Hejsan...
Philosopher King blev ej övertygad, så vi giver en chans till! Klart jag skriver som en normal människa, det strävar väl alla efter? :wink:
Jag betar av dina inlagor efter dina egna punkter!
Nix, lånen började påtvingas länderna redan under 1820-talet, med början i de självständiga staterna i Latinamerika. Därefter samma procedur i de kolonier som byggdes upp mot slutet av samma sekel, därefter fortsatte det! Skall visa ett exempel nedan!
Det du inte tycks förstå var att man just var ute efter medel att bekosta sådant som västvärlden var bra på redan då - exempelvis järnvägsbyggande fram till 1900-talets början. Men också annat, exempelvis lån för att skapa monolkulturer av grödor, som sedan låste fast länderna i ett totalt lånebehov som bara skapade nya lån.
Du tror att man erhåller mer vetande utan fakta, eftersom du ej höll med om motsatsen. Klart du kan anse det, men det gör ju saken desto lättare för jbig! Du är ju i sak redan överbevisad - eftersom du inget alls har att komma med, utom din butterhet kanske! :D
Litet exempel på hur skuldkrisen uppstod, och påtvingades tredje världen:
Skuldkrisen i världen ur ett historiskt perspektiv...
En lång och tragisk historia av lån och skulder
I december år 1824, vid Ayacucho i Peru, avgjordes slutgiltigt Latinamerikas öde när general Antonio Sucre besegrade den spanska kolonialarmén under ledning av vicekungen av Peru, La Serna. Femton år av strider och kamp var äntligen över och det spanska väldet slutgiltigt krossat på Latinamerikas fastland. Brasilien hade två år innan blivit ett självständigt kejsardöme under Dom Pedro I, son till Portugals kung. Detta ledde till en intensiv spekulationsvåg på Londons aktiemarknad. Inte olik den IT-boom som kännetecknade världsekonomin åren 1996-2000, med efterföljande baksmälla. Girigheten var den samma då som senare. Många nya företag, privatpersoner och intresseföreningar lockades till Londonbörsen för att ta del av de framtida vinsterna i Latinamerika under det närmaste året.
De flesta var ute efter exploateringsrätter till de många silvergruvorna i Latinamerika - Mexiko, Peru, Nya Granada, Brasilien och Bolivia. Även den brittiska ullbaserade textilindustrin vädrade morgonluft, man trodde på ökad försäljning till Latinamerika. Andra intressenter var ute efter att sälja och erhålla rättigheter att starta företag i de olika länderna inom gasljusbranschen, ångbåtsindustrin, de nya järnvägsbolagen för passagerartrafik och råvaruhandeln med hudar, kaffe, kakao, bomull, socker och tropiska trädslag. Spekulationen startade med att de olika staternas statspapper började säljas på Londonbörsen. Efterfrågan steg för varje månad liksom priserna på dem. Under åren 1824-1825 lånade de nya staterna upp sammanlagt 25 miljoner pund sterling, bara från Londonbörsen erhöll de 17 miljoner pund sterling. Den första staten att ta upp lån var Stor-Colombia, eller Nya Granada som det hette då. Det skedde redan år 1822 i London. Därefter följde Chile och Peru och när år 1825 var till ända hade nästan varenda stat i Latinamerika lånat upp pengar i främst Europa. Mellan åren 1823 och 1825 såldes och köptes statspapper från Mexiko, Argentina, Brasilien, Centralamerikanska Federationen, Peru, Chile och Nya Granada till allt högre priser var gång de såldes under dessa få år.
Brittiska bankirer, köpmän och politiker trodde att lånen skulle skynda på och hjälpa till att snabbt öppna den latinamerikanska marknaden, få tillgång till mineralfyndigheterna och samtidigt öka den brittiska handeln över Atlanten och Stilla Havet. De latinamerikanska ledarna och eliterna trodde i sin tur att lånen behövdes för att dels finansiera de sista striderna mot spanjorerna och konsolidera de nya staterna som växte fram ur ruinerna av de spanska och portugisiska imperierna.
De nya staternas ledare och eliter tog emot britterna med öppna armar. Frihandel infördes i alla de nyblivna staterna i förhoppningen att handeln skulle ge högre vinster. Låga import- och exporttullar gav till en början en del vinster. Gamla koloniala skatter på indianbyarna och gruvverksamheten avskaffades - utom i en del fall, såsom Peru och Bolivia, där indianbyarna tvingades att fortsätta betala skatter under flera årtionden framöver. Emellertid kunde man inte helt avskaffa tullarna på importen och exporten, för att staten alls skulle få in några skatter. Att kräva personliga skatter av medborgarna vågade man inte företa sig, risken för uppror var överhängande under dessa oroliga år. I Mexiko svarade tullavgifterna för gott och väl hälften av statens inkomster under 1820-talet, och i Argentina närmare 80 procent av intäkterna.
Anstormningen av företag till den latinamerikanska marknaden efter 1823 var våldsam och priserna steg därefter. Mest lukrativa affärer gjorde företag inom vapenmaterielbranschen när de sålde till självständighetsrörelserna. Betalning erhöll de i stulet guld och silver från ockuperade gruvor redan före de formella självständigheterna. Särskilt stor var aktiviteten åren 1810-1815, därefter minskade den markant sedan Napoleon var besegrad och den spanska staten såg ut att påbörja en återerövring av sina upproriska kolonier. Efter 1820 mattades de spanska försöken att återerövra kolonierna och år 1822, efter Brasiliens självständighet, ökade aktiviteterna igen ända till 1825. I början av 1820-talet fanns det exempelvis 40 kommersiella brittiska handelsföretag i Rio de Janeiro, 20 i Bahia, 16 i Pernambuco, 40 i Buenos Aires, 10 i Montevideo, och tillsammans 14 stycken i Mexico City och Vera Cruz.
Problemen infann sig snart, det började med silvergruvorna. Under den långa perioden av inbördeskrig hade gruvorna på olika sätt försummats vilket innebar en minskad produktion. Gruvor hade fyllts av vatten sedan pumpanordningarna hade förstörts. Kreditsystemet från Spanien hade uteblivit och därmed kunde många gruvor inte längre finansieras. Utrustningen hade förslitits eller gått sönder utan att ersättas. Dessutom var transporterna farliga att genomföras och krävde massor av bevakning, något som man inte företog sig från de lokala eliternas sida. Tvärtom lagrade de silvret hos sig själva. För att få igång gruvdriften igen under 1820-talets första halva, genomförde de nya makthavarna fiskala reformer som eliminerade de gamla spanska skatterna på gruvdriften. Regeringarna i Mexiko, Argentina, Chile, Nya Granada och Peru bjöd in brittiska gruvbolag att sköta driften mot att de erhöll del av vinsten. Bolagen bjöd i sin tur in parlamentsledamöter i England som delägare i företagen för att på så sätt gardera sig för militär hjälp från Englands regering vid behov. År 1825 hade 26 olika gruvbolag registrerat sig på Londons aktiebörs, där deras andelar på bara några månader steg från ett pris på 70 till 1200 pund sterling i genomsnitt per aktie. Deras värde ökade till 24 miljoner pund sterling medan dess egentliga värde bara låg kring 3 miljoner. Under år 1825 började också gruvbolagen ta del av spekulationerna kring lånen till de nya staterna i Latinamerika.
Problemen med gruvorna var inte över i och med att utländska intressen tog över driften - tvärtom förvärrades de. Medan vinsterna från gruvorna från cirka 1824-1825 alltmer hamnade hos utlänningarna, de enskilda kapitalisterna i Europa, kom en allt mindre andel till ländernas regeringar och statskassa. Därmed hjälpte inte gruvdriften till att få ordning på staternas finanser, investeringar och underskott. Stigande räntekostnader och avbetalningar på lånen samt administrativa kostnader spädde snabbt på underskotten i Latinamerika. Regeringarna tvingades ta nya lån, därför att skattereformerna underminerade staternas fortsatta förvaltningar - samtidigt som de utländska företagen undkom beskattningen. Både regeringar och enskilda provinsledningar tvingades ta upp nya lån för att få verksamheten att gå runt.
Mexiko – skuldsatt från födseln...
Mexiko – ett tragiskt exempel. Det hela började år 1827, när Mexiko tvingades ställa in sina skuldbetalningar - trots att landet ägde världens rikaste silvergruvor. Det hjälpte inte när det mesta försvann till Europa eller togs om hand av inhemska affärsmän som närmast kan betraktas som en maffia. Underskotten i statens finanser var extrema under åren 1825-1827. Därefter tvingades staten låna från den maffia som fram tills dess, mer eller mindre, hade stulit silver från gruvorna - därmed var staten även skuldsatt till de inhemska långivarna. Under de följande åren tvingades den mexikanska regeringen släppa kontrollen av det statliga saltmonopolet till de inhemska långivarna, sedan tobaksmonopolet, statens myntningsrätt, vissa transporter, arméunderhållet och vissa hamnars tullinkomster. De inhemska kapitalisterna hade blivit en stat i staten. De bet sig fast i statsapparaten likt en samling parasiter och formligen sög ut landet på resurser.
Under 1830-talet hamnade landet helt i händerna på dessa utsugare. Regeringarna försökte komma ur greppet och redan 1831 erhöll man ett lån med villkor att man skulle reda upp statsfinanserna under fem år, och sedan, år 1836, påbörja en avbetalning av lånet. Det hela gick någorlunda bra och man började se ett ljus i tunneln. Då, år 1836, bröt sig plötsligt Texas ut ur Mexiko med efterföljande krig mellan de i huvudsak upproriska nordamerikanska bosättarna och den reguljära armén under ledning av general Santa Anna. Genast utbröt en fiskal kris när återbetalningarna ånyo inställdes eftersom pengarna användes för kriget mot Texasrevoltörerna. Man orkade inte med att återta provinsen utan den förblev en självständig republik med nära förbindelser till USA.
År 1837 påbörjades nya förhandlingar med långivarna och en ny återbetalningsplan gjordes upp. Nu krävde britterna att Mexiko skulle avträda sina nordliga delar - Kalifornien, Chihuahua, New Mexiko och Sonora tills dess man betalt alla skulder. En slags pant för lånesumman som nu var uppe i 10,8 miljoner pund sterling - en oerhörd summa på den tiden. Försäljning av land ingick i denna plan, för att Mexiko skulle få in medel till sina skulder. Inte många köpte land i dessa ödemarker, bebodda av fientliga indianer, men man fick dock in så pass att låntagarna kunde hållas på gott humör i ett tiotal år framöver. En av Mexikos agenter i London, satsade en miljon pesos på Londons aktiemarknad och förskingrade snart hela summan. Tillika var det en av Mexikos stora inhemska långivare.
År 1845 var det åter dags för nya låneförhandlingar. Allt verkade ordna sig ända tills år 1846 då kriget mot USA bröt ut. Åter tvingades man ta av de pengar som skulle gå till låneavbetalningar och därmed var man tillbaks på ruta ett igen. Dessutom tvingades man låna upp mer pengar från de inhemska långivarna under krigsåren vilka varade till 1848. Kriget slutade med att USA erövrade hela den norra delen av Mexiko, halva landets yta.
Efter kriget ville långivarna ha tillbaks sina pengar. De anfördes av Ewen Mcintosh, tillika brittisk konsul i Mexiko och representant för de utländska långivarna. USA betalade ut 15 miljoner dollar för de erövrade territorierna, vilket hjälpte upp situationen något under de närmaste åren. År 1850 hade en ny överenskommelse nåtts mellan Mexiko och långivarna. Mexiko hade erhållit en ny skuldförbindelse på 51 miljoner pesos - cirka 10,24 miljoner pund sterling - och en årlig återbetalningssumma på 5 miljoner pesos, eller en miljon pund sterling. Dessutom gick långivarna med på att sänka räntan från fem till tre procent årligen. Under några år försökte regeringen klara målen, men finanserna fortsatte att försämras. Skulderna tyngde de fattiga allt mer och mer och slutligen bröt ett inbördeskrig ut år 1856. De nya liberala ledarna ställde åter in betalningarna. De inhemska långivarna hade under tiden genom olika manövrer gjort sina lånekrav till utländska, och sökte nu hjälp av brittiska, franska och spanska regeringar för att få hjälp med att driva in lånen.
Inbördeskriget fortsatte och när en av upprorsgeneralerna, Benito Juárez, tog makten år 1861, avskrev han alla forna skulder till långivarna. Svaret kom i november samma år då brittiska, franska och spanska trupper landsattes i Mexiko och snart intog huvudstaden. År 1862 drog sig britter och spanjorer tillbaks medan fransmännen stannade kvar och inledde en längre ockupation av landet. År 1864 satte fransmännen upp en kolonial administration och gjorde landet till en fransk koloni under den österrikiske ärkehertigen Ferdinand, vilken samma år utropades till mexikansk kejsare. Ett uppror under Benito Juárez ledning bröt ut och det varade tills fransmännen slutligen gav sig iväg år 1867. Ärkehertigen, tillika kejsaren Ferdinand, dömdes till döden och avrättades. Republiken återupprättades under ledning av Juárez ledning. Skulderna förblev obetalda - men Mexiko hade under dessa sex år av utländsk ockupation närmast barskrapats på värdeföremål och råvaror.
Priset Mexikos folk fick betala för de krig, uppror och ockupationer och krav på betalningar de själva inte var skyldiga till var enormt. Hur många Mexikaner som fick sina liv förkortade p.g.a. den inhemska kapitalismens företrädare och politiska ledningar samt de utländska långivarnas hetsjakt och utplundring av landets resurser under denna 40-årsperiod, vet ingen idag. Att det rör sig om hundratusentals, kanske uppemot en, eller två, miljoner förspillda liv, går inte att avfärda. Kapitalismen i fallet Mexiko gjorde sig skyldigt till massmord under dessa fyrtio år av terror på alla plan - politiskt, ekonomiskt såväl som socialt. Samtidigt som man byggde upp Mexikos skuldberg...
Indiens skulder byggs upp under den brittiska ockupationen...
När Ostindiska kompaniet överlämnade det formella styret av Indien till brittiska kronan efter upproret 1857-1858 hade britterna redan lyckats skapa en indisk skuld till kompaniet på 70 miljoner pund sterling. Samtidigt hade kompaniet under sin verksamhet i Indien allt sedan 1700-talet från sin ekonomiska verksamhet erhållit 150 miljoner pund sterling i tributer - och då var inte räntan inräknad. En 12-procentig ränta i över femtio år ger gigantiska tal. Vidare fick indierna betala de krig britterna och kompaniet förde mot afghaner, kineser, burmeser och andra folk utanför Indien. Också kostnaderna för upproret 1857-1858 tvingades indierna betala, liksom Abessinienkriget 1867. Åren 1877-1900 ökade den indiska statsskulden från 139 miljoner till 224 miljoner pund sterling. Även här tvingades indierna dessutom betala för krigen mot afghaner och andra bergsfolk i nordväst under 1870-1880- och 1890-talen.
Samtidigt ökade Indiens skuldnota, inte minst till Storbritannien. År 1859 var skulderna uppe i över 81 miljoner pund sterling - varav andelen till England var 15 miljoner. År 1877 hade skuldbördan ökat till 139 miljoner pund sterling - varav andelen till England nu låg på 55,3 miljoner pund sterling. Englands krav på Indien hade alltså ökat med närmare 275 procent medan de övriga skulderna ökade med cirka 80 procent från 1859 till 1877.
Fattigdomen växte redan under kompaniets tid, men inte heller tiden därefter var på något sätt bättre för indierna i gemen. I ”Act for the better Government of India” från år 1858, en slags indisk kolonial-författning, stadgades det att Indien hädanefter skulle styras av brittiska kronan. Bland de sammanlagt 75 punkterna som låg till grund för styret sägs det bl.a. att de skulder Ostindiska Kompaniet hade fördes över till den indiska regeringen - som skuld till England. Indierna fick även i fortsättningen betala för att de var koloniserade av britterna. Britterna behövde däremot inte betala en enda shilling för att man erhöll ett imperium med över 200 miljoner invånare. Dessutom lades en skuld på ytterligare 40 miljoner pund sterling på indierna för kostnaderna för upproret 1857-1858. Indierna tvingades alltså betala för de kostnader britterna åsamkat dem när de slog ned indiernas försök att bli av med dem.
År 1880 installerades den nye vicekungen i Calcutta, markisen av Ripon. Samtidigt blev general Gordon hans sekreterare, eller närmaste man. Ekonomin var dock fortfarande i obalans och redan följande år, 1881, tvingades man ta ett nytt lån, denna gång på 3 miljoner pund sterling, vilket beslutades och beviljades i juni månad innevarande år. Budgeten för år 1881 som på inkomstsidan låg på 68,4 miljoner pund sterling, visade på utgiftssidan 69,6 miljoner. Sålunda ett nytt underskott på över 1,1 miljoner pund sterling. Den följande budgeten, för åren 1882-1883 låg på 66,4 respektive 66,1 miljoner pund sterling - således ett överskott för första gången efter en rad år av underskott. Även den följande budgeten, 1883-1884, visade ett nytt överskott, nu på cirka 1,3 miljoner pund sterling. Redan året därpå, alltså 1884-1885 års budget, visade sig nya underskott på cirka 400.000 pund sterling.
Den 13 december 1884 installeras earlen av Dufferin som vicekung i Calcutta. Under våren 1885 ökar oron åter i nordväst och militärens utgifter stiger ånyo. Något som leder till att den indiska regeringen tar ett nytt lån i England på 10 miljoner pund sterling - vilket går igenom och godkänds i parlamentet den 21 maj samma år. Samtidigt mer eller mindre tvingas nawaben av Moorshedabad tillsammans med andra prinsar sälja sina juveler för att bekosta militärutgifterna, främst för att motverka ett påstått hot från ryssarna vilka nu trängt ned mot Afghanistan norrifrån.
Handeln med Kina – och inrikesvinsterna i Indien, i rupier, där en brittisk pund motsvarade c:a 12 rupier.
År 1877 1882 1886
Jordräntor 19,9 milj. 21,9 milj. 22,5 milj.
Opium 9,1 19,8 8,9
Salt 6,3 7,3 6,3
Opiumet var alltså en synnerligen viktig inkomstkälla för britterna under denna tid. Produktionen och försäljningen till Kina kulminerade i början av 1880-talet. Därefter minskades både odling och försäljning successivt - inte minst p.g.a. en förändrad inställning till denna verksamhet bland opinionen i Europa. Skadeverkningarna började mot slutet av 1800-talet allt mer uppmärksammas. Röster höjdes mot hanteringen och under 1880-talets senare del började produktionen minska. År 1880 var inkomsterna för opiumet omkring 10½ miljon pund sterling, det mesta hamnade i brittiska intressenters fickor. År 1908 var produktionen, och vinsten, mer än halverad, då låg årsförtjänsten på cirka 4½ miljoner pund sterling.
”Utvecklingen” av Indien fortsatte – och skulderna ökade...
På kommunikationsområdet fortsatte utbyggnaden, och brittiska källor anger att alltsedan 1848 hade uppodling och export gynnats av järnvägarna i Indien. Under denna tidsrymd hade exporten ökat från cirka 25 miljoner pund sterling till 147,8 miljoner pund år 1884.
Man satsade även på vattenlederna, såsom Sirhind-kanalen vilken öppnades för trafik den 24 november 1882. Fram till 1879 hade olika järnvägsbolag byggt 6.128 miles järnväg i Indien, till en kostnad av 97,8 miljoner pund sterling. Samtidigt som den indiska staten hade byggt 2.175 miles järnväg till en kostnad av 23,6 miljoner pund sterling. Under 1870-talet hade järnvägsbyggandet accelererat i Indien, inte minst på grund av behovet av förbättrade kommunikationer, eller för att underlätta hjälpsändningar under epidemierna åren 1874-1879. I praktiken gynnade järnvägarna mestadels att britterna snabbare kunde föra ut varor från Indien – och köra in sina egna produkter som skulle säljas till Indien. De gynnade även de militära transporterna, inte minst under det afghanska kriget 1878-1879. Vinsterna som skulle genereras från järnvägarna lät dock vänta på sig. Först år 1900 började de visa en mindre vinst. Därefter ökade vinsterna och åren 1907-1908 hade de stigit till nästan 2 miljoner pund sterling per år. Under de följande åren steg de ytterligare. Vinster för britterna, som ägde järnvägarna!
Skulderna låg dock kvar i Indien, delvis bekostade de britternas uppehälle i Indien fram tills deras uttåg år 1947.
Källor:
A Century of Debt Crise in Latin America, Marichal, Carlos. Princeton University Press, New Jersey, USA 1989
Economic History of India, Romesh Dutt 1904, C.I.E. 1969
Haydn´s Dictionary of Dates, Benjamin Vincent, England, 1910
A Dictionary of Modern Indian History 1707-1947, Mehra Parshotam, Delhi, 1987.
Det finns fler glasklara exempel på liknande skuldskapelser ute i världen. Så där, nu vet du mer, tack vare jbig, och de talande fakta som är A och O i all kunskapsinhämtning! Dessutom hade du kanske lite otur enär jbig avhandlat en D-uppsats i ämnet för några år sedan!
MVH
jbig
