåll, ger i slutändan inte mer än en partiell kritik av alienationen. Demokratin har ett från formen oskiljbart innehåll – något som inte är särskilt häpnadsväckande eftersom den moderna demokratin växte fram parallellt med det moderna samhällets utveckling – som vi förhoppningsvis här kan komma några steg närmare. När borgarklassen införlivade demokratin i det politiska livet var det något exklusivt ämnat för borgarna. Demokratin var inte "demokratisk" (eller snarare var den vare sig mer eller mindre demokratiskt än dagens demokrati) – politiken var frånskild arbetarklassen – det blev den först senare, med början i 1800-talets andra hälft, i och med arbetarklassens kamp för inflytande. Samhällets demokratisering genom arbetarrörelsen var en del av klassens integrering i staten. En klass som undertrycker sig själv är mer lätthanterlig än en klass som måste förtryckas ovanifrån. När arbetarnas sociala vara alltmer determineras av kapitalet blir den politisk-demokratiska aktiviteten ofarlig. Demokratin har givit arbetarna lika stort inflytande över politiken som de har över arbetet. Demokratiseringen kan på så sätt ses som en politisk aspekt av kapitalets reella underordnande (subsumtion) av arbetet.
En kritik av kapitalismen för dess avsaknad av demokrati innebär inte mer än en kritik av kapitalismen i sin nuvarande konkreta form – ingalunda en kritik av kapitalismen som sådan. Det är endast en politisk kritik, inte en samhällelig dito. Vårt mål är inte ekonomisk demokrati – självförvaltning – det vill säga demokratins utvidgning till ekonomin. Ett sådant synsätt innebär att demokratin ska börja operera med ett oförändrat innehåll: kapitalet ska förvaltas demokratiskt istället för av fristående kapitalister. Men förvaltningen förändrar inte kapitalets generella rörelselagar. Det av arbetare förvaltade företaget kommer till exempel att stå under samma press av marknadsmekanismerna som det typiska kapitalistägda företaget. Produktionen begränsas till den allmänt rådande arbetsorganisationen och tekniken: den teknologi arbetarna har till förfogande är en kapitalistisk teknologi, den arbetsorganisation som är konkurrenskraftig är en kapitalistisk arbetsorganisation. Det är inte kapitalisten som styr kapitalet, det är kapitalet som styr kapitalisten. På samma sätt kan det aldrig vara arbetarna som styr kapitalet, det kommer alltid vara kapitalet som styr arbetarna. Arbetarna kan förgöra kapitalet genom att förgöra sig själva som klass, men inte kontrollera och styra det utanför kapitalets egen logik. Varje försök till att överta kapitalet för att styra in det i en riktning som ska tjäna hela mänskligheten, blir i praktiken kontrarevolutionärt då det hämmar alla försök till kommunism.
Den samhällskraft som kan spränga kapitalet i bitar är inte upprättandet av demokratiska val- och beslutsmekanismer i produktionen, oavsett om de göder eller stryper kapitalet, men proletärernas vägran i dess rudimentära och mer utvecklade former. Således är inte den brännande frågan vem som förvaltar utan vad som förvaltas.
Det intressanta är kritiken av demokratins axiom: uppstyckningen av livet i skiljda verksamheter som alieneras från varandra. Medan kapitalrelationen i sig innebär en sådan separering är demokratin en fördjupning som nedärvs från dess förutsatta produktionssätt. Kapitalet grundlägger förhållandena produktiv–reproduktiv, arbete– fritid (något som blev reellt konkretiserat först under 1800-talet), ekonomi–politik osv. Demokratin skapar i sin tur en annan separering på ett redan avskiljt område: den styckar upp det alienerade politiska livet ytterligare. Aktiviteten att forma oss själva och världen begränsas av formella procedurer. Om du vill förändra din omgivning ska du vända dig till politikern. Det ligger på dennes bord. Och om du väljer att gå den demokratiska vägen är politikern bara tillgänglig en dag var fjärde år. Din egen uppgift är bestämd som lönearbetare, hemmafru, arbetslös, student osv. Möjligheterna för skapande verksamhet är fastställda inom de mest snäva ramar. Den kommunistiska kritiken av demokratin utgår från att beslut och handling måste integreras i varandra till en helhetsprocess av det mänskliga livet. Kommunismen förutsätter förmedlingarnas upplösning.
Klasskampen ses av många socialister som en kamp om makten. Men vilken makt? Den uppfattas allt som oftast som den politiska makten eller som makten över produktionsmedlen. Det talas om en formell makt som mystifierar proletärens verkliga existensbetingelser. Kampen reduceras till en strid om principer. Detta gäller för ett ensidigt ekonomiskt självförvaltningsperspektiv såväl som för ett politiskt perspektiv där gripandet av den politiska makten tillmäts den avgörande betydelsen. Klassens kamp tar sin utgångspunkt i våra omedelbara behov och begär, i nödvändigheten. Den ständiga motsättningen i våra liv, som särskilt tydligt illustreras utifrån och manifesteras på arbetsplatserna, mellan våra liv och vår kreativitet och kapitalets strävan efter fortsatt och accelererande kapitalackumulation, mellan vår, som människor, utifrån tilldelade plats, i förhållande till maskinen, i arbetsorganisationen, och vår strävan att bryta alienationen och övervinna de hinder som satts i vägen för att ta kontrollen över vår skapande verksamhet. Vi tillåts existera, men förvägras livet självt. Proletariatets verkliga situation visar oss att kampen gäller makten över vår livsaktivitet. Den frihet som eftersträvas i en sådan kamp är ingen juridisk, moralisk eller metafysisk frihet. Det är en reell frihet i våra dagliga liv. Friheten att bestämma vad och hur mycket som ska produceras och framförallt hur man ska producera. Det vill säga hur och i vilka sociala sammanhang vi omsätter vår skapande verksamhet.19 En sådan frihet i våra dagliga aktiviteter innebär erövrandet av det mänskliga livet. Det kommunistiska projektet innebär alltså att bryta all isolation och separering i våra liv, att olika aspekter av vår tillvaro åtskiljs som separata verksamheter; där produktionen av våra existensmedel är den ytterst bestämmande specialiserade aktiviteten. Detta är innebörden av att kommunismen är den materiella mänskliga gemenskapen. Den demokratiska synpunkten uppfattar blott behovet av att erövra det politiska och ekonomiska livet. Demokratin visar sig vara otillräcklig inför alienationen och framträder i motsättning till kommunismen som en förmedling mellan människor i ett samhälle där vi är isolerade från varandra – med andra ord som en förmedlad gemenskap i en värld av kapital. Mot demokratism och självförvaltningsfetischism måste vi därför förstå kommunismen inte som demokratins utvidgning till ekonomin, utan som förgörandet av bådadera så som vi känner dem idag.
För mer läsning om demokratin, se Leo Björks text i senaste Riff-Raff.
"Överlevandet har hittills hindrat oss från att leva!"
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Tja man kan ju vrida och vända på bergrepp och ord. Det brukar ju vara en paradgren för marxistanhängare. Så att allt betyder allt och inget.
Men konkret vill du göra vad? Eller var det bara en allmän historisk analys, allmänna funderingar?
De som inte vill ha demokrati kan ju rösta på kpmlr. Alla vet att de finns. Skulle folk vara intresserade av den typen av politik så skulle de rösta på dem.
Men konkret vill du göra vad? Eller var det bara en allmän historisk analys, allmänna funderingar?
De som inte vill ha demokrati kan ju rösta på kpmlr. Alla vet att de finns. Skulle folk vara intresserade av den typen av politik så skulle de rösta på dem.
DRAAAWING??
vart ÄR människan??
..jag är verkligen intresserad av dessa ämnen, som jag frågar Drawing om.
men drawing verkar inte vara intresserad av att diskutera med mig.
finns det någon annan här som endera har samma uppfattningar, eller vet nog mycket för att kunna överta diskussionen?
(mest ang tjusningen med varg vikernes värld minus nazismen..och varför en jude är materialistisk (!?)..och vad vi en gång uppnådde men som gått förlorat (kan det vara medeltiden som åsyftas?verkligen?..varför eftersträvar man alla "vi och dom"-gemenskaper??...detta intresserar mig särksilt då, någon som står mig nära råkar vara för alla sorters nationalism...storskaligt som småskaligt..dvs något om kulturella tillhörigheter och etnicitet..??
jag är SÅ dålgit insatt, och har mycket dålig förståelse för tankegångarna..men vill sätta mig in i detta.)
/Tacksamt Johanna
vart ÄR människan??
..jag är verkligen intresserad av dessa ämnen, som jag frågar Drawing om.
men drawing verkar inte vara intresserad av att diskutera med mig.
finns det någon annan här som endera har samma uppfattningar, eller vet nog mycket för att kunna överta diskussionen?
(mest ang tjusningen med varg vikernes värld minus nazismen..och varför en jude är materialistisk (!?)..och vad vi en gång uppnådde men som gått förlorat (kan det vara medeltiden som åsyftas?verkligen?..varför eftersträvar man alla "vi och dom"-gemenskaper??...detta intresserar mig särksilt då, någon som står mig nära råkar vara för alla sorters nationalism...storskaligt som småskaligt..dvs något om kulturella tillhörigheter och etnicitet..??
jag är SÅ dålgit insatt, och har mycket dålig förståelse för tankegångarna..men vill sätta mig in i detta.)
/Tacksamt Johanna
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 34 och 0 gäster